Jul 2006
Julen i sverige känner de flesta till, så jag tänkte inte skriva så mycket om det. Annat är det med dansk jul, det har jag ju lovat Tova att skriva, så det kommer snart.
Vaknade alldeles för sent och fick stressa för att hinna slå in de sista julklapparna innan vi skulle fara iväg till mormor och morfar. Vi svängde förbi farmor på vägen och det var roligt att se henne som vanligt och hon fick sin almanacka med bilder på oss och andra kusiner, och hon gav oss hembakta kakor.
När vi kom fram till mormor och morfar var det full hysteri i köket med all mat som skulle lagas, värmas, dekoreras och ställas fram.
Vi var ungefär 20 personer som samlades och jag tror att mormor och morfar trivdes trots att det var lite trångt och rörigt.
Tja, vad ska man mer säga? Maten var god, lasse var tomte och kalle anka var som vanligt.
Vi öppnade julklappar och åt ris ala malta och jag blev sen lämnad i väsby för att min familj skulle spela tennis. Jag vet! På julafton! Men dom är ju alltid lite knäppa och det var tydligen skönt att röra på sig efter all julmat. Jag satt och läste och hjälpte mormor att diska och pratade med morfar och lyssnade på minnen.
Det är lite roligt med gamla, vad de minns, eller kanske vad som är värt att minnas. Det är jättesvårt att komma ihåg vart man har lagt glasögonen medans det är hur lätt som helst att minnas vad jag kallade en tumstock för när jag var ett år gammal.
Men så är det kanske med alla. Ett par glasögon kan man alltid leta rätt på. Svårare att försöka hitta gamla minnen.
Julklapparna då? Jag hade inte önskat mig en enda grej men fick ändå massa bra. Tofflor, pannlampa, halsduk, halsband, pyjamas. Mössor. Tre stycken <3. Me like mössor.
Så kom pappa och hämtade mig och vi for hemåt till väntande utelåsta familjemedlemmar och monica. Vi åt fisksoppa och spelade spel och öppnade lite julklappar till.
Det var en trevlig jul det.
Tack för mig.
KBH <3
Någonstans måste man börja för att åtminstone försöka komma ikapp. Och det är väl det jag gör nu.
Det hela började med att vi åkte till köpenhamn natten till fredag den 22. Planen var att festa tills skolan började, och i mitt fall tills planet avgick (hem?) till sverige. Det var Natalia, Trine, Katrine och jag som var pigga på lite äventyr och det blev verkligen en minnesvärd natt. Köpenhamn på natten är inte alls som stockholm, i alla fall inte i juletider. Det var helt upplyst och folk överallt. Vi kom fram vid halv tolv och redan när vi skulle låsa in mina väskor i boxar på hovedbanegården hade Natalia klantat till sig igen. Hon började virra omkring och säga att hennes mobil var kvar på tåget, hon sprang tillbaka och ringde en massa nummer men kom inte fram till någonting. Vi fick helt enkelt acceptera att den var borta.
Katrine bytte om i ett hörn, vi stötte på en ängelholmare och jag blev glad, Trine torkade håret under en handtork inne på toa och Katrine stod på händer mot väggen tills en tant ropade att vi skulle lägga av. Det gjorde vi såklart, duktiga som vi är, och gav oss ut på gatorna.
Klockan tre blev vi sugna på pizza och eftersom det i juletider nog är mer folk ute än mitt på blanka dagen, så hittade vi en pizzeria som säkert var fullare då än på dagen. Vi fick tränga oss in och nästan klättra över folk för att ta oss fram. Sen satte vi oss i en trappuppgång och åt. Har aldrig ätit en godare pizza tror jag. Om det var lodigt? Mer än nånsin förr.
Vi kom in på några ställen som var så rökiga att mina svenska lungor storknade, Trine blev bjuden på öl efter öl och hux flux pressade hon ner ett stort glas i min jackficka trots mina protester.
Klockan var halv sex när vi gav upp och satte (la) oss i tåget. Jag klev av på hovedbanegården och fick önskningar om en god jul och även en hälsning till älgarna från Natalia.
Det där med älgarna har ju stigit till orimliga proportioner de senaste veckorna. Jag misstänker starkt att det beror på en dold beundran till mina enormt verkliga imitationer om hur en älg springer, medans de andra påstår att jag bara är knäpp.
Jag fick ut mina väskor utan problem och mötte en pratglad holländare på tåget. Väl framme i kastrup sov jag ett par timmar, fick springa till incheckningen och tränga mig vid säkerhetskontrollen innan jag tryggt satt på planet. Pappa och Harald kom och mötte på arlanda och vi åkte raka vägen till tandläkaren.
Det är ju mitt liv i ett nötskal att ränna där vareviga gång jag kommer hit. Och öde.
När jag kom hem och öppnade min väska låg det en massa popcorn från tåggolvet i. Jag skickade en tanke till Natalias sjuka humor och ett par minuter senare när jag packat upp allt hittade jag en okänd telefon i botten.
Ringde hem till henne trots att jag egentligen inte vågade, och hon blev glad och jag klarade av att prata danska. Yay!
På ett sätt, eller kanske flera, önskar jag att jag var i danmark och kunde fortsätta leva mitt liv, som det är nu, utan att liksom behöva ta ett par steg tillbaka som jag gör här.
Men man ska inte tänka så mycket på det där. Jag kommer ju tillbaka.
Det var en rolig natt helt enkelt. Med mersmak. Och minnen.
Jag: "Vänta, jag måste bara tömma mina fickor..."
Pappa: "Men vad är det här! Ett glas!? Vad håller ni på med där borta egentligen?"
Natalia: "Hur stora blir älgar?"
Jag: "Tja, de kan nog bli ungefär två meter utan huvud."
Katrine: "Vadå, finns det älgar utan huvud?"
Blondie...
Over and Out.
Sådär.
Jag är förvirrad och vet inte riktigt vad jag vill. Och vad är hemma? Får man välja det själv?
Are you lost or incomplete?
Do you feel like a puzzle?
You can't find your missing piece
Ja precis. Precis så är det. Jag borde vara hemma här men det är något som saknas.
Tell me how do you feel?
Well I feel like they're talking in a language I don't speak
And they're talking it to me.
BIBI
Bibi går i min klass. Hon är duktig som få i skolan och alltid jättesnäll. Henne kan man alltid fråga om det är något man inte fattar, eller be om hjälp med läxorna när man kört fast. Hon hjälper varje gång med ett leende.
Bibi hör till typen som inte super sig full varje helg, aldrig skolkar och som alltid har böcker och pennor och antecknar duktigt på lektionerna. Hon är helt enkelt en sån ordentlig flicka. Just därför är den där gangsterposen, med Trines keps, extra rolig på just henne.
Lovely helt enkelt.
Foto: Jag, med Julies eminenta mobilkamera.
Copyright. Ingen tar den här bilden. Hon är vår!
Underbar helg med insikt
Efter bion gick vi ut och åt och sen hem till Per. Väl i hans lilla etta såg vi på film (igen!) och spelade tv-spel halva natten. Jag och Monica blev helt besatta av snowboardåkarna på väggen, (xbox med projektor, ja tack!) och Per skrattade åt oss där vi satt och svängde med hela kroppen som om vi åkte på riktigt.
Så somnade vi vid halvtre-tiden och vaknade igen när klockan ringde halv åtta. Pigg eller inte, det var bara att pallra sig upp och susa iväg i till Harry 500 m bort. Där serverades det frukost som Per listigt bjutit in oss på kvällen innan. Efter maten åkte vi till ett megastort köpcentrum, typ som kista fast dubbelt så stort. Där gick vi runt i affärer tills benen nästan lossnade av trötthet. Men en del julklappar fick vi köpt i alla fall och så åkte vi hem med White Stripes på högsta volym i en fullproppad bil.
Precis på infarten lossnade något under bilen så Per fick vackert lägga sig på den blöta asfalten och mecka. Det såg rätt komiskt ut och jag fotade en massa bilder och tiggde till mig en t-shirt från roskildefestivalen förra året som han hade liggandes i bilen. Eller tiggde, jag kastade bara en längtansfull blick på den och sa att jag gärna tog den, och vips låg den i mina händer. Han är bra snäll han. Men det visste jag ju.
Sen lagade vi mat och hängde och bara tog det lugnt. Jag blev mobbad för, tja det vet jag egentligen inte. För allt? Min mössa som jag envisades ha på mig, min svenska accent jag tyvärr inte kan radera fort nog, min oförmåga att slåss.
Att slåss på skoj har en helt annan plats i den här familjen än i min urspungliga hemma i sverige. Jag och Harald har ju aldrig slagit varandra. Det har helt enkelt aldrig behövts.
