Sommarjobb slut
Tre veckor är nu till ända. I tre veckor har jag rensat ogräs, målat, sopat, krattat, vattnat och alla andra såna där saker som egentligen inte märks, men som skulle märkas om ingen gjorde det. Jag börjar tro att mina naglar aldrig mer kommer att bli så som de en gång var.
Det har gått fort, det klart det har. Det brukar ju göra det när man har roligt.
På dessa tre veckor har jag även lyckats med att bli morgonpigg för första gången i mitt liv. Det är alltså så här det känns.
Idag fick jag en present för att det var min sista dag. Jag blev inte det minsta förvånad och trots att jag är väldigt tveksam så uppskattar jag tanken..
Vi fick måla såklart och det kändes som om varken jag eller Emma orkade skratta eller prata. Det kändes konstigt att jobba tyst sådär. Josef kom körandes med sin älskade sopmaskin och vi skänkte en lycklig tanke över att vi slipper den.
Så fick vi en guidad tur i bussen av allra högsta klass på hela tippen. En timme tog det och vissa höll på att somna medan vissa andra roade sig med att rita oskyldiga stackare i ansiktet. Jojo.
Dagen avslutades uppe vid viltvattnet och det var varmt i vattnet och vi såg fiskar igen när vi rodde.
De var lika stora den här gången, som en haj enligt Emma. Men när Emma och LillGöran skulle ro bort och kolla på dem, så var de spårlöst försvunna. Jag börjar misstänka att de endast visar sig för mig, Emma och Jenny.
Och båten är fortfarande inte ren.
"Jorå, så atteeh.. bilen går bra?"
"Om vattnet tar slut nu så kommer jag fan stå och spotta på blomman tills den bli vattnad, jag orkar inte hämta en enda kanna till!"
"Nu på morgonen ska Josef köra sopmaskin."
"Ey!!"
"Fy faan!"
"Det var säkert något snuskigt."
"Men ni är för små för det."
"Jag har pratat med chefen och du får stå på stege, men bara om du lovar att inte gå högre än tredje steget."
"Vart får du allt ifrån? Du måste läsa mycket böcker."
"Ni försöker bara få mig att bli likadan som er."
"Hon cyklar ju fan i 100 km/h!"
"Nej, min bil är pimpigare!"
"Joda!"
"Nu kommer Gö-ran!"
"Gör han?"
"Ja, det gör han."
Jag kommer sakna;
- Emma och hennes sjuka humor.
- Jenny som alltid är positiv och ser precis vad man känner och peppar en när man tvekar.
- Att klämma ihop sig hur många som helst på flaket och sitta där som packade sillar.
- Handfatet vars sensor känner av reflexen på min tröja på en meters håll så att kranen sätts på varje gång jag går förbi in eller ut. Jag är den enda som är kort nog att lyckas med det och Jenny skrattar varje gång.
- Att Crister alltid trackar mig för att smita från att tvätta händerna eftersom jag undviker det ovan nämnda handfatet. Kranen får ju krupp av reflexen och hackar som aldrig förr.
- Fikarasterna då jag alltid försöker mig på sudoku och aldrig klarar det själv.
- Att komma hem halv fem och vara helt slut i hela kroppen och liksom mätt på frisk luft.
- Alla de vackra mornarna som jag cyklade till jobbet.
- Viltvattnet, oasen att fly till när det blir lite för tröstlöst.
- Göran och hans skämt som får en att undra vilken planet han är ifrån egentligen.
- Josef och Crister som jämt pucklar på varandra och aldrig verkar få slut på energi.
- All denna eviga ironi.
Du får mig att känna något jag aldrig förut känt.
Det har gått fort, det klart det har. Det brukar ju göra det när man har roligt.
På dessa tre veckor har jag även lyckats med att bli morgonpigg för första gången i mitt liv. Det är alltså så här det känns.
Idag fick jag en present för att det var min sista dag. Jag blev inte det minsta förvånad och trots att jag är väldigt tveksam så uppskattar jag tanken..
Vi fick måla såklart och det kändes som om varken jag eller Emma orkade skratta eller prata. Det kändes konstigt att jobba tyst sådär. Josef kom körandes med sin älskade sopmaskin och vi skänkte en lycklig tanke över att vi slipper den.
Så fick vi en guidad tur i bussen av allra högsta klass på hela tippen. En timme tog det och vissa höll på att somna medan vissa andra roade sig med att rita oskyldiga stackare i ansiktet. Jojo.
Dagen avslutades uppe vid viltvattnet och det var varmt i vattnet och vi såg fiskar igen när vi rodde.
De var lika stora den här gången, som en haj enligt Emma. Men när Emma och LillGöran skulle ro bort och kolla på dem, så var de spårlöst försvunna. Jag börjar misstänka att de endast visar sig för mig, Emma och Jenny.
Och båten är fortfarande inte ren.
"Jorå, så atteeh.. bilen går bra?"
"Om vattnet tar slut nu så kommer jag fan stå och spotta på blomman tills den bli vattnad, jag orkar inte hämta en enda kanna till!"
"Nu på morgonen ska Josef köra sopmaskin."
"Ey!!"
"Fy faan!"
"Det var säkert något snuskigt."
"Men ni är för små för det."
"Jag har pratat med chefen och du får stå på stege, men bara om du lovar att inte gå högre än tredje steget."
"Vart får du allt ifrån? Du måste läsa mycket böcker."
"Ni försöker bara få mig att bli likadan som er."
"Hon cyklar ju fan i 100 km/h!"
"Nej, min bil är pimpigare!"
"Joda!"
"Nu kommer Gö-ran!"
"Gör han?"
"Ja, det gör han."
Jag kommer sakna;
- Emma och hennes sjuka humor.
- Jenny som alltid är positiv och ser precis vad man känner och peppar en när man tvekar.
- Att klämma ihop sig hur många som helst på flaket och sitta där som packade sillar.
- Handfatet vars sensor känner av reflexen på min tröja på en meters håll så att kranen sätts på varje gång jag går förbi in eller ut. Jag är den enda som är kort nog att lyckas med det och Jenny skrattar varje gång.
- Att Crister alltid trackar mig för att smita från att tvätta händerna eftersom jag undviker det ovan nämnda handfatet. Kranen får ju krupp av reflexen och hackar som aldrig förr.
- Fikarasterna då jag alltid försöker mig på sudoku och aldrig klarar det själv.
- Att komma hem halv fem och vara helt slut i hela kroppen och liksom mätt på frisk luft.
- Alla de vackra mornarna som jag cyklade till jobbet.
- Viltvattnet, oasen att fly till när det blir lite för tröstlöst.
- Göran och hans skämt som får en att undra vilken planet han är ifrån egentligen.
- Josef och Crister som jämt pucklar på varandra och aldrig verkar få slut på energi.
- All denna eviga ironi.
Du får mig att känna något jag aldrig förut känt.
näst sista, utsikt, snusk!
Näst sista dagen var det idag och det var nästan den bästa dagen hittills. Trots att jag har min allra sista dag imorgon. Egentligen vill jag inte tänka på det men det gör jag ändå.
Självplågare av den allra värsta sort? Just precis.
Vi fick fortsätta måla och det börjar se riktigt bra ut. Fast när jag skulle fylla på färg från den fulla burken till den tomma så hälldes det ut en rejäl klick på marken. Grattis! Emma fick typ panik och blev så där hyperstressad att jag inte kunde göra annat än att skratta.
Nu målar nästan alla av oss sommarjobbare, och ändå är det i princip bara jag som lyckas med att få färgfläckar i ansiktet. Jag förstår ingenting. Och som om det inte räckte med det så skulle Crister och Josef självklart rita lite med bläck på mig, som efter det framstod som värsta klotterplanket.
Men vi klarade sudokut igen! Snacka om master!
Sedan blev det en liten tur upp till viltvattnet tack vare en kombination av mina fantastiska övertalningsegenskaper och Görans röklust.
Den här gången var vi 8 stycken i bilen. Det måste vara rekord för den nya bilen, men inget slår ju kingcaben.
Väl på bryggan så skulle alla hoppa samtidigt på ena kanten för att bryggan skulle räta upp sig, och jag passade traditionsenligt på att tjata på Göran att vi ska få skrubba båten.
LillGöran tog med mig och Emma upp på silon idag eftersom jag var för snurrig för att göra det igår. Det ser inte så högt ut på marken, men satan vad läskigt det var när man väl var uppe! Man såg ända bort till mälaren och kungsängen och självklart skulle LillGöran rycka till med den skrangliga hissen just när vi var ända högst upp och jag höll på att tappa kameran. Men det gjorde jag inte och vi stod däruppe och vinkade till Jenny som var lite för feg, eller klok, för att följa med.
Så skulle det testas om det verkligen är säkra skor vi får jobba i. LillGöran var försökskaninen och antingen höll han masken väldigt bra, eller så tål stålhättan en hel bil utan att ge vika.
Och dagen var ganska rejält präglad av snusk. Mer än vanligt alltså.
Det visade sig att det döljer sig väldigt mycket bakom stängda grindar och gamla toalettdörrar.
Vi var lite ovana när Crister kom med sina skämt om XL inne på killarnas när vi sorterade kläder, men nu har det gått så långt att man inte ens skulle reagera på en sån kommentar. Det går knappt att säga en enda mening utan att något ska uppfattas fel och drivas vidare tills det är totalt barnförbjudet. Det är ett under att öronen inte skrumpnar ihop och faller av efter allt vi får höra varje dag. Fast jag hävdar fortfarande att Josef och Crister bara värmer upp på jobbet för att sen fortsätta efter klockan fyra. Och Emma är inte nådig hon heller, men hon är som hon är och tur är väl det!
