VANJA <3
Jag nämner Vanja ganska ofta, utan närmare förklaring. Men det är svårt att sätta titel på henne, för hon är liksom allt. Allt jag var, är och kommer att vara inkluderar Vanja.
Men nu har hon precis fyllt 18 och därför ska jag passa på att berätta lite om en av världens mest underbara människor.
Vanja är en av mina allra allra bästa vänner någonsin. Och kommer alltid att vara om jag får bestämma.
Jag minns inte hur jag lärde känna henne, men det var nån gång i sexårs. Vi gick i samma klass från sexårs till femman, och sen i parallellklass till nian. Jag har alltid tyckt jättebra om henne även fast vi inte har hängt med samma människor, men hon var alltid en sån som man hälsade på i korridorerna, och snackade med så fort man kom åt. Hon bor ute på landet där jag gått i skolan så vi åkte även samma skolbuss varje morgon.
När Vanja sa att hon också skulle söka natur i kista till gymnasiet blev både jag och Terra jätteglada.
Om jag ska säga vad jag tycker mest om med Vanja skulle jag sitta här och skriva tills imorgon bitti minst.
Därför att hon har allt.
På många sätt är hon den jag strävar efter att bli, hon är bäst när hon vill, skulle klara av allt bara hon bestämde sig, samtidigt som hon struntar i att ta för allvarligt på saker och ting som inte är nödvändiga. Till skillnad från mig som sliter livet ur mig för alla mvg, slappar hon sig igenom skolan och gör precis det som behövs men inte mer, och går ut med i princip samma betyg.
Vanja är en sån som aldrig försvinner bort från sig själv, hon sviker aldrig, beter sig aldrig konstigt. När Vanja är med är jag alltid trygg, för jag vet att det finns nån att lita på om allt skiter sig.
Det är som om hon har levt i ett par liv innan det här, och vet precis hur hon ska bete sig. När jag virrar omkring och inte riktigt vet vad livet vill säga mig, finns hon alltid där och får allt att låta så enkelt och rätt.
Samtidigt är hon en av de roligaste personerna jag någonsin träffat, för att hon aldrig skäms, för att hon älskar att flumma loss och garva lika mycket som mig, och för att hon alltid lyckas pricka in de klockrena kommentarerna.
Och så har hon den där lite gåtfulla sidan, som syns så sällan, men som gör att hon kan sitta och lyssna på mitt gnäll hur länge som helst, och man bara ser på henne att hon förstår precis hur jag känner.
Hon ser det som andra missar, men kommer inte med nyfikna frågor utan väntar tills man själv är redo att berätta.
Hon försöker aldrig vara någon hon inte är, och varför skulle hon? Det går ju inte att bli bättre.
Vanja hör till dom speciella typerna, för att hon är så självständig och för att hon har så många roliga sidor som syns väldigt sällan. Hon är en sån som kan ge sig ut att shoppa ensam, hipp som happ efter skolan, hejdå, vi ses imorgon, jag ska köpa en jacka. Eller också kommer det fram att hon har varit ute och sprungit i skogen med ryggsäck, och när man får en halv chock och undrar varför i hela friden hon gjorde det, så svarar hon att det har hon gjort flera gånger, det är så skön träning.
Nyss berättade hon att hon ska börja på rodd imorgon. RODD?! HAHA!
En riktig skumtomte med andra ord!
Jag älskar när vi garvar omkull hela bussen efter en lång skoldag. När ingenting annat spelar någon roll än vårt flum i skolan eller sprintlopp genom korridorerna eller när vi gömmer oss bakom en dörr för att läraren inte ska se att vi smiter hem istället för att gå på lektion.
Jag älskar när vi sover hos terra och värdinnan själv somnar på en minut, medan jag och Vanja ligger på luftmadrassen och garvar och målar upp scenarion för att få den andra att bli så äcklad som möjligt.
Bara för att vi har exakt samma humor och inte behöver nämna mer än ett par ord för att man ska förstå precis vad som menas.
När Vanja första gången sa till mig att hon genom våra år i grundskolan fram till nu varit imponerad av mig blev jag helt paff och trodde nästan att hon skämtade. I mina ögon är hon den perfekta, den alla borde vara som. Och jag är pluggisen, hästtjejen, den som satt grå i bakgrunden och kunde multiplikationstabellen utantill.