Här går man runt och slåss hela tiden. Oftast är det på skoj, men inte alltid. Jag blev lite paff första gången Monica pucklade på mig, men man vänjer sig. Efter att ha brottats och slagits och kastat sig över varandra på luftmadrasserna hemma hos Per och gått och slagit på varandra vid varje tillfälle som bjuds på söndagen börjar man lära sig. Monicas riktiga sida träder fram och hon är egentligen inte alls så oskyldig som man först tror. Hon har en sån där ful sida som börjar märkas allt tydligare nu, inte minst som ett fett blåmärke på min överarm.
Så kom resten av familjen och vi bytte julklappar eftersom partyprissen åker på äventyr till Österrike för ett halvår. Sen packade vi in oss alla sex i bilen och for hemåt.
Det var en av de bästa helgerna på länge. Lite som en mini-danskvecka, när allt bara flyter på och man har kul 24 timmar om dygnet och bara gör vad som faller en in utan att tänka.
Och när kom insikten?
Tja, ungefär när klokheten smittade av sig och jag insåg vad livet går ut på. I alla fall för mig.
Med ens var det så klart. Musik på högsta volym i bilen, mobbing som man vet är kärligt menat, en armbåge i revbenen och någons hår i ansiktet. Vi kom till en korsning, på vägen stod det SVERIGE skrivet på vägen, med en pil. Utan tvekan svängde vi åt andra hållet och jag har aldrig känt så starkt att något var mer rätt. Bara sådär. Så visste jag.
Det är här jag ska vara.
Observera hur mycket Monica svänger med när hon spelar. HAHA! (Och är han inte kreativ som sjäv ritar gubbar på väggen med en sån sprudlande fantasi? Håhåjaja!)
Lucia!
Läget är lite kallt och det är regnigt och grått och det är 5 skoldagar kvar och 8 dagar till hem.
Så har det nästan gått en vecka till och vi har fått ett litet jobb för Niels firma, vilket består av att stoppa julkort i kuverter och så sätta etikett på. Det är roligt att sitta och snacka med monica och spela julmusik och samtidigt håva in en mycket högre lön än vid slitet på tippen. Men i och för sig slår ju inget att jobba med Emma. Det skulle jag nästan kunna göra gratis!
I måndags var jag, Stine och Niels på gym och hade en liten provrunda. Det var härligt att äntligen få röra på fläsket igen.
I tisdags såg vi Bondfilmen Casino Royal. Jag som inte är någon filmfantast direkt har ju aldrig sett någon av de tidigare och var lite skeptisk, men den var verkligen bra! Se den säger jag bara!
Igår shoppade jag med Julie efter skolan. Hon är verkligen guds gåva till mig med all sin underlighet. Hon är bara så skum och speciell och man garvar hela tiden. Förra veckan cyklade hon hem frå affären med ett salladshuvud på pakethållaren och det såg så töntigt ut att jag garvade hela vägen till bussen. Väl på bussen fick jag ett sms där det stod. "Ehh, folk glor lite underligt på min grönsakstransporter!".
Igår på banken försökte hon säga något till mig ifrån sin plats i kön och när jag inte förstod skakade hon bara på huvudet och viftade med handen för att jag skulle glömma det. Så långt är allt normalt men när hon sen börjar vinka och ropa "Farväl tove, farväl! Du har blivit utröstad från ön i robinsons expedition!" börjar man ju undra vem som har möblerat om i hennes skalle. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Hon är hon och tur är väl det!
Så kom jag hem och vi jobbade nästan hela kvällen med julkorten och jag hann även med att baka lussebullar. Man måste ju införa lite svensk tradition till det här lilla landet, menar jag.
Idag hade jag med mig en bulle till Julie och lurade i henne att det var svensk tradition att gå med elva steg runt bordet eftersom det är elva dagar till jul från lucia. Hon hakade glatt på och eftersom vårat bord är ganska stort var hon tvungen att springa, hoppa, eller vad man nu ska kalla hennes lustiga gång. Det såg grymt roligt ut och jag filmade såklart. Liten hämd för knofedthändelsen, när de smällde i mig att det var något man hade på bröd och det i själva verket inte har något som helst med det att göra. Om jag ska översätta det till svenska så är det ungefär samma sak som att jag skulle lura nån dansk att gå till ica och fråga efter lipsillen. Dom är ganska hårda mot mig, men jag tål det. Säger dom i alla fall..
Imorgon ska vi till partyprissen och shoppa, se på bio och spela tv-spel hela natten. Kan det bli bättre? Nej, precis.
Tusen tack ni som kommenterar! Bara fortsätt så!
Over and Out.
Andra advent
Veckan gick fort. Den brukar ju göra det här. När jag tänker på att jag snart varit här halva mitt år blir jag nästan rädd. Det känns alltför ofta som att jag sover och allt bara flimrar förbi och jag hinner inte stanna och uppleva det på riktigt. Men det är ett mindre problem. Jag mår ju bra.
Idag packade vi in oss hela familjen i bilen för att se på Monica när hon spelade sjællandsmästerskapen i badminton. För er som hänger med i min familjesituation har det säkert framgått att vi är sex stycken i familjen och det uppstår som ni kanske förstår lite problem när man bara har en bil. Men det är inget som hindrar oss, jag och Stine fick vackert packa ihop oss där fram och sitta på varandra och få domnande fötter och armar. Men det var rätt komiskt och mitt i det packade-sill hallojet kunde jag inte låta bli att asgarva och alla i bilen undrade vad tusan det var med mig. Vilket jag såklart inte visste själv.
Dagen resulterade i alla fall i en tredjeplats i singel och en andraplats i dubbel och jag tror Monica var nöjd.
Harry och Partyprissen kom också och tittade och det var lika roligt som vanligt att träffa dom. Per mobbade mig för svenskan och det var ju också som vanligt. De hade dessutom en adventspresent till barnen i familjen och Lukas kunde glatt packa upp en x-box medan Niels stod med vidöppen mun och bakom barnens ryggar väste fram; Vad fasen är det här? "Det är ju advent!", sa Per som om det var helt normalt att ge bort en x-box i adventspresent.
Så packade vi in oss igen och åkte och shoppade lite och sen var det hem och fika och testspela lite på den nya presenten.
Det var en trevlig dag och nu är jag helt slut.
Veckans bästa: Jag tvingades upp till tavlan på mattelektionen och gjorde inte bort mig fullständigt. Tvärtom klarade jag mig ganska bra, vilket gav mig självförtroende och kraft att snacka mer än någonsin på spanskan. YES!
Veckans sämsta: Laktoschock är djävulens påhitt. Från och med idag återgår jag till att inte äta mjölkprodukter. Fasen också. Jag trodde det skulle hålla den här gången.
Veckans mysterium: Det kanske beror på frånvaron av allt som kan kallas vinterväder, faktumet att jag inte köpt en enda julklapp eller att jag fortfarande är i saknad av en julkalender. Men jag bara undrar ändå, vart tusan är julstämningen?
Veckans låt: Dani California - Red Hot Chili Peppers.
Allsång i en smockfull dansk bil med en Stine på högra låret och en handbroms i ryggen. Nej, det kan inte bli bättre.
Veckans glädje: Ibland räcker det med en kommentar på en blogg och att man får höra att någon är stolt över en för att man ska vara glad veckan ut. Tack farmor.
Veckans citat:
Per: "Glad tredje advent!"
Vi andra tittade lite misstroget på honom vilket ledde till en min som var totalt oslagbar när han verkligen tänkte efter med hela hjärnan om vilket datum det var.
Stine håller upp en sån där kombinerad mössa/halsduk som egentligen inte är mer än en rånarhuva med springa för ögonen.
"Tove, ska vi inte köpa en sån här till Monica, så slipper vi se hennes underliga ansikte?"
Övrigt: Ibland slås jag av det där att jag aldrig har varit så lycklig som nu. Den där känslan av att jag aldrig någonsin vill åka härifrån, för att jag på nåt sätt hör hemma här mer än jag någonsin gjort i sverige. På nåt sätt visste jag det, det var ju därför jag aldrig gav mig utan skulle hit till vilket pris som helst.
Det slår mig ibland, att det inte är värt att lämna allt det här för det jag har där hemma. Jag vill bara glömma att jag någonsin bott någon annanstans och bli dansk för alltid. Samtidigt får jag dåligt samvete, för det är ju inte särskligt snällt att bara skita i allt jag älskar i sverige.
Egentligen vet jag att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste faktiskt inte välja.
I alla fall inte än.
Veckans slutsats: Tja, vad ska man säga. Hur trist det än är att erkänna det så rivs jag upp lite av att åka till sverige. Det är jobbigt att vara gäst och det är jobbigt att stressa runt och resa och inte ha en fast punkt. Nu har jag varit här en vecka och kommit till ro igen och då uppskattar jag det ännu mer.
Underbara danmark i mitt hjärta. Jag är bara lycklig här.
Om att ha tandställning
Den 9:de augusti 2004 limmades det alltså metall in i min mun för några år framåt. Jag vet inte varför jag var så sen, skulle just börja nian och de i min klass som hade haft tandställning hade redan tagit ut den för ett tag sen. Jag minns att det kändes hur konstigt som helst och om jag hade tänkt på att så skulle det vara i väldigt lång tid framöver hade jag nog börjat grina i tandläkarstolen. Vilket jag senare fick erfara inte var någon trevlig upplevelse.
I alla fall följde två veckor av fruktansvärd smärta. Jag grinade konstant de första dagarna. Det kändes som om tänderna långsamt rycktes ut med rötterna och huvudet sprack rätt itu. Jag kunde inte tugga något överhuvudtaget, och bara jag råkade slå ihop tänderna när jag pratade gjorde det så ont att jag skrek till. Detta ledde såklart till ganska mycket medlidande från min familj, men även förvirrade och stressade reaktioner när jag mitt i en mening skrek och började gråta av ren uppgivenhet. Jag kunde inte fatta hur jag skulle stå ut och vaknade nästan varje natt av att det gjorde så ont och kändes så konstigt.
Och så fortsatte det i ett år ungefär. Dock inte jämt, men tillräckligt ofta för att jag skulle lära mig att hata den över allt annat. Var sjätte vecka spändes skiten och så fick jag göra mig beredd på en vecka utan fast föda. Jag levde på keso, soppa och enorma mängder yoghurt med mosad banan. Pappa sa att 90% av det jag åt bestod av yoghurt, och det var nog sant. Kanske var det den som ledde till att jag blev laktosintolerant sommaren 2005, men det låter vi vara osagt.
I oktober förra året lovade tandläkaren mig att jag absolut inte skulle ha tandställning om ett halvår och jag skuttade för en gångs skull lycklig ut till receptionen och fick en ny tid.
Men på grund av att gud velat straffa mig för något jag gjort i ett tidigare liv, gick precis allt snett. Jag glömde tider, tandställningen gick sönder, de gjorde fel när de spände och en tand vägrade växa fram.
Det ledde till att den där halvårsgränsen försköts en bra bit fram i tiden och det var väl ungefär där jag tappade modet och det var även där någonstans jag gav upp och började gråta mitt framför den förfärade tandläkaren. I somras när det blev klart att jag faktiskt skulle flytta till landet där de pratar med gröt i halsen, bestämde vi även att jag skulle ta bort tandställningen min sista dag i sverige.
Men tack vare min mammas lite för välmenande insatser blev det inget av med det heller och jag satte mig på planet till köpenhamn den 14 augusti med metall kvar i munnen och en känsla av att något hade gått riktigt snett.
Jag hade börjat hata tandställningen ännu mer och skyllde på den så fort jag var ledsen för något.
Jag kunde inte fatta varför jag fortfarande hade tandställning efter två år och var på väg mot att fylla 17.
Det kändes som att den förstörde mitt liv och nu när den förföljde mig även till danmark, där jag ville ha en omstart, hade jag gjort vad som helst för att få bort den.
Att det gick så långt över tiden gjorde mig less rakt igenom och jag orkade knappt bli glad när den väl togs bort, utan tänkte mer att det skulle varit gjort för så länge sen. Inte ens det kunde jag vara glad över.
Den åkte ut i två omgångar och nu är jag faktiskt helt fri från skrot i munnen, undantaget en ståltråd på insidan av nederkäken.
Det värsta var att hipp som happ inte kunna äta något, jag tränade ju mycket och fick jämt kramp i benen på träningarna för att jag inte kunnat få i mig tillräckligt med mat. I danmark blev det ännu värre, med folk som inte kände mig och det gick perioder när jag knappt åt något alls.
Jag, som dotter till min pappa, är emot allt som heter ingrepp när man är frisk och det känns som att jag aldrig har gått emot det mer. Det har det känts så onaturligt och mot alla principer att spänna och dra och trycka och mixtra för utseendets skull.
Men nu är det gjort och jag orkar inte vara bitter längre.
Jag har en nattskena nu varje natt i två år, minst. Jag längtar tills allt onaturligt är borta och jag får vara normal igen. När jag tittar mig i spegeln ser jag inte raka fina tänder, jag ser tänder som onaturligt är flyttade med ångest och pina och minns alla tårar som ligger bakom. Men så kommer jag nog inte alltid tycka. Vem vet, trots allt jag aldrig tänkte över mina sneda naturliga tänder förut, kanske jag hade mått asdåligt över dom nu.
Jag hade tandställning i 843 dagar. 20232 timmar. 1213920 minuter.
Ungefär 14% av mitt liv.
Om 843 dagar kanske jag kan se på det annorlunda och tycka att det var rätt och inte bara ett enda lidande.
"Du kommer tycka att det är värt det sen", sa alla till mig och en vacker dag kommer jag nog göra det. Jag hoppas i alla fall det.
Over and Out.
Före. (Hej biffiga lilla tönt!) 
Under. (Hej superglada halvslampiga tönt som just gått ut nian!) 
Efter. (Hej halvdanska tönt som inte har vett att vara tacksam.)Om att flyga
Den nya regeln säger att man högst får ha med sig en liter vätska i handbagaget, och till vätska räknas även saker som shampo, deodorant och lypsyl. Det leder till att man får stå längre tid i säkerhetskontrollen, vilket i sin tur leder till stress och nervösa blickar på klockor. I värsta fall kan man också missa planet, men det är en annan historia.
När jag går igenom säkerhetsporten väntar jag mig alltid att det ska börja tjuta och muskelbiffen med batongen ska kasta sig fram och säga, "Nu du lilla damen, är spelet slut, var vänlig och följ med här!"
Det är kanske onödigt att påpeka att detta ännu inte har hänt. Däremot har jag upprepande gånger blivit vittne till kusiner, syskon, föräldrar och morföräldrar som fastnar och under barsk uppsyn får rota fram en nagelfil eller en synål som gett upphovet till misstänksamheten och de undrande blickarna från människorna i kön bakom.
Mormor som är världens lilla beskedligaste tant blir alltid stoppad för att hennes opererade höft tjuter. Eller ja, det är inte själva höften som börjar låta, men det fattade ni nog.
Morfar som det aldrig tjuter om, blir alltid stoppad ändå, och genomsökt med ytterligare en metalldetektor. Antagligen ser han ut som en riktig skummis för dom som inte känner honom.
Har man tur sen så kan man direkt bege sig till gaten. Har man mindre tur är gaten inte utlyst och man ställer sig under den stora tavlan med alla avgångar. Det här är nog ett typiskt kastrup-fenomen. Flygen till arlanda får alltid sin gate sist. Alltid. En halvtimme får vi svenskar stå och vänta och glo på orden "Wait for gate" tills man tror att det är ens ögon som spelar en ett spratt och man håller på att bli galen.
Under tiden man väntar hinner man fundera igenom en massa saker, bland annat;
- Dom små motordrivna bil-liknande fordonen som personalen åker runt på och ringer i en liten ringklocka om någon står i vägen. De går knappast fortare än promenadtakt, vilket gör att de ser ännu löjligare ut. Fast det klart, hade dom dundrat fram i 180 hade ju alla stackars pasagerare som inte hör ringklockan blivit nermejade. Men vad är då meningen med dom?
- Konstant hysteriskt skrikande småbarn. Okej, jag vill inte direkt ha barn nu, men alltsom oftast tänker jag att om fem-tio år blir det nog trevligt med en liten avkomma. Utom när jag just har befunnit mig på kastrup. Då är jag övertygad om att det kommer dröja femtio år innan jag är redo att utsätta mig själv för det där. Minst.
- Passfotot. Varför är man alltid så satans ful? Det måste vara något universiellt med just passfoton, det är meningen att dom ska vara fula så att personalen vid passkontrollen får lite underhållning.
- Taxfreebutiker. Okej, det är kanske billigare än i vanliga affärer. Men stressen över att få tag i choklad och parfym innan man ska gå ombord, samt det faktum att bara synen av folkmassorna tätt packade som sillar ger en klaustrofobi, får mig att avstå. Kanske passar uttrycket; "Man får vad man betalar för", extra bra just här.
- Fönsterplatser. När det gäller att sitta vid fönstret är jag fortfarande ett litet barn. God bless open seats!
- Flygvärdinnor. Jag trodde man sa "ni" till äldre folk, om det inte håller på att dö ut överhuvudtaget. Så varför blir jag niad av en människa som är tio år äldre än mig?
Så, efter mycket om och men, så dunsar planet ner på jorden igen. På sin färd uppe i luften kan man ha färdats tvärs över landet eller till andra sidan jordklotet. För min del kändes det underbart att sätta fötterna på svensk granit igen.
Säga vad man vill om att flyga, men en upplevelse är det!