När jag skulle åka hem idag så uppstod det en liten hemlighet mellan i princip alla utom mig. Jag fattade ingenting och det var nog inte meningen heller.
Den som lever får se och till imorgon lever jag nog.
Tove vs Emma, destination Bro.
Segrare: Behöver ni ens undra?
Ja, jag säger då det, mina vältrimmade lårmuskler och pappas gamla mountainbike slår hennes moppe hur lätt som helst!
"Du har fått lite färg idag i alla fall."
Humor på allra högsta nivå.
Det är inte utan att man kommer sakna det.
Det är något men jag kan inte sätta fingret på det.
Och jag tänker inte torka tårarna.
För du vet inte alls hur det känns.
Självplågare av den allra värsta sort? Just precis.
Vi fick fortsätta måla och det börjar se riktigt bra ut. Fast när jag skulle fylla på färg från den fulla burken till den tomma så hälldes det ut en rejäl klick på marken. Grattis! Emma fick typ panik och blev så där hyperstressad att jag inte kunde göra annat än att skratta.
Nu målar nästan alla av oss sommarjobbare, och ändå är det i princip bara jag som lyckas med att få färgfläckar i ansiktet. Jag förstår ingenting. Och som om det inte räckte med det så skulle Crister och Josef självklart rita lite med bläck på mig, som efter det framstod som värsta klotterplanket.
Men vi klarade sudokut igen! Snacka om master!
Sedan blev det en liten tur upp till viltvattnet tack vare en kombination av mina fantastiska övertalningsegenskaper och Görans röklust.
Den här gången var vi 8 stycken i bilen. Det måste vara rekord för den nya bilen, men inget slår ju kingcaben.
Väl på bryggan så skulle alla hoppa samtidigt på ena kanten för att bryggan skulle räta upp sig, och jag passade traditionsenligt på att tjata på Göran att vi ska få skrubba båten.
LillGöran tog med mig och Emma upp på silon idag eftersom jag var för snurrig för att göra det igår. Det ser inte så högt ut på marken, men satan vad läskigt det var när man väl var uppe! Man såg ända bort till mälaren och kungsängen och självklart skulle LillGöran rycka till med den skrangliga hissen just när vi var ända högst upp och jag höll på att tappa kameran. Men det gjorde jag inte och vi stod däruppe och vinkade till Jenny som var lite för feg, eller klok, för att följa med.
Så skulle det testas om det verkligen är säkra skor vi får jobba i. LillGöran var försökskaninen och antingen höll han masken väldigt bra, eller så tål stålhättan en hel bil utan att ge vika.
Och dagen var ganska rejält präglad av snusk. Mer än vanligt alltså.
Det visade sig att det döljer sig väldigt mycket bakom stängda grindar och gamla toalettdörrar.
Vi var lite ovana när Crister kom med sina skämt om XL inne på killarnas när vi sorterade kläder, men nu har det gått så långt att man inte ens skulle reagera på en sån kommentar. Det går knappt att säga en enda mening utan att något ska uppfattas fel och drivas vidare tills det är totalt barnförbjudet. Det är ett under att öronen inte skrumpnar ihop och faller av efter allt vi får höra varje dag. Fast jag hävdar fortfarande att Josef och Crister bara värmer upp på jobbet för att sen fortsätta efter klockan fyra. Och Emma är inte nådig hon heller, men hon är som hon är och tur är väl det!
När jag skulle åka hem idag så uppstod det en liten hemlighet mellan i princip alla utom mig. Jag fattade ingenting och det var nog inte meningen heller.
Den som lever får se och till imorgon lever jag nog.
Tove vs Emma, destination Bro.
Segrare: Behöver ni ens undra?
Ja, jag säger då det, mina vältrimmade lårmuskler och pappas gamla mountainbike slår hennes moppe hur lätt som helst!
"Du har fått lite färg idag i alla fall."
Humor på allra högsta nivå.
Det är inte utan att man kommer sakna det.
Det är något men jag kan inte sätta fingret på det.
Och jag tänker inte torka tårarna.
För du vet inte alls hur det känns.
måla, fiskar, luft tack!
Idag gick Emmas och min dröm i uppfyllelse. Vi fick äntligen måla!
Tiden gick helt plötsligt väldigt fort och Emma bestämde sig för att satsa på en målarkarriär. Jojo.
Jag fick såklart färg i ansiktet och blev ännu mer såklart mobbad för det men det var väntat.
När vi åkte upp till viltvattnet så hoppade det upp en fisk precis under bryggan och lillgöran skulle såklart titta ner mellan springorna i bryggan om det fanns fler fiskar där.
"Oj, det är en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, bla bla bla bla, minst tjugo stycken!", sa han och vi andra skrattade lite och sa "visst, jojo."
Men han fortsatte att titta ner och försäkra att det var sant, så till slut tittade jag, och hell yes, det var ju helt fullt med fiskar! Värsta stimmet! Och de var inte nådigt stora heller. Vi låg en ganska lång stund och tittade på dem och jag bestämde mig för att aldrig mer bada där. Inte för att man vill vara en mes, men.. äh, skit samma en mes är jag ändå.
Trots att jag råkade riva sönder sudokut när jag skulle riva ut det ur tidningen, så klarade vi det faktiskt idag! Skam den som ger sig! Jag ska ta en bild på det och sätta in här imorgon. Glömde det såklart i jobbarbyxorna, men imorgon ska jag ta hem det för att sätta upp det på väggen. Det är ju prestige i allra högsta grad! Yeah.
Och lite av den gamla tove kom tillbaka idag när vi målade. Henne har jag verkligen inte saknat.
Det började snurra och det liksom stack i fingrarna och tjöt i öronen och lungorna ville inte samarbeta. Varför? Vad har jag gjort dem?
Det är något som glappar i det mentala på mig, men det är ju inget ovanligt direkt.
Så skulle E och N prompt följa med lillgöran upp den skrangliga och högst osäkra hissen upp till några torn vid blandarstationen där de har aska eller något annat liknande. Det är äckligt högt, och jag som kände mig lite instabil och skakig redan på marken avstod av rent förnuft. Ibland visar sig det även hos mig, tro det eller ej!
Emma skrek till som fasen en gång och jag trodde nästan att hon höll på att ramla ner. Men snart stog de på fast mark igen och alla kunde pusta ut. I alla fall Göran, som låtsades titta bort när de påbörjade sin färd upp mot molnen.
Det är förresten bara 2 dagar kvar på jobbet nu.
Ledsen? Ja.
Töntig? Ännu mer.
Och erkänn att ni inte ångrade att ni läste?
Trots att det inte blev något naket..
slut på friden
Om några timmar kommer dom hem. Så nu är det slut på friden och att vara ensam hemma.
Idag har dagen gått så obeskrivligt segt! Jag kan bara inte fatta hur tiden kan gå så sakta!
Vi fick vara inomhus och jobba eftersom det regnade. Och som det regnade! Jag blev helt lerig när jag cyklade till jobbet. Men det var bara att bita ihop och tänka på vackra soliga dagar för att undvika att få ett nervöst sammanbrott.
Emma, jag och Josef fick i alla fall städa en minibuss på morgonen. Ganska kul var det allt. Jag satt på Emmas axlar för att nå taket och Josef blev helt hög på att spola med högtryckstvätten eller vad man nu ska kalla den. Han tyckte det var så kul att han spolade hela bussen när det typ var glapp i en fönsterruta, så det bara sprutade in rakt på mig. Jag och Emma skrek som fasen, och då spolade han lite till. Sen efteråt var sätet helt blött och alla vägrade fortfarande att sjunga. Josef sjunger bara i personbilar och jag befinner mig i köket-stadiet. Emma blåvägrar bara. Men det kanske kommer lite skönsång snart..
Jag; "Jag sjunger bara när jag lagar mat."
Emma; "Tur att du inte går hotell restaurang!"
Tack för den du!
På rasten fick jag spö igen på suduko. Fast inte riktigt ändå, han fick ju hjälp av jenny. Någon gång ska den riktiga segraren koras och jag ska vinna om det så blir det sista jag gör!
Efter frukost städade vi torpet och det var så skabbigt att jag inte ens tänker beskriva det här. Emma fick typ krupp och jag stod där och skrubbade fönsterrutorna rena från äckel. Men sen kom hemmafruarna och hjälpte oss på slutet.
Idag hann vi åka upp till viltvattnet en sväng också! Det var länge sen! Men det var ju regnigt på bryggan så man kunde inte sitta.. Men jag och Emma fick beröm för att vi hade oljat den så fint!
Efter lunch åkte vi till Willys och pantade typ 1000 burkar, om inte fler. Vi stod där i en halvtimme i sträck och bara matade in burk efter burk, säck efter säck. Och Niclas skar sig på en glasflaska. Han är nästan ännu smidigare än mig när det gäller sånt där.
På vägen hem hade vi guidad tur i minibussen med microfon och intervju och allt.
Förresten har Göran fått en ny bil! Buhu!! I den gamla kunde man ju sitta fem stycken, i den här nya dåliga kan man bara sitta två! Så får resten sitta på flaket och luffa! Vi som brukade klämma in oss hur många som helst i den gamla bye-bilen.. Jag saknar det!
Det var den dagen det.
Jag; "Emma gissa vad klockan är?"
Emma; "Hmm.. kvart i elva!"
Klockan var halv elva.
Jag; "Neeeeeej!!"
Emma; (Med världens suraste röst) "Nehej!! Då var den väl tio då!!"
Hahahahahaha!