Men när hon förklarar och målar fram de bra sidorna hos mig växer jag flera centimeter och tycker om mig själv mer än någonsin. Hon får det att låta sant och jag känner självförtroendet flöda genom kroppen och tänker att Vanja har alltid rätt, jag duger nog ändå, jag är nog rätt bra.
När vi har gått ut gymnasiet ska vi resa till Nya Zeeland och vandra i bergen och paddla kanot. Jag hoppas verkligen att det blir av, för Vanja är precis just den man vill resa jorden runt och uppleva världen med.
Grattis till att vara vuxen officiellt och allt det där.
Och lycka till på första roddträningen imorgon.
Love <3.
-
Vecka 4
Det har egentligen inte hänt så mycket den här veckan utöver det vanliga. Jo, jag har faktiskt fått väldigt lätt att gå upp på mornarna! Ja, det är sant! Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån som vaknar fem minuter innan klockan ringer och glatt skuttar ur sängen och frågar sig själv vad den här dagen kommer att bjuda på. Och trots att jag inte är där än så är jag i alla fall på väg. Det är rätt mysigt att gå ut till bussen och klaga på iskylan med Monica, se solen gå upp om man har sovmorgon till nio, annars möta Sofie på bussen och återigen bli förundrad över hennes konstighet. Men hon är en rar flicka hon, all underlighet till trots.
I fredags var det ju FGGP och igår var det julbord för klassen hemma hos Christina. Det var trevligt och Trine och jag blev spöade på biljard. Det var förstås lite mindre kul.
Annars har jag hittat fram till min kusin Marcus resedagbok. Han är och backpackar i sydostasien i ett halvår. Jag är impad av att han vågar och kan knappt bärga mig tills det är min tur att fara ut i vida världen och leva livet!
Idag ringde Trine mig klockan nio på morgonen och visste inte hur hon hade kommit hem. Det kunde jag såklart berätta för henne, ansvarsfull som jag är. Det är i och för sig Trine också, men minus ansvars.
Hon uppmanade mig att fara till frederikssund och det gjorde jag. Vi gav oss ut i storm och slask-vädret och kämpade oss till McDonalds där vi satt i två timmar och snackade om allt och inget. Sen gick vi tillbaka hem till Trine och hon klagade konstant på skitvädret och på att hon glömt sin jacka på festen igår så att hon nu fick gå med endast en väst i regnet.
Vi tog oss i alla fall hem till Rikke och där låg redan två andra och sov mitt på ljusa dagen. Vi kollade på film och bara slöade tills deras mamma kom och körde upp dem vid fyratiden. Då tog jag också bussen hem.
Det var en väldigt trevlig och skön dag. Som avslutning på denna vecka 4 2007.
Veckans bästa: Snön var en trevlig överraskning även fast den helt är borta nu. Garvet med Julie på engelskan åt hennes minst sagt urusla stavning tar priset. Det påminner mig om tiderna med Vanja och Terra, när livet bara var ett enda garv. Jag älskar att skratta helt enkelt. Livets bästa sida.
Veckans sämsta: Är less på att ha ett skitschema med tidiga mornar, sena eftermiddagar och en massa jobbiga håltimmar. Är less på att både gå hemifrån och komma hem när det är mörkt och inte hinna med någonting annat på dagen. Är allra mest less på att höra Stines "IDAG SLUTAR MAN KVART I ETT DÅ!", och se tyskarnas och franskarnas uppenbara glädje när de hånflinande drar på sig jackorna och retsamt vinkar hejdå och beger sig hemåt ett par timmar tidigare än oss. Varför i hela friden mår folk så mycket bättre av att andra har det dåligt?
Veckans jobbiga: Andningsbesvär hela tiden nuförtiden. Kan inte andas ordentligt för trycket över bröstet och lungorna känns för stora och alldeles svaga. Det är jobbigt. Och gör satans ont.
Veckans lektion: Genomgången av trivselundersökningen med rektorn. Min klass är knäpp men rakt på sak och rektorn är en cool prick. Det var en timme av garv från min sida.
Veckans längtan: Har flummat med Emma en hel del och det får mig alltid att längta till jobbet, när vardagen består av sånt obetydligt trams och fantasier om det mest absurda. Älska älska det.
