vad ska man göra ända fram till maj?
Var på träningen igår och spurtade alla 15 lopp fortare än jag skulle och lyckades även hänga med på kinarundan i uppvärmningen. Det är ju fantastiskt. Jag känner det komma tillbaka, jag känner att jag orkar hoppa över häckarna nästan som förut, och jag känner mig så stark och hård och oslagbar. Det finns inget bättre. Och jag sover så bra, som en stock plötsligt hela nätterna utan att vakna med ryck och drömma konstiga drömmar.
Låg ute och solade i en timme igår och fick faktiskt en nice liten bränna. Och det tackar man ju inte nej till nu såhär innan studenten.
Nu ska jag klä på mig och äta frukost och lyssna på rix morronzoo och sen åka och hämta danskarna på arlanda. Och imorgon är det kampen på stockholm marathon som gäller! Snacka om att pappa och niels kommer bli rökta i 30-gradersvärmen. Och snacka om att jag kommer bli brun!
..och by the way. Anna och jag fick mvg för vårt projektarbete med unik-pannbanden. TACK alla som har köpt band av oss och tack anna för att du och jag är bäst!
TISDAG!!
sista skoldagen ever
Det har delvis varit ett nöje att gå i skolan. Och delvis ett helvete.
I augusti 1996 steg jag för första gången in i ett klassrum och satte mig bredvid en blond tjej med glasögon som såg snäll ut. Det visade sig vara terra, och den platsen skulle visa sig bli min för de kommande tretton åren.
De första åren i skolan var så inspirerande, jag minns att jag älskade det, törstade efter att lära mig saker, jobba ikapp med terra i matten och få gå över till tvåornas mattebok redan på vårterminen i ettan. Att få läsa högt för klassen när läraren hade ont i halsen, att jaga jenny och terra på rasterna och att leka med bark och lera i diket bakom skolan. Att få fina avslutningskläder och sjunga skolsången med årets vers så högt att det dånade i kyrkan på sommaravslutningen.
Sen kom mellanstadiet och det var väl egentligen likadant där, jag minns kortspelet på rasterna, linbanan, hur vi fick agera extrakompisar för de ensamma, hur vi kom på nya lekar hela tiden som alla andra härmade efter, jag minns att vi hoppade hage och att terra och jag delade på häftmassa och verkligen satt ihop. De dagarna vi inte var i stallet lekte vi istället häst och ridskola på tomten, och vi var alltid tillsammans.
Sen kom broskolan och där slutade det väl egentligen att vara sådär jätteroligt i skolan, och blev mycket mer på riktigt. Hipp som happ skulle man sen få betyg och jag tror det var där jag lämnade all lek bakom mig och blev sådär sjukligt besatt av att vara bäst. Speciellt åttan och nian minns jag som mina mörkaste år, det låter så himla hemskt, men nu när jag sitter här kan jag verkligen inte minnas någonting roligt, att jag någonsin var glad. Längtan efter att vara bäst, det var ju liksom min roll, det var den jag var, det var mina egna och andras förväntningar och pressen att inte svika dem var så stor att jag aldrig kunde slappna av.
Gymnasiet kom därför som en räddning, en chans att starta på nytt, en chans att få vara någon annan än den som jämt har bäst betyg. Och trots att jag går ut gymnasiet med bättre betyg än i grundskolan så känner jag att betygen är inte längre den jag är, det finns så mycket mer inom mig och min personlighet än alla rätt på prov. Och äntligen känner jag att de sidorna hos mig har fått blomma ut, har fått komma fram och synas.
Jag minns ettan, hur vi sprang ikapp i korridorerna, lånade femmor av varann vid maten, försökte smita hem från temat och gömma oss i korridoren, tog timlånga luncher och ritade upp hela våra hus som en karta för att beskriva hur allt var, delade med oss av hela vårt förflutna till anna, målade upp och beskrev hela våra liv, jag minns moderna museet, harpanduellerna, hur vi stapplade omkring med de enorma datorryggsäckarna och vek oss dubbla av skratt.
Sen fortsatte det i ungefär samma anda i danmark, där jag äntligen äntligen tillät mig själv att slappna av och skita i betygen, där jag kopplade bort det helt och la all kraft på att ha kul. Därifrån minns jag natalias lappar och hennes enorma vodkaflaska som trängdes bland blyertspennor och matteanteckningar i väskan, jag minns luncherna, när hela klassen var samlad, snöbollskrigen på vintern, skolfesterna, stämningen, att ligga ute och sola på gräset med kat och trine och snacka om allt och ingenting. Mest minns jag fysiklektionerna med favvo, att lära henne svenska och att bli tillsagd av läraren och att känna att shit, det här är fan första gången en lärare verkligen behöver säga till mig. Kemilabbarna när vi alltid tappade bort oss och snudd på gjorde fel hela tiden men alltid skyllde på varandra och garvade och löste det till sist. Matteinlämningarna varannan vecka, hur hela klassen sprang omkring i panik och frågade varandra och la pannan i djupa veck och jag bara satt och skrattade och sket i allt.
De två åren minns jag som de allra bästa i mitt liv och jag har aldrig varit så lycklig som då.
I trean föll all press tillbaka ner på mig när jag inte bara kom hem från danmark och numera förväntades göra något av mina studier igen, utan också skulle läsa betydligt mycket fler kurser eftersom jag varit borta i ett år.
Hösten var sjukt jobbig, därifrån minns jag mest hur det var att sitta där i skolan, ensam framför skärmen med iskalla fötter och skrikande mage och försöka få upp koncentration nog att skriva alla arbeten och inlämningar som skulle göras. Från hösten minns jag mest hur det var att vara så stressad och orolig att kroppen vägrade ta emot mat och sömn, hur det var att ha andningsproblem konstant och att gråta varje gång man kom hem från skolan. Jag minns att andreas hela tiden frågade vad som hade hänt med mig, varför han inte kände igen mig, vad det var med mig, och jag minns att jag visste svaret men visste inte vad jag skulle göra åt det. Annat än att kämpa på. Jag väntade och väntade på väggen men det var som att mitt psyke vägrade ge upp och låta stressen knäcka mig, och trots att det var så outhärdligt att jag många gånger önskade att jag kunde kollapsa och bli utbränd, så fortsatte jag att gå och gå och gå som en duracellkanin.
Våren blev lättare men stundtals har det varit så jobbigt att jag har övervägt att skita i hela grejen, hoppa av skolan och gå klart nästa år istället. Men eftersom jag är som jag är, blev de funderingarna aldrig mer än just funderingar.
Nu står jag i alla fall här och vet ännu inte vad jag får i betyg i engelska och kemi, men annars verkar det ha hållit ända fram. Och självklart är jag stolt över mig själv, och glad för att jag bet ihop. Samtidigt kan jag känna att jag tappade mig själv på vägen, att det hade varit roligt att minnas mer av mina tonår än just pluggpanik och betygstress. Jag önskar att jag någon gång ska komma på tricket för att sänka kraven på mig själv, för som det är just nu orkar jag helt enkelt inte plugga mer. Jag skulle gärna vilja, för jag älskar att lära mig saker, men jag orkar inte med kraven. Mina lärare förunnas över att jag har alla mvg och ändå inte ska plugga vidare, men det är ju just för att jag har så bra betyg som jag inte orkar. Att plugga är inte roligt längre, det är bara en desperat jakt på att vara bäst.
Men när jag blivit några år äldre och visare kanske jag kan släppa det där, och plugga med glädje igen. Innerst inne hoppas jag på det, även om jag tvivlar. Mina sista år i skolan har ändå varit otroligt lärorika på alla plan, och trots att jag känner att jag gjorde det lite för svårt för mig själv så är jag så himla glad för skolani kista, lärarna som verkligen har varit bäst, skolan i danmark med världens bästa klass och kompisar, och så självklart mina tre älskade puckon som gjort pressen och stressen värd att utstå.
När jag nu ser tillbaka på de tretton år jag tillbringat i skolbänken så väntar jag mig att det ska kännas vemodigt, men faktum är att det endast är en befrielse. Jag tvivlar inte på att jag kommer att sakna det om ett tag, och tänka tillbaka på skolan med längtan. Men just nu är det som att slippa ut ur ett fängelse, att äntligen få släppa på det där trycket över bröstet och dra på sig den vita klänningen och mössan och dansa ut i friheten och i livet.
minikusin ellen
Min yngsta kusin heter ellen. Hon fyller fyra år i sommar och är just i den där allra bästa och charmigaste åldern. Skriktiden, när pappa internt döpte om henne till gnällen, är borta och en underbar liten personlighet visar sig.
Det är omöjligt att inte älska henne. Hon är så tuff och charmig och liten och rolig i sin egenklippta frisyr. Hon kommer med så roliga kommentarer, springer så fort, kämpar sig fram i djungeln av större och starkare människor, hon har så underbart stora blå ögon och glatt leende och hennes ork tryter aldrig.
Visst kan det verka jobbigt ibland. Att ständigt höra hennes röst, kolla på mig, kolla på mig, att hon aldrig kan sitta still i en enda sekund utan jämt flänger runt som ett virrvarr.
Men när hon springer runt så att klänningen står som ett streck bakom henne, när hon sätter sig bredvid mig och smyger in sin lilla hand i min, när hon förundras över hur kall jag är och springer och hämtar en filt och en kudde till mig i soffan, när hon hämtar en penna att rita med och lägger den framför mig och säger "Välj den pennan nu!", smälter mitt hjärta och jag vill bara krama henne för alltid och aldrig släppa.
tre dar på rangan
Första gången jag jobbade på rangan kan jag inte ha varit mer än tio år. Men lugn nu innan ni hetsar iväg och anmäler dem för barnarbete och sånt, det var högst inofficiellt arbete som mest bestod av att vara i vägen och då och då få gå och kopiera ett papper eller hämta gem. När jag blev ett par år äldre hjälpte jag pappa med att hämta posten, limma igen kuvert eller hans chef med att förstöra papper i den där strimmelmaskinen. När jag blev ännu lite äldre satt jag och hängde i vågen och sorterade papper i nummerordning. När jag var 15 fick jag hjälpa till i vågen på riktigt, för lön, och när jag blev 16 fick jag för första gången jobba på riktigt bland sommarjobbarna i tre veckor.
Det har liksom alltid stått klart för mig att det är på rangan jag ska jobba. Jag har ju för fasen nästan växt upp där, jagat måsar uppe på tippen, åkt inlines i korridorerna, badat uppe i vv. När jag har föreställt mig framtiden har jag sett mig själv på rangan och det var så det skulle bli, trodde jag.
Efter första sommaren var jag ännu mer säker, jag och emma drömde om att bli görans assistenter och springa runt i de där självlysande kläderna på heltid.
Men faktum är att luften gick ur mig andra sommaren, förra året. Det var inte alls lika kul. Faktum är att ibland var det riktigt tråkigt. Men jag var inte riktigt mig själv, skyllde jag på och såg ändå fram emot den här sommaren. Nu när jag är 18 och tillochmed har skaffat mig körkort var jag säker på att jag skulle få göra en massa roliga saker, och dessutom för en betydligt högre lön.
Men ack nej. Under mina tre dagar har drömmarna att få åka ut med bil, kanske klippa med åkgräsklippare eller bara en sån sak som att få gå högst upp på stegen falnat betydligt. Det enda jag fått göra som bevis på mina 18 år är att få dra en halvtrasig gräsklippare upp och ner för backar och halka och bli utskrattad och bli blöt av svett och röd som ett stopplyse i fejjan. Och ramla gång på gång och nästan klippa av mig själv benet. Jag som med mina 162 cm passar alldeles utmärkt för det jobbet. Tydligen.
"Jag hatar det här", fnös jag ilsket när jag och emma stod och krattade en jäkla grusgång. "VA?!" utbrast hon. "Vi älskar ju rangan!" Och det slog mig att hon egentligen har rätt. Jag brukade älska det där. Jag brukade älska att kratta tills händerna var fulla med blåsor, plantera pelagoner tills naglarna var totalt förstörda och släpa kvistar och grenar tills håret var ett inferno. Jag vet inte vad som har hänt med mig, eller vad som har hänt med rangan. Jag vet bara att ingenting där känns kul längre, människorna känns inte roliga, skämten är för mycket, att åka upp till vv och knappt hinna ur bilen förräns sista blosset är draget och man ska kasta sig tillbaka igen, att smyga sådär, att komma hem och lukta gammal rök istället för frisk luft är inget jag uppskattar längre. Att bli hunsad som en jäkla betjänt är inte heller roligt längre.
Jag tackade gud och mig själv igår när jag åkte hem och mina tre dagar var klara. Och ville inte ens tänka på hur de 4 veckorna i sommar kommer att bli. Förut kunde jag gladeligen skuttat iväg till rangan gratis, nu är lönen det enda som håller mig från att gråta när jag vaknar på morgonen.
ett halvt år utan dig.
Som en tidsinställd klocka plingade det till i mitt inre den 23 och allt blev så himla svart plötsligt. Men inte nu. Inte i maj, inte i fredags.
Ett halvt år har gått utan dig. Och kanske börjar jag acceptera, kanske börjar jag förstå, och kanske kanske, börjar jag gå vidare. Kanske har tiden tagit udden av den allra värsta smärtan och börjat läka det största och mest blödande såret jag någonsin haft.
man ska väl inte klaga, antar jag, för vårt land är ju tryggt.
För när luften tar totalt slut och det ringer i öronen och jag försöker försöker lyssna på pappa men inser att fan, jag kan verkligen inte förstå, så inser jag att det är illa. När jag seriöst överväger att plugga en hel natt, för 8 timmar liksom, det är jävligt mycket tid och jag skulle hinna med så mycket, eller kanske kan jag springa och skriva det på lunchen imorgon, plugga kemi på kvartsrasten är ju ett alternativ? När terra tar tag i allt och berättar med myndig röst att nu gör vi såhär, totalt tar över min ledande roll, så vet jag att jag försvunnit. Jag är så borta. När jag behöver mig själv som allra mest.
flashback
Häromdagen satt vi och skrev ner hela vårt gemensamma schema, nyckeln till framgång, eller kanske rättare sagt nyckeln till hur vi ska överleva dessa nio dagar på bästa sätt. Sen slocknade vi och sov fyra timmar i hennes himmelsäng som inte är av denna jord. Om det började brinna hemma hos terra skulle jag personligen springa den dryga milen mellan våra hus och sno med mig hennes säng.
Nej nu måste jag ringa terra. Solong people!
London, kort och gott.
Varning! Följande inlägg baserar sig endast på mina personliga upplevelser i london och de fruktansvärda ord jag må vräka ur mig under följande minuter ska absolut inte generaliseras för england eller engelsmän i allmänhet.
Jag har medvetet undvikit att skriva det här inlägget. Faktum är att jag kom hem för 4 dagar sen och har gått och dragit ut på det av två anledningar. Det första för att jag skulle låta mina intryck sjunka in så att jag inte skrev något bara i stundens hetta. Det andra för att det aldrig är kul att sätta sig och totalt såga en av folks mest vill-så-himla-gärna-åka-till-stad. För faktum är. Att jag avskyr london.
Jag vill inte sätta mig här och använda min kära blogg som någon slags soptunna och mina älskade läsare som någon jäkla klagomålsdisk, men jag måste förklara vad som hände.
Det började med att jag sjukligt trött tog mig dit och det gick hyfsat bra. Det var riktigt coolt att åka minibuss från flygplatsen med vänstertrafik, jag satt och glodde ut genom fönstret hela tiden och förundrades gång på gång av svängarna, rondellerna och den mötande trafiken. Väl framme gick resten av fredagen bra, vi gjorde oss hemmastadda på hotellet och spanade in poolen och spa-avdelningen, åt en god middag och läste en massa london-broschyrer som faster annika försett oss med, och somnade förväntansfulla och nöjda.
När väckarklockan ringde pallrade jag och emma oss ner till poolen och simmade och badade bastu innan vi intog den underbara frukostbuffén som hade gjort vilken gormé som helst avundsjuk. Det var riktig engelsk breakfast, allt man någonsin kunnat önska sig och jag bestämde mig redan då för att äta upp mig för resten av dagen.
Resten av lördagen bestod av shopping. Det var helt vansinnigt mycket folk ute på oxford street och jag fick ganska direkt svårt att andas ordentligt. Det var som att det liksom låg ett os av stress över hela stan. Shoppingen var helt okej, men dock letade vi inte riktigt efter samma saker, så efter ett tag bestämde jag mig för att leta studentklänning ensam ett tag, och min drömklänning uppenbarade sig genast. Efter en snabb tur i provrummet var jag fast och hostade upp £40 för den vackra skapelsen. Nöjd och glad letade jag upp de andra och det var nog egentligen här som svårigheterna uppstod. Jag hade nämligen inga cash och försökte leta upp en bankomat för att ha pengar till bussen som vi skulle ta. Till slut gav jag upp eftersom hela stan otroligt nog verkade tom på bankomater, och farmor lånade mig istället en sedel som bara skulle växlas. Jag sprang upp och ner på gatan och in i varenda butik, men alla vägrade att växla åt mig, sura och stressade som de var. Till slut gav jag upp och det var ungefär då som bussen kom och slukade min familj och jag, som blev så trött på att låta dem vänta på mig när de var så väl förberedda och hade växel och sa åt dem att åka utan mig, blev lämnad ensam på gatan. Och då grät jag. Jag såg bussen åka iväg och kände det eviga regnet på mina bara armar och kände mina redan nu värkande fötter och tänkte på älskade lilla harald där hemma som vid ett sånt här läge hade sagt "ååh, din stackare" och värmt en bulle åt mig, och tårarna trillade nerför kinderna. Jag började traska, eller rättare sagt storma fram längs gatan i ett desperat försök att dels få upp värmen, och dels få ut min frustration genom att nästan springa fram i ett vansinnestempo. Försökte förtvivlat hitta en bankomat och samtidigt hålla koll på bussarna, men det var lönlöst. När jag tillslut hittade en bankomat fortsatte färden efter någon som var villig att växla, och när jag äntligen äntligen hade lyckats med att växla till mynt tog jag mig till närmaste busshållplats. Men NÄHÄ då gick det inte med dom sortens mynt, utan det skulle vara EXAKT rätt växel och jag var tillbaka på ruta ett. Och gav upp. Jag gick ännu fortare och tårarna ersattes av ilska och och jag mumlade hatiska ord för mig själv och kastade mördande blickar på alla stackars människor jag passerade. Efter ungefär en timme var jag framme vid victoria station, med ömmande fötter, genomblöta kläder och ett otroligt vemod. Jag hade lust att gråta bara jag tänkte på att jag befann mig så långt hemifrån, isolerad på en ö med dessa stressade och ohjälpsamma människor.
Resten av lördagen gick med en trevlig middag på en indisk restaurang, och jag somnade utmattad med en magkramp som hette duga och som säkerligen bestod av alldeles för mycket stress.
På söndagen väcktes mitt bultande huvud alldeles för tidigt och av alldeles för mycket ljus och ljud. Jag förbannade min känslighet och packade stumt väskan och blev inte ens uppiggad av drömfrukosten.
Sen var det madam tussaud och allmän sightseeing och jag kommer knappt ihåg vad det var jag såg. Allt jag minns är stressen, knuffandet, alla människor, molnen, kylan, saknaden efter harald som var större än den någonsin varit. Jag antar att jag saknade honom så mycket för att han är en sån otrolig kontrast till london, han är lugn, fridfull, enstöring, glad, och världens snällaste och omtänksamma människa.
På söndagen vinkade jag av min familj som reste hem och somnade sedan glad över att även jag inom 12 timmar skulle sitta på planet hem till mitt älskade hemland. Trodde jag.
När jag ungefär 9 timmar senare stod på victoria station och förstod att jag förmodligen skulle missa planet var det som att min hjärna vägrade inse det. Det var först när jag anlände till stansted airport med en 40 min försenad buss, och sprang upp till ryanairs incheckningsdiskar som vägrade hjälpa mig som jag fattade. Det var när dessa människor igen tittade lugnt och iskallt på mig och sa "M'am, I can't help you", som lusten försvann helt för mig och jag gav upp. Mottot "det fixar sig alltid" som jag skaffat mig i danmark var som bortblåst och ersattes istället av en fruktansvärd känsla, en hopplös misstro till allt och hela världen. Jag var fast i ett hemskt land med hemska människor och jag kunde inte komma hem och ingen ville hjälpa mig. Ingen ville ens försöka. Och när hon bakom disken glodde surt och släppte bomben var det som att all luft försvann för mig. "Alla plan är fullbokade idag. Om det finns platser lediga kanske ni kan komma hem imorgon."
Såhär i efterhand fattar jag inte att jag överlevde. Jag fattar inte att jag inte föll ner på marken och dog på fläcken.
Jag minns det som ett dis, mina tårar och desperata böner om hjälp, de kalla blickarna, smärtan och trycket över bröstet som blev så stort att jag flämtade efter luft som värsta blåsbälgen och började snurra runt av syrebrist.
Jag hade knappt några pengar, inget batteri på mobilen och jag kunde inte komma hem. Och ingen ville hjälpa mig.
Hade det inte varit för tre personer hade jag kanske inte klarat det. Jag vet att det låter töntigt, men det går inte att beskriva känslan, vilken fruktansvärd ångest som slog mig. De två första var ett svenskt par som också kommit med min buss och därmed också missat vårt plan. Tjejen och jag grät i kör och jag tydde mig till dem likt ett barn i värsta stormen. Jag slog följe med dem och bara att prata svenska och att veta att det fanns andra i samma situation gjorde att jag överlevde och det gjorde mitt problem lite mindre fruktansvärt. När vi skiljdes åt kändes de som mina bästa vänner i världen, eller mina enda vänner i världen och jag kunde inte tänka mig at jag hade överlevt hela skiten utan dem.
Den tredje personen är självklart min älskade pappa som än en gång ställde upp och räddade mig ur denna mardröm. Jag tog min sista batteritid i mobilen och grät och skrek hysteriskt att han var tvungen att kolla upp ALLA plan som gick från hela jävla england IDAG, jag kan inte stanna här en natt till, det får kosta tio tusen, jag måste hem idag, jag klarar inte det här, jag klarar inte det här!"
Och han fixade en biljett som gick 10 timmar senare från Gatwick, en flygplats 3 timmars bussresa därifrån. Och betalade den dessutom. Och resten är historia.
Okej, sorry att det blev så långt. Men jag kände att jag var tvungen att berätta varför jag inte gillar london. Det har faktiskt inte med hemresan och det missade planet att göra. Jag upplevde londonbor som otroligt stressade människor som lever efter "rädda-dig-själv-principen". Vilket betyder att de undviker att hjälpa någon i onödan och vara mer än artigt kyliga. Jag förstår inte charmen med london och jag råder dig som är det minsta lik mig att inte åka dit. När pappa hämtade mig på arlanda mitt i natten grät jag hela vägen hem. Besvikelsen och vetskapen om att denna vidriga helg hade grävt ett så stort hål i mina besparingar att det var omöjligt att fylla, pengar som jag slavat på ica för i ett halvår, som slängts i sjön på något jag tyckt var så jobbigt och hemskt, fick mig att grina mer och mer och mer. Kanske grät jag också av lättnad. Över att ha sluppit undan, lyckats ta mig hem, och aldrig aldrig någonsin behövde befinna mig på den platsen igen.
Jag upplevde london som en otroligt stressad stad, med folk som kastar sig över gatorna, bilar som tutar konstant, alldeles för mycket folk som trängs och knuffas på en alldeles för liten yta, för mycket folk, för mycket regn, för mycket dålig luft, för mycket ljud. Det passar inte mig helt enkelt. Jag mår dåligt av sånt.
Men är du intresserad av en stad som aldrig är lugn, som ständigt låter och tjuter, och att få en glimt av sevärdigheter genom regnet och genom alla hetsiga människor för en ganska dyr peng, åk dit då.
Men kom ihåg att jag varnade dig.
London here I come!
Äntligen är dagen inne för vår lilla släktresa till london. Farmor, faster Annika, kusin Emma och jag far till landet med te och scones för att hälsa på kusin Josefin. Jag räknar med ett regnigt london, men också att komma hem en studentklänning rikare och med massa afternoon tea i magen. Det ska bli kul att äntligen åka till london och se allt som ska ses och se om det mot förmodan är en stad för mig. Jag är tveksam, men öppen för nya spännande händelser och tänker göra det allra bästa av denna helg!
Så bye bye people!
keso-creevings
Som bekant för dem som lever i min närhet äter jag i perioder. Och då menar jag inte att det går perioder jag inte äter någonting alls, utan att perioderna delas in efter vad det är jag äter. För ungefär två år sen gick det någon månad när 90% av det jag åt bestod av naturell yoghurt och mosad banan. I höstas drack jag litervis med te varje dag. I vintras åt jag en massa massa egengjord sushi och ägnade varje ledig minut till att rulla ris i algerplattor.
Och nu har turen gått över till blåbärssoppa och keso. Det är så gott. Det är vad jag tänker när jag gång på gång för skeden till munnen. Det. Är. Så. Gott. Nackdelen är förstås att jag numera konstant är blå om munnen. Men vad gör det?
Nej nu har jag inte tid att sitta här och tjattra längre. Måste äta lite mer blåbärssoppa och keso.
Rix Fm Festival
Ja, det var bra helt enkelt. Ola var färgrann, EMD var riktigt snyggt klädda, Amy var söt och glad och proffsig som vanligt, Jason var som sagt ägare,
och överraskningen Magnus Uggla välte i princip upp och ner på hela kungsan. Han klev in där till sist med ett gäng studenter och sjöng kung i baren och 24 timmar och alla hoppade och skrek som galna och det var som att jag fattade på riktigt att det är fan jag som är student i år. Okej, inte bara jag. Men jag är en av studenterna 08. Hell yeah!
Och Roger var skitsnygg, Titti hade huvudet på skaft och Gert hade världens skrynkligaste kostym och drog världens fräckis så att Roger av ren förskräckelse slet mikrofonen ifrån honom. Som gjorde att det trots att jag stod och förtvivlat försökte få en skymt av mina tre idoler över huvudet på den gråhåriga tanten i den kyliga nattkvällen och vaderna värkte och folk knuffades hit och dit var helt klart värt det. Rix Fm i mitt hjärta helt enkelt.
två prov mindre
Jag tröstar mig med att alla säger att de chansade på typ allt och är säkra på ett ig.
Och provet i specialidrott gick som väntat, en massa babbel på sju sidor om fördelar och nackdelar med idrott och skador och teknik och hejsan och svejsan. Jag fick lite kramp i fingrarna, men tsssk. Det där kunde jag skrivit i sömnen.
..och min kärlek finns minst tretton trappor opp
anti-arbetare
Och han hade en stor portion stolthet i rösten när han brast ut i ett glatt; "Att tjäna pengar utan att jobba.. det är det bästa som finns!"
Herregud. Tur att det inte var någon smygutsänd från arbetarpartiet som hörde.
Jag vill ha kakan som jag äter kvar på bordet hela långa livet
jag överlevde en hundradels sekund
Har just skrivit nationella engelska uppsatsen och individuella rapporten för projektarbetet. Och mentalt så gör jag en liten bock i min hjärna, en mindre sak på listan, en mindre sak att stressa upp sig över.
Svenska - uppgift litteraturhistoria
Fysik - prov kast, krafter och acceleration
Matte - projektet
Engelska - Nationella provet listening/reading, och step 10
Kemi - slutprov och labb
Specialidrott - Prov, inlämning av intyg från tränare
Projektarbete - redovisning
Jag har glömt nåt. Jag vet att jag har glömt nåt. Ja just det, det ligger här under loggboken och högen av fysikanteckningar, lite tillknycklat och dammigt. Jag blåser på det för att få bort dammet och ser att det är.. livet. Ha, var det bara det. Det får jag skjuta upp till senare.
bla bla bla
Sen åkte vi till vv för första gången sen flytten. Pappa ville att vi skulle få göra nåt kul sa han. Vilket var uppskattat från oss som blev som små barnrumpor igen när vår lilla sjö närmade sig Den känns fortfarande som vår, och det var som vanligt där uppe, men bara mindre fiskar. Såg bara en enda firre hoppa på typ en timme! Vi rodde ut med båten och lillis skulle självklart ro in oss i värsta sumpmarken där vattnet var så grunt att vi praktiskt taget rodde på lera. Och han var tvungen att hoppa i och dra loss och dra fram oss flertalet gånger. Jag bara satt och fotade och asgarvade åt allt skit och lera och sjögräs och sumpäckel som fastnade på hans ben och hans skrik när han gick på något extra äckligt. Till slut, efter att ha rott igenom haj-riket (emma fattar vart jag menar) och tagit oss fram på typ decimetersmala passager och lillis hoppat upp på land och vi till och med rott ÖVER ett nedfallet träd som låg som värsta grinden i vattnet så var vi ute ur kaoset och kunde fredligt ro tillbaka till bryggan.
På väg hem ställde vi oss på bilsätena och stack ut hela överkroppen ut genom fönstret så som vi brukade förut. När allt var som förut. Och ibland vill jag aldrig någonsin bli stor utan bara ha det precis så hela tiden.
Sen kom vi hem och åt och skulle spela kort om vem som skulle städa lillis rum, vilket jag lyckligtvis vann.
Så nu går harald runt här och muttrar lite över hur tråkigt det är att städa, och jag sitter och går igenom min dag och tänker återigen hur mycket jag behöver min lillebror. Han är verkligen min klippa här i världen. Jag klarar mig inte utan honom. Han står på min sida, han kollar på topmodel och desperate housewives med mig, han har högläsning för mig när mina ögon svider för mycket för att läsa själv, hämtar mig på jobbet när jag inte vågar gå hem själv, han pratar med den där oskyldiga rösten som alltid får mig att skratta när jag är nere och han värmer en bulle åt mig när jag är riktigt ledsen.
Något bra måste jag gjort i livet för att förtjäna honom.
Älskade älskade lillis.
Nu kom han och sa glatt att han hade bytt lakan, typ för första gången sen vi flyttade hit. Trevligt värre.
Sen ska vi baka och pappa ska raka av honom allt hår! Det var den söndagen det.
Over and Out.
Dagens
I just love it.
24 dagar tills vi står där på flaket och skriker av frihet.
24 timmar samma sak ååååääääååååååooouu!!!
Sommar sommar sommar sommar!!!
som att våga ropa hej för tidigt
"Hej och förlåt att jag har varit borta så länge men nu intar jag din kropp igen, det är okej va?" Det är så skumt. Jag kan knappt definera denna främmande gäst. Det var så länge sen, så otroligt länge sen jag kände det så starkt som nu. För det är torsdag och ledigt och killa på högsta volym och anna på msn och solen skiner och klockan är sju och det är 19 grader i skuggan och det är tre veckor till studenten och jag vet inte vad det beror på men äntligen äntligen har de där tunga svarta molnen skingrats.
Och jag känner en våg av ren, oförfalskad lycka.
Studentskiva!
Så nu sitter man här dagen efter med en enorm trötthet, fötter fulla av blåsor och ett totalt misslyckat prov i alltför färskt minne.
Men det började såhär..
Jag åkte hem till ter runt 3 tiden och vi började direkt att fixa oss istället för att plugga som det egentligen var tänkt. Sen kom vanja och vi flamsade runt ännu mer och rullade upp hår och målade tånaglar och sprayade parfym i stora moln. Vid sjutiden började vi känna oss redo att åka och det är väl knappast nödvändigt att berätta att vi ännu inte hade börjat plugga till kemin.
När vi lite senare än planerat kom fram till anna kallade hon oss segisar, vilket egentligen var välförtjänt. Sen tutade vi och körde in till stan och lämnade min lilla bil och spatserade stolt nerför kungsgatan. Eller, vankade med ömma fötter redan efter hundra meter rättare sagt. Anna föreslog tillochmed att vi skulle ta en buss men då protesterade vi lantisar högljutt. Nån måtta får det väl ändå vara! När vi började närma oss platsen för vår destination senare på kvällen gick vi förbi en restaurang med sushi och kinabuffé och eftersom jag älskar sushi och de andra inte hade nåt mot kinamat och våra fötter skrek av protest slank vi in där och fick oss en middag som hette duga. Det var som en skänk från ovan att äntligen få sushi igen kan jag säga!
Vid tiotiden hade vi ätit klart och även besökt damrummet för att pudra näsorna, eller nja, men ungefär så. Vi mötte upp underbara Ellie utanför och tog oss in på skivan. Vakten var lite skum faktiskt men vad gjorde det, en kväll som denna?
Sen återstod fyra sköna timmar av dansade, asgarvande åt hrmm.. vissa, fotografering, tequilashot och bara att ha allmänt kul. Klockan två hämtade terras mamma oss och vi vandrade barfota ut på gatan eftersom skorna vid det laget hade blivit alldeles för tå-mördar-obekväma. Sen var det bara att packa in sig i bilen och asgarva åt ellie som by the way skule hem och äta makaroner med ost och grillkrydda. Mm.. Terra grät nästan av törst när vi stapplade oss in till huset och hällde i oss tre liter vatten innan vi skrubbade fötterna i handfatet (jag) och slocknade med kolsvarta fotsulor av hötorgets dammiga gator (terra). Själv kröp jag ner i jeanettes säng och med en katt vid fötterna somnade jag och sov som en prinsessa fram till halv åtta då det var dags att pallra sig upp till det förhatliga kemiprovet vi ännu inte hade pluggat till.
Provet blev ett skämt, vi garvade åt det hela dagen, speciellt ett av terras svar som blev en riktig klassiker. Sen åkte vi ner på lunchen och köpte mcflurry och jag fick en liten flashback från danmark, när jag cruisade där i en likadan mazda som favvo har och åt glass och lyssnade på hög musik och log åt solen.
Jag vill säga tack till lelle som ställde upp och kom på vår skiva och som alltid gjorde kvällen superbra, samt mina älskade tre puckon som verkligen gör mitt liv bättre bara genom att finnas till.
Jag hjärta er.
jag ba whatever
Idag är man ledig och vi har STUDENTSKIVA ikväll baby! Wiiieh! Känns precis som att vi fått en liten extrahelg mitt i veckan, fast det kommer nog vara ett annat ljud i skrällan imorgon när vi helt jävla slut ska upp i svinottan och skriva kemiprov klockan 9.10. Jippi.
Men en helkväll med mina tre älskade puckon kommer göra pinan värt det. Inget är roligare än att vara med dem! Som igår, först sitter vi på fysiken och diskutterar högt och ljudligt om terras katter som släpat in gråsparvar, möss och harungar in i hennes hus, om hartassarna som låg i pannrummet, kattspyan i trappan och mushjärnan under vardagsrumsbordet. HAHA asså fy vad kul det var, vi satt och asgarvade och vår lärare bah eeeh okej, ska vi räkna acceleration och resulterande krafter nu?
När vi gick ut till bilarna var vi tvugna att se hur stora våra motorer var så det var bara upp med motorhuven och peka ut batteri, olja, kylarvätska och allt som fanns där i. Och sen när vi skulle åka började ter naturligtvis skrika till vanja över hela kista att vi skulle åka och shoppa och vi skulle köpa en klänning till henne och vanja bara SLÄNGER in trehundra spänn genom mitt öppna fönster och säger åt oss att köpa nåt fint till henne. Vilket vi också gjorde. Frågan är bara om hon klarar av att gå i klackarna..
Jag köpte iallafall ett par shorts och ett par skor, ter köpte en kappa, en klänning, och ett par jättefina skor med en orm i guld på. Hon blev helt kär i Deichmanns eller vad det nu heter, så där hade Emma rätt!
Nej nu ska jag göra nåt mer seriöst än att sitta här och babbla om ingenting.
.. se på desperate housewives tillexempel.
Over and out.
Jag har väl knappast lärt mig nåt sen sist, inte jag
Svenska är helvetet. Det här är helvetet. Att vakna med ångest över matte nationella och att försöka plugga men fatta nada och tillslut tänka att vafan, skit i det här, skit i allt. Jag ger upp. Att slänga upp tiokilosdatorn på ena axeln och återigen känna hugget i ryggen och sakna bilen mer än någonsin. Att sätta sig i den dammiga 178:an, att luften återigen är sådär seg och att långsamt känna hur syret tar slut och yrseln kommer tillbaka och att det trycker så mycket över bröstet att man helst skulle vilja skrika och kasta sig ner på marken.
Att komma till skolan och sätta sig ner och lyssna på ett monotont malande om språkhistoria och historiska språkskillnader. Och att återigen känna hur lite man bryr sig. Jag lär mig ingenting av den här skiten. Jag lämnar in uppgift efter uppgift och hon säger bra, bra, du jobbar så bra, du ligger i topp, du ska satsa på mvg. Och jag tänker att jag slösar bara min tid. Det är för fan inte det här jag behöver! Jag försöker förtvivlat hitta någon mening med mitt liv och hon babblar om grunddragen i någon töntig text på fornsvenska!? Och så ska vi som vanligt diskutera någon skitgrej med grannen och jag som sitter här som en asocial datanörd bland folk jag inte känner och inte har ett piss gemensamt med försöker långsamt sjunka ner i skärmen men här slipper man inte undan, Tove, jag ser inte att du diskuterar med någon? Men LÄGG NER för fan och fatta att det finns viktigare saker att bry sig om än de här töntiga texterna med de löjligt lätta analysuppgifterna!! Solen skiner utanför och allt du maler på om är dina jävla kursmål! Ge mig en uppgift då så att jag kan uppfylla målen och slippa det här! Varför dra ut på pinan så jävla länge som möjligt, varför sitta och diskutera i timmar när man vet att man ändå inte kommer fram till nåt, varför sitta och analysera och redogöra i all oändlighet om det ändå inte ger nånting?! Jag är så jävla LESS på att sitta här inne och aldrig komma nånstans! Alla dessa jävla timmar har jag slösat bort för absolut ingenting! Och för första gången tappar jag kontrollen och sanningen sipprar ut utan att jag hinner hejda den, NEJ, jag har ingen idé på en uppgift, vi har ju redan gjort så jävla många uppgifter och INGEN har varit rolig, det handlar bara om vilken som var minst tråkig. Och jag hajar till av mig själv, shit, sådär borde man inte säga till en lärare, inte ens när det är sant.
Det är inte konstigt att man måste gå ut på toaletten och gråta av frustration.
Jag orkar inte det här längre.
Jag lär mig aldrig någonting. Jag bara traskar på lika negativ och förvirrad hela tiden.
Och jag saknar. Jag saknar så att det skär och bultar och spricker hela kroppen. Saknar folket på rugtoften, saknar niels stöd, pernilles galna ideér, monicas slag, stines kramar och hela lukas söthet. Saknar att bo hos några som faktiskt vill ha en där, som inte försöker göra en osynlig och ohörbar, som inte försöker låtsas som att man inte finns, som inte får en att känna att fine, jag drar, jag tar mitt pick och pack och kommer aldrig tillbaka igen. Ni skulle ändå inte sakna mig.
Saknar favvo, att somna i sked med huvudet lagom snurrande, att vakna till mtv, att cruisa med vinden i håret och solen i ögonen.
Jag har inte längtat över till andra sidan sundet på länge men nu saknar jag allt jag hade, allt som hör danmark till.
Och jag saknar mig själv som jag var där.
hemma igen.
Hemma igen och livet återgår sakta men säkert till sin vanliga takt. Mallis var varmt. Och soligt. Och jag brände mig såklart andra dagen. Grattis till det.
Maten var helt SJUKT god. Världens salladsbuffé, avokado (!) i mängder, olika kött, potatis, pommes frites, pasta, glass, hundra olika tårtor och kakor, nybakt bröd på morgonen, och fruktbuffén som skulle gjort Vanja alldeles vansinnig av glädje. Asså MUMS! Vattenmelon, honungsmelon, grapefrukt, färsk ananas, banan, kiwi, apelsin, äpple, päron, vindruvor i stora stora skålar. Pappa åt tills hans tänder började svida av allt fruktsocker och jag åt tills jag storknade.
Annars var det som vanligt med strand och sol och utsikt från balkongen. Jag har tagit en hel del bilder men de kommer senare.
Pappa fyllde 50 vår sista dag och då åkte vi ut med en hyrd bil över ön och upp i bergen. Asså luften där uppe. Helt obeskrivligt. Det var inte alls lika varmt och fuktigt där uppe och när jag mådde illa och öppnade fönstret så slogs jag av den där underbara friska luften som var alldeles sval och liksom fylld med syre. Det luktade jord och kallt och jag kunde dra djupa andetag hela tiden och bara kände hur syret spreds i kroppen och ut till alla muskler. Det var annat än den där vanliga sega luften som aldrig vill hela vägen ner i lungorna. Den luften glömmer jag aldrig så länge jag lever.
När vi kom hem i tisdags hade jag naturligtvis lyckats bli sjuk, vilket ledde till en fruktansvärd smärta i öronen när vi landade på arlanda. Har fortfarande lock för ena örat och en näsa som rinner. Men på det hela taget håller det på att bli bättre.
Hade 50-årsskiva för pappa i onsdags och det var precis så trevligt som det ska vara när någon blir 50 år.
Nu sitter jag mest och njuter av att jag är ensam hemma i kväll, jag har faktiskt otroligt nog fått låna bilen tillsvidare av mamma utan att ens själv be om det, och det är ytterligare tre dagars ledighet som står på schemat.
Over and out.
Och TACK för kommentarerna!! Fortsätt så!