Idag har dagen gått så obeskrivligt segt! Jag kan bara inte fatta hur tiden kan gå så sakta!
Vi fick vara inomhus och jobba eftersom det regnade. Och som det regnade! Jag blev helt lerig när jag cyklade till jobbet. Men det var bara att bita ihop och tänka på vackra soliga dagar för att undvika att få ett nervöst sammanbrott.
Emma, jag och Josef fick i alla fall städa en minibuss på morgonen. Ganska kul var det allt. Jag satt på Emmas axlar för att nå taket och Josef blev helt hög på att spola med högtryckstvätten eller vad man nu ska kalla den. Han tyckte det var så kul att han spolade hela bussen när det typ var glapp i en fönsterruta, så det bara sprutade in rakt på mig. Jag och Emma skrek som fasen, och då spolade han lite till. Sen efteråt var sätet helt blött och alla vägrade fortfarande att sjunga. Josef sjunger bara i personbilar och jag befinner mig i köket-stadiet. Emma blåvägrar bara. Men det kanske kommer lite skönsång snart..
Jag; "Jag sjunger bara när jag lagar mat."
Emma; "Tur att du inte går hotell restaurang!"
Tack för den du!
På rasten fick jag spö igen på suduko. Fast inte riktigt ändå, han fick ju hjälp av jenny. Någon gång ska den riktiga segraren koras och jag ska vinna om det så blir det sista jag gör!
Efter frukost städade vi torpet och det var så skabbigt att jag inte ens tänker beskriva det här. Emma fick typ krupp och jag stod där och skrubbade fönsterrutorna rena från äckel. Men sen kom hemmafruarna och hjälpte oss på slutet.
Idag hann vi åka upp till viltvattnet en sväng också! Det var länge sen! Men det var ju regnigt på bryggan så man kunde inte sitta.. Men jag och Emma fick beröm för att vi hade oljat den så fint!
Efter lunch åkte vi till Willys och pantade typ 1000 burkar, om inte fler. Vi stod där i en halvtimme i sträck och bara matade in burk efter burk, säck efter säck. Och Niclas skar sig på en glasflaska. Han är nästan ännu smidigare än mig när det gäller sånt där.
På vägen hem hade vi guidad tur i minibussen med microfon och intervju och allt.
Förresten har Göran fått en ny bil! Buhu!! I den gamla kunde man ju sitta fem stycken, i den här nya dåliga kan man bara sitta två! Så får resten sitta på flaket och luffa! Vi som brukade klämma in oss hur många som helst i den gamla bye-bilen.. Jag saknar det!
Det var den dagen det.
Jag; "Emma gissa vad klockan är?"
Emma; "Hmm.. kvart i elva!"
Klockan var halv elva.
Jag; "Neeeeeej!!"
Emma; (Med världens suraste röst) "Nehej!! Då var den väl tio då!!"
Hahahahahaha!
ensam hemma
Jag har just märkt hur underbart det är att vara ensam hemma! Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt aldrig sovit ensam innan gårdagen. Och jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lite.. ensam helt enkelt. Att jag skulle tycka att det kröp i vrårna eller knackade på fönsterrutorna. Och när jag la mig så väntade jag liksom på att det skulle komma lite obehag, men det förblev att vara sådär riktigt underbart att bara få vara för sig själv och slippa tänka på andra.
Dagen gick så himla fort idag! Kanske berodde det på att Emma tröttnade på mitt; "Emma gissa vad klockan är? Den är 22, bara 38 minuter kvar till frukost. Gissa nu då? 32! Bara 28 minuter kvar. Och nu är det bara 25 minuter kvar!", så hon tog min klocka. Då gick tiden plötsligt himla fort. Konstigt.
Vi rensade ogräs hela dagen förutom att jag fick vara i vågen de första timmarna. Jisses, det var tråkigt. Jag saknade att skratta!
Men sen fick jag vara med de andra puckona och rensa som sagt. Jag fick en blåsa av krattan men det var det fan värt!
Efter jobbet åkte vi ner till Bro för att möta Nichlas, babsen. Jag slog Emma med cykeln, mot att hon åkte moppen. Fast jag fick ett litet försprång förstås. Väl där nere satt vi i lilla skabbis och det kändes konstigt att hänga med dom. Men väldigt kul! Emma och Nichlas tyckte att vi hade konstiga namn på lärarna i vår skola och dom drev det ännu längre. Det slutade med att man hette krysmynta cigaretter den blomstertid nu kommer. Eller nåt sånt. Jag höll på att sätta i halsen när jag garvade.. igen! Snart kommer det sluta med att jag bokstavligt talat skrattar ihjäl mig!
När jag kom hem gjorde jag i värsta husmorstil lite mat åt mig själv och såg på fotbollen såklart.
Det är så fint och välstädat här hemma nu när jag är ensam. Lovely.
Sen ringde pappa och lät lite halvt skamsen. "Nu duger det minsann!", sa jag med min mest anklagande röst och det spädde på skuldkänslorna lite. Han lovade ju att ringa mig först! Det blev i alla fall inget Hawaii, han missade sista platsen med 4 deltagare. Nu kommer ni säkert inte att fatta någonting, men han är i Frankrike och har tävlat triathlon (simma, cykla, springa) för att försöka kvala in till den triathlontävlingen som var först i världen och är mest känd, på Hawaii. Men han klarade det alltså inte. SNYFT!
Jaja, inte deppa för det nu. Det är ju bara 11 timmar kvar till jobbet!
"Tove är så söt att hon nästan smälter i regnet."
Det var allt för mig.
Hej.
Dagen gick så himla fort idag! Kanske berodde det på att Emma tröttnade på mitt; "Emma gissa vad klockan är? Den är 22, bara 38 minuter kvar till frukost. Gissa nu då? 32! Bara 28 minuter kvar. Och nu är det bara 25 minuter kvar!", så hon tog min klocka. Då gick tiden plötsligt himla fort. Konstigt.
Vi rensade ogräs hela dagen förutom att jag fick vara i vågen de första timmarna. Jisses, det var tråkigt. Jag saknade att skratta!
Men sen fick jag vara med de andra puckona och rensa som sagt. Jag fick en blåsa av krattan men det var det fan värt!
Efter jobbet åkte vi ner till Bro för att möta Nichlas, babsen. Jag slog Emma med cykeln, mot att hon åkte moppen. Fast jag fick ett litet försprång förstås. Väl där nere satt vi i lilla skabbis och det kändes konstigt att hänga med dom. Men väldigt kul! Emma och Nichlas tyckte att vi hade konstiga namn på lärarna i vår skola och dom drev det ännu längre. Det slutade med att man hette krysmynta cigaretter den blomstertid nu kommer. Eller nåt sånt. Jag höll på att sätta i halsen när jag garvade.. igen! Snart kommer det sluta med att jag bokstavligt talat skrattar ihjäl mig!
När jag kom hem gjorde jag i värsta husmorstil lite mat åt mig själv och såg på fotbollen såklart.
Det är så fint och välstädat här hemma nu när jag är ensam. Lovely.
Sen ringde pappa och lät lite halvt skamsen. "Nu duger det minsann!", sa jag med min mest anklagande röst och det spädde på skuldkänslorna lite. Han lovade ju att ringa mig först! Det blev i alla fall inget Hawaii, han missade sista platsen med 4 deltagare. Nu kommer ni säkert inte att fatta någonting, men han är i Frankrike och har tävlat triathlon (simma, cykla, springa) för att försöka kvala in till den triathlontävlingen som var först i världen och är mest känd, på Hawaii. Men han klarade det alltså inte. SNYFT!
Jaja, inte deppa för det nu. Det är ju bara 11 timmar kvar till jobbet!
"Tove är så söt att hon nästan smälter i regnet."
Det var allt för mig.
Hej.
Midsommar
Ännu en midsommar i skåne är nu över.
När jag var liten var det liksom årets lycka att komma ner till skåne, att ha längtat i ett år och genomlidigt en oändligt lång bilresa, att rulla in på den krokiga lilla vägen, att höra pappa muttra om att bilen nästan gick sönder, att se den brackiga trädgården och busken som är klippt som ett grishuvud och att hoppa ur bilen och känna den friska salta luften i lungorna.
Det är fortfarande precis lika härligt och lika mycket minnen, jag känner mig fortfarande lika trygg, men det är som om en del av glädjen har mattats av. Kanske är det för att jag har så mycket roligt hemma just nu.
Tågresan ner var vidrig men det var ju väntat. Tänk dig att sitta bredvid några som söp och skrek och klappade händerna, och när de äntligen går, så börjar någon att snarka typ jordens högsta snarkning. Det var inte roligt. Jag sov kanske två timmar på hela natten.
I Danmark klarade jag det, men det gör jag inte längre, både jag och Harald sov i 6 timmar när vi äntligen kom fram till Storahult.
Det var roligt och allt det där. Midsommarafton med lekar, tipspromenad, fika klockan tre och allt det där som är inpräntat långt där inne i mig. Det har alltid varit så och det är så det ska vara.
Två bad hann jag med och det var kallt men havet är så friskt och blir aldrig sådär äckligt som sött vatten kan bli.
Ibland kunde jag få en sjuk längtan efter jobbet, efter Emma, efter att få skratta så där okontrollerat.
Någon gång då och då liksom.
När vi kom till Helsingborg för att ta tåget hem fick jag en sån där flashback Danmark. Färjan låg inne och jag ville bara kasta mig på den och aldrig mer komma tillbaka. På tjugo minuter hade jag varit där.
På ett sätt önskar jag att jag var kvar där nere, men samtidigt är jag så himla glad att jag är hemma.
Ensam hemma dessutom. Inte illa.
Men det kommer alltid att vara.. skåne.
När jag var liten var det liksom årets lycka att komma ner till skåne, att ha längtat i ett år och genomlidigt en oändligt lång bilresa, att rulla in på den krokiga lilla vägen, att höra pappa muttra om att bilen nästan gick sönder, att se den brackiga trädgården och busken som är klippt som ett grishuvud och att hoppa ur bilen och känna den friska salta luften i lungorna.
Det är fortfarande precis lika härligt och lika mycket minnen, jag känner mig fortfarande lika trygg, men det är som om en del av glädjen har mattats av. Kanske är det för att jag har så mycket roligt hemma just nu.
Tågresan ner var vidrig men det var ju väntat. Tänk dig att sitta bredvid några som söp och skrek och klappade händerna, och när de äntligen går, så börjar någon att snarka typ jordens högsta snarkning. Det var inte roligt. Jag sov kanske två timmar på hela natten.
I Danmark klarade jag det, men det gör jag inte längre, både jag och Harald sov i 6 timmar när vi äntligen kom fram till Storahult.
Det var roligt och allt det där. Midsommarafton med lekar, tipspromenad, fika klockan tre och allt det där som är inpräntat långt där inne i mig. Det har alltid varit så och det är så det ska vara.
Två bad hann jag med och det var kallt men havet är så friskt och blir aldrig sådär äckligt som sött vatten kan bli.
Ibland kunde jag få en sjuk längtan efter jobbet, efter Emma, efter att få skratta så där okontrollerat.
Någon gång då och då liksom.
När vi kom till Helsingborg för att ta tåget hem fick jag en sån där flashback Danmark. Färjan låg inne och jag ville bara kasta mig på den och aldrig mer komma tillbaka. På tjugo minuter hade jag varit där.
På ett sätt önskar jag att jag var kvar där nere, men samtidigt är jag så himla glad att jag är hemma.
Ensam hemma dessutom. Inte illa.
Men det kommer alltid att vara.. skåne.
Hahahaha! Den totala förnedringen!
Det ringer och Harald svarar.
"Harald."
"Ja hallå, jag ringer från bla bla." (kommer inte ihåg vad det var men det var någon slags säljare.)
"Är det mamman i familjen?"
Hahahahahahaha! Mamman i familjen!
Hade hon knäck i lurarna eller vad?
regn, asgarv, helvetesjobb, glas, musik
FÖRLÅT för att jag inte har skrivit på så länge, men se det positivt, nu har jag ju samlat på mig en massa att skriva..
Igår så fick jag och Emma vattna, trots att det var tisdag och inte vattningsdag. Men blommorna såg så torra ut så det var bara att fylla vattenkannorna. Sedan fick vi åka upp till det lilla torpet och sopa bort färgen från väggarna. Ja, SOPA ett hus. Hur fasen det går ihop fattar jag fortfarande inte. Men det var bara att sopa. Och varje gång det blåste så fick man allt färgdamm i ögonen. Trevligt, jojo.
Sen blev vi skjutsade till Sätra för att slänga skräp bakom glasbruket. Jag och Emma började kolla i glastunnan med misslyckat glas som skulle slängas och vi hittade en del riktigt fina grejer. Och självklart råkade jag skära mig på en glasbit. Jag är så smidig när det gäller sånt där.
På eftermiddagen började det regna så vi fick sortera alla kläder i klädförrådet. Gud vad vi skrattade. Emma blev helt hög av att städa bland kläderna, hon ville knappt ta rast. Göran fick till slut praktiskt taget släpa ut henne till slut. Det kan ha och göra med att klädförrådet låg inne i killarnas omklädningsrum..
Idag hade vi en riktig helvetsförmiddag om man nu får säga det rakt ut. Det började med att vi fick vattna.. igen! Jag börjar fan hålla med Emma där, dessa förbannade pelagoner! De dricker hur mycket som helst! Vi kom på en liten lek för att göra det hela en aning mindre tråkigt, nämligen att ha kranen ständigt rinnande, så att den som vattnade var tvungen att nästan springa för att hinna vattna innan den andra vattenkannan blev full. Mot slutet fick Emma sig en riktig springtur och jag skrattade ihjäl mig typ.
Men sedan slutade jag skratta, för vi tvingades nämligen gå upp till det förbannade torpet och sopa ännu mer på väggarna! Som om de inte hade räckt med de varv vi sopade igår! Det är verkligen ett evighetsjobb, det blir aldrig klart! Vi sopade och sopade och när vi trodde att vi var klara så kom Göran och sa att det inte räckte. Det var bara att fortsätta på det fjärde varvet. Fatta! 4 varv! Jag fattar inte att vi inte bröt ihop totalt.
Men det gjorde vi nog egentligen, i alla fall halvt. Jag började skratta åt eländet eftersom det är det jag brukar göra när jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Emma; "Men asså, jag orkar inte mer!"
Jag; "Inte jag heller..! Hahahaha."
Emma; "Jag kan fan inte ens skratta åt det här längre, här står vi och sopar ett jävla hus!"
Jag; "Hahahaha, och fatta Emma, vi kommer aldrig att bli klara."
Emma; "Nej, ne-ej asså! Vi komer få göra det här resten av tiden, jo det kommer ju att bli kul."
Jag; "Men jag får panik, jag orkar inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!"
Emma; "Och Göran bara åker runt i sin bil, jag lovar att han är uppe vid viltvattnet."
Jag; "I mina drömmar är det han som står här och sopar väggarna och vi som kommer och säger att det inte duger, att det minsann bara är att fortsätta ett par varv till."
Till slut gav Göran oss nåd och skjutsade oss till Sätra där vi fick rensa ogräs. Det gör jag tusen gånger hellre, då får man i alla fall sitta ner.
Där fick Emma värdens skrattanfall åt en grej jag sa. Jag fattar fortfarande inte det roliga, men det gjorde tydligen hon.
Men när jag drog in Nichlas i samtalet tyckte Emma att jag gick över gränsen grovt. Det var liksom mer snusk än vad hon kunde ta. Moahaha.
När vi hade ätit lunch körde Göran tillbaka oss till Sätra för att vi skulle fortsätta rensa där. I bilen satt Emma och sa att jag skulle sjunga, vilket jag vägrade för allmänhetens bästa. Jag kommer inte ihåg riktigt vad det ledde till, men roligt var det. Det är det alltid att sitta inklämd med de där puckona i bilen. Fast inte när kebabman eller hans äkta hälft prompt ska lägga sig över de andras ben bara för att slippa sitta på flaket. Det blir rätt trångt och tungt och svårt att andas.
Väl tillbaka på sätra fick vi skrattanfall igen och det gifta paret fattade ingenting. De skakade på huvudet och tyckte att det är såna som vi som ger Bro dåligt rykte. Haha, som om någonting skulle kunna ge den här hålan sämre rykte!
Efter rasten fick vi åka till kallförrådet och bära grejer. Vissa bar och andra (jag) tittade på. Emma fick också lite halvt panik av höjden och blev sittandes där uppe på en gammal toalett. Haha! Egentligen får ju vi småttingar inte vara så högt upp eftersom vi inte har fyllt 18, så vi hade lagen på vår sida när vi vägrade bära upp grejer. När Emma äntligen vågade sig ner åkte vi upp till viltvattnet och kollade hur det såg ut där uppe. Det regnade redan då, och värre skulle det bli. Jag blev lite mobbad för att jag råkade avslöja att jag har skrivit upp en massa citat av vad Emma har sagt. Men vadå, man måste ju få spara sina minnen. Dom ska bara veta hur galen jag är med citat i vanliga fall!
På vägen hem från sjön fick jag sitta på flaket i regnet, snyft. Men vid kallförrådet fick jag i alla fall en hjälm att skydda håret med. Den kanske inte var till så hemskt stor nytta eftersom jag redan var genomblöt och det var typ en minut kvar tills vi var framme, men hjälmen är ju så satans het så jag kände mig riktigt hedrad över att få låna den.
Sen skulle jag ju såklart cykla hem och då började det såklart att regna ännu mer. Så jag blev blöt om mina vanliga kläder också och lerig och grusig och allt vad det var. Trevligt.
Imorgon ska de få jordgubbar och glass på jobbet. Bara för att jag inte är där. Men Emma och Jenny har lovat att äta lite för mig med.
Jag kommer väl få jordgubbar i skåne om jag har tur. Vi åker 22.30 ikväll från centralen.
Jag längtade förut, men nu vet jag inte.
Nu kommer jag inte skriva förrän på måndag. Då får jag förresten vara ensam hemma i ett par dagar. Yeah.
Jag har fått en überbra cd-skiva idag också! Wiiiie!
Göran; en pessimist i sitt livs form.
Vi sitter i bilen på jobbet och Göran skjutsar upp Emma och mig till en dörr som vi ska olja in. Ja, dörren står inte direkt ensam i skogen, den finns på ett hus, men det tror jag att ni fattar.
I alla fall så snackar Emma och Göran om en sak jag gör bäst i att inte nämna så här offentligt.
Och Göran förvånar oss genom att vara så där riktigt pessimistisk så att man först tror att man hör fel.
Emma; "Ja, men då lär det ju vara kört för min del."
Göran; "Jaa, det är det nog."
Det går några sekunder.
Emma; "Men Göran!! Så kan du ju inte säga! Du ska ju säga 'neej, det klart att det inte är kört'."
Jag; "Hahahahahaha eller hur! Världens pessimist!"
trött, tråkigt, winnerbäck
Jag var äckligt trött imorse, men jag fick skjuts av mamma till jobbet så jag slapp cykla. Okej, det tar bara tio minuter men ändå. Ibland är tio minuter bara för mycket.
Vi fick de tråkigaste uppgifterna på länge, riktiga "för att" - jobb. Rensa sly i skogen är väldigt tröstlöst och det känns så onödigt.
Annars är det winnerbäck dygnet runt. Jag är inne i en sån där riktig period när allting är fel förutom winnerbäck som alltid är rätt. Beroende? Ja.
Tränat har jag inte gjort och det här skrev jag bara för att ge mig själv lite extra skuldkänslor. Det lyckades bra. Nu har jag ångest.
Med rätt sällskap skulle jag kunna gå till världens ände. Alla depp-promenader går till Christiania. Och jag bangar aldrig på Danmark.
Men ge mig något som är på riktigt då.
banandiskussion
Tove säger: Vet du förresten hur många bananer vi har hemma?
Terra säger: Nej. Vi hade 22 en gång, har ni fler?
Tove säger: VA! 22 stycken, är du rolig eller!
Tove säger: Vi har 10, jag tyckte det var många! Hahahaha 22 stycken, det måste ha gått åt en hel korg i affären åt bara bananer!
Terra säger: Haha nej.. Både mamma och pappa handlade utan att de hade pratat med varandra. Så köpte mamma två knippen och pappa två knippen. :D
Tove säger: Hahaha! Och du ba JIPPI.
Terra säger: Haha jaa.. Snacka om att jag fick äta bananer!
Helg, fotboll, SOVA
Underbara älskade helg!! Så här mycket har jag nog aldrig uppskattat att få sova.
Igår var vi i kista och shoppade lite skivor så nu ska jag bränna ner alla mina bilder på skivor så att jag slipper gå och oroa mig för att hårddisken ska krascha så att alla mina minnen försvinner ner i graven.
Sedan på kvällen så grillade vi uppe vid sjön och paddlade kajak. Dessvärre kan man bara sitta en i kajaken, så Harald paddlade och jag låg bakom på ovansidan av själva kajaken. Det var väldigt vingligt, och ni skulle fått se en bild om det inte hade varit så att kamerabatteriet tog slut just som mamma ropade "Finns det zoom?"
Men det är sånt som händer.
Jag vet att jag borde träna för sommartävlingarna och för att se någorlunda presentabel ut för beach 2006, men det finns fortfarande ingen ork.
Annars är det nedräkning #59.
Och på onsdag åker vi till skåne. UNDERBARA SKÅNE!
Då är det liksom sommar på riktigt.
Dagens match;
Brasilien - Australien
brödkaos, olja, fisksafari, underbart!
Äntligen fredag och med fredag kommer frallor till frukost - trodde vi. Bålstabagaren glömde den stående beställningen, att vi ska ha frallor på jobbet varje fredag sen flera år tillbaka. Så det blev panik och vi fick susa ner till willys och köpa limpor. Jag och Jenny satt och bara hoppades och bad till högre makter att vi inte skulle möta någon vi känner. Men vem är egentligen och handlar på willys klockan åtta på sommarlovet? Just det, ingen. Vi slapp skämma ut oss den här gången. Men jag kan tänka mig att det ser roligt ut när det kommer insusandes fyra stycken i såna där självlysande oranga kläder och köper typ 20 limpor.
Efter frukost fick killarna tjära en vagn, och herrejisses vad de stank! Vi tjejer fick åka upp till sjön - igen! Haha, det var allt en riktig seger när Göran bestämde att vi skulle olja bryggan. Lite olja hamnade i vattnet hur försiktiga vi än var, så det blev inget bad den här gången. Istället rodde vi till den andra änden av sjön där jag har sett enorma karpar förut. Och mycket riktigt såg vi fem stycken och den största av dom gjorde världens delfinhopp så Emma fick panik och höll på att ramla ur båten. Det gjorde jag nästan också - av skratt. Så kom Göran upp med läsk till oss vi satt där och njöt.
Sen fick vi ett sånt där "för att" - jobb, som Emma kallar det. Klippa träd i skogen, hur nödvändigt låter det på en skala?
Inte nödvändigt alls, om jag får säga vad jag tycker.
"Emma gissa vad jag lyssnar på nu?"
"Andreas Johnson."
"Nej, det är en låt vi har pratat om idag. Den är ganska lugn."
"Va?"
"Ja, det är en kille. Han är från England tror jag."
"James Blunt."
"Rätt! Och vilken låt då?"
"Den nya."
"Japp. Och vad heter den?"
"Wisemen."
"Rätt!"
Det går några sekunder.
"Emma gissa vad jag lyssnar på?"
"Tove, håll käften!"
Den var ju fan stor som en jävla haj-jävel!"
Och Emma svär inte mycket, neej.
Samma
Jag kan inte rå för det, det är ju samma varje dag.
Vad begär ni?
Vi städade ett skjul och lyssnade på musik. Med betoning på det sista, men Göran är ju en riktig snällis när det gäller sånt där. Han vet ju att vi jobbar.
Jag har inget mer att säga nu.
Eller skriva för den delen.
Mondi är en av de allra bästa. Liksom all knäpphet och klokhet samlad i en person.
Sverige - Paraguay ikväll.
Varför bryr jag mig inte?
"Harald, nu när du är hemma hela dagarna och alla vi andra jobbar så får du faktiskt ta och städa här hemma och inte bara gå och slappa", sa pappa.
Harald som är allergisk för allt vad städa heter liksom stelnade till och såg sitt sommarlov gå upp i rök och jag typ skrattade ihjäl mig. Det är något som gör att han är så vansinnigt rolig att driva med.
vattna, svalka, myggbett, underbart
Nu har jag helt vant mig vid att gå upp halv sju och är knappt trött längre. Egentligen är det nog inte att gå upp jag har problem med, det är att somna tidigt på kvällarna. Det är bara att acceptera, jag är en evig nattmänniska.
Egentligen har jag inte så mycket nytt att skriva, vi gör ju i princip samma sak varje dag. Vattnar blommor, rensar ogräs, skrubbar bryggan, badar, krattar och skrattar.
Det är roligt när man väl har kommit in i rutinerna. Jag kan ju inte klaga på sällskapet i alla fall.
Dagarna ser ut som följande;
06.30 - Min mobil ringer och jag tänker inte på hur trött jag är, eftersom jag då skulle falla tillbaka och sova minst tre timmar till. Jag går direkt upp, tar på mig kläderna, går nerför trappan, borstar tänderna, tar väskan med maten och går ut till cykeln.
06. 38 - Jag cyklar hemifrån och är så yrvaken att jag nästan trillar av cykeln när jag av misstag kör ner i en grop. När jag kommer ut på asfalten går det lite bättre och jag börjar så smått att vakna.
06.48 - Kommer fram till jobbet och möter Emma eller Jenny där vi ställer cyklarna (moppen i Emmas fall). Går till omklädningsrummet och byter om till de otroligt snygga kläderna.
06.55 - Vi träffas i fikarummet och Göran ger oss uppgifter fram till frukost.
07.00 - Vi börjar med uppgifterna, i dag var det vattning för mig och Emma, en uppgift som hon hatar och jag tycker om rätt mycket eftersom man kan vattna sig själv emellanåt.
09.00 - Frukost. En rast på ca 20 minuter som är välbehövlig och extremt efterlängtad.
09.20 - Göran ger oss uppgifter fram till lunch.
09.25 - Vi börjar med uppgifterna, som idag var klippa en häck och sen plocka lite sopor. Soporna är väl ingen höjdare, men det duger om man får gå och asgarva åt Emma. Vilket jag får.
10.55 - Göran hämtar oss och kör upp oss till sjön där vi ska koppla av samtidigt som vi ska jobba, självklart. Oskar försöker smuggla med radion men Göran ertappar honom och säger att nu åker vi upp dit för att få en skön stund, inte för att lyssna på skränande musik på högsta volym.
11.00 - Vi kommer fram till sjön och sopar och krattar och röker, i vissas fall, och badar, i vissa andras fall. En liten tur med båten hinns också med. När vi äntligen får låna båten för killarna ror antingen Jenny eller Emma, jag ser kanske för klen ut för att ens komma på tal, och jag klagar inte. Jag släpar fötterna i vattnet och Emma ojar sig över att vi ska köra på grund.
11.40 - Vi klär på oss och åker tillbaka för lunch.
11.50 - Äter, tio minuter tidigare än alla andra för att slippa trängas och slåss om microvågsugnarna.
11.20 - Göran ger oss uppgifterna för eftermiddagen.
11.30 - Idag fick vi skjuts till sätra för att rensa ogräs. Väl där sitter jag och Emma och snackar och jag håller på och skratta ihjäl mig åt något som hon säger. Oskar och Niklas kommer och avbryter oss ibland med sina små otillåtna raster och vi försöker verka duktiga och jobba.
14.25 - Göran kommer och hämtar oss och vi hoppar glatt in i bilen eller upp på flaket för fikarast.
14.30 - Fika. Jag dricker kaffe om jag är trött och choklad om det är kallt. Idag var det lite svalt, men Emma råkade ta kaffe istället för choklad så det blev både och för mig.
15.00 - Göran kör tillbaka oss till arbetet och vi kämpar hårt i en timme till.
16.00 - Dagen är slut och vi byter om till mer normala kläder och åker hem. Emma drog mig på cykeln med moppen idag och jag vet att det är farligt och allt sånt, men jag skyller på regnet.
16.20 - Home sweet home.
Livet har sina goda stunder.
Egentligen har jag inte så mycket nytt att skriva, vi gör ju i princip samma sak varje dag. Vattnar blommor, rensar ogräs, skrubbar bryggan, badar, krattar och skrattar.
Det är roligt när man väl har kommit in i rutinerna. Jag kan ju inte klaga på sällskapet i alla fall.
Dagarna ser ut som följande;
06.30 - Min mobil ringer och jag tänker inte på hur trött jag är, eftersom jag då skulle falla tillbaka och sova minst tre timmar till. Jag går direkt upp, tar på mig kläderna, går nerför trappan, borstar tänderna, tar väskan med maten och går ut till cykeln.
06. 38 - Jag cyklar hemifrån och är så yrvaken att jag nästan trillar av cykeln när jag av misstag kör ner i en grop. När jag kommer ut på asfalten går det lite bättre och jag börjar så smått att vakna.
06.48 - Kommer fram till jobbet och möter Emma eller Jenny där vi ställer cyklarna (moppen i Emmas fall). Går till omklädningsrummet och byter om till de otroligt snygga kläderna.
06.55 - Vi träffas i fikarummet och Göran ger oss uppgifter fram till frukost.
07.00 - Vi börjar med uppgifterna, i dag var det vattning för mig och Emma, en uppgift som hon hatar och jag tycker om rätt mycket eftersom man kan vattna sig själv emellanåt.
09.00 - Frukost. En rast på ca 20 minuter som är välbehövlig och extremt efterlängtad.
09.20 - Göran ger oss uppgifter fram till lunch.
09.25 - Vi börjar med uppgifterna, som idag var klippa en häck och sen plocka lite sopor. Soporna är väl ingen höjdare, men det duger om man får gå och asgarva åt Emma. Vilket jag får.
10.55 - Göran hämtar oss och kör upp oss till sjön där vi ska koppla av samtidigt som vi ska jobba, självklart. Oskar försöker smuggla med radion men Göran ertappar honom och säger att nu åker vi upp dit för att få en skön stund, inte för att lyssna på skränande musik på högsta volym.
11.00 - Vi kommer fram till sjön och sopar och krattar och röker, i vissas fall, och badar, i vissa andras fall. En liten tur med båten hinns också med. När vi äntligen får låna båten för killarna ror antingen Jenny eller Emma, jag ser kanske för klen ut för att ens komma på tal, och jag klagar inte. Jag släpar fötterna i vattnet och Emma ojar sig över att vi ska köra på grund.
11.40 - Vi klär på oss och åker tillbaka för lunch.
11.50 - Äter, tio minuter tidigare än alla andra för att slippa trängas och slåss om microvågsugnarna.
11.20 - Göran ger oss uppgifterna för eftermiddagen.
11.30 - Idag fick vi skjuts till sätra för att rensa ogräs. Väl där sitter jag och Emma och snackar och jag håller på och skratta ihjäl mig åt något som hon säger. Oskar och Niklas kommer och avbryter oss ibland med sina små otillåtna raster och vi försöker verka duktiga och jobba.
14.25 - Göran kommer och hämtar oss och vi hoppar glatt in i bilen eller upp på flaket för fikarast.
14.30 - Fika. Jag dricker kaffe om jag är trött och choklad om det är kallt. Idag var det lite svalt, men Emma råkade ta kaffe istället för choklad så det blev både och för mig.
15.00 - Göran kör tillbaka oss till arbetet och vi kämpar hårt i en timme till.
16.00 - Dagen är slut och vi byter om till mer normala kläder och åker hem. Emma drog mig på cykeln med moppen idag och jag vet att det är farligt och allt sånt, men jag skyller på regnet.
16.20 - Home sweet home.
Livet har sina goda stunder.
försovning, extremhetta, bada, härligt
Ja, förlåt Anna, det var verkligen aslänge sen jag skrev blogg.. 23 hela timmar sen. Usch på mig. Och när skrev du sist?
Imorse försov jag mig och fick en jävla chock när jag vaknade 11 minuter innan jag skulle börja jobba. Det var lika varmt idag om inte ännu varmare och vi fick plocka sopor fram till frukost. Men sen kom belöningen, Göran körde upp oss till sjön för att vi skulle städa där. Det blev en stund av krattning och sopning av bryggan och en längre stund av bada och ro och slappa. Underbart.
Idag vågade jag hoppa från bryggans ryggstöd. Det är inte högt men vattnet kryllar ju av laxar och dom vill man ju inte hoppa på om man säger så.
Emma fick lite panik när vi rodde sen för att vi skulle ro på ett grund. Eller lite och lite, det var rätt rejäl panik, men Jenny rodde rakt och fint och inga olyckor inträffade.
Sen hade tydligen Göran och lillgöran varit uppe där och lillgöran höll inte alls med om att jag hade sopat bryggan fint. Men det hade jag, så det så.
Middagen var helt okej, grisarna låg på grillning hela dagen med ben och huvud och allting kvar. Emma tappade aptiten av att se grisen sådär, men jag åt köttet och det var gott.
En liten visit på tandregleringen kronan hann jag också med, och det var väl varken bra eller dåligt. Pappa skjutsade mig ända in till sumpan vilket var lyx. Den 14 augusti ryker tandställningen men det är bara för att jag flyttar. Det kommer inte vara helt klart i underkäken men jag orkar inte bry mig. Jag har slösat bort över två år av mitt liv och det känns förjävligt. Det spelar ingen roll vad alla andra säger.
64 dagar kvar.
I remember when I lost my mind.
tidigt, jobba, emma, hetta
Idag jobbade jag min allra första dag på sommarjobbet. Det var lättare än jag trodde att komma upp 06.20, men jobbet var så vidrigt jobbigt att jag nästan trodde att jag skulle dö.
Vi fick självklart ha på oss de där oranga självlysande kläderna och självklart fanns det ingen vettig storlek om man är enochsextiotvå centimeter lång. Vilket jag är. Så självklart hängde den enorma t-shirten ner till armbågarna och byxorna klibbade och skavde.
Det var kokande varmt, solen gassade och vi satt mitt i allt och rensade ogräs från rabatterna. Till slut fick jag panik och Emma hällde vatten över mitt huvud. Det var hur skönt som helst. De andra såg mitt dyblöta ansikte och trodde att vi hade haft vattenkrig. Men det är som att jag torkar ut, det är likadant på friidrotten. Jag måste hälla vatten över huvudet lite då och då. Men jag är som jag är. Knäppheten herself.
Sen ringde Emma till Nichlas som glatt babblade på och med hjälp av högtalarfunktionen kunde jag höra vartenda ord och asgarva åt hur sjukt speciell han är. Och hur bra han och Emma passar ihop. Som kompisar alltså. Sen cyklade jag upp och badade med Harald och tränade honom i simning. Om han slår mamma i sommar får vi 500 kronor var. Ja tack.
Imorgon ska vi i alla fall ha fest. På jobbet. På soptippen. Jag och Emma har bestämt oss för att ge det en chans. Och Emma gillar jag i alla fall. Mycket.
Over and Out.
Sandra, student, Martin Stenmark, party!
Sandra tog studenten från Lundsberg i fredags och igår var det fest med fisk och skaldjursbuffé, fina tal, Martin Stenmark-uppträdande, drinkbiljetter och party. Det var så satans kul. Den här sommaren artar sig att bli den bästa sommaren någonsin.
"Hon heter Veronika, men hon kallas Mimmi."
"Jaha? Och jag heter Jenny, men kallas bajskorv."
"Party-tove!"
"Fan vad jag super..!"
"Hon dricker ju med måtta."
"Han är perfekt! Jag försöker hitta något fel, men nej.."
"Jag måste berätta för Jakob att nån försökte hångla med mig!"
"Jag älskar Danmark! Killarna är så snygga!"
"Han är perfekt! Jag försöker hitta något fel, men nej.."
"Jag måste berätta för Jakob att nån försökte hångla med mig!"
"Jag älskar Danmark! Killarna är så snygga!"
"Få igång lite drag här nu!"
"Ska jag få upp dig på bordet?"
Ägande.
terra, tältning och solsting
Igår var det sådär superdupervarmt så att man inte orkar göra annat än att ligga ute och steka och få solsting. Det känns konstigt att slippa tänka på skolan.
Terra flydde från kaos och skrik och vi struntade i allt och sov i tält och tittade på nära och kära. Där låg vi med datorn och kollade på film, i värsta fjällräventältet som pappa har haft i storm på Island. En aning generationskrock, haha.
Synd att det är så himla mycket mygg, annars hade vi kunnat sova ute. Det var tillräckligt varmt för det.
Jag tror jag är gjord för att sova ute.
Imorgon ska jag shoppa på dagen och gå på sandrakusinens student på kvällen. Det ska bli roligt det. Synd att man inte får ha jeans bara.
Annars har jag inte gjort ett jota idag heller, tackar som frågar. Det var lika varmt idag och jag fick minst lika mycket solsting, om inte mer. Men en rätt bra bränna också.
Jag passade på att tvätta mitt täcke och kudde och lakan och påslakan och sovlinne när det var så bra torkväder, så i natt kommer jag sova sött i ett skimmer av Ajax Apple Blossom.
"Vad fan ska jag i det hörnet och göra?"
/ Terra när jag sa åt henne att inte mosa frukterna som låg i mitt hörn av tältet.
"Men nu sätter vi upp det här jävla tältet! Jag har redan fått en massa myggis!"
Man hann knappt komma utanför dörren förrän man hade två miljoner myggor på sig. Jisses vilket myggår det här kommer bli.
Terra flydde från kaos och skrik och vi struntade i allt och sov i tält och tittade på nära och kära. Där låg vi med datorn och kollade på film, i värsta fjällräventältet som pappa har haft i storm på Island. En aning generationskrock, haha.
Synd att det är så himla mycket mygg, annars hade vi kunnat sova ute. Det var tillräckligt varmt för det.
Jag tror jag är gjord för att sova ute.
Imorgon ska jag shoppa på dagen och gå på sandrakusinens student på kvällen. Det ska bli roligt det. Synd att man inte får ha jeans bara.
Annars har jag inte gjort ett jota idag heller, tackar som frågar. Det var lika varmt idag och jag fick minst lika mycket solsting, om inte mer. Men en rätt bra bränna också.
Jag passade på att tvätta mitt täcke och kudde och lakan och påslakan och sovlinne när det var så bra torkväder, så i natt kommer jag sova sött i ett skimmer av Ajax Apple Blossom.
"Vad fan ska jag i det hörnet och göra?"
/ Terra när jag sa åt henne att inte mosa frukterna som låg i mitt hörn av tältet.
"Men nu sätter vi upp det här jävla tältet! Jag har redan fått en massa myggis!"
Man hann knappt komma utanför dörren förrän man hade två miljoner myggor på sig. Jisses vilket myggår det här kommer bli.
Sommarov!
Äntligen sommarlov! Underbara sommarlov med skånestrand, salt hav, sol, jordgubbar, sovmorgon, grönska och sena sommarnätter när man bara pratar om allt och ingenting.
Vi samlades i 2:an och Oskar (Orre enligt Anna), gav oss mer och mariekex. Terra hade fått en riktig skratt-urladdning i bilen men det hindrade inte henne att liva upp stämningen lite. Oskar mobbade oss ännu mer för i fredags, av någon anledning har han fått för sig en massa saker som verkligen inte stämmer.
Så tittade vår idrottslärare in och tyckte att det verkade väldigt roligt inne hos oss.
"Ja, dom här tre har ju alltid roligt", sa Oskar. Och det stämmer ju i alla fall.
Sen gick vi till elvan och det var elever som sjöng (och lärare som diggade livet ur sig), rektorn höll tal och det delades ut priser till årets bästa lärare. Det blev Kristina som kvinnlig och Andreas som manlig.
Sen kallades Andreas upp på scenen igen för en liten överraskning. Eftersom han har gått och nynnat på "Sommaren i city 1990" de sista månaderna tyckte elevrådet att det här var ett utmärkt tillfälle för honom att verkligen få sjunga den inför publik och med riktig musik. Dessvärre kunde han inte mer än refrängen och hann inte heller med kareoke-texten, men han uppmanade (tvingade) oss att sjunga och bidrog själv med dans. Haha, då blev det verkligen livat!
Sen var det hejdå och ha en bra sommar och vi ses i höst. I och för sig ser jag inte dem i höst, men det spelar ingen roll såna här dagar. Såna här dagar är allt bra.
Oskar berättade förresten att jag fick mvg på biologi a som jag tentade av. Jihooooo!
Vi missade bussen så vi gick till centrum och köpte glass och sen kom Vanja och Terra hem till mig på en liten visit innan pappa skjutsade hem dom. Det är lite problematiskt att bo sådär mitt ute på vischan ibland, haha.
"Ja då, du kan behålla datorn när du är i Danmark."
/ Vår rektor
"Kan jag få höra ert skratt en sista gång?"
/ Vår idrottslärare
"För de som inte sjunger med blir det Ingvar Gustavsson!"
/ Andreas
"Åh nej, då kan man ju inte reta henne för det längre.."
/ Oskar, när vi berättade att Anna tog bort tandställningen idag.
"Tänk inte på skolan nu!"
/ Andreas
Och var så säker, det kommer vi inte att göra.
Bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst.
Vi samlades i 2:an och Oskar (Orre enligt Anna), gav oss mer och mariekex. Terra hade fått en riktig skratt-urladdning i bilen men det hindrade inte henne att liva upp stämningen lite. Oskar mobbade oss ännu mer för i fredags, av någon anledning har han fått för sig en massa saker som verkligen inte stämmer.
Så tittade vår idrottslärare in och tyckte att det verkade väldigt roligt inne hos oss.
"Ja, dom här tre har ju alltid roligt", sa Oskar. Och det stämmer ju i alla fall.
Sen gick vi till elvan och det var elever som sjöng (och lärare som diggade livet ur sig), rektorn höll tal och det delades ut priser till årets bästa lärare. Det blev Kristina som kvinnlig och Andreas som manlig.
Sen kallades Andreas upp på scenen igen för en liten överraskning. Eftersom han har gått och nynnat på "Sommaren i city 1990" de sista månaderna tyckte elevrådet att det här var ett utmärkt tillfälle för honom att verkligen få sjunga den inför publik och med riktig musik. Dessvärre kunde han inte mer än refrängen och hann inte heller med kareoke-texten, men han uppmanade (tvingade) oss att sjunga och bidrog själv med dans. Haha, då blev det verkligen livat!
Sen var det hejdå och ha en bra sommar och vi ses i höst. I och för sig ser jag inte dem i höst, men det spelar ingen roll såna här dagar. Såna här dagar är allt bra.
Oskar berättade förresten att jag fick mvg på biologi a som jag tentade av. Jihooooo!
Vi missade bussen så vi gick till centrum och köpte glass och sen kom Vanja och Terra hem till mig på en liten visit innan pappa skjutsade hem dom. Det är lite problematiskt att bo sådär mitt ute på vischan ibland, haha.
"Ja då, du kan behålla datorn när du är i Danmark."
/ Vår rektor
"Kan jag få höra ert skratt en sista gång?"
/ Vår idrottslärare
"För de som inte sjunger med blir det Ingvar Gustavsson!"
/ Andreas
"Åh nej, då kan man ju inte reta henne för det längre.."
/ Oskar, när vi berättade att Anna tog bort tandställningen idag.
"Tänk inte på skolan nu!"
/ Andreas
Och var så säker, det kommer vi inte att göra.
Bäst bäst bäst bäst bäst bäst bäst.
060606
Idag är det dagen då vi alla borde samlas och fira och hylla vårt vackra avlånga land. Ärligt talat så är inte nationaldagen mer än en ledig dag för mig. Jag skulle aldrig drömma om att åka till skansen eller liknande för att uttrycka min lycka över att vara född, uppväxt och bosatt i Sverige. Kanske är det för att jag inte är speciellt nationalistisk, jag hejar på Portugal i fotboll och ska flytta till Danmark om två månader. Jag är tacksam över att vara född i Sverige dock, jag är tacksam för den fina naturen, det rena vattnet och det faktum att alla barn har rätt att gå i skolan och skaffa sig en utbildning.
Men som det känns nu så behöver jag ingen nationaldag, mer än att det såklart är skönt att få lite ledigt.
Det behöver ju inte vara den 6 juni för att man ska uppskatta Sverige, man kan ju skänka en liten tacksam tanke någon gång ibland ändå.
The rulers of NV0504!
Varning! Följande inlägg slår alla rekord när det gäller hur snyftigt och känslofyllt en bloggsida någonsin kan bli. Så om du inte gillar lyckliga slut eller snyftscener, stäng ner sidan omedelbums.
Men ibland måste man få skriva sånt här också.
Det är över nu. Det är över, ettan är över, läsåret är över.
Vi hade vår sista skoldag i torsdags, idag gjorde jag det sista provet och på onsdag slutar vi ettan.
Det är sommar och det har gått ett år och det har gått så fort att jag knappt kan tro det. Jag går liksom halvt runt och väntar på att vakna upp för att allt känns overkligt som en dröm.
Jag trodde aldrig att det här året skulle gå så fort. Jag minns hur jag i slutet på förra sommaren gick runt som i en dimma av förvirring och saknad och längtan och bara tänkte på en enda sak; att det här året skulle gå fort. Varje morgon när jag vaknade hatade jag vart jag var men blev ändå glad för att ytterligare en dag hade gått, för att jag var ytterligare en dag närmare nästa sommar. Skolan struntade jag totalt i, jag skulle ju ändå bara gå där ett år, skit samma hur klassen är, skit samma om lärarna är dåliga.
Inget annat betydde något än att tiden skulle gå och det kändes som om kalendern hade tuggummi på baksidan för att dagarna vägrade ta slut.
Men så började skolan och det var Vanja och en helt ny Terra som blommade upp och en Anna som dök upp från ingenstans och vi fyra var så rätt, som om det alltid hade varit meningen att vi skulle vara tillsammans.
Det är därför det delvis känns sorgligt att sluta skolan, för att vi inte kommer att träffas varje dag nästa år, för att vi inte kommer skratta åt Andreas och Oskar, för att vi inte kommer låna femmor av varandra, för att vi inte kommer sucka åt svenskalärare eller mobba fegisarna längst fram. För att vi inte kommer tigga tuggummi av Terra, för att jag och Anna inte kommer väsa "fattar du?!" till Vanja på mattelektionerna, för att vi inte kommer flippa ur på bussen eller på pressbyrån, för att vi inte kommer få såna där skrattanfall när man måste titta ner i golvet eller begrava huvudet bakom den andras axel för att inte brista ut i ett asgarv när man egentligen förväntas vara gravallvarlig och seriös.
I augusti kommer jag börja i en helt ny klass och jag kommer sakna er så mycket att jag inte ens vill tänka på det.
Det är inte bara positivt att det är över, men när är egentligen något enbart positivt?
Jag kan inte förklara varför jag vill åka, och det kommer jag aldrig kunna göra. Men ibland finns det en längtan som liksom dränker allt annat och som är så tydlig att man känner att man kommer förlora sig själv om man inte följer den. Det är som om det alltid har varit så himla självklart, som om jag bara har gått runt och väntat på det här och när det äntligen blir verklighet så är det som att alla bitar faller på plats.
Det. Jag. Tycker. Mest. Om. Med. Er. Och. Det. Jag. Aldrig. Glömmer.
Anna: Ibland känns det som att du läser mina tankar, för att du säger precis det som jag tänkte på.
Jag älskar att du bryr dig om samma knäppa saker som mig, som att få mesarna att be om rast, eller att ta reda på medelåldern på lärarna. Jag älskar att du aldrig suckar eller himlar med ögonen utan hänger på och går in för saker med hela dig. Jag älskar att vi bara kan sitta och prata på World Class i flera timmar eller rita upp hela våra hus och berätta historien bakom varje liten möbelplacering.
Jag kommer aldrig glömma när vi skulle köpa glass på pressbyrån. Hur underbart det var att skratta ihjäl sig åt ingenting. Jag kommer heller aldrig glömma hur ägande vi var på nutidskrysset, hur vi kompletterade varandra och hur Vanja och Terra sa "Men vad ni ska vara duktiga då!" efter varje rätt svar. Jag kan inte fatta att vi bara har känt varandra i ett år.
Vanja: Ibland när jag blir rädd, rädd för livet, som jag kan bli ibland, kan jag tänka på dig och då är det som att det faller ett lugn över hela mig. För att du är så trygg, för att du aldrig sviker.
Dina kommentarer är oslagbara, klockrena, de säger allt. Det är som att du säger det alla andra tänker. Jag önskar ofta att jag var mer som du, att jag hade vett nog att koncentrera mig på det viktiga i livet, som du gör.
Jag glömmer aldrig när vi gick ifrån skolan till barkarby, hur du hängde på och tog det som en utmaning istället för att gå och gnälla över hur långt det var.
Jag har känt dig sen sexårs och ändå har jag aldrig riktigt fattat hur underbar och unik du är. Förrän nu.
Terra: Du är den som känner mig utan och innan och det är så härligt att förstå någon annan så bra att det ibland räcker med ett ord eller en blinkning för att den andra ska förstå precis vad man menar.
Det är så härligt att bara sitta och skriva njviwetivern på msn och skratta åt precis allt och inget.
Det har fallit så naturligt att vi ska göra samma sak, att vi ska vara tillsammans. Det känns så självklart, som att det var uppgjort att det skulle vara så från början.
Vart jag än tänker tillbaka har du funnits där och vi har delat så mycket att jag inte ens vet vart jag ska börja. Vi har varit ToveochTherese, de blonda, hästtokiga, under i princip hela vår uppväxt och det känns som om vi har levt ett helt liv tillsammans.
Och ändå har vi ett helt liv framför oss.
Trots att jag kommer sakna er så är jag lycklig rakt igenom, för jag vet att ni finns kvar till nästa år och att vi kommer ha precis lika jäkla kul som vi har haft det här året. Jag vet att ni inte alltid förstår mig, men jag vet att ni alltid accepterar mig för den jag är och att ni alltid finns där.
Det har hänt så många gånger att jag liksom har stannat upp och tänkt "Men herregud, vad jag älskar skolan. Varför har det inte alltid varit så här kul?"
Det är för att det måste vara vi fyra.
Ni har gjort mitt liv värt att leva och jag älskar er för det.
It's always better when we are together.
Men ibland måste man få skriva sånt här också.
Det är över nu. Det är över, ettan är över, läsåret är över.
Vi hade vår sista skoldag i torsdags, idag gjorde jag det sista provet och på onsdag slutar vi ettan.
Det är sommar och det har gått ett år och det har gått så fort att jag knappt kan tro det. Jag går liksom halvt runt och väntar på att vakna upp för att allt känns overkligt som en dröm.
Jag trodde aldrig att det här året skulle gå så fort. Jag minns hur jag i slutet på förra sommaren gick runt som i en dimma av förvirring och saknad och längtan och bara tänkte på en enda sak; att det här året skulle gå fort. Varje morgon när jag vaknade hatade jag vart jag var men blev ändå glad för att ytterligare en dag hade gått, för att jag var ytterligare en dag närmare nästa sommar. Skolan struntade jag totalt i, jag skulle ju ändå bara gå där ett år, skit samma hur klassen är, skit samma om lärarna är dåliga.
Inget annat betydde något än att tiden skulle gå och det kändes som om kalendern hade tuggummi på baksidan för att dagarna vägrade ta slut.
Men så började skolan och det var Vanja och en helt ny Terra som blommade upp och en Anna som dök upp från ingenstans och vi fyra var så rätt, som om det alltid hade varit meningen att vi skulle vara tillsammans.
Det är därför det delvis känns sorgligt att sluta skolan, för att vi inte kommer att träffas varje dag nästa år, för att vi inte kommer skratta åt Andreas och Oskar, för att vi inte kommer låna femmor av varandra, för att vi inte kommer sucka åt svenskalärare eller mobba fegisarna längst fram. För att vi inte kommer tigga tuggummi av Terra, för att jag och Anna inte kommer väsa "fattar du?!" till Vanja på mattelektionerna, för att vi inte kommer flippa ur på bussen eller på pressbyrån, för att vi inte kommer få såna där skrattanfall när man måste titta ner i golvet eller begrava huvudet bakom den andras axel för att inte brista ut i ett asgarv när man egentligen förväntas vara gravallvarlig och seriös.
I augusti kommer jag börja i en helt ny klass och jag kommer sakna er så mycket att jag inte ens vill tänka på det.
Det är inte bara positivt att det är över, men när är egentligen något enbart positivt?
Jag kan inte förklara varför jag vill åka, och det kommer jag aldrig kunna göra. Men ibland finns det en längtan som liksom dränker allt annat och som är så tydlig att man känner att man kommer förlora sig själv om man inte följer den. Det är som om det alltid har varit så himla självklart, som om jag bara har gått runt och väntat på det här och när det äntligen blir verklighet så är det som att alla bitar faller på plats.
Det. Jag. Tycker. Mest. Om. Med. Er. Och. Det. Jag. Aldrig. Glömmer.
Anna: Ibland känns det som att du läser mina tankar, för att du säger precis det som jag tänkte på.
Jag älskar att du bryr dig om samma knäppa saker som mig, som att få mesarna att be om rast, eller att ta reda på medelåldern på lärarna. Jag älskar att du aldrig suckar eller himlar med ögonen utan hänger på och går in för saker med hela dig. Jag älskar att vi bara kan sitta och prata på World Class i flera timmar eller rita upp hela våra hus och berätta historien bakom varje liten möbelplacering.
Jag kommer aldrig glömma när vi skulle köpa glass på pressbyrån. Hur underbart det var att skratta ihjäl sig åt ingenting. Jag kommer heller aldrig glömma hur ägande vi var på nutidskrysset, hur vi kompletterade varandra och hur Vanja och Terra sa "Men vad ni ska vara duktiga då!" efter varje rätt svar. Jag kan inte fatta att vi bara har känt varandra i ett år.
Vanja: Ibland när jag blir rädd, rädd för livet, som jag kan bli ibland, kan jag tänka på dig och då är det som att det faller ett lugn över hela mig. För att du är så trygg, för att du aldrig sviker.
Dina kommentarer är oslagbara, klockrena, de säger allt. Det är som att du säger det alla andra tänker. Jag önskar ofta att jag var mer som du, att jag hade vett nog att koncentrera mig på det viktiga i livet, som du gör.
Jag glömmer aldrig när vi gick ifrån skolan till barkarby, hur du hängde på och tog det som en utmaning istället för att gå och gnälla över hur långt det var.
Jag har känt dig sen sexårs och ändå har jag aldrig riktigt fattat hur underbar och unik du är. Förrän nu.
Terra: Du är den som känner mig utan och innan och det är så härligt att förstå någon annan så bra att det ibland räcker med ett ord eller en blinkning för att den andra ska förstå precis vad man menar.
Det är så härligt att bara sitta och skriva njviwetivern på msn och skratta åt precis allt och inget.
Det har fallit så naturligt att vi ska göra samma sak, att vi ska vara tillsammans. Det känns så självklart, som att det var uppgjort att det skulle vara så från början.
Vart jag än tänker tillbaka har du funnits där och vi har delat så mycket att jag inte ens vet vart jag ska börja. Vi har varit ToveochTherese, de blonda, hästtokiga, under i princip hela vår uppväxt och det känns som om vi har levt ett helt liv tillsammans.
Och ändå har vi ett helt liv framför oss.
Trots att jag kommer sakna er så är jag lycklig rakt igenom, för jag vet att ni finns kvar till nästa år och att vi kommer ha precis lika jäkla kul som vi har haft det här året. Jag vet att ni inte alltid förstår mig, men jag vet att ni alltid accepterar mig för den jag är och att ni alltid finns där.
Det har hänt så många gånger att jag liksom har stannat upp och tänkt "Men herregud, vad jag älskar skolan. Varför har det inte alltid varit så här kul?"
Det är för att det måste vara vi fyra.
Ni har gjort mitt liv värt att leva och jag älskar er för det.
It's always better when we are together.
Sjung om Studentens Glada Dar!
Igår tog Jeanette studenten, vilket betydde utspring i kista och presentshopping och asgarv åt rektorn (och lärarna) och skrik i folkvimlet och gratulationer och glädje och party.
Det blir bara roligare och roligare för varje år, dels eftersom man känner fler som går ut och dels för att det varje år blir närmare tills vi själva gör det.
Gårdagens slutsatser:
- Den allra vanligaste studentpresenten är smycken.
- Sandra är Terras stallkompis.
- Är man sådär superduperhungrig ska man inte äta för snabbt.
- