fraser island
Efter atskilliga timmar pa state library of victoria kom jag pa att jag annu inte uppdaterat om fraser island! Det var ju skamligt nog tre veckor sen jag och dee var dar, men jag hade faktiskt ett bra skal att vanta lite.. skickade namligen lite vykort med spannande historier om vara bravader, och ville inte att jag skulle uppdatera fore dom kom fram.
Men nu ska det val anda vara sakert att skriva, annars ar det nagot allvarligt fel pa posten.
Tripen till sandon fraser island var bara en helg lang, men sa manga konstiga minnen vi fick med oss hem!
For det forsta hade var guide latt kvalat in till finalen over de mest irriterande tourguiderna i ostra australien. Vilken dag som helst. Det tog mig fem minuter att forsta hur galen jag skulle komma till att bli, redan uppe pa motorvagen ut fran brisbane vande jag mig till dee och fragade vad vi hade utsatt oss for. Hon, godhjartad som hon ar, fattade ingenting och skrattade med i hans daliga skamt.
Var guide hette stretch, eller ja, det var hans smeknamn, han var nyss fyllda 30, adopterad aubouriginal till vita foraldrar, och han var 2.03 lang. Och Han. Holl. Aldrig. Kaften.
Seriost! Jag kan bli sa galen pa folk som alskar att hora sin rost pa det sattet han gjorde. Det hjalpte inte att han var palast och kom med ofta valdigt intressanta fakta, nar nagon babblar nonstop fran morgon till kvall slutar jag lyssna av ren princip. Det driver mig till vansinne. Och det var just vad han gjorde.
Lyckligtvis fick jag dee med mig ganska snabbt. Efter att han utsett henne som sin bastis och bundis (eftersom de var de enda som var fran australien och eftersom hon ocksa ar morkhyad) och fjantat sig med att peta pa henne med kvistar (halla 8 ar??) och dra ner henne i vattnet vid den forsta sotvattensjon vi besokte hade aven hon fatt nog. Till saken hor ju att dee ar den storsta badkrukan jag nagosin mott i mitt 22-ariga liv, och INGEN hade komit undan med att putta henne i vattnet. Sa nu var han aven pa hennes svarta lista. Skont.
Naval, han fortsatte att babbla trots att vi ignorerade honom, och det gjorde han genom ytterligare nagra sotvattensjoar, kallor, backar och intressanta promenader over sanddynor, hans rost avtog inte nar vi badade i naturliga sma pooler av saltvatten eller nar vi klattrade upp pa en utkikspunkt och sag ut over hela on.
Vi motte upp resten av sallskapet som kom med buss dag tva, 90% asiater var det, sa det sag ut att bli en upprepning av den kinesiska tour jag och brobarnen akte med pa usas ostkust. Jaja, det var en annan historia.
Vi hann i alla fall med att se en massa fin natur, fotade helt sjukt mycket, sag en del haftiga faglar och djur, och saklart vi var ocksa de enda som lyckades bli attackerade av vilda dingos.
Vi lag fredligt och solade och njot av att stretch for en javla gangs skull var tillrackligt langt bort fran oss sa att vi inte kunde hora honom, nar folk borjar peka och ropa och jag hinner precis komma upp pa fotter nar tva vilda hundar ar framme och nosar i vara vaskor. De har kant lukten av dees matsack saklart. Herregud, tankte jag bara. Dee och hennes evinnerliga smaatande!! Att det skulle vara det som blev min dod! Hon borjar springa mot bussen med en vaska dar hon hade en banan, medans hon lamnar kvar sina tyska smakakor (?) och sina chips. Jag, som inte ens hade nagon mat med mig alls, star kvar och ser nar den ena av dom nosar runt farligt nara min handvaska med min kamera. Da grep instinkten tag i mig, herregud, om den sprang ivag med alla mina kort och pengar var jag ju kord! Jag tog nagra snabba steg framat och det rackte for att skramma ivag dem igen, sa jag hann gripa tag i min vaska och knappa nagra kort medans de lufsade tillbaka in i skogen.
Var eminenta guide tog saklart saken i egna hander efter denna lilla episod och hittade pa sin egen version fullt med logner om "tva tjejer som hade vaskorna fulla med mat och lamnade dessa obevakade pa stranden", som han sen berattade i mikrofonen infor hela bussen.
Jag kan egentligen inte beskriva det battre an sa har, sa fort jag kan ska jag ladda upp bilder, de sager mer.
Men jag kan saga att vi var ratt glada over att slippa ut ur bussen pa sondag kvall, over en timme forsenade eftersom stretch glomt att ta en avfart och fick kora flera mil at fel hall och sen vanda, och bli hemskjutsade av dees pappa till ett middagsbord som stod dukat. Vi fick oss en hel del goda skratt at allt som hade hant nar vi atergav historierna for hennes foraldrar, langt fran stretch och hans glappkaft.
Men nu ska det val anda vara sakert att skriva, annars ar det nagot allvarligt fel pa posten.
Tripen till sandon fraser island var bara en helg lang, men sa manga konstiga minnen vi fick med oss hem!
For det forsta hade var guide latt kvalat in till finalen over de mest irriterande tourguiderna i ostra australien. Vilken dag som helst. Det tog mig fem minuter att forsta hur galen jag skulle komma till att bli, redan uppe pa motorvagen ut fran brisbane vande jag mig till dee och fragade vad vi hade utsatt oss for. Hon, godhjartad som hon ar, fattade ingenting och skrattade med i hans daliga skamt.
Var guide hette stretch, eller ja, det var hans smeknamn, han var nyss fyllda 30, adopterad aubouriginal till vita foraldrar, och han var 2.03 lang. Och Han. Holl. Aldrig. Kaften.
Seriost! Jag kan bli sa galen pa folk som alskar att hora sin rost pa det sattet han gjorde. Det hjalpte inte att han var palast och kom med ofta valdigt intressanta fakta, nar nagon babblar nonstop fran morgon till kvall slutar jag lyssna av ren princip. Det driver mig till vansinne. Och det var just vad han gjorde.
Lyckligtvis fick jag dee med mig ganska snabbt. Efter att han utsett henne som sin bastis och bundis (eftersom de var de enda som var fran australien och eftersom hon ocksa ar morkhyad) och fjantat sig med att peta pa henne med kvistar (halla 8 ar??) och dra ner henne i vattnet vid den forsta sotvattensjon vi besokte hade aven hon fatt nog. Till saken hor ju att dee ar den storsta badkrukan jag nagosin mott i mitt 22-ariga liv, och INGEN hade komit undan med att putta henne i vattnet. Sa nu var han aven pa hennes svarta lista. Skont.
Naval, han fortsatte att babbla trots att vi ignorerade honom, och det gjorde han genom ytterligare nagra sotvattensjoar, kallor, backar och intressanta promenader over sanddynor, hans rost avtog inte nar vi badade i naturliga sma pooler av saltvatten eller nar vi klattrade upp pa en utkikspunkt och sag ut over hela on.
Vi motte upp resten av sallskapet som kom med buss dag tva, 90% asiater var det, sa det sag ut att bli en upprepning av den kinesiska tour jag och brobarnen akte med pa usas ostkust. Jaja, det var en annan historia.
Vi hann i alla fall med att se en massa fin natur, fotade helt sjukt mycket, sag en del haftiga faglar och djur, och saklart vi var ocksa de enda som lyckades bli attackerade av vilda dingos.
Vi lag fredligt och solade och njot av att stretch for en javla gangs skull var tillrackligt langt bort fran oss sa att vi inte kunde hora honom, nar folk borjar peka och ropa och jag hinner precis komma upp pa fotter nar tva vilda hundar ar framme och nosar i vara vaskor. De har kant lukten av dees matsack saklart. Herregud, tankte jag bara. Dee och hennes evinnerliga smaatande!! Att det skulle vara det som blev min dod! Hon borjar springa mot bussen med en vaska dar hon hade en banan, medans hon lamnar kvar sina tyska smakakor (?) och sina chips. Jag, som inte ens hade nagon mat med mig alls, star kvar och ser nar den ena av dom nosar runt farligt nara min handvaska med min kamera. Da grep instinkten tag i mig, herregud, om den sprang ivag med alla mina kort och pengar var jag ju kord! Jag tog nagra snabba steg framat och det rackte for att skramma ivag dem igen, sa jag hann gripa tag i min vaska och knappa nagra kort medans de lufsade tillbaka in i skogen.
Var eminenta guide tog saklart saken i egna hander efter denna lilla episod och hittade pa sin egen version fullt med logner om "tva tjejer som hade vaskorna fulla med mat och lamnade dessa obevakade pa stranden", som han sen berattade i mikrofonen infor hela bussen.
Jag kan egentligen inte beskriva det battre an sa har, sa fort jag kan ska jag ladda upp bilder, de sager mer.
Men jag kan saga att vi var ratt glada over att slippa ut ur bussen pa sondag kvall, over en timme forsenade eftersom stretch glomt att ta en avfart och fick kora flera mil at fel hall och sen vanda, och bli hemskjutsade av dees pappa till ett middagsbord som stod dukat. Vi fick oss en hel del goda skratt at allt som hade hant nar vi atergav historierna for hennes foraldrar, langt fran stretch och hans glappkaft.
sydney baby!
Da har jag natt min nast sista destination innan thailand, namligen sydney!
Det kanns valdigt bra att vara har, lite jobbigt egentligen att jag ska ivag en trip till melbourne fram och tillbaka, men forhoppningsvis blir det vart det!
Efter byron akte vi ju till ett surfstalle nagra timmar soderut och fick en gratis surflektion. Oh, som jag alskar att surfa! Jag har ju bara gjort det en gang forut, dock med en superproffsig privatlarare, men i iskallt san franciscovatten som fick fingrar och tar att domna bort pa en minut. Det har var annorlunda, vi hade inte de basta vagorna, men det var soligt och fint och man kunde surfa i bara badklader utan vatdrakt.
Efter att jag avslojat att jag surfat forut, i kalifornien, utnamdes jag till gruppens veteran och fick komma fram och visa infor alla hur man lagger sig pa braden och hur man staller sig upp. Herregud, efter EN gang liksom?
Men jag maste saga att det kandes sjukt bra nar vi efter lite uppvarmning pa stranden hoppade i vattnet och jag stod upp pa forsta vagen och surfade hela vagen in till stranden. Dar fick sjalvfortroendet sig en riktig boost! Nagra av oss hade bestallt fotopaket sa det stod en kvinna pa stranden och fotade over 500 bilder som senare pa dagen visades pa storbildskarm infor alla. Och de dryga tva timmarna resulterade i en massa coola bilder dar jag star upp pa de allra flesta. Tyvarr ser mitt ansikte inte lika sofistikerat ut som kroppen, jag ser djupt koncentrerad ut och gor en massa mindre charmiga grimaser, men men, det ska ju synas hur svart det faktiskt ar sta pa den dar jakla bradan och fanga vagen i precis ratt sekund!
Efter surfingen akte vi vidare till coffs harbour, en liten hamnstad som egentligen inte hade mycket att bjuda pa. Dagen efter tog vi bussen i ottan mot sydney och hit kom vi fram runt 4 pa eftermiddagen.
Hostellet som jag bokat ar helt underbart! Nio vaningar med pool och bastu pa takterassen, tv-rum och lounger med soffor pa varje vaningsplan, rena frascha rum och perfekta duschar, stora lyxiga kok med tillhorande matsal med sma bas, sadar som pa kinarestaurang. Det finns internetavdelning och bokavdelning dar jag snappade upp en bok pa svenska som jag sen satt djupt forsjunken i hela kvallen. Jag vill aldrig aka harifran, tur att jag ska tillbaka efter tre dagar i melbourne!
Imorse var jag ute och sprang en svang till hamnen och operahuset och en stor park med botaniska tradgardar, lite som golden gate park faktiskt. Det var helt underbart vader, sadar kyligt krispig luft, stralande sol, lov som blaste omkring, bussar och manniskor och liv pa gatorna. Oh detta storstadsliv, som jag alskar det!
Det kanns valdigt bra att vara har, lite jobbigt egentligen att jag ska ivag en trip till melbourne fram och tillbaka, men forhoppningsvis blir det vart det!
Efter byron akte vi ju till ett surfstalle nagra timmar soderut och fick en gratis surflektion. Oh, som jag alskar att surfa! Jag har ju bara gjort det en gang forut, dock med en superproffsig privatlarare, men i iskallt san franciscovatten som fick fingrar och tar att domna bort pa en minut. Det har var annorlunda, vi hade inte de basta vagorna, men det var soligt och fint och man kunde surfa i bara badklader utan vatdrakt.
Efter att jag avslojat att jag surfat forut, i kalifornien, utnamdes jag till gruppens veteran och fick komma fram och visa infor alla hur man lagger sig pa braden och hur man staller sig upp. Herregud, efter EN gang liksom?
Men jag maste saga att det kandes sjukt bra nar vi efter lite uppvarmning pa stranden hoppade i vattnet och jag stod upp pa forsta vagen och surfade hela vagen in till stranden. Dar fick sjalvfortroendet sig en riktig boost! Nagra av oss hade bestallt fotopaket sa det stod en kvinna pa stranden och fotade over 500 bilder som senare pa dagen visades pa storbildskarm infor alla. Och de dryga tva timmarna resulterade i en massa coola bilder dar jag star upp pa de allra flesta. Tyvarr ser mitt ansikte inte lika sofistikerat ut som kroppen, jag ser djupt koncentrerad ut och gor en massa mindre charmiga grimaser, men men, det ska ju synas hur svart det faktiskt ar sta pa den dar jakla bradan och fanga vagen i precis ratt sekund!
Efter surfingen akte vi vidare till coffs harbour, en liten hamnstad som egentligen inte hade mycket att bjuda pa. Dagen efter tog vi bussen i ottan mot sydney och hit kom vi fram runt 4 pa eftermiddagen.
Hostellet som jag bokat ar helt underbart! Nio vaningar med pool och bastu pa takterassen, tv-rum och lounger med soffor pa varje vaningsplan, rena frascha rum och perfekta duschar, stora lyxiga kok med tillhorande matsal med sma bas, sadar som pa kinarestaurang. Det finns internetavdelning och bokavdelning dar jag snappade upp en bok pa svenska som jag sen satt djupt forsjunken i hela kvallen. Jag vill aldrig aka harifran, tur att jag ska tillbaka efter tre dagar i melbourne!
Imorse var jag ute och sprang en svang till hamnen och operahuset och en stor park med botaniska tradgardar, lite som golden gate park faktiskt. Det var helt underbart vader, sadar kyligt krispig luft, stralande sol, lov som blaste omkring, bussar och manniskor och liv pa gatorna. Oh detta storstadsliv, som jag alskar det!
back in byron
Da har jag atervant till brottsplatsen dar jag knuffades ut ur ett flygplan.. namligen byron bay!
Tog bussen idag for nagra timmar sen fran surfers och har nyss checkat in pa mitt hostel som verkar hur fint som helst! En svensk och en norsk stod i receptionen sa det var kul att prata lite svenska igen!
Jag lamnade av vaskorna och gav mig ut pa jakt efter ett billigt internetcafe, precis nar jag kom ut pa huvudgatan sag jag en skylt pa en typ resebyra, dar det stod gratis internet for backpackers. Nar jag kom lite narmare stod det en tjej i min alder utanfor och gav bort armband som gav en gratis internet. Ja tack!
Hon fragade var jag kom ifran, och nar jag svarade sverige sa hon jag med! Sa da fick jag prata annu lite mer svenska!
Och som alla andra ganger jag sagt att jag ar fran sverige fick jag som svar "jag tankte val det!" Det har blonda haret avslojar mig tydligen ganska snabbt. Och det blir val inte battre av att det blivit bade langre och ljusare sen jag akte.
I surfers gick jag in i en skoaffar och det forsta det australiensiska bitradet sager ar "Hej, vart ar du ifran, sverige va?" Jag ba eeeh ja..? "Jag visste det, med ditt har och dina ogon."
Nu stannar jag till onsdag, sen ska jag lite langre soderut och surfa!
Tog bussen idag for nagra timmar sen fran surfers och har nyss checkat in pa mitt hostel som verkar hur fint som helst! En svensk och en norsk stod i receptionen sa det var kul att prata lite svenska igen!
Jag lamnade av vaskorna och gav mig ut pa jakt efter ett billigt internetcafe, precis nar jag kom ut pa huvudgatan sag jag en skylt pa en typ resebyra, dar det stod gratis internet for backpackers. Nar jag kom lite narmare stod det en tjej i min alder utanfor och gav bort armband som gav en gratis internet. Ja tack!
Hon fragade var jag kom ifran, och nar jag svarade sverige sa hon jag med! Sa da fick jag prata annu lite mer svenska!
Och som alla andra ganger jag sagt att jag ar fran sverige fick jag som svar "jag tankte val det!" Det har blonda haret avslojar mig tydligen ganska snabbt. Och det blir val inte battre av att det blivit bade langre och ljusare sen jag akte.
I surfers gick jag in i en skoaffar och det forsta det australiensiska bitradet sager ar "Hej, vart ar du ifran, sverige va?" Jag ba eeeh ja..? "Jag visste det, med ditt har och dina ogon."
Nu stannar jag till onsdag, sen ska jag lite langre soderut och surfa!
surfers paradise
Jahapp, da var man ute pa vagarna igen. Ensam.
Det kanns bade bra och daligt att lamna brisbane, daligt for att jag saklart kommer sakna dee och tryggheten det anda innebar att vara hemma hos en familj, bra for att resan tar sig framat och det borjar narma sig till att ses med lillis i thailand. DET ser jag verkligen fram emot!
Och ja, bra for att jag slutar lockas till allt detta smaatande som dee ju haller pa med, hon ar ju naturligt smal sa for henne gar det val an att snaska godis, choklad, glass och mcdonalds varje dag, men jag har ju inte begavats med riktigt dom generna. For att saga det milt, jag har gatt upp lite i vikt och jag kanner mig som en uppblast ballong.
Nu ar jag ensam igen och kan antligen aterga till min alskade diet och dagliga traning.
Jag har hittills varit ensam tva dagar och det kanns helt okej. Jag har insett att min fobi for att vara ensam egentligen grundar sig i sjalva radslan. Det ar nagot laskigt med att vara ensam och jag har blivit radd for att vara radd. Nar jag tanker efter lite resonligt sa ar det egentligen inte sa hemskt att vara ensam. I alla fall inte ett par dagar eller sa. Det ar faktiskt ganska skont att ga morgonpromenader, ligga pa stranden och sola eller lasa eller lyssna pa musik, ga lite i affarer nar man kanner for det, eller bara sloa i tv-rummet pa hostelet.
Nu chillar jag pa tills pa mandag, da bar det av till byron bay och efter det ett surf-lager dar jag ska vara en dag och fa en surflektion. Sen bar det av till coffs harbour for en dag bara och sen nio timmars buss till sydney. Jag langtar verkligen efter sydney, langtar efter att komma till en riktig storstad!
Det kanns bade bra och daligt att lamna brisbane, daligt for att jag saklart kommer sakna dee och tryggheten det anda innebar att vara hemma hos en familj, bra for att resan tar sig framat och det borjar narma sig till att ses med lillis i thailand. DET ser jag verkligen fram emot!
Och ja, bra for att jag slutar lockas till allt detta smaatande som dee ju haller pa med, hon ar ju naturligt smal sa for henne gar det val an att snaska godis, choklad, glass och mcdonalds varje dag, men jag har ju inte begavats med riktigt dom generna. For att saga det milt, jag har gatt upp lite i vikt och jag kanner mig som en uppblast ballong.
Nu ar jag ensam igen och kan antligen aterga till min alskade diet och dagliga traning.
Jag har hittills varit ensam tva dagar och det kanns helt okej. Jag har insett att min fobi for att vara ensam egentligen grundar sig i sjalva radslan. Det ar nagot laskigt med att vara ensam och jag har blivit radd for att vara radd. Nar jag tanker efter lite resonligt sa ar det egentligen inte sa hemskt att vara ensam. I alla fall inte ett par dagar eller sa. Det ar faktiskt ganska skont att ga morgonpromenader, ligga pa stranden och sola eller lasa eller lyssna pa musik, ga lite i affarer nar man kanner for det, eller bara sloa i tv-rummet pa hostelet.
Nu chillar jag pa tills pa mandag, da bar det av till byron bay och efter det ett surf-lager dar jag ska vara en dag och fa en surflektion. Sen bar det av till coffs harbour for en dag bara och sen nio timmars buss till sydney. Jag langtar verkligen efter sydney, langtar efter att komma till en riktig storstad!
det dar med solen.
Dee och jag ar ofta lika och tycker lika men nar det kommer till solen ar vi valdigt olika. For det forsta ar vi uppvaxta i helt olika andar av varlden och har fatt valdigt olika mycket solljus under vara ar, for det andra har vi olika hudfarg och nagot jag inte visste ar att Dee med sin morka hy ar mycket mer kanslig for solen an jag med min ljusa. Hon havdar hela tiden att det svider pa hennes hud nar hon branner sig, jag ar osaker pa om hon egentligen bara menar att det branner och steker sadar underbart skont som det gor pa min hud med, som jag har lart mig att alska. Det finns ju inget battre an att nas av solens stralar och liksom kanna hur man gradvis varms upp och hela kroppen tinar upp, utifran och in till det kalla nordiska hjartat.
For mig ar en solig dag en dag att vara ute. Det ar ju sa det ar hemma, det ar ju sa jag ar uppfostrad. Nar solen skiner fran en klarbla himmel hemma i sverige ar det ju nast intill en dodssynd att vara inomhus. Just for att de dagarna ar sa valdigt fa. Varenda sekund av solljus ar ju dyrbar nar man kommer fran ett land med 12 soltimmar per manad under vintern. Dee kan gladeligen spendera precis hela dagen inomhus med persiennerna fordragna nar det ar just en san vacker dag dar ute. For att en solig dag ar en vanlig dag, precis som vilken annan dag som helst.
Hon ser lite snett pa min besatthet av solen precis som hon skulle gjort om jag borjat yra om hur underbart det var att ha tillgang till syre. Dom tar det for givet helt enkelt.
I rattvisans namn kan jag ju ocksa forsta att det inte hade varit hallbart for dem att se pa solen likadant som mig har borta. Om dom standigt skulle kasta sig ut i solen sa fort den visade sig skulle dom ju aldrig fa nagonting annat gjort, nagonsin.
-
-
Men nar vi skulle till stranden gick dom anda over gransen. Har ar vi, en underbar solig dag pa guldkusten, inte ett moln sa langt ogat kan na, stranden ar fantastisk, lagom mjuk, lagom varm, lagom mycket bris for att svalka. Jag var i mitt esse, jag praktiskt taget hoppade fram som en trearing nar vi borjade narma oss.
Och Dee och hennes vaninna satter upp ett TALT!!! Ett sa kallat strandtalt?! Alltsa, jag kan acceptera ett parasoll, men att sitta och hacka inne i ett talt nar vi ar pa en av varldens basta strander pa en san underbar dag! Det ar inget annat an rent sloseri! Just da kande jag att det ar fan sloseri att dom tva bor i det har fantastiska soliga landet! Dom kan ta min plats i svea om dom gillar skugga! Efter nagon timme tog aven vaninnan pa sig JEANS!! Detta var alltsa mitt pa dagen, minst 25 grader i skuggan. Enligt henne var det alldeles for kallt att sitta pa stranden i shorts sahar pa vintern. Jag hade lust att satta mig upp och slita mitt har och skrika "Winter?! I'll show you winter!!!" Som sagt, sloseri!
Sjalv lag jag naturligtvis och stekte varenda millimeter av min kropp och njot sadar som man bara kan gora nar man kommer fran kalla norden och har vett att uppskatta solsken.
allting gar sa fort sen nagon sagt att tid ar pengar.
Jag loggade in pa antagning.se for att kolla nar man far veta hur ens framtid ser ut. Det vill saga om jag kommer in eller inte. Jag vet inte vad jag gor om jag inte kommer in. Jag har liksom forlitat mig pa att jag gor det. Jag har ingen plan B.
12 juli. I over tva manader till ska jag plagas.
Jag tryckte pa mina meriter for att se om mina betyg laddats upp som de ska, och sidan fylldes av rad efter rad med kurser jag last. 28 stycken narmare bestamt.
Och fast det ar snart fyra ar sen jag fick det dar beskedet for forsta gangen fick jag hjartat i halsgropen nar jag sag den fullstandiga raden av mvg. Jag kan inte lata bli. Det ar 28 stycken, 2550 poang av mvg och det ligger sa otroligt mycket kanslor bakom dessa tre sma bokstaver.
For andra ar det bara bokstaver, men jag minns allt som ligger bakom. Jag minns hosten 2007 nar skolan, saknaden efter danmark, hjartesorgen, stressen, extrajobbet och korkortet holl pa att kvava mig. Det kunde ga en hel dag utan att jag kunde ta ett djupt andetag och jag var ofta yr. Jag minns att morfar langsamt tynade bort och att jag slutade ata. Jag minns att jag fros konstant och att jag alltid hade huvudvark. Jag var sa trott, langt inifran hjartat anda ut till fingertopparna. Jag minns att jag kom hem fran skolan varje dag efter nastan tolv timmar hemifran och att jag stangde dorren, slappte ner datorn pa golvet och grat. De flesta gangerna jag promenerade de tio minutrarna till ica for att jobba grat jag hela vagen.
Jag minns att pappa hela tiden fragade vad det var. Och att jag inte kunde svara.
Morfar dog och jag var overtygad om att jag aldrig skulle bli glad igen. Mina larare undrade vad det var med mig, varfor dom inte kande igen mig langre. Jag visste inte vad jag skulle saga. Jag kande inte igen mig sjalv och jag hade glomt vem jag var. Mina foraldrar var en och en istallet for tva och jag kande mig inte hemma nagonstans. Ingenting var som det skulle, allt bara rasade runt mig.
Jag minns att jag blev sa frustrerad over att jag aldrig rasade jag med, att jag inte bara kollapsade och gav upp. Jag blev galen over att vaggen aldrig kom, att jag bara tillats fortsatta. Jag blev galen av att folk fragade hur jag klarade av att lasa gymnasiet pa tva ar, jag ville bara skrika att det gor jag ju inte, jag klarar det inte, ser ni inte hur jag mar?! Jag antar att jag bet ihop och borrade ner mig i betygen for att jag inte klarade av att mista den drommen ocksa. Jag hade redan forlorat alldeles for mycket. Och medans jag vantade och vantade pa att bryta ihop klarnade det plotsligt, det blev var, och jag tog studenten med alla mvg.
For mig ar det sa mycket mer an tre bokstaver 28 ganger. Det ar beviset pa att jag ar starkare an jag sjalv nagonsin hade trott, att jag klarade av den jobbigaste tiden i mitt liv och att jag gjorde det med rage.
att ramla ut ur ett plan
Det har inlagget kommer handla om det jag gjorde onsdagen 2 maj 2012. Och hur jag kande infor det, och efter.
Jag tvekade lange lange nar det kom till att hoppa fallskarm. Det fanns mycket som sa att jag skulle gora det. Det ar nagot som nastan alla backpackers gor har, det ar otroligt vackert och haftigt att hoppa just i australien, just nu har jag faktist ingen anledning att oroa sig over pengarna, det skulle vara ett minne for livet, det ar likt mig att gora allt som an ge mig en upplevelse och ett haftigt minne.
Men det fanns ocksa mycket som sa att jag inte skulle gora det. Jag ar inte jattehojdradd men jag ar heller inte helt bekvam med det. Jag visste att min mamma skulle oroa ihjal sig om hon visste att jag skulle hoppa. Jag kande att det var en onodig risk att ta, visst finns det risker med allt man gor och speciellt nar man ar ute och reser, men det har var nagot jag kunde leva absolut lycklig hela mitt liv utan att gora, och sa skulle jag anda riskera livet?
Till slut blev velandet for jobbigt sa jag bara bestamde mig. Jag bestamde mig for att det inte vore likt mig att fega ur. Det vore inte jag. Jag tvingade mina nerver att lugna sig och jag sa lugnt men bestamt till mig sjalv att aven om risken kanske vore onodig att ta, sa hade de hoppat over tio tusen hopp i byron bay forra aret och endast en enda olycka att rapportera.
-
-
Dagen D tvingade jag upp mig sjalv och stackars dee klockan 5 pa morgonen, bussen gick 6 fran brisbane och vi var framme i byron bay strax fore 8. Visst var det en anings nervost att skriva under pa papprena, speciellt nar jag kom till den biten med att man skulle skriva under pa att man var medveten att det fanns en viss risk med att hoppa och att man var medveten om att man forlitade sig pa en del tur. Da dog jag lite. En del tur?! Vad ar det for formulering!
Nar vi hade skrivit under ville jag bara upp i luften och fa det overstokat. NU! Men da var det saklart helt mulet. Gratt gratt gratt. Sa vi fick skjuts in till sjalva byn for att vandra runt nagra timmar, jag tog en frukost pa nagot cafe och nu var man ju annu mer nervos, dels nervos over sjalva hoppet men ocksa nervos over att det inte skulle bli av och att vi skulle vara tvugna att komma tillbaka nasta dag, herregud vilken plaga!
Som tur var sa skingrades molnen och nar vi tre timmar senare kom tillbaka till sjalva hoppstallet var det fritt fram! Sa pa med byxorna och med selen, och det var just da, nar jag fick pa mig selen sa forsvann den dar hemska nervositeten. Da kandes det inte langre som att vi skulle gora den har stora, laskiga grejen som man knappt vagade tanka pa, det kandes mer som att jag stod i ko till en laskig berg och dal bana pa grona lund. Fortfarande nervos, men pa ett bra satt. Jag fick spela in en liten intervju for min dvd, skulle ha en kille som hoppade bredvid oss bara for att filma mig. Sen fick jag traffa min gubbe, han var hur lugn som helst, typ pappa-alder, och han hade hoppat 8 tusen hopp! Herregud!! Den har mannen hade hoppat lika manga fallskarmshopp som dagar jag har levt! Da kandes risken ratt minimal, hade han inte stortat mot sin dod hittills skulle han nog inte gora det idag heller. Vi hoppade in i planet och upp i luften. Nar vi hade akt ratt hogt upp i luften och jag borjade tycka att det rackte sa dom att vi var pa 4 tusen feet, och vi skulle hoppa fran 14 tusen! Da dog jag lite. Men vi fortsatte upp bland molnen, och sen ovan molnen. Shit, mitt hjarta bankade fortare och fortare och det kandes lite som att jag flog ut ur min egen kropp och satt och tittade ifran taket av flygplanet. Nar det var en minut kvar tog vi pa oss glasogonen och sa oppnade dom den lilla plastluckan som dolt det stora halet och folk borjade hasa fram till kanten. Da fick jag panik inombords. Den forsta personen hoppade utan problem, det sag sa sjukt laskigt ut. De liksom sveptes ivag och var borta inom en sekund och jag blev sjukt stressad av att ingen reagerade pa detta vansinne? Varfor sa ingen nagot? Varfor protesterade ingen over detta sjuka faktum att vi skulle kasta oss ut ur ett plan over 4 tusen meter upp i luften??? En guide hoppade, pa fotterna, precis som man hoppar i en pool. Personen framfor mig foll ur och jag ville bara skrika rakt ut att vafan haller vi pa med, stopp, STOPP, vi kan inte gora detta aaaaaahh!!!!!! Men vips satt vi pa kanten, dinglade lite med benen, min guide korsade mina armar over brostet och tryckte bakat min panna sa att jag tittade upp i luften. Och da blev jag lugn. Det fanns liksom ingen anledning att fa panik, for jag hade inget val. Det fanns inget alternativ. Jag skulle puttas ut, vare sig jag ville eller ej. Att fa panik och borja kampa emot skulle bara gora det hela mycket mycket varre.
Och sekunden efter foll vi. Just fallet minns jag inte sa mycket av mer an att jag blundade hart och vantade pa att det skulle ta slut. Sa fick jag knacken pa axeln och vecklade ut armarna och lag utstrackt i luften. Jag oppnade ogonen och da slog det mig att det var inte slut an, vi skulle falla fritt i over en minut och det hade knappt borjat. Vinden piskade mitt har, slet i mitt skinn, jag fick kampa for att andas, kunde bara ta korta, snabba andetag, allt var vitt, vi foll genom molnen, det var kallt, iskallt. Vips kommer min kamerakille fran ingenstans framfor oss och jag tanker att aven fast jag inte gillar det har fallandet alls, aven fast jag inte kan andas och det ar kallt som satan, sa tanker jag le och skratta och gora tummen upp. Sa det gjorde jag. Det var lika bra, for det gick knappt att ha munnen stangd anda. Han forsvann, och vi foll lite till, jag borjar bli riktigt kall och ganska trott pa det har, jag vill ut ur molnen, jag kan ju inte se nagonting! Och sa kommer kamerakillen igen och dar brot vi igenom molnen och kan se marken dar langt langt ner. Yes! Direkt blir det varmare och efter bara nagra sekunder dras fallskarmen och vi stannar upp, med ett ryck. Och allt blir tyst.
De sista tusen metrarna var helt fantastiska. Det var ju dom som gjorde hela hoppet vart det. Vi bara hangde dar, sa himla hogt upp, med varldens utsikt, och jag dinglade med benen och viftade pa fotterna, det var sa overkligt att ha san utsikt och inte sta nagonstans, att vara sa hogt upp mitt i luften och kunna vifta pa fotterna samtidigt! Det tog oss ett par minuter att komma ner, det var sa tyst, och sa vackert, och min guide styrde oss ner i stora svangar, och just dom svangarna var som att aka berg och dal-bana, det kandes sa mycket i magen och jag kunde inte lata bli att ropa iiih, wiiiiih!!!
Den biten gick alldeles for snabbt, vi narmade oss landningsplatsen och drog upp benen, och gled ner sittandes pa graset.
Och sa var det over. Jag stirrade pa marken och kande graset under mina hander och undrade vad som just hande.
-
-
Dvd:n och bilderna ar helt fantastiska. Jag upplever allt igen nar jag ser filmen. Jag ar sa glad att jag gjorde det, det var en san fantastisk och konstig upplevelse, men jag kommer nog aldrig gora det igen. En gang racker for mig.
tva veckor i brissy
Nu har jag varit nastan tva veckor har i brisbane hos dee. Och vad har vi gjort? Slappat, vore mest nara sanningen. Sloat kanske. Dee har jobbat pa eftermiddagarna och jag har delvist hangt med, delvis parkerat mig pa deras gamla avdankade spinningcykel, delvis snort pa mig loparskorna och sprungit eller promenerat.
Vi har varit pa 30-arsfest med maffiatema, vi har atit en del mcdonaldsglassar, vi har shoppat pa olika gallerior, vi har varit inne i stan och vandrat runt, vi har lagat roast dinner och vi har sett en massa pa bachelor som ju ar vart lilla hjartebarn pa tv-fronten.
Just nu ar hon pa jobb, jag har nyss spinnat 2 timmar framfor biggest loser sasong 4. Dee kande sig krasslig redan igar och imorse vaknade hon med bihaleinflammation sa hon har fatt en massa mediciner utskrivna. Hennes mamma har nyligen fatt reda pa att hon har baltros, herregud, har sitter jag som en ensam liten o i ett hav av bakterier! Hennes mamma har sprayat typ hela huset med bakteriedodande spray, men jag haller mig lugn, jag har aldrig haft anledning att tvivla pa mitt super-immunforsvar tidigare sa det ska nog mer till an nagra ynkliga aussie-baciller for att ta kraften ur mig!
Jag lovar att jag ska ladda upp bilder sa fort jag kan!
Hos Dee!
Hallelujah, antligen ar jag i brisbane hos min favvo aussie! Flygresan fran cairns gick mycket bra, jag glodde oavbrutet pa animal police, tankte en del pa mamma da haha.
Min vaska var naturligtvis for tung nar jag skulle checka in, jag skulle bli forvanad om jag en enda gang kommer fram till incheckningen och far lamna min vaska utan att forst behova ga och packa om den en eller tva ganger.
Nu var det till viss del av snalhet, jag hade med mig en stor bag in box-vin for att jag inte ville slanga den, och den vagde ju sina kilo. Jag lyckades i alla fall packa om, slapp betala, sa slutet gott allting gott! Val i brisbane la jag i alla tunga saker i ryggsacken igen, vilket ledde till att jag inte hade en chans att fa upp den pa axeln, holl pa att ramla omkull riktigt snyggt nar en man kom till min undsattning och hjalpa mig att baxa upp den pa min stackars rygg. Thank you very much, no, I'm OK, it's fine, thanks!"
Hittade snabbt dee och hoppade in i bilen helt overlycklig over att se henne igen! Hon bor bara 15 min fran flygplatsen i varldens finaste hus, jag fick mitt eget lilla crib med dubbelsang, dusch och toalett.
Vi at middag och sen var det bara pa med klanningen och klackarna och gora brissy osakert! Vi hoppade runt pa nagra skithaftiga stallen, jag kande mig som varsta turisten som bara glodde pa allt med stora ogon, men det var sa stort! Och haftigt! Terrasser ut mot utsikten av skyskraporna, barer med 5-6 dansgolv, sma avskilda avdelningar med rum man kunde sitta och vila fotterna, you name it! Dar ligger vi verkligen efter i stockholm!
Natten blev inte sa lang, vi stannade pa mcdonalds innan vi fick tag pa en taxi och kom hem klockan tva. Dackade direkt och sov till tolv dagen efter. Idag har vi mest tagit det lugnt, akt runt lite i omradet och sett var dee jobbar och var hon gick i skolan, vi har handlat lite mat och godis pa en stor godisaffar.
Nu ska vi snart ata en akta aussie roast dinner med kyckling och gronsaker och pumpa och allt. Yay!
9 dyk pa 3 dagar
Herregud, nu ar det verkligen for mycket som har hant, jag vet inte ens var jag ska borja..
Ganska malande nar jag pratade med pappi i fredags nar jag nyss kommit hem fran batturen, jag babblade pa i 180 i typ 20 min om allt jag varit med om, och nar jag hamtade andan sager pappa "jaa, har hemma har det inte hant nagonting". Hahah, det var den uppdateringen!
Vi akte ju i alla fall ut med baten i svinottan pa onsdag morgon. Val pa baten ber jag om glutenfritt som jag varnat intruktoren om dagen innan, och far reda pa att det inte finns nagot glutenfritt. Sa jag far ata nagra skinkskivor och lite frukt till frukost, magen skriker och jag kastar avundsjuka blickar pa alla som proppar i sig rostat brod, munkar och crossianter. Jaja, varre saker har hant. Vi hoppar sen i var utrustning och ner i vattnet for vart forsta dyk! Det gick mycket bra, efter pooltraningen var man ju valdigt luttrad i vad man skulle gora om masken lackte och hur man ska andas lugnt och jamnt. Vi dok ner pa 12 meter djup och sag lite coola fiskar. Sen at vi lunch, sen dok vi igen, den har gangen sag vi en haj! Men bara en litn en, en reef shark. Nar vi sen kom upp at folk nybakt kaka, jag fick inget, sen var det middag och folk borjade forbereda sig for nattdyket.
Jag maste erkanna att vi alla nyborjare var valdigt lattade att vi inte dok forsta natten utan andra. For att medvetet locka till sig hajar slog instruktorerna med en simfot i vattnet, da trodde hajarna att det var en fisk som holl pa att drunkna, sa de kom glatt upp till ytan och cirkulerade runt baten. Sag sjukt laskigt ut! Och dessutom var ju vattnet helt jakla kolsvart och man var tvungen att ha ficklampa och speciella lysgrejer pa tanken for att kunna se varandra dar nere. Folk hoppade i och kom upp glada och fullt levande for att ata den supergoda desserten, eller ja vad vet jag, for jag fick ju naturligtvis ingen dessert.
Somnade helt utmattad redan klockan 9 och vacktes av bankande pa dorren halv sju nasta morgon. Hoppade upp och kastade pa oss utrustningen och hopp i vattnet for vart tredje dyk. Det gick bra trots att det borjade ga mig pa nerverna att simma 8 stycken i grup dar nere, vart man an vande sig hade man nagon over sig, under sig, en fot eller en arm i ansiktet, och det varsta var nar min luftslang fastnade i en tjejs vast och vi inte fick bort den. Jag fick nastan lite panik och borjade tanka att jag maste spotta ut luften och halla andan medans jag forsokte trassla loss mig, men precis da lyckades hon fa bort mig och vi kunde simma vidare. 45 min senare var vi uppe och frukosten serverades, lyckligtvis fanns det yoghurt och frukt sa det mattade fint. Sen var det dags for vart fjarde och sista dyk pa utbildningen! Nar vi kom upp pa baten igen var vi utbildade dykare! Sa efter lunchen fick vi vara cert och lite applader och det var det.
Femte dyket fick vi gora pa egen hand, det var otroligt skont att slippa de andra! Jag dok ihop med min buddy jenny och en annan svensk tjej och en dansk. Det var varldens haftigaste kansla, vi bara simmade omkring och tittade pa allt och tog det lugnt, vi sag flera skoldpaddor och fotade en massa.
Sen var det dags for eftermiddagskaka for alla utom mig, och snart vankades det middag. Kocken kom fram till mig och sa att det skulle serveras spegetti bolognese, gick det bra om jag fick ris istallet? Ja vad skulle jag saga? Nej, du for sticka ut pa havet och kopa nagot glutenfritt till mig? Riset visade sig vara halvkokt och hart, och vitloksbrodet doftade underbart bara for att retas. Nar hon skulle halla upp kottfarssasen sager hon plotsligt att hn fan har haft mjol i den ocksa! Sa gick det bra med den vegetariska sasen? Igen, vad skulle jag saga? Dar satt jag med knastrigt ris och en tunn tomatsas, och jag var sa hungrig, och det varsta var att ingen liksom brydde sig. Jag avstar ofta fikabrod och efterratter hemma utan att jag bryr mig, men det var nagot som bara brast med den dar tomatsasen. Det kandes sa otroligt ensamt och langt hemifran och ingen brydde sig och jag blev ett litet barn igen som kande mig utanfor och orattvist behandlad.
Efter middagen gick jag ner till var lilla hytt och for forsta gangen nagonsin grat jag over min glutenallergi. Jag har aldrig ens kant mig ledsen over det forut, jag har snarare bara varit glad over att antligen fa en diagnos, men nu kandes det sa tungt och ensamt och jag kande bara att jag har fan inte valt den har allergin, det ar inte rattvist, jag har betalat lika mycket som de andra for att aka pa den har turen och dom borde i alla fall fraga om jag vill ha en frukt eller nagot nar de andra far efterratt!
Men lite winnerback pa det och allting kandes direkt battre. Varre saker har ju hant, jag kunde fotts utan en arm eller med en hjarnskada, jag borde inte gnalla alls.
Sa upp med hakan och hopp i till hajarna!
Nattdyket var inte alls lika laskigt som jag trodde. Det borjade lite jobbigt med att var instruktor gjorde sitt basta for att skramma upp oss med varldens ackligaste historier om hajarna och hur vi skulle agera om de attackerade oss, allt detta var naturligtvis pahittat fick vi reda pa efterat nar vi satt med andan i halsen och paniken i ogonen. En tysk kvinna som var dar med sin dotter sag fullkomligt livradd ut och var nara pa att hoppa av helt.
Nar vi val kom i vattnet visade det sig att det inte alls var lika laskigt som det sag ut pa ytan. Vattnet var relativt upplyst av de stora lyktorna vi hade pa baten, sa det var inte alls som att hoppa ner i fullstandigt morker. Vi simmade omkring i ca en halvtimme, sag en enorm skoldpadda lika stor som ett matsalsbord, vi provade aven att simma runt med ficklamporna avstangda och kunde fortfarande folja varandra tack vare de sma bla lysdioderna. Nar vi kom upp till ytan igen var hajarna fortfarande kvar, och vi hade sakert 6-8 stycken runt oss. Tro det eller ej, men det var inte sa laskigt. Hela grejen med att dyka 18 meter under ytan och lita pa att man far luft och att ingenting ska ga sonder ar sa laskig, men man tvingas ju lita pa instruktorerna och i princip lagga sitt liv i deras hander, sa nar dom sager att det ar lugnt med hajarna sa koper man det ocksa ganska snabbt.
Nasta morgon skulle vi upp halv 6 for att hoppa i vattnet samma sekund som solen gar upp. Vid det har laget hade jag och 5 andra i min grupp bestamt oss for att uppgradera vart vanliga dykcert till Adventure Diver, vilket innebar att man dyker pa natten och att man aven gar ner pa 30 meter djup. Vid 30 meters djup kan man uppleva djupberusning, och kanna sig full eller drogad. Jag maste erkanna att jag knappt kande nagonting, mer an en glad kansla och en kansla av bekymmersfrihet. Man tanker dock langsammare dar nere, vi fick en uppgift av instruktoren dar hon holl upp ett visst antal fingrar och man skulle visa vad som fattades till 15. Jag fick 6 fingrar och visade 9, sa jag var godkand. En av de svenska tjejerna daremot fick 4 och visade sjalvsakert 9.. tills lararen skakade pa huvudet och hn sag helt perplex ut i flera langsamma sekunder.. och borjade till slut rakna pa fingrarna som ett litet barn! Haha herregud! Till slut kom hon fram till att hon skulle visa 11 och stirrade lange och val pa sina 10 fingrar, hon berattade sen att hon tankte "men gud, jag saknar ju ett finger, vart ar mitt 11 finger??" Jesus..
Sen hade vi bara 2 dyk kvar, de var enligt mig de basta dyken, vi sag nemo, gill, doris och de andra fran hitta nemo, vi kunde slappna av och bara njuta, och sista dyket hyrde vi en kamera och fotade allt som kom i var vag.
Jag var helt slut nar vi kom tillbaka till kajen pa fredagseftermiddagen, sa valbehovd har en dusch aldrig varit och sa gott har jag fanimig aldrig sovit pa ett hostel forut!
Jag anner mig otroligt glad over att jag gick dykkursen och faktiskt kostade pa mig allt det anda kostade, det kanns sa roligt att ha varit nere pa 30 meter djup och fran och med nu far jag ga sa djupt igen var som helst i varlden. Det innebar att jag kan dyka i princip var som helst, och se alla de coola stallena och vraken som finns i ostersjon. (30 TUSEN vrak finns det tydligen att besoka om man skulle vilja det).
Jag har sett sa otroligt manga vackra och fargglada fiskar, fotat nemo pa nagra centimeters avstand, sett den dar enorma skoldpaddan, simmat omgiven av hajar, jag har om och om igen gjort sant som jag knner mig osaker infor och gatt utanfor min bekvamlighetszon.
Stora barriarrevet ar fantastiskt, det ar som en annan varld dar under ytan, fiskarna simmar omkring och gor det dom ska precis som ett eget litet samhalle, egna sma hus, egna sma stader.
Jag kommer aldrig angra att jag tog mitt Adventure Diver Certifikate och an har det ju bara borjat!
Bilder kommer snart lovar!
Halvvags genom dykkursen
Da har mandagen och tisdagen gatt och jag har klarat av tva dagars dykteori och traning i pool. Vi har varit ca 3 timmar i poolen bada dagarna, tranat massa om hur man tar av och pa utrustningen, tommer sin mask pa vatten under ytan, simmar utan mask, hittar ratt flytlage, hur man hittar slangen igen om man tappar den, hur man andas nar man simmar upp till ytan, vi har lart oss olika signaler man gor i vattnet eftersom man inte kan prata, och vi har gatt igenom en hel massa teori om tryck och allt annat man behover kunna for att dyka sakert och fa sa mycket ut av dykningen som mojligt. Idag avslutade vi med att fullstandigt ruinera oss pa svinsnygga masker och snorklar (men som de sa - de kommer halla hela livet) och sen med att skriva ett prov med 50 fragor. Jag blev lite orolig for provet eftersom min hjarna inte direkt gatt pa studiemode de senaste aren, men jag blev konstigt nog klar forst och hade bara ett fel, sa det badar ju gott infor hosten!
Imorgon aker vi ut pa baten i svinottan och dar ska vi spendera 3 dagar med 9 dyk. De 4 forsta dyken ar vi fortfarande under upplarning, men gar allt som det ska har jag dykcert pa torsdag vid lunch. Da aterstar 5 dyk, inklusive ett nattdyk, nar vi far dyka med var buddy lite som vi vill, och fota och ha oss. Kul kul kul!
Annars har det val inte hant sa mycket, forutom att min roomie (bor i dubbelrum med en okand kille, hu!) kom hem i gryningen imorse och full som han var dackade han med klader och skor och allt och lyckades uppbringa det varsta manskliga ljud jag nagonsin upplevt i mitt 22-ariga liv. Jag skulle vilja beskriva det som snarkningar, men fragan ar om det kan passera under den kategorin. Jag blev verkligen livradd nar jag vaknade, trodde att en bulldozer hade tagit sig in i rummet och borjat falla trad eller spranga berg eller nagot. Nar jag fortvivlat slet i min vaska efter oronproppar ville jag instinktivt sla hander for oronen, sa hogt var det. Alltsa nu tror ni att jag overdriver men NEJ! Det gar inte att beskriva, jag har aldrig aldrig nagonsin hort nagon uppbringa sana hoga ljud vid somn! Jag tror knappt att jag skulle kunna komma upp i samma decibel aven om jag medvetet skrek on the top of my lungs! Jag forsokte forgavas hosta det hogsta jag kunde for att vacka honom, men min hostning blev fullstandigt kvavd och hordes inte ett dyft. Jag ville verkligen danga min kudde i ansiktet pa honom och skrika "Are you fucking kidding me with that snoring!?" Men jag antog att det knappast skulle hjalpa sa jag forsokte andas lugnt och meditera och som sa manga ganger forut intala mig det som mamma sa nar jag var liten och inte kunde sova, att man ska inte fa panik om man inte kan sova, man vilar upp kroppen och hjarnan bra anda om man bara ligger och vilar och slappnar av.
Jag orkar knappt tanka pa hur underbart det ska bli att komma ner till dee pa lordag och sova i ett eget rum.
Imorgon aker vi ut pa baten i svinottan och dar ska vi spendera 3 dagar med 9 dyk. De 4 forsta dyken ar vi fortfarande under upplarning, men gar allt som det ska har jag dykcert pa torsdag vid lunch. Da aterstar 5 dyk, inklusive ett nattdyk, nar vi far dyka med var buddy lite som vi vill, och fota och ha oss. Kul kul kul!
Annars har det val inte hant sa mycket, forutom att min roomie (bor i dubbelrum med en okand kille, hu!) kom hem i gryningen imorse och full som han var dackade han med klader och skor och allt och lyckades uppbringa det varsta manskliga ljud jag nagonsin upplevt i mitt 22-ariga liv. Jag skulle vilja beskriva det som snarkningar, men fragan ar om det kan passera under den kategorin. Jag blev verkligen livradd nar jag vaknade, trodde att en bulldozer hade tagit sig in i rummet och borjat falla trad eller spranga berg eller nagot. Nar jag fortvivlat slet i min vaska efter oronproppar ville jag instinktivt sla hander for oronen, sa hogt var det. Alltsa nu tror ni att jag overdriver men NEJ! Det gar inte att beskriva, jag har aldrig aldrig nagonsin hort nagon uppbringa sana hoga ljud vid somn! Jag tror knappt att jag skulle kunna komma upp i samma decibel aven om jag medvetet skrek on the top of my lungs! Jag forsokte forgavas hosta det hogsta jag kunde for att vacka honom, men min hostning blev fullstandigt kvavd och hordes inte ett dyft. Jag ville verkligen danga min kudde i ansiktet pa honom och skrika "Are you fucking kidding me with that snoring!?" Men jag antog att det knappast skulle hjalpa sa jag forsokte andas lugnt och meditera och som sa manga ganger forut intala mig det som mamma sa nar jag var liten och inte kunde sova, att man ska inte fa panik om man inte kan sova, man vilar upp kroppen och hjarnan bra anda om man bara ligger och vilar och slappnar av.
Jag orkar knappt tanka pa hur underbart det ska bli att komma ner till dee pa lordag och sova i ett eget rum.
En tur i regnskogen
Nar jag hade bokat min dykkurs har i Cairns visade det sig att jag hade en dag over, sa jag bokade en dagstur i regnskogen.
Och ja, vad ska man saga. Det regnar i regnskogen! Det mer eller mindre oste ner hela dagen, fran att jag blev upphamtad av var HD-liknande chauffor med hastsvans och mustasch och hela kitet, till att kom tillbaka pa hostelet nar det redan var morkt.
Vi fick i alla fall se en massa regnskog, en del intressanta vaxter och kraldjur, lianer, vi stannade vid en fors och fick se nabbdjur, vi sag skoldpaddor, stannade vid tva sjoar som bildats nar het lava motte vatten och bildade en explosion, men det haftigaste av allt var vattenfallen!
Ett av de mest kanda vattenfallen i Australien ar Milla Milla falls, Peter Andre har spelat in sin video Mysterious Girl dar, och aven reklamer for schampoo ar filmade har, nar tjejen kastar med haret sa att vattnet bilder en bage over henne. Det forsokte vi saklart harma, allt medans chaufforen stod i regnet och ihardigt tog kort efter kort. Jag vet inte om det blev sa lyckat, men kul var det i alla fall! Lyckades aven simma bort till fallet, igenom, och pausa pa andra sidan innan vi simmade tillbaka igen.
Traffade tva trevliga amerikanska tjejer som pluggar i sydney, vips hade jag blivit inbjuden dit for att halsa pa dem nar jag har vagarna forbi. Kul att ha nagon som visar en runt!
Bilderna beskriver nog mer an jag.
Magnetic Islands - Cairns
Ok, efter fyra misslyckade forsok varav ett datorbyte lyckades jag antligen logga in. Skam den som ger sig! Det ar ett bevis pa hur mycket jag tycker om er dar hemma och hur garna jag vill att ni foljer min resa och lamnar ett litet avtryck nar ni har last fardigt.
Jag har forsokt andra min header, kandes lite fel att jag fortfarande flaggar for ett aventyr i staterna nar det nu ar nastan ett helt ar sen jag kom hem. Tiden gar SA fort! Om fem dagar flyger jag ner till min alskade aussie dee i brisbane och det kommer vara nastan pa dagen ett ar sen vi sags. Langtar!
Vad har hant sen sist.. Vi som varit pa baten tillsammans bokade ju greyhound buss och akte ivag klockan halv 9 pa kvallen. Jag besitter ju ganska bra egenskaper nar det galler att trangas, sa jag lyckades krangla mig pa bussen bland de forsta och fick en fonsterplats, score! Och dessutom fylldes bussen sakta med folk och ingen satte sig bredvid, jag sag framfor mig fyra langa timmar av ostord somn..fram tills en tjej fran seglingen hoppade pa bland de sista och glatt sager "Is this seat taken, babe?" Vad skulle jag saga? Dar satt hon sen och babblade med tjejerna tvars over gangen, hennes mun gick i ett, det var ett under att hon ens hann andas? Jag proppade in ipoden, men inte ens den kunde stanga ute oljudet, allt jag horde ringandes i mina oron var hennes galla rost och skrikiga skratt. Gud, till slut hade jag lust att bara stalla mig upp och slita mitt har och skrika SHUT UP! SHUTUPSHUTUPSHUTUP!!!!!!! Men det gjorde jag saklart inte.
Nar vi kom fram till townsville var klockan nastan ett och vi tog en taxi till vart hostel. Skrikmajan hoppade ocksa av och det visade sig att hon tankte vanta pa en mork och tom och odslig och jattelaskig batterminal tills forsta farjan gick klockan sex?? Killarna i vart lilla gang blev skitoroliga och forsokte overtala henne att folja med oss och typ sova pa golvet, jag maste erkanna att ena halvan av mig onskade att hon inte skulle folja med, den ena halvan som ville ha lugn och ro, men den andra halvan av mig tankte att fyfan, dar hade jag ALDRIG stannat som ensam tjej, det bara skrek ran och valdtackt om hela stallet. Naval, hon vagrade iaf och sa att hon klarade sig sa bra sa. Sa vi akte till slut ivag utan henne.
Pa morgonen tog vi farjan och kom till Magnetic Island, som har fatt sitt namn av att Kapten Krok tydligen seglade forbi har i sina glans dagar och tappade kursen helt pa sin kompass, han antog darfor att det maste vara nagot magnetiskt med on som fick hans kompass att reagera, darav namnet.
Nar vi kom fram och checkade in pa vart hostel tog det inte manga minuter innan jag fick syn pa mina svenskor! Cajsa och Matilda! Bruna och snygga som vanligt. Det var ett kart aterseende och vi tog det lugnt i tva dagar, chillade, solade, babblade tills munnarna gck ur led och vi glomde tid och rum, vi drack en massa gratis punch pa ladies night (drick sa mycket du vill gratis pa en timme), dansade pa borden och tog en otrolig massa roliga kort. Det visade sig aven att skrikmajan herself hade kommit tryggt over till on hon med och checkat in pa samma hostel, sa slutet gott allting gott!
En sak som var lite jobbig var dock andra natten da jag fann mig sjalv i en sexpersoners sovsal med 5 killar och jag! Kul! Vi skulle upp i ottan for att ta en tidig farja for att hinna med bussen, sa jag gick och la mig hyfsat tidigt. Och in och ut sprang de dar jakla killarna precis hela jakla kvallen! Och inte nog med det, de envisades med att tanda lampan varenda gang och inte slacka den igen nar de gick! For i helvete! Vilken del av hjarnan sitter fornuftet och respekten for andra manniskor, for den foddes de uppenbarligen utan! Eller hade supit bort! Efter att jag tre ganger klattrat ner for min rangliga och gnissliga vaningssang som riskerade att rasa ihop varje gang jag ens vande pa mig i somnen trottnade jag och virade min svarta sjal runt huvudet och somnade med lampan pa. Mitt i natten kom de hem pa fyllan och levde rovare, skrattade, pratade, ja gud vet vad dom holl pa med men sova eller halla kaften var det i alla fall inte. Till slut hade jag igen lust att satta mig upp och slita mitt har och skrika SHUT UP! SHUTUPSHUTUPSHUTUP!!!!! Men det gjorde jag inte.
Det var en otrolig lattnad nar klockan antligen ringde den morgonen och jag sa hogljutt jag kunde klattrade ner fran sangen, gnisslade lite extra, valdsamt slapade ut min packning fran rummet och smallde igen dorren som avsked nar jag gick.
Vi hade en 9 timmars bussresa till cairns, och val framme var vi svenskar alldeles for trotta och opeppade for att hanga med de andra ut, sa vi bestamde oss for att ha en kanguruafton! Vi kopte ett helt kilo kangurukott fran narmsta supermarket, gick till cajsa och matildas hostel och tillagade den. Kanguru ar inte som jag trodde nagot jattespecllt har, inget man liksom ater for att det ar spannande och turistaktigt, utan det ar som vilket kott som helst man koper per kilo. Det finns olika kroppsdelar att valja pa, och det vi kopte var marinerat och allt.
Hade varldens trevligaste kvall, bara at och pratade ater igen tills timmar hade gatt och vi insag att klockan var nastan ett pa natten.
Det var en av de basta kvallar jag haft hittills pa resan.
Jag har forsokt andra min header, kandes lite fel att jag fortfarande flaggar for ett aventyr i staterna nar det nu ar nastan ett helt ar sen jag kom hem. Tiden gar SA fort! Om fem dagar flyger jag ner till min alskade aussie dee i brisbane och det kommer vara nastan pa dagen ett ar sen vi sags. Langtar!
Vad har hant sen sist.. Vi som varit pa baten tillsammans bokade ju greyhound buss och akte ivag klockan halv 9 pa kvallen. Jag besitter ju ganska bra egenskaper nar det galler att trangas, sa jag lyckades krangla mig pa bussen bland de forsta och fick en fonsterplats, score! Och dessutom fylldes bussen sakta med folk och ingen satte sig bredvid, jag sag framfor mig fyra langa timmar av ostord somn..fram tills en tjej fran seglingen hoppade pa bland de sista och glatt sager "Is this seat taken, babe?" Vad skulle jag saga? Dar satt hon sen och babblade med tjejerna tvars over gangen, hennes mun gick i ett, det var ett under att hon ens hann andas? Jag proppade in ipoden, men inte ens den kunde stanga ute oljudet, allt jag horde ringandes i mina oron var hennes galla rost och skrikiga skratt. Gud, till slut hade jag lust att bara stalla mig upp och slita mitt har och skrika SHUT UP! SHUTUPSHUTUPSHUTUP!!!!!!! Men det gjorde jag saklart inte.
Nar vi kom fram till townsville var klockan nastan ett och vi tog en taxi till vart hostel. Skrikmajan hoppade ocksa av och det visade sig att hon tankte vanta pa en mork och tom och odslig och jattelaskig batterminal tills forsta farjan gick klockan sex?? Killarna i vart lilla gang blev skitoroliga och forsokte overtala henne att folja med oss och typ sova pa golvet, jag maste erkanna att ena halvan av mig onskade att hon inte skulle folja med, den ena halvan som ville ha lugn och ro, men den andra halvan av mig tankte att fyfan, dar hade jag ALDRIG stannat som ensam tjej, det bara skrek ran och valdtackt om hela stallet. Naval, hon vagrade iaf och sa att hon klarade sig sa bra sa. Sa vi akte till slut ivag utan henne.
Pa morgonen tog vi farjan och kom till Magnetic Island, som har fatt sitt namn av att Kapten Krok tydligen seglade forbi har i sina glans dagar och tappade kursen helt pa sin kompass, han antog darfor att det maste vara nagot magnetiskt med on som fick hans kompass att reagera, darav namnet.
Nar vi kom fram och checkade in pa vart hostel tog det inte manga minuter innan jag fick syn pa mina svenskor! Cajsa och Matilda! Bruna och snygga som vanligt. Det var ett kart aterseende och vi tog det lugnt i tva dagar, chillade, solade, babblade tills munnarna gck ur led och vi glomde tid och rum, vi drack en massa gratis punch pa ladies night (drick sa mycket du vill gratis pa en timme), dansade pa borden och tog en otrolig massa roliga kort. Det visade sig aven att skrikmajan herself hade kommit tryggt over till on hon med och checkat in pa samma hostel, sa slutet gott allting gott!
En sak som var lite jobbig var dock andra natten da jag fann mig sjalv i en sexpersoners sovsal med 5 killar och jag! Kul! Vi skulle upp i ottan for att ta en tidig farja for att hinna med bussen, sa jag gick och la mig hyfsat tidigt. Och in och ut sprang de dar jakla killarna precis hela jakla kvallen! Och inte nog med det, de envisades med att tanda lampan varenda gang och inte slacka den igen nar de gick! For i helvete! Vilken del av hjarnan sitter fornuftet och respekten for andra manniskor, for den foddes de uppenbarligen utan! Eller hade supit bort! Efter att jag tre ganger klattrat ner for min rangliga och gnissliga vaningssang som riskerade att rasa ihop varje gang jag ens vande pa mig i somnen trottnade jag och virade min svarta sjal runt huvudet och somnade med lampan pa. Mitt i natten kom de hem pa fyllan och levde rovare, skrattade, pratade, ja gud vet vad dom holl pa med men sova eller halla kaften var det i alla fall inte. Till slut hade jag igen lust att satta mig upp och slita mitt har och skrika SHUT UP! SHUTUPSHUTUPSHUTUP!!!!! Men det gjorde jag inte.
Det var en otrolig lattnad nar klockan antligen ringde den morgonen och jag sa hogljutt jag kunde klattrade ner fran sangen, gnisslade lite extra, valdsamt slapade ut min packning fran rummet och smallde igen dorren som avsked nar jag gick.
Vi hade en 9 timmars bussresa till cairns, och val framme var vi svenskar alldeles for trotta och opeppade for att hanga med de andra ut, sa vi bestamde oss for att ha en kanguruafton! Vi kopte ett helt kilo kangurukott fran narmsta supermarket, gick till cajsa och matildas hostel och tillagade den. Kanguru ar inte som jag trodde nagot jattespecllt har, inget man liksom ater for att det ar spannande och turistaktigt, utan det ar som vilket kott som helst man koper per kilo. Det finns olika kroppsdelar att valja pa, och det vi kopte var marinerat och allt.
Hade varldens trevligaste kvall, bara at och pratade ater igen tills timmar hade gatt och vi insag att klockan var nastan ett pa natten.
Det var en av de basta kvallar jag haft hittills pa resan.
Airlie Beach - Withsunday Islands
Da var nasta etapp av resan over, och allt har lost sig sa otroligt mycket battre an jag ens vagat hoppats pa!
Som jag skrev tidigare sa hamnade jag pa samma bat som manga av dem jag tidigare mott pa bussen, och precis innan avfard visade det sig att vi alla ska norrut och att vi ska ungefar samma rutt. Sa vips hade jag bokat buss till townsville, hostel pa magnetic island, och buss norrut till cairns pa fredag morgon, allt samma som tva trevliga tjejer fran england och tva fran skottland. Jag maste saga att det kanns skont att ha nagon att stotta sig mot sahar i borjan av min ensamma resa, jag tvivlar inte en sekund pa att jag hade klarat det sjalv men det ar ju annu battre med sallskap och speciellt nar de varit pa resande fot langre an mig och kan komma med vardefulla tips och roliga historier om allt de har upplevt.
Klockan ar nu halv 4 och var greyhound buss gar klockan 8 ikvall, vi kommer till townsville vid midnatt bara for att sova, och sen pa morgonen tar vi farjan over till magnetic island och forhoppningsvis far jag aterse tranas-tjejerna fran bussen tidigare i veckan!
Seglingen da? Tja, en stor fd. racer-segelbat, 30 glada ungdomar och ett supercrew pa tre aussie-killar, kan det bli annat an bra? Skulle inte tro det!
Vi seglade, snorklade, chillade, solade, at god mat, festade, umgicks i dagarna tre tills det var dags att segla tillbaka till airlie beach.
Snorklingen var helt underbar, tusentals fargglada fiskar som simmade anda upp till ansiktet pa en, turkost vatten, underbara koraller.. tills jag skar upp foten pa en av dem, aaaj..
Men anda, det var sa vart det! Det basta var nar vi andra dagen seglade upp till varldens tredje vackraste strand, whiteheaven beach, vi steg i land och fick vandra upp till en utkikspunkt dar de flesta vykort harifran ar tagna, oh herregud! Jag som hade fullt med blodiga sma sar av mina obekvama flipflops och dessutom skurit upp fotterna pa koraller var lagom glad nar det visade sig vara en lagom latt promenad i skogen for att komma upp dit, men nar vi val var framme och vyn oppnade sig framfor en.. Oooh.. Helt jakla obeskrivligt vackert! Det ar nagot av det finaste jag nagonsin sett! Och battre blev det nar vi kom ner pa sjalva stranden och fick kanna den sammetslena, otroligt finkorniga sanden mellan tarna.. Det ar for ovrigt olagligt att ta med sand fran stranden da det ligger valdigt skyddat och det inte kommer kunna komma dit mer sand nagonsin pa naturligt satt, dessutom ser det ut som kokain sa det skulle inte vara en san bra ide att fastna i tullen med san sand pa fickan.
Vi badade och fotade och solade och chillade pa stranden ett par timmar tills det var dags att vandra tillbaka genom skogen och tillbaka till var bat.
Tillbringade den andra kvallen nagot lugnare an den forsta, med att bara ligga pa rygg pa dack och titta upp pa en stjarnklar himmel och en otroligt starkt lysande mane, och hora nagra fiskar plaska och hoppa i bakgrunden.
Man kan verkligen ha det samre!
Jag lovar att ladda upp foton sa fort jag kan, tyvarr har detta internetcafeet inget stick for minneskort. Men det kommer!
Som jag skrev tidigare sa hamnade jag pa samma bat som manga av dem jag tidigare mott pa bussen, och precis innan avfard visade det sig att vi alla ska norrut och att vi ska ungefar samma rutt. Sa vips hade jag bokat buss till townsville, hostel pa magnetic island, och buss norrut till cairns pa fredag morgon, allt samma som tva trevliga tjejer fran england och tva fran skottland. Jag maste saga att det kanns skont att ha nagon att stotta sig mot sahar i borjan av min ensamma resa, jag tvivlar inte en sekund pa att jag hade klarat det sjalv men det ar ju annu battre med sallskap och speciellt nar de varit pa resande fot langre an mig och kan komma med vardefulla tips och roliga historier om allt de har upplevt.
Klockan ar nu halv 4 och var greyhound buss gar klockan 8 ikvall, vi kommer till townsville vid midnatt bara for att sova, och sen pa morgonen tar vi farjan over till magnetic island och forhoppningsvis far jag aterse tranas-tjejerna fran bussen tidigare i veckan!
Seglingen da? Tja, en stor fd. racer-segelbat, 30 glada ungdomar och ett supercrew pa tre aussie-killar, kan det bli annat an bra? Skulle inte tro det!
Vi seglade, snorklade, chillade, solade, at god mat, festade, umgicks i dagarna tre tills det var dags att segla tillbaka till airlie beach.
Snorklingen var helt underbar, tusentals fargglada fiskar som simmade anda upp till ansiktet pa en, turkost vatten, underbara koraller.. tills jag skar upp foten pa en av dem, aaaj..
Men anda, det var sa vart det! Det basta var nar vi andra dagen seglade upp till varldens tredje vackraste strand, whiteheaven beach, vi steg i land och fick vandra upp till en utkikspunkt dar de flesta vykort harifran ar tagna, oh herregud! Jag som hade fullt med blodiga sma sar av mina obekvama flipflops och dessutom skurit upp fotterna pa koraller var lagom glad nar det visade sig vara en lagom latt promenad i skogen for att komma upp dit, men nar vi val var framme och vyn oppnade sig framfor en.. Oooh.. Helt jakla obeskrivligt vackert! Det ar nagot av det finaste jag nagonsin sett! Och battre blev det nar vi kom ner pa sjalva stranden och fick kanna den sammetslena, otroligt finkorniga sanden mellan tarna.. Det ar for ovrigt olagligt att ta med sand fran stranden da det ligger valdigt skyddat och det inte kommer kunna komma dit mer sand nagonsin pa naturligt satt, dessutom ser det ut som kokain sa det skulle inte vara en san bra ide att fastna i tullen med san sand pa fickan.
Vi badade och fotade och solade och chillade pa stranden ett par timmar tills det var dags att vandra tillbaka genom skogen och tillbaka till var bat.
Tillbringade den andra kvallen nagot lugnare an den forsta, med att bara ligga pa rygg pa dack och titta upp pa en stjarnklar himmel och en otroligt starkt lysande mane, och hora nagra fiskar plaska och hoppa i bakgrunden.
Man kan verkligen ha det samre!
Jag lovar att ladda upp foton sa fort jag kan, tyvarr har detta internetcafeet inget stick for minneskort. Men det kommer!
Down under, kapitel 1
Ja, vad ska man saga.. Jag citerar Gert Fylking och sager ANTLIGEN! Efter nastan fyra veckor avskarmad fran resten av varlden, mitt i landet ingenstans, har jag antligen atervant till civilisation, till internet, mobiltackning och kontakt med er dar hemma.
Vi borjar val fran borjan.
Jag och danskan drog fran kopenhamn den 13 mars. Resan var kopenhamn-bryssel-abu dabi-singapore-brisbane-rockhampton-kroombit.
Nar vi var framme pa trines andra hem, garden kroombit, hade vi varit pa resande fot i over 42 timmar och hur vi luktade behover jag nog inte ens beskriva.
Kroombit ar egentligen mest en gard, huvudsakliga inkomsten for agarna ar deras kor, som saljs for kott, men en annan sidobusiness ar att de flera ganger i veckan tar emot busslaster med turister, mestadels backpackers, som ar pa resa langs med ostkusten och garna vill uppleva lite vildmarksliv. De far mojligheten att valla getter pa hast, aka runt agorna pa fyrhjuling, lara sig kasta lasso och ha get-rodeo, lara sig smalla med piska, rida pa mekanisk tjur mm mm.
Och i allt detta behovs det forstas nagon som rider ut med gasterna, sadlar och tar hand om hastarna, stadar, diskar, lagar maten, star i baren, och det ar dar vi arbetare kommer in. Vi jobbade ca 5 dagar i veckan, genomsnitt kanske 5-6 tim per dag, och for det fick vi gratis mat och boende.
Jag hade lite svart att passa in pa garden till en borjan da trine var helt van vid allt, kande sig hemma pa en gang, kande de flesta, och jag stod dar som ett fan. Men jag larde snabbt att kanna de andra som jobbade dar och faktum ar att det var riktigt sorgligt att saga hejda till alla nar det val var dags att aka i lordags morse.
Vi har anda bott sa tatt inpa varandra och traffats precis hela dagarna eftersom det inte finns nagot annat att gora eller nagon annanstans att ga. Ett par ganger i veckan akte de in till stan for att handla mat och hade man ledigt da kunde man fa folja med, men annars var man forpassad till garden och det som fanns att gora dar. Min favoritplats blev snabbt poolen, dar tillbringade jag och en tysk tjej valdigt mycket av var lediga tid.
Trine drog vidare soderut efter 3 veckor men vid det laget hade jag redan bestamt mig for var min resa skulle ga, sa jag kopte en bussbiljett norrut med slutmal cairns.
Jag langtar sa huimla mycket efter att ta dykcert i cairns, efter att ha sett foton och hort berattelser sa vet jag att jag kommer alska det!
Jag hade verkligen tur och hamnade pa en jattebra buss fran kroombit, traffade massa trevliga manniskor och lyckades fa hjalp med att hamna pa samma bat som dem till withsunday islands. Sitter for nuvarande pa hostelet i airlie beach och vantar pa batens avfard klockan 2, ser fram emot tre dagar av sol, bad, snorkling, god mat och bara chill! Nar jag kommer tillbaka tar jag bussen norrut igen, nasta stopp blir townsville och efter det ar det cairns.
Jag kommer alltid minnas kroombit med gladje for jag larde mig valdigt mycket dar. Om manniskor, djur, australien och om mig sjalv. Jag har sett vilda kangurur pa 14 km lopturer, blivit forfoljd av en emu (om vilket jag har en mycket roligare historia en annan gang), vallat getter som ett riktigt proffs, vadat med hastarna genom forsen och traffat valdigt mycket intressanta manniskor.
Jag kommer sakna att rida ut och om och om igen forstummas av den underbara utsikten over agorna som stracker sig grona sa langt ogat kan se, jag komemr sakna att vakna upp i min lilla husvagn full av energi och undra vad dagen kommer bjuda pa, jag kommer sakna brent i koket som var sa underbart snall med hansyn till min glutenallergi och alltid fixade egen dessert eller bakade eget brod till mig och visste precis vilken sas eller soppa jag kunde eller inte kunde ata, jag kommer sakna de svala kvallarna vid baren, det iskalla vattnet i poolen mot solvarm hud, jag kommer sakna att alltid ha folk runt mig att hanga med.
Jag forstar varfor trine alskar stallet, for min del racker det dock med ett par veckor, jag har ju redan avverkat en tredjedel av resan och jag har sa mycket mer att se!
Kommentera garna sa blir jag glad.
Saknar er dar hemma!
Vi borjar val fran borjan.
Jag och danskan drog fran kopenhamn den 13 mars. Resan var kopenhamn-bryssel-abu dabi-singapore-brisbane-rockhampton-kroombit.
Nar vi var framme pa trines andra hem, garden kroombit, hade vi varit pa resande fot i over 42 timmar och hur vi luktade behover jag nog inte ens beskriva.
Kroombit ar egentligen mest en gard, huvudsakliga inkomsten for agarna ar deras kor, som saljs for kott, men en annan sidobusiness ar att de flera ganger i veckan tar emot busslaster med turister, mestadels backpackers, som ar pa resa langs med ostkusten och garna vill uppleva lite vildmarksliv. De far mojligheten att valla getter pa hast, aka runt agorna pa fyrhjuling, lara sig kasta lasso och ha get-rodeo, lara sig smalla med piska, rida pa mekanisk tjur mm mm.
Och i allt detta behovs det forstas nagon som rider ut med gasterna, sadlar och tar hand om hastarna, stadar, diskar, lagar maten, star i baren, och det ar dar vi arbetare kommer in. Vi jobbade ca 5 dagar i veckan, genomsnitt kanske 5-6 tim per dag, och for det fick vi gratis mat och boende.
Jag hade lite svart att passa in pa garden till en borjan da trine var helt van vid allt, kande sig hemma pa en gang, kande de flesta, och jag stod dar som ett fan. Men jag larde snabbt att kanna de andra som jobbade dar och faktum ar att det var riktigt sorgligt att saga hejda till alla nar det val var dags att aka i lordags morse.
Vi har anda bott sa tatt inpa varandra och traffats precis hela dagarna eftersom det inte finns nagot annat att gora eller nagon annanstans att ga. Ett par ganger i veckan akte de in till stan for att handla mat och hade man ledigt da kunde man fa folja med, men annars var man forpassad till garden och det som fanns att gora dar. Min favoritplats blev snabbt poolen, dar tillbringade jag och en tysk tjej valdigt mycket av var lediga tid.
Trine drog vidare soderut efter 3 veckor men vid det laget hade jag redan bestamt mig for var min resa skulle ga, sa jag kopte en bussbiljett norrut med slutmal cairns.
Jag langtar sa huimla mycket efter att ta dykcert i cairns, efter att ha sett foton och hort berattelser sa vet jag att jag kommer alska det!
Jag hade verkligen tur och hamnade pa en jattebra buss fran kroombit, traffade massa trevliga manniskor och lyckades fa hjalp med att hamna pa samma bat som dem till withsunday islands. Sitter for nuvarande pa hostelet i airlie beach och vantar pa batens avfard klockan 2, ser fram emot tre dagar av sol, bad, snorkling, god mat och bara chill! Nar jag kommer tillbaka tar jag bussen norrut igen, nasta stopp blir townsville och efter det ar det cairns.
Jag kommer alltid minnas kroombit med gladje for jag larde mig valdigt mycket dar. Om manniskor, djur, australien och om mig sjalv. Jag har sett vilda kangurur pa 14 km lopturer, blivit forfoljd av en emu (om vilket jag har en mycket roligare historia en annan gang), vallat getter som ett riktigt proffs, vadat med hastarna genom forsen och traffat valdigt mycket intressanta manniskor.
Jag kommer sakna att rida ut och om och om igen forstummas av den underbara utsikten over agorna som stracker sig grona sa langt ogat kan se, jag komemr sakna att vakna upp i min lilla husvagn full av energi och undra vad dagen kommer bjuda pa, jag kommer sakna brent i koket som var sa underbart snall med hansyn till min glutenallergi och alltid fixade egen dessert eller bakade eget brod till mig och visste precis vilken sas eller soppa jag kunde eller inte kunde ata, jag kommer sakna de svala kvallarna vid baren, det iskalla vattnet i poolen mot solvarm hud, jag kommer sakna att alltid ha folk runt mig att hanga med.
Jag forstar varfor trine alskar stallet, for min del racker det dock med ett par veckor, jag har ju redan avverkat en tredjedel av resan och jag har sa mycket mer att se!
Kommentera garna sa blir jag glad.
Saknar er dar hemma!
här är natten när vi räknar våra stygn
Det är eftermiddag den 1 oktober och det här kanske blir mitt sista inlägg någonsin. Jag vet att jag sagt det förut. Och kommit tillbaka. Men nu känns det som att det verkligen inte går att pressa ut något mer. Jag vill skriva, men jag är inte så säker på att det blir blogg.
Imorgon var det 22 år sen jag kom till världen och precis som förra året kommer jag vakna upp utan sång, frukost på sängen och presenter. Det känns helt ok ändå. Rätt, på något sätt. Man måste växa upp ju. Fast det vore inte fel att ha någon att dela det med.
Det sitter kvar lite, sen igår. Chock kanske. Just att sitta här på min lilla plats och se ut över där det hände. Där trafiken rullar på. Där pappas lilla getz stod helt kvaddad igår.
Just den där smällen. Från ingenstans. Och blixten genom huvudet. Den där snabba fruktansvärda känslan av att "Jaha, det här var det. Nu blir det inget mer."
Och att sen slå upp ögonen och inse att jag lever.
Men fan, jag är så usel på att bearbeta. Jag vill inte stanna upp. Jag vill springa vidare. Jag haltade in på kontoret imorse och ville inte ens tänka på det.
Så när han som hjälpt, ringt ambulans, klappat mig på ryggen när jag står och gråter och om och om igen säger "jag hade grönt, jag hade grönt", kommer upp och frågar hur jag mår blir alla helt förfärade. Men vad gör du ens här?! Gå hem och vila med dig, du kan ju ha fått en hjärnskakning!
Jag vet inte. Men dom förstår inte. Jag är så dålig på att vara ensam. Vill inte ligga hemma själv och inte ha något annat att tänka på än krockkudden, röken, paniken. Vill inte omgivas av tystnad och höra smällen om och om igen.
Jag är stel som en planka i hela kroppen. Min näsa har fått en rejäl smäll och knäna är blå.
Men jag mår bra. Och jag är tacksam över att jag faktiskt kommer slå upp mina blå imorgon och få uppleva min 22-årsdag.
Imorgon var det 22 år sen jag kom till världen och precis som förra året kommer jag vakna upp utan sång, frukost på sängen och presenter. Det känns helt ok ändå. Rätt, på något sätt. Man måste växa upp ju. Fast det vore inte fel att ha någon att dela det med.
Det sitter kvar lite, sen igår. Chock kanske. Just att sitta här på min lilla plats och se ut över där det hände. Där trafiken rullar på. Där pappas lilla getz stod helt kvaddad igår.
Just den där smällen. Från ingenstans. Och blixten genom huvudet. Den där snabba fruktansvärda känslan av att "Jaha, det här var det. Nu blir det inget mer."
Och att sen slå upp ögonen och inse att jag lever.
Men fan, jag är så usel på att bearbeta. Jag vill inte stanna upp. Jag vill springa vidare. Jag haltade in på kontoret imorse och ville inte ens tänka på det.
Så när han som hjälpt, ringt ambulans, klappat mig på ryggen när jag står och gråter och om och om igen säger "jag hade grönt, jag hade grönt", kommer upp och frågar hur jag mår blir alla helt förfärade. Men vad gör du ens här?! Gå hem och vila med dig, du kan ju ha fått en hjärnskakning!
Jag vet inte. Men dom förstår inte. Jag är så dålig på att vara ensam. Vill inte ligga hemma själv och inte ha något annat att tänka på än krockkudden, röken, paniken. Vill inte omgivas av tystnad och höra smällen om och om igen.
Jag är stel som en planka i hela kroppen. Min näsa har fått en rejäl smäll och knäna är blå.
Men jag mår bra. Och jag är tacksam över att jag faktiskt kommer slå upp mina blå imorgon och få uppleva min 22-årsdag.
jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Det är höst och folk omkring mig är sådär lagom sjuka som man alltid blir när det blir kallare ute och dagisen börjar. Det klagas om huvudvärk och hostningar och allt vad det är.
Någon har ont i ryggen, nacken och de flesta känner sig hängiga. Mörkret och veckorna sen semestern börjar sätta sina spår.
Och folk lyssnar på sina kroppar, säger att de inte kan träna för att de sovit dåligt, går hem och lägger sig i soffan, struntar i att anstränga sig.
Jag vaknar och det känns som att jag är fastbunden i sängen men jag reser mig upp och sliter av alla osynliga trådar. Det värker lite i halsen och jag tänker att jag borde kanske inte träna, men den sidan av mig som tror sig vara odödlig vinner som vanligt och jag sitter där på spinningcykeln klockan 12:15 med svetten rinnandes nerför halsen. Jag hinner bara äta halva min matlåda innan lunchen är slut och redan vid två börjar stressen och hungern ta över. Och nu, vid fem, är jag iskall om fingrarna och huvudet går på allvar snart mitt itu.
Och jag är så svag, och så kall, och jag vill helst bara trilla ner på golvet och somna, precis just här.
Men när det börjar flimra sådär för ögonen så ger jag mig själv en mental örfil och tänker skärp dig för fan tove, det är bara veklingar som blir sjuka, och du blir aldrig fit om du hoppar över träningen var och varannan dag!
Det är det som är problemet med att inte kunna dra rimliga gränser.
Är det jag som är besatt och kommer driva mig själv till vansinne, är det dom som är mesiga, eller kanske lite mittemellan?
Någon har ont i ryggen, nacken och de flesta känner sig hängiga. Mörkret och veckorna sen semestern börjar sätta sina spår.
Och folk lyssnar på sina kroppar, säger att de inte kan träna för att de sovit dåligt, går hem och lägger sig i soffan, struntar i att anstränga sig.
Jag vaknar och det känns som att jag är fastbunden i sängen men jag reser mig upp och sliter av alla osynliga trådar. Det värker lite i halsen och jag tänker att jag borde kanske inte träna, men den sidan av mig som tror sig vara odödlig vinner som vanligt och jag sitter där på spinningcykeln klockan 12:15 med svetten rinnandes nerför halsen. Jag hinner bara äta halva min matlåda innan lunchen är slut och redan vid två börjar stressen och hungern ta över. Och nu, vid fem, är jag iskall om fingrarna och huvudet går på allvar snart mitt itu.
Och jag är så svag, och så kall, och jag vill helst bara trilla ner på golvet och somna, precis just här.
Men när det börjar flimra sådär för ögonen så ger jag mig själv en mental örfil och tänker skärp dig för fan tove, det är bara veklingar som blir sjuka, och du blir aldrig fit om du hoppar över träningen var och varannan dag!
Det är det som är problemet med att inte kunna dra rimliga gränser.
Är det jag som är besatt och kommer driva mig själv till vansinne, är det dom som är mesiga, eller kanske lite mittemellan?
och jordens dragningskraft är klen
Gick upp i svinottan för att vara på jobbet klockan sju för att springa bort 500 kcal innan åtta.
Blev så sjukt trött och matt och illamående och jag frös resten av dagen. Fikade och lunchade och garvade med störtsköna iina som är lika rå som vanligt.
När jag gick till bussen höll jag seriöst på att blåsa av vägen. Testade att göra kuben för första gången på länge och klarade den direkt.
Av ingen anledning kom jag att tänka på pappi på spånga station och plötsligt rann två små tårar nerför min kind. Jag är inte ledsen, inte egentligen. Men ibland blir det så påtagligt att pappas lilla flicka inte är liten längre. Och ibland kan jag bli trött på att vara stor och stark och bara vilja vara liten igen.
Så måste man ju få känna. Även fast man växt upp och gått vidare kan man ju fortfarande uppskatta det som en gång var.
En halvtimme senare var jag sju år yngre när jag och becka susade genom bro på varsin cykel och oroade oss för coola gänget som stod och hängde i råby.
Och vi hade en så himla trevlig kväll hos ronja med mörk choklad och en kattunge och att bara få vara.
Det är bättre att leva med mycket känslor och mycket som händer. Allt är starkare, klarare. Spannet är större, dalarna djupa, topparna höga.
Jag hade en period i mitt liv när jag inte kände något alls. Var likgiltig inför allt. Jag är så mycket lyckligare nu. Det går upp och det går ner. Livet kan inte alltid vara roligt och lätt och solsken och fågelkvitter.
Men allt är bättre än att inte känna något alls.
ja, jag drömmer lite till
Ja, den lilla delen som är lite småsjuk och älskar att plåga, finns där inne nånstans. Långt in! Det gäller bara att hitta den. Och det är först då man verkligen kan vinna över sig själv.
Jag kan bli så frustrerad över det där ibland. Folk som inte hittat sitt jävlar anamma. Som säger "åh jag önskar att jag kunde vara lika duktig som du!"
Det är så ledsamt på något sätt. Fast man blir glad över att någon tycker man är duktig, blir man ju ledsen över att de inte tror på sig själva.
Jag är inte direkt född med en motivation som får mig att träna två timmar om dagen eller säga nej till alla kakor. Den har jag skaffat mig. Och det kan ALLA göra. Om dom vill det tillräckligt mycket. Och det ville jag, jag ville hitta mitt hälsosamma liv att leva mer än något annat.
Nu kan jag inte längre förstå folk som klagar över sin vikt eller sitt blodsockerfall och ändå säger "äääh, jag tar en bulle, bara en!"
NEJ!? Hur kan det vara så svårt att säga nej?! Bestäm dig bara för faan människa!
Det är inte det att det är något fel med att äta kakor och avstå från att träna. Men det blir så konstigt om man ska gå runt och önska att man var lika duktig som någon annan.
Säg ja eller nej till sockerbomber - bara det är ett val du kan stå för.
Jag kan bli så frustrerad över det där ibland. Folk som inte hittat sitt jävlar anamma. Som säger "åh jag önskar att jag kunde vara lika duktig som du!"
Det är så ledsamt på något sätt. Fast man blir glad över att någon tycker man är duktig, blir man ju ledsen över att de inte tror på sig själva.
Jag är inte direkt född med en motivation som får mig att träna två timmar om dagen eller säga nej till alla kakor. Den har jag skaffat mig. Och det kan ALLA göra. Om dom vill det tillräckligt mycket. Och det ville jag, jag ville hitta mitt hälsosamma liv att leva mer än något annat.
Nu kan jag inte längre förstå folk som klagar över sin vikt eller sitt blodsockerfall och ändå säger "äääh, jag tar en bulle, bara en!"
NEJ!? Hur kan det vara så svårt att säga nej?! Bestäm dig bara för faan människa!
Det är inte det att det är något fel med att äta kakor och avstå från att träna. Men det blir så konstigt om man ska gå runt och önska att man var lika duktig som någon annan.
Säg ja eller nej till sockerbomber - bara det är ett val du kan stå för.
men mycket vill ha mera
Det är lika underbart varje gång. Varje gång man tvingar benen framåt tills dom inte lyder längre, tills lungorna får kämpa som hårdast, tills precis hela kroppen ger upp och skriker STOPP!!! utom den lilla lilla delen av hjärnan som heter jävlar anamma och som skriker FORTSÄTT FÖR I HELVETE!!!!! Och tänk att den vinner. Varje gång.
Det blir till en drog, jag kan inte få nog av det.
Det blir till en drog, jag kan inte få nog av det.