a trip down under

På ett dygn har jag pratat med alla från min innersta lilla krets av familj. Pappa ringde helt oväntat igår från en myggig liten sjö i norrland, lillis kom in på skype igår kväll, för honom var det tjugo i sju på morgonen och han hade ännu inte gått och lagt sig. Herregud, vad gör sommarlovet med den människan? Och imorse pratade jag med mamma på msn.
Det kändes lättare igår när jag hade sagt hejdå till harald på skype och la huvudet på kudden. Lite som att ha fått en dos av mig själv. Det är så härligt att få prata om inte bara gamla minnen och interngrejer, utan även få diskutera och prata om viktigare grejer. Det är så skönt att kunna formulera sig, hitta orden man vill använda och kunna få fram sina tankar på rätt sätt.
På svenska har jag ett ganska brett ordförråd och det är lite knäckande att inte kunna formulera sig lika bra på engelska. Språk är en sån viktig del för mig, vissa kan måla eller sjunga eller uttrycka sig med kroppen, men språket är allt jag har, om jag inte kan få fram den jag är genom tal eller skrift är jag liksom amputerad. Ord är allt jag kan och när jag inte kan hitta de rätta orden känner jag mig otillräcklig, som att jag inte når fram. Ibland kan jag känna mig dum, som att jag inte är lika intelligent som annat folk för att jag inte kan prata med lika utvecklat språk. Men igår kände jag äntligen igen mig själv, jag är inte korkad, det är ju sån här jag är.
Jag har saknat att prata och garva och skämta med harald och emma så länge, men kanske var det inte bara dem jag saknade, utan även mig själv.
 

Pratade med pappan igår om att inte jobba mer än tio timmar per dag och fyrtiofem timmar i veckan. Han såg lite bestört ut och frågade "har du jobbat så mycket?!" Och sa att han skulle se till att det inte blir mer än fyrtiofem den här veckan. Vilket betyder 9 tim per dag. Det har gått 9,5 i skrivande stund och ingen förälder i sikte.
Åt helvete med allt.

Jag saknar så mycket just nu. Jag saknar att babbla med emma tills munnen går ur led och magen krampar av allt garv, jag saknar att känna mig förstådd, att någon verkligen tycker om mig på riktigt, jag saknar att känna mig sådär tömd och lugn som jag alltid blir när vi har pratat, för att hon verkligen lyssnar.
Jag saknar att hänga med lillis och spontant göra lite som man vill. Gå promenader mitt i natten och kolla på stjärnorna, åka fram och tillbaka mellan stan och bålsta, städa hemma hos mamma för att överraska, baka och laga mat till ett helt kompani, hälsa på farmor.
Jag saknar att vakna en regnig morgon i stockholm och inte veta vad man ska fylla dagen med. Jag saknar den där friska krispiga luften som gör det så lätt att andas, och hur asfalten luktar när det regnar, jag saknar att burra in mig i en halsduk och fly regnet in på ett café och dricka te och glo på folk.

Men jag har ju valt att lämna allt det där för att jag behövde något annat. Och det kommer bli bättre. Om fyra veckor börjar lillan skolan igen och efter det är det ju bara en månad tills mamma, lillis och mormor kommer hit.
Bara tanken på att cruisa runt med harald i bilen igen gör mig helt grinfärdig av lycka. 

 

Så var den här helgen över och en veckas jobb väntar. Jag har i princip spenderat hela helgen med simone, vi åkte in till stan igår och shoppade, jag köpte äntligen en höstjacka, och sen köpte vi en massa grönsaker och lagade en äkta roast dinner på australiensiskt vis, jag måste säga att det var helt underbart att få frossa grönsaker igen! Min diet är inne på sin femte dag och det går bra än så länge.
Idag åkte vi en timme söderut till santa cruz. Boardwalk santa cruz är typ som ett gröna lund på stranden, blir man trött eller illamående mellan bergochdalbanorna kan man lägga sig på stranden ett tag och steka. Vi åkte en massa roliga grejer, simone skrek som en galning och jag höll på att garva ihjäl mig åt henne. Sen la vi oss på stranden och solade, jag måste ju göra itt bästa för att behålla min bahamas-bränna!
Självklart var det trafikstockning på väg hem och vi kom lagom till att hinna ta en dusch innan gruppmötet med vår au pair-grupp. Mötet hölls på ett starbucks när i närheten och det var mest spansktalande där, och så vi då.
Sen åkte jag raka vägen hem och just nu sitter jag mest och pustar ut och njuter av att vara hemma och inte göra någonting. Måste säga att det har varit skönt att knappt ske skymten av lillan den här helgen, det kanske ger mig lite mer tålamod för den kommande veckan.

Sitter och lyssnar på winnerbäck och kom helt plötsligt att tänka på morfar. Han har varit borta i snart tre år nu. Det är konstigt hur man accepterar ändå, och kan uppskatta de fina minnena istället för den där hjärtslitande sorgen. Men saknaden finns där, alltid. Det är så mycket jag skulle vilja berätta för honom, jag har så mycket jag skulle vilja fråga, jag skulle vilja visa vem jag har blivit och vad jag har gjort. Han kände mig som 18-åring, och det känns som att det har hänt så mycket sen dess. Men kanske ser han. Han tittar ner på mig från fotot på min garderobsdörr och jag gillar tanken av att han kanske vakar över mig ändå.

Så är det fredag och gnällveckan är nästan över. Men jag tänkte avsluta den med att få ut det allra sista gnället, och sen får det vara slut för ett tag.
Jag har snart varit igång i 12 timmar och har precis tjafsat med lillan om att hon vägrar äta sin middag. Man äter maten man har på tallriken innan man får efterätt, hur jävla svårt ska det vara?!
Palla, palla, palla, palla.
Ibland tror jag att det faktiskt är värre att jag var så pass strängt uppfostrad, det gör mig mindre tolerant på något sätt. Jag kan inte fatta att hon faktiskt har lyxen att välja precis vad hon vill äta varje dag och får hon inte det så vägrar hon att äta, vafan på min tid åt man det som serverades och passade det inte fick man gå hungrig! Eller nej, men fick inte gå nånstans, man fick fan inte lämna bordet!
Mer hyfs åt dagens barn och speciellt åt mitt!

Skypade med lillis idag, fast som vanligt så babblade jag och mamma så mycket att han knappt fick en syl i vädret. Sen var jag en sväng till motsvarande vägverket, och allt sket sig när jag efter en halvtimmes väntetid kom fram till luckan och det visade sig att jag saknar ett papper som dom tog ifrån mig när jag lämnade landet för att åka till bahamas. Palla.

Åh, nu kom mamman hem, tack kära gode gud för små tjänster.
Hon kommer säkert låta lillan få efterrätt utan att äta maten. Palla.
Ja, det gjorde hon precis just nu! Ååååååååååhhh!!! Det är fan som att spotta i motvind ibland. 

Nu tar jag helg. Pallar inte en enda sekund till.
Saknar er där hemma.

Det kommer bli jobbigt att skriva en hel sammanfattning om florida och bahamas så jag försöker beskriva varje bild istället så får ni nog en bättre bils av hur det var och vad vi gjorde.
Men jag kan säga så mycket som att vi flög till florida på fredagen, kom fram lördag morgon och spenderade helgen hos min värdmammas föräldrar. På måndagen åkte vi till bahamas, stannade till söndag då vi flög tillbaka till florida, bodde en natt på hotell för att slutligen flyga hem till cali på måndagen.

När vi gick ut genom dörrarna på flygplatsen i florida höll jag på att falla baklänges av hettan. Det var som att stå under en värmefläkt. Ni som varit i thailand vet precis hur det känns. När jag blundade kunde jag nästan höra thailändska och känna lukten av stekt ris. Men nu var vi i florida och det var så otroligt vackert att jag nästan ångrade mitt val att flytta till kalifornien. Men bara nästan, hettan var näst intill olidlig och det kändes omöjligt att vistas ute mer än absolut nödvändigt.
Planet till bahamas var som ett skämt. Det var så sjukt litet och skruttigt att jag väntade mig att någon skulle hoppa fram med en fjärrkontroll och ba "april, april, det här är mitt modellflygplan, ert riktiga plan står där borta!"
Men det hände inte, utan vi fick snällt hoppa in i planet som helt klart har sett sina bästa dagar. Sju passagerare fick det plats inklusive piloten, bullret var öronbedövande, det gick knappt att höra vad man sa om man så skrek allt vad man kunde. Allt bagage proppade dom in i vingarna och i nosen på planet. På vägen tillbaka fick min värdpappa till och med sitta bredvid piloten där framme, med en egen ratt och hela kitet. Hantaget på dörren hängde helt löst vilket fick mig att bli halvt orolig och på vägen tillbaka var mitt säte så sjukt rangligt att jag seriöst trodde att det skulle ge vika och lossna helt från golvet när vi lyfte och jag liksom lutades bakåt. Gud vad jag garvade för mig själv när jag kände skruvarna lossna, men det hade varit en helt annan sak om jag hade haft någon att garva med, nu fick jag mest skratta inom mig.
En sak är säker, hade mamma sett det planet hade hon inte kunnat sova förrän jag befann mig välbehållen på marken igen. Men jag klarade mig fram och tillbaka så ingen fara på taket!
Bahamas var fint men det fanns inte mycket att göra. Min värdmammas föräldrar har ett hus typ 50 meter från själva strandkanten, men det var en liten pluttig ö och knappt någon stad och inga affärer eller utflykter. Så vi var mest hemma och snorklade eller bara solade eller gick promenader. Jag var ute och sprang nästan varje dag vilket var helt otroligt med tanke på hettan, det var så varmt att jag nästan fick panik efter ett tag, det kändes som att man kokade inombords. Det var väldigt fint att snorkla och vi såg massa roliga färggranna fiskar. Vattnet var kristallklart men fisljummet, inte det minsta avsvalkande till min besvikelse. Sanden var kritvit, nästan rosaaktigt, och jag tog med en flaska sand hem och en massa coola snäckor.
Det var en skön, lite långtråkig vecka och det var stundtals påfrestande att umgås med familjen 24-7 och inte ha något internet eller telefon att kommunicera med folk där hemma.
Men jag blev riktigt jäkla brun och brände mig inte, fick sprunget en hel del, så jag är nöjd!
Nu - bilder!



Baksidan på morföräldrarnas hus i florida, kan jag få bo så här när jag blir pensionär, tack?





Jag framför skruttplanet, inte den bästa bilden för att beskriva hur litet det var, men dörröppningen säger väl något.




Hejdå usa!




Hej bahamas!




Det fanns hur mycket sjöstjärnor som helst, den här var pytteliten jämfört med dom min värdpappa dök efter!




Här snorklade vi.




En restaurang vi åt på. (Det fanns typ två på hela ön haha!)




Det här var ett coolt ställe, typ som ett stort hål i marken med en liten källa någonstans som läckte vatten från havet. Det är alltså havsvatten men det ser ut som en stor konstgjord sjö. Det fanns en massa fiskar där i och lillan kastade bröd till dom, vilket gjorde dom helt galna, dom hoppade och hade sig.




Fiskarna! Hajar, som emma hade sagt, och sen hade hon dött typ. Haha!




Det fanns även skitstora sköldpaddor som paddlade omkring, dom var fina!





Utsikt över den "stora staden", från piren. Säger väl lite om hur litet det var. Det fanns liksom ingenting att göra, inget att jobba med. Folk bara chillade omkring, fiskade mat för dagen, babblade med grannen. Fattigt och lite sorgligt, men på ett härligt sätt ändå.





Mina axlar. Jag smörjde in mig med "tanning oil" (som dock innehöll solskyddsfaktor 15!!) så kände mig stundtals som en grillad kyckling där på stranden.





Halvdålig bild på mig på terrassen. Men man ser havet!





En del av min snäcksamling.





Ett SKITSTORT hummerhuvud jag hittade på stranden. Bara skalet då. Men ändå! Den här hummern hade fan kunnat mätta en hel familj! Och coola färger också!





Den här bilden får avsluta det här inlägget. Det funkar inte att vända den här bilden så det får bli så här. Lite svårt att ta bild på sig själv men det är det enda alternativet man har när man är ensam på stranden. Och då menar jag verkligen ENSAM, det fanns inte en kotte så långt ögat nådde!



Uh, jag känner mig så lättad nu när jag har skrivit och lagt in alla bilder! Har gått och dragit på det så länge för att det tar så lång tid och för att det är så svårt att få med allt som hänt på en vecka så här i efterhand. Men om ni gillade det så var det värt det! Nu måste ni skriva en liten kommentar när jag har haft så mycket besvär med att posta alla bilder!

Snart 11 timmar jobb trots att det fortfarande är max 10 som gäller. Men hur nämner man det på rätt sätt?
Jag jobbar ju vanligtvis bara 5 timmar när lillan går i skolan. Men det är just nu på sommaren som man gärna vill hinna med andra saker än att bara jobba. Det är inte det att jobbet är speciellt hårt och slitsamt, men all min fritid elimineras ju.
Igår blev jag fri efter 8 och då är dagen liksom slut.
Jag är helt slut överallt och sitter och dricker en kopp te för att överleva. Dieten dödar mig lite så här i början men jag vet ju att det kommer få mig att må bättre.
Usch, jag blir så deppig och trött så här på kvällarna när jag jobbat för länge och känner mig bortglömd och slutkörd.
Om jag fick önska mig en enda sak skulle jag önska att emma satt här mitt emot mig vid matbordet och pratade om allt och inget och liksom drog ur den negativa energin ur mig som hon alltid gör, och när jag säger något roligt skulle hon garva till och spärra upp ögonen sådär som jag älskar.
Eller så skulle lillis komma insläntrandes sådär nonchalant lufsande och säga "ska vi se på nåt?" Och så skulle vi stänga in oss på mitt rum och kolla på håkans bar och garva ihjäl oss åt något som ingen annan fattar. Och lillis skulle spola tillbaka till de roliga ögonblicken om och om igen, "jag måste bara se en gång till.."

Ingenting blir likadant utan er.

Jag lever och jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit tidigare men det har varit fullt upp med lillan hela dagarna.
Jag lovar att jag ska skriva och lägga in bilder från bahamas snart. Men ikväll blir det en kort uppdatering.
Jag hade en bra dag med stefanie från tyskland och hennes unge men det kändes tungt när det började närma sig 11 arbetstimmar och minnen från förr kom från ingenstans. Jag tror på allvar att det är bra att tänka igenom det som varit och vad man lärde sig av det, men det kan göra en riktigt ledsen ibland.
Efter 11,5 tim var jag äntligen fri från jobb och satte mig i bilen på väg till gymmet fast jag egentligen inte hade lust med nånting. Då ryckte mina älskade australiensiskor in och istället för gymmet blev det starbucks, jag provade något kinesisk grönt te som luktade hö men smakade gott, och matshopping för min del som bestämt mig för att skippa kolhydrater ett tag.
Jag åkte hem så mycket gladare och lättare om hjärtat och jag är så tacksam att jag har så bra vänner här ändå.
När jag kom med mina bönor och tonfiskburkar stirrade mina värdföräldrar på mig som om jag kom från yttre rymden. Men det kanske inte var så oväntat.

Jag tänker på er där hemma. Ofta.

Bara emma kommer fatta rubriken rätt, alla andra kommer tro att jag glömt att jag faktiskt har åäö på den här datorn.
Nu drar jag till florida/bahamas och kommer tillbaka om tio dagar.
Jag ska försöka ha kul och sola och bada och dyka och snorkla och ta en massa bilder.
Önska mig lycka till så att vi överlever och så.
Vi kommer kanske ha internet på ön men jag hoppas inte för mycket på den saken.
Hörs snart!

Halva veckan har gått och det har gått bättre än jag trodde. Även om jag är sjukt trött idag efter hittills 11 timmars jobb och fortfarande är ingen hemma. Ibland blir jag frustrerad över att inte veta när jag slutar, jag ska inte klaga då jag vanligtvis jobbar ca 5 timmar om dagen och aldrig på morgonen, men de här sommarlovsdagarna utan läger är tuffa. Man får ju egentligen bara jobba 10 timmar om dagen men jag känner inte att jag kan klaga då jag vanligtvis har det så lätt.
Idag har vi i alla fall städat lillans rum, haft teparty, målat djur och människor på våra händer med "body crayons" och sen åkte vi till ett studsmatt-ställe, hela golvet och alla väggar var täckta med studsmattor och man betalade per timme för att hoppa. Vi hoppade i nästan två timmar och jag blev riktigt trött i benen och fick sitta och vila på kanten medans lillan hoppade järnet.
Två dagar kvar sen är det semester som gäller.
Ofta när man vill hjälpa någon eller vara snäll så tänker man utifrån sig själv, eller det gör jag i alla fall. Och jag vet att jag älskar när någon av mina vänner eller familj för den delen, uppdaterar sin blogg. Så jag antar att jag tänker på tillexempel emma när jag skriver det här. Hon ligger och sussar så sött på andra sidan atlanten nu och jag tror hon blir glad över att ha något att läsa när hon vaknar imorgon.
Jag är sjukt hungrig och jag antar att familjen kommer beställa pizza när de nu behagar pallra sig hem.
Jag har nog aldrig varit så trött på pizza som nu så jag sitter här med min tekopp och laddar inför att laga något mer hälsosamt till mig själv och min kommande beach 10-body.
Det var det.

Det är så passande att breven kommer precis när jag behöver dom som mest.
Jag vet inte varför jag har känt mig så ledsen på sistone, kanske för att den första tiden när allt är så spännande och nytt har försvunnit och jag kommit in i vardagen här. Kanske för att jag har börjat tänka mycket mer.
Det var precis samma sak i danmark. Man kommer till ett nytt ställe och skapar sin egen lilla roll och blir som en annan människa. Man börjar om på nytt, man får chansen att vara precis den man vill eftersom ingen känner en sen tidigare. Och allt är så roligt och häftigt men sen börjar man plötsligt minnas vem man var tidigare och vad som var bra och dåligt med det.
Jag ser mitt liv med andra ögon härifrån. Jag ser saker jag saknar och som jag egentligen aldrig mer vill leva utan. Och saker jag flytt ifrån och aldrig mer vill komma tillbaka till. 
Jag undrar liksom vem jag är och vart jag egentligen hör hemma.
Och det gör mig lite sorgsen ibland.
En av dom sorgsna dagarna var i fredags och känslorna bubblade som en skakad colaflaska inne i mig när jag fick kuvertet med lillis handstil i min hand.
Jag gick in på mitt rum och så fort jag såg bilden med harald på stranden i skåne sprutade tårarna. Av allt. Skåne, fäladen, stranden, huset, min familj. För att haralds hår har blivit så långt och ellen var så gullig med sitt lilla glas, skålandes mot kameran, jag antar att jag är rädd att hon ska glömma mig, alla andra läser ju bloggen och ringer och mejlar, men hon är så liten och när jag kommer hem har jag varit borta en sjättedel av hennes liv.
För att farmor cyklar runt där på sin damcykel med korg och handlar på vågen. För att lillis sitter på stentrappan framför huset och läser böcker från vejbystrands bibliotek i solnedgången. Och cyklar bort till hamnen och köper glass. Och går ner på stranden och fotar fåglar.
Jag kände det så tydligt så det var nästan som att själv vara där.
Det var så konstigt att gråta utan att egentligen vara ledsen, det var nog första gången jag grät bara för att jag hade så mycket känslor och tankar inom mig.
Och för att jag kände att vad som än händer så är det ju där jag hör hemma. Med er.

Så jag vill verkligen säga tack till farmor och harald för brevet och för rapporteringen om vad som händer i storahult och för att ni tänker på mig och saknar mig.
Jag kan inte låta bli att titta på bilderna hela tiden, det har gått snart en vecka nu och jag bär dom fortfarande med mig överallt.

I lördags morgon pallrade jag mig upp innan tuppen för att åka och campa med dee (från australien) och hennes värdfamilj. Efter tre timmars bilresa var vi framme dammiga som bara tusan. Min bil är numera orange istället för svart. Men det var värt dammandet, för gud så vackert det var. Det var ett ställe precis vid floden, vattnet var kristallklart som i svenska fjällen och det var gassande sol. Jag som kokade efter bilfärden hoppade direkt i plurret men dee som är från australien och tydligen är van vid 30-gradigt batvatten bangade ur.
Så jag fick åka på tubing, åka på stora badringar på floden, med ett gäng herrar haha! Bitvis var det lugnt och skönt och man kunde ligga och slappna av medans på andra ställen var strömmen väldigt stark och man fick hålla hårt i sin ring för att inte kastas av och krossas mot stenarna. Lite som forsränningen i thailand men minus de galna thailändarna!
Väl tillbaka i lägret fick jag plaska runt i vattnet och hoppa från en klippa ca 5 meter upp med alla barnen medans dee fortfarande satt på torra land. Så otrolig känsla det var att bara kasta sig ut från klippan utan att ens tänka efter om man vågar eller inte.
Folk här undrar om det finns något jag är rädd för eller känner mig obekväm med. Det gör det, men jag ger inte rädslan något utrymme.
Man missar ju så mycket roligt om man är för bekväm av sig!

Jag har kommit på att jag har jättemycket att blogga ikapp. Så jag börjar väl nu, på min underbara lediga måndag. Det är dagen efter 4 of july och de allra flesta är lediga och hemma från jobb. Den här måndagen känns lite som en gåva för mig, en chans att komma ikapp med allt, tvätt, bloggande, sovande, promenerande, solande, shoppande inför bahamas.
Så det är väl ungefär vad jag har planerat idag.
Jag sitter här vid matbordet med min gröt och njuter över att fortfarande vara ensam trots att klockan är snart halv elva.
Veckan som gick var väldigt snabb och enkel jobbmässigt. Lillan var på läger mellan halv tio och halv fyra, på något som faktiskt liknar ett svenskt läger men som är ganska ovanligt här. Dom höll till vid en liten anläggning vid en sjö, och så paddlade dom och åkte trampbåt och pysslade och målade och var utomhus helt enkelt. Det var nog bra för lillan. Hon kändes mycket mer lugn och glad när jag hämtade henne på dagarna.
En av dagarna när jag hämtade henne tog vi en av trampbåtarna och trampade ut på sjön, det var en rätt rejäl benträning för mig eftersom jag var den enda som trampade och lillan mest satt och åkte med. Hon tröttnade rätt snabbt och jag fick trampa tillbaka och istället hoppade vi en kajak och paddlade iväg. Jag fick tacksamt ta emot mjölksyra i både axlar och armar eftersom jag såklart var den enda som paddlade. När vi vände tillbaka hemåt och praktiskt taget var mitt ute på sjön fick vi vinden rakt emot oss och den tilltog tills det kändes halvt som storm. Självklart blåste lillans keps av och hamnade en bit bort i vattnet, vilket skapade stor dramatik hos sexåringen. Jag fick paddla på för kung och fosterland för att ta oss tillbaka till kepsen och försöka fiska upp den, och efter ett tag fick jag fatt på den, även fast lillan var riktigt nära att sänka den när hon försökte fånga upp den med paddeln.
Ett par kraftiga paddeltag senare var vi borta från den värsta vinden, att ha växt upp med en kajak kanske har slipat mig ändå!
En annan dag åkte vi på bio och såg toy story 3, jag som vanligtvis inte direkt är ett fan av barnfilm och dessutom inte ens sett ettan eller tvåan var riktigt misstänksam, men den visade sig vara riktigt bra! Så där var vi båda två nöjda och glada.
Dom har skaffat fram simfötter och snorkelutrustning till bahamas, och jag längtar så mycket. Har dock hört att planet som ska ta oss från florida till bahamas är pyttelitet och det kan blåsa rätt rejält så jag hoppas verkligen på att komma tillbaka till cali hel och oskadd. Hur ska jag annars kunna visa lillis, mamma och mormor runt här när dom kommer den 10 oktober?
10 oktober! Jag längtar så!

När jag kom hem från clear lake så kände jag mig nere på nåt vis. Jag vet inte riktigt varför. Jag var slut på energi och när jag kom var det tomt i huset och internet funkade inte. Och jag kände mig ensam och det värkte av saknad efter skåne och svensk midsommar och lillis.
Det blir lätt att man funderar och tänker igenom allt man har och har varit med om i livet såhär när man är borta och får distans till sitt vanliga liv. Och det gör mig både gott och ont.
Veckan kändes tung och när jag vaknade på måndagen kände jag mig allt annat än positiv.
Men något fick allt att vända. Ett tunnt vitt kuvert adresserat till mig.
Lillan kom springandes och sa "titta tove, du har fått brev och det är drottningen på baksidan!"
Det stämde att brevet var till mig, dock var det inte drottningen utan en bild på prinsessan v och daniel. Brev till mig! Till mig! Från sverige!
Jag blev både förvånad och inte när jag direkt kände igen den snirkliga handstilen. Lite förvånad eftersom min faster mimmi inte direkt är den jag har mest kontakt med hemma i sverige, men inte förvånad eftersom hon är den som trognast följer min blogg, kommenterar och dessutom bad om adress när jag skrev ett inlägg om att jag så gärna ville ha brev.
Jag öppnade och läste igenom brevet  och jag blev så himla glad. Det går inte att beskriva det bättre. Så himla glad att jag nästan började gråta.
Hon hade tagit kort på svenska saker och berättat om sin vardag och när jag såg den tomma grusvägen påmindes jag så mycket om önsta och min uppväxt att jag knappt kunde hålla tårarna borta.
Jag som så sällan ber om hjälp bad om brev för ett par veckor sedan. Och någon gav mig det jag behövde.
Jag kan inte säga annat än TACK mimmi. Det brevet, att du tänkte på mig, gjorde verkligen hela min dag.

Och ni andra - det är inte försent än!