Veckans citat:
"Jag har kanske inte så bra erfarenheter av elevråd från folkeskolan, det enda elevrådet där uträttade under min tid på skolan var..ja, det var ingenting."
Veckans låt: Hotel California - Eagles.
Pappa, minns du sommaren 2002? Du och jag i bilen till kalmar och skåne, din första ironman, jag hejade på och var stolt som en tupp när du sprang i mål efter tio timmar och elva minuter, allt gick så lätt när vi bara var vi två, inget bråk eller diskussion, vi gjorde bara det som föll oss in. Jag fick sitta på framsätet i bilen utan konkurrens, blev bortskämd på ett sätt jag aldrig tidigare blivit, det var Hotel California på repeat om och om igen, jag lärde mig hela texten utantill, du menade att du sjöng med i huvudet. Det här är världens bästa låt någonsin tove, det är det bara, den går inte att tröttna på, det är omöjligt, sa du och jag kunde inte göra annat än att hålla med. Minns du det?
Den semestern var bland de bästa någonsin och låten hänger med.
Jag saknar den tiden. Jag saknar triathlon. Jag saknar sommar.
Men mest av allt saknar jag pappa.
Over and Out.
FGGP 2007
Här kommer en liten resumé om årets FGGP.
Några killar från vår klass hade skrivit texten för vår klass bidrag, vilken handlade om en kille som var perfekt, men bara tack vare diverse plastikoperationer. Mitt i sången ramlade näsan av och flickvännen och vännerna svek honom.
Deltog man på scen behövde man inte betala de 50 kronorna som var inträde, och det var så klart något man ville utnyttja. Jag ställde därför upp, skulle vara någon gubbe från en dansk reklam vid namn Biva Mille. Jag skulle hoppa in mot slutet tillsammans med Christina, som skulle sprida ecstasy omkring sig. Ja, det var lite rörigt och mycke av det var danskt och jag förstod inte meningen med så mycket. Men kul var det.
Julie, min Julie, var den perfekte John Åge. Det är hon som syns på bilden nedan.
Julie, den andra Julie, var hennes flickvän, hon skulle vara söt och snygg som vanligt, och dansa med pompom. Hon var så nervös att hon tillsammans med Natalia hade druckit en hel del innan de kom till skolan.
Värdarna var lite halvsnobbiga, vi missade invigningen eftersom vi var första numret, Natalia var busunge och gömde en regnrock i en soptunna, treorna var inte alls så bra, och det var två 1-klasser i topp. Dom som vann hade en sjukt bra sångare som vann en gitarr, Pelle från vår klass gick upp på scen och redovisade poängen från 2orna och vi vrålade och skrek och visslade åt honom, vi fick höra vinnarsången igen och gissa vilken klass som var den enda som hade 0 poäng när röstningen var avklarad? Just det, vi.
Men någon måste ju klara av det också.
Det var en upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva.
Over and Out.
Om snö
Efter många tunga regndroppar och ett evinnerligt tjat om snö från mitt hemland i norr, valde moder jord äntligen att släppa ner lite snö över oss stackare också. Det var verkligen på tiden.
Det här blogginlägget tillägnar jag snön, och ni får helt egoistisk min syn på det hela. Det brukar ju vara så på den här sidan.
Jag tycker att snön hör hemma på julen och jullovet. Mest för stämningens skull. Jag måste erkänna att jag kände mig lite besviken över att fira en grön och brun jul och nyår istället för en vit. Men det är ju inte mycket att göra åt, faktiskt ingenting annat än att acceptera. Vilket jag snällt gjorde.
Samma dag som skolan börjar igen brukar jag tycka att det är dags för snön att ta sitt lilla pick och pack och försvinna, mest för att mina nio år i grundskolan bestod av vintrar var man blev bombarderad med snöbollar från alla håll och kanter. Det var nog all snö in i klassrummen över böckerna, och att komma hem dyngsur och iskall, som fick mig att lessna på snön och tycka att den hörde hemma på de lediga dagarna.
Det jag älskar mest av allt, näst efter simning, är att åka längdskidor. Jag vet att det klassas som halvtöntigt av de flesta, utförsåkning går ju mycket fortare och är inte alls lika jobbigt! Men jag är en utpräglad skidunge och jag älskar att bara åka, i flera timmar, glömma allt annat, bli slutkörd i hela kroppen, och bara fästa ögonen ett par hundra meter fram och mentalt försvinna bort någon annanstans.
Och för att få uppleva det här måste man ju ha snö. Därför älskar jag snö bland det mesta, oavsett hur blött och kallt och slaskigt det blir när det sakta försvinner bort. Får jag några sköna skidtimmar, ensam eller med Harald, i gnistrande solljus eller med pannlampa på kvällen, så är jag nöjd och fortsätter älska snön.
Men inget gott som inte för nåt ont med sig, eller hur var det?
Jag tycker om att vakna och titta ut genom fönstret och se det vita täcket på marken, bli förvånat superglad och rusa nerför trappan och skrika, som man gjorde när man var liten, DET SNÖAR!
Jag tycker inte alls lika mycket om när man inte ser något förrän precis när man går utanför dörren, och inte hinner byta kläder utan går till skolan i tunn vindjacka och gympaskor och därför sakta förvandlas till en isbit. Som idag.
Jag tycker om att sitta i skolan och bara titta ut i ett virrvarr av virvlande snöflingor, från alla håll, det tar aldrig slut, det är ett lager som aldrig verkar sina och jag faller i trans och glor rakt ut. Drömmer mig bort. Tills lektionen är slut.
Jag tycker däremot inte om att stå och vänta på den försenade bussen i trekvart, med händer som efter att först ha blivit röda sakta övergår till en mer blålila färg, och fötter som värker och tår helt utan känsel som halvt förfryser i tunna gympaskor. Som idag.
Jag tycker om att leka som om man var fortfarande var liten, bylsa på sig tjocka kläder, bygga en snögubbe med Harald, en snölykta som vi efter mycket slit får ljus i, ha snöbollskrig och mula varandra lite lagom hårt, åka skidor ute på åkern sent på kvällen tills mamma och pappa undrar vad tusan vi håller på med.
Jag tycker absolut inte om att inte ha någon att göra det med, att sakna sin enda, bästa och älskade lillebror så mycket att det nästan gör ont, att bara vilja lägga sig ner i snön och göra en snöängel och prata svenska och garva åt interna saker i all oändlighet. Som idag.
Jag tycker inte heller om att komma hem och möta Monica och Stine i trädgården, att bli bombarderad från två håll med snöbollar, när man är less och trött och iskall och inte alls på humör.
Jag tycker dock väldigt mycket om att komma in i värmen, sätta sig framför öppna brasan med varm choklad, garva åt Monicas smink som blivit världens krigsmålning, och bara vara.
SNÖ <3
Over and out.
Josef
Josef lystrar kanske inte till något annat namn än just Josef, men när det gäller min blogg är det honom jag menar med både J och pimpen. Hur han fick det senare namnet orkar jag inte gå in på just nu.
Han är fem år och en dag äldre än mig, bor i Uppsala och är gift med orientering tills döden skiljer dem åt. Han är alltsom oftast jättesnäll, och det är en av anledningarna till att jag tycker om honom så mycket. Tillexempel behövde jag inte nämna mer än en gång att jag ville se på Mäklarna, som jag totalt missat under min vistelse här i landet där de pratar så konstigt, och vips så spenderade vi de närmaste sex timmarna med att se ett maraton av alla avsnitt.
Jag lärde känna Josef i somras, under våra underbara veckor på Ragn Sells. Tillsammans med sin bundsförvant Den Där Crister införde han en massa snusk och speciell humor direktlevererad från Uppsala till den lilla sömniga hålan där jag växt upp. Just den där humorn har jag riktigt svårt att hänga med i fortfarande, trots att jag har blivit utsatt för den ganska mycket.
Den verkar gå ut på att få det stackars offret (mig) att tappa talförmågan totalt och inte ha en aning om vad man ska säga. Vilket lyckas ganska ofta. Jag behöver bara tänka på anskedspresenten jag fick efter mina tre veckor på jobbet, och vips befinner jag mig i just precis det tillståndet.
Josef är även ett stort fan av att lura folk. Ju sjukare saker man kan lura i någon desto bättre, lyder hans motto. Det har i sin tur lett till att jag numera väldigt sällan litar på något han säger, och tanken om att det han säger kan vara rent påhitt finns alltid i bakhuvudet.
Det är synd att vi inte kan ses så ofta, men när vi väl gör det är det värt all väntan.
Och i skrivande stund är det tre månader sedan vi blev tillsammans.
EFTERLYSNING!
"haha expedition robinson SÅ JÄVLA BRA! :D ahah hoppas allt är bra med dig!"
Dagens..
..sämsta: Seg dag. Storm. Regn. Historia. Skola från åtta till halv fyra.
..duktiga: Var på gymmet, och det kändes mycket lättare än förut.
..wiho: Jag förstod allting på matten för en gångs skull.
..förlåt: Råkade lura Trine att historian var avlyst och hon blev så glad från hjärtat att jag faktiskt fick riktigt dåligt samvete när jag var tvungen att erkänna mitt brott.
..längtan: Sommar. Värme. Jobb. Festival. Skåne. Saltvatten. Danmarksvecka. Midnattsbad.
..låt: Piano. Ja, det är hiphop. Ja, den är norsk. Ja, jag förväntar mig ett "Josef!" varje gång jag hör de första raderna eftersom han har den som ringsignal. Och ja, den är jättebra.
..ägare: Trine med sina eminenta svenskakunskaper. Hon delar platsen med filmen jag filmade när hon ska sätta på en handtork med huvudet och istället dunkar skallen alldeles för hårt bredvid knappen. "Jag gör det för dig, svenska!"
..citat: "Nej Lukas, sluta stoppa upp fingret i örat.. Lukas! Stoppa inte upp fingret i örat sa jag! Ja jisses Tove, det skulle inte förvåna mig om du sitter och dokumenterar alla saker vi säger på någon hemsida!"
Over and out.
11/1, ösregn och skitdag
När jag kom hem hade Stine gjort pannkakor och det låg ett svagt grått os över hela huset. Hon dukade fram och värmde mina stela händer som knappt hade någon känsel kvar. Me love Stine.
Det är kent överallt, dygnet runt, om och om igen. För att jag inte orkar med något annat.
Annat än mäklarna.
"Jag svär vid parketten att hålla hunden varm.."
Hahahaha!!
Schemat suger mer än det förra, det som man annars inte trodde kunde vara möjligt. En satans massa håltimmar och sena dagar och fan vad jag hatar spanska. Min frånvaroprocent på de timmarna kommer inte vara nådig.
Och vem fan har mage att sätta två mattelektioner på en fredag!?
Och ibland spelar det ingen roll vad man egentligen menar för det gör precis lika mycket skada ändå. Eller mer.
Vad fan har jag egentligen gått runt och inbillat mig själv?
Over and out.
ÅRET 2006
Så brukade jag tänka. År efter år efter år. Alltid vara så satans missnöjd. Alltid undra vad som gick snett, varför jag aldrig lyckades, varför jag aldrig kom på vem jag egentligen var. Varför det kändes som om livet inte passade mig, varför jag aldrig kunde fatta vart min plats var, varför jag aldrig blev någon.
Men inte i år. 2006 vände något och på något sätt är det som att jag aldrig blir samma person igen, samtidigt som jag äntligen kan acceptera vem jag är och alltid har varit.
Året 2006 blev det bästa på många sätt och jag tänkte dra en liten resumé.
Januari var väl ingen toppenmånad direkt. Den var kall och mörk och trots att jag levde för att åka skidor så ofta jag hann med så var jag rätt förvirrad, undrade vad jag egentligen höll på med och vart jag skulle.
Februari var ungefär likadant. Jag fattade inte vad livet egentligen spelade för roll, jag hade allt men ändå inget, och blev less av att jämt gå och längta någon annanstans.
I slutet av februari/början av mars åkte vi till gran canaria. Det brukar vara årets höjdpunkt och det var kul även i år, trots att det inte alls var lika kul som vanligt. Jag och R kände oss utstötta av F och J som svärmade för en brett leende tennistränare. Jag hatade att inte komma undan och få vara ifred och blev så less på allt skitsnack att jag till slut övervägde att stänga in mig i resväskan, som faktiskt var det enda i vår lägenhet som gick att låsa.
Mars löpte på fram till den 16:e då mitt liv fick en helt annan riktning. Genom Knäppheten Mondi herself fick jag hipp som happ någonstans att bo i danmark och så lycklig som jag var den kvällen har jag aldrig blivit och kommer nog heller aldrig att bli igen. Den kvällen tog mitt liv den första vändningen och jag svävade på moln i flera veckor och när jag kände mig nere behövde jag bara tänka på danmark för att allt skulle se lite ljusare ut.
I April hände egentligen ingenting. Bodde hemma hos Terra i stort sett hela påsklovet tillsammans med Sandra och Vanja och det var underbart att släppa allt och bara skratta och vara.
Maj bestod av en slutspurt i skolan och en ig-prövning i biologi a. Jag gick inte på träningen på hur länge som helst och vi slutet av maj åkte vi ner till danmark för att hälsa på skolan. Den helgen gav mig krafter och ett rus jag levde länge på.
Juni bestod av skolavslutning studenter och jobbet. Jag har skrivit så mycket om allt det där att det inte behövs något mer.
Juli var extremvarm och jag var med Emma och vi fick besök av danskarna och jag började ställa in mig på att flytta, trots att lyckan någonstans här byttes ut mot oro och tvivel.
Augusti bestod av ett enda farväl, mentalt, trots att jag inte sa något. Det var det jobbigaste jag gjort, att bereda sig på att lämna allt man känner. Den 14:e augusti lämnade jag Sverige för ett tag framöver. Mina första veckor i landet där de pratar så konstigt var fruktansvärda. Jag förstod ingenting, hittade ingenting, kände ingenting, sa ingenting och jag grät tills jag nästan blev uttorkad och sov hela tiden i ett försök att orka med livet.
September var ungefär likadant i början, tills det vände någonstans i slutet, någonstans vid fem veckorsstrecket sen jag flyttade. Då började jag fatta deras snack långt ner i halsen och började även umgås mycket med Natalia och Julie. Det räddade.
Oktober gick så fort att jag inte minns någonting. Det var fester och garv och Trine i skolan och jag tror att jag smälte in på riktigt just då.
November började med att jag fyllde år och Josef kom och hälsade på och det var en av de bästa födelsedagspresenter jag någonsin fått. Vi sprang en löptävling som gick asbra för honom och asdåligt för mig och ingen var förvånad över det. Sen fortsatte november i rasande fart och hipp som happ var det julmånaden.
December gick också så fort att jag knappt kan fatta att jag hann med något. Det var fester nästan varje helg och en avslutning inne i köpenhamn med ett nästan missat flyg som påföljd. Pappa och Lillisen kom och hämtade på flygplatsen och jag klippte och färgade håret och någonstans där tror jag att jag lämnade den gamla Tove bakom mig. För ett tag i alla fall.
Så blev det jul och så nyår hemma hos Terra med spel och asgarv och filmer och bilder och minnen och allt som jag saknar mest utan dem.
Årets
+
- Danmark, hela köret att jag tog mig hit. Jag är stolt som en tupp över att jag fixade det helt själv!
- Mondi, Stine, Lukas och den där känslan av att äntligen höra hemma nånstans.
- Helgen i åre, Sandra, Vanja, jag och Terra och garv och tp och skidåkning i skitpositionen.
- Sommarnatten hemma hos Babs med Emma, den där känslan. Lättnad. Asgarv. Så ren oslagbar lycka.
- Beskedet från danmark, glädjen i halsen, de små tjuten ur munnen, att inte kunna kontrollera sig själv, skriket av lycka ner i kudden, känslan av att det aldrig någonsin kommer gå snett igen.
- Vandringen i bergen på gran canaria med Pappa och Harald, att hoppa runt som ett litet barn på stenar och kolla på fåglar och bara släppa allt annat.
- Josef och allt som är han.
- Dagen med Anna och spioneriet och det där att allt var som vanligt trots att det var så länge sen sist.
- Helgen i Dalarna med Pers. Metning, Lordi och shopping i Mora.
- Dagarna i nyköping med älskade Eev och Winnerbäck live.
- Utflykten till hagaparken med vår lilla oslagbara kvartett. Det var Anna, Vanja, Terra och jag och oskars bullar och poesihörna och småkrypsjakt och en tidig sommar.
- Weekenden hos partyprissen per med bio, mobbing, x-box halva natten, mondi, slagsmål och den där känslan av att livet gärna får stanna precis just nu.
-
- De få smärtsamma snedstegen som återigen fick mig att tappa tron på livet, för att det alltid svek när man trodde att man skulle klara av det.
- Det totalt snölösa jullovet.
- Tandställningsskiten och all ångest som den medförde.
- Stressen att hatta fram och tillbaka mellan sverige och danmark på grund av den ovannämnda tandställningen, känslan av att inte riktigt veta vart man hör hemma.
- De första veckorna i dk.
Musik:
Lars Winnerbäck live slår allt jag någonsin varit med om.
Afasi och Filthy får väl priset som årets nykomling för att lyckats nästla sig in i min mp3 och favorituppspelningslista, trots att det absolut inte är min stil. Egentligen.
Låt:
Manus. Min sjöman..
Kompis DK:
Trine för att hon lyckas med balansgången mellan duktig och totalt oseriös bättre än någon annan. För att hon har samma humor som mig och ändå kan snacka allvar, för att hon var den jag hela tiden väntade på.
Natalia för att hon är så lätt att vara med, för att hon vågar säga vad hon tycker och för att hon är så pigg på nya saker.
Julie för att hon var den första som tog hand om mig på allvar, trots att hon inte fattade ett jota av vad jag sa. För att hon älskar tecknat och fanns där precis när jag var lite för mycket svensk i början och verkligen behövde någon precis som henne.
Kompis Sverige:
Emma tar allt i den här kategorin. Hon har redan fått ett eget inlägg så jag ska inte babbla på så mycket om henne, men hon är också en sån som man tackar sin lyckliga stjärna för att man fått träffa, och håller fast i livet ut.
Projekt:
Projektet till Göran slår ju det mesta. Annars är jag nästan klar med mitt egna lilla projekt. Om det någonsin blir till en riktig bok är ju tveksamt men ändå roligt att känna att man gjort något.
Fras:
Hvad sker der! Slår allt.
Bästa val:
Om det så var ödet som förde mig till frederikssund gymnasium klass 2b, eller bara att jag undermedvetet gjorde mitt livs bästa val vet jag inte. Och behöver egentligen inte veta heller.
Sämsta val:
Tränar fortfarande alldeles för lite. Släpper för lätt.
När ljudet av smällar, klirrande glas och lyckönskningar om ett gott nytt år blandades och den nattsvarta himlen lystes upp av färggranna raketer slog sig lyckan ner i mig och värmde lika varmt som skenet från den stora brasan. Och samtidigt som Terra tjöt förtvivlat över att hon råkat ha sönder ett av hennes föräldrars champagneglas tänkte jag att jag aldrig i mitt sjuttonåriga liv haft ett bättre år. Att jag aldrig varit så lycklig, som precis just nu.
Dansk jul
Danskarna är verkligen galna i julen. Redan i slutet av oktober började folk snacka om julklappar, tända ljus och dans runt granen.
En stor skillnad mellan Sverige och Danmark är lucia. Danskarna firar inte alls lucia på samma sätt som vi. De har endast lucian och tärnorna i luciatåget, och Trine fick sig ett gott skratt när jag berättade om de buttra stjärngossarna med en strut på skallen.
De har heller inga lussebullar, vilket nästan måste ses som ett skämt. Jag var dock snabb på att introducera min familj i saffransbakandet och de tyckte att det var mycket gott medans Natalia spottade ur sin i papperskorgen när jag tog med en till skolan. Men hon är ju som hon är.
Varje advent öppnade vi adventspresenter, men det är ju lite olika från familj till familj.
Själva julafton är väl ungefär likadan som i sverige utifrån vad jag har förstått. De har till och med en motsvarande Kalle Ankas Jul fast den heter Anders And. Haha! Sjukt hur man kan stå ut med ett sånt namn, och att Kajsa heter Andersine och Långben Fettmule ska vi inte ens tala om.
Partyprissen gjorde klart för mig att man inte har upplevt en äkta jul om man inte sett Anders And, och det var ju inte mycket jag kunde säga om den saken.
Julbordet består av ungefär som julskinka fast med skinnet kvar så det liksom blir knaprigt. Sen har de en massa kål, lite som i skåne, och så anka. Ris ala malta heter ris ala mande och det äter man med körsbärssås och där i ligger även, som namnet antyder, mandeln. Får man mandeln så får man en present.
Det var ungefär det jag har lyckats snappa upp. Hoppas att det var till förnöjelse och att du käner dig lite mer mångkulturell!
Over and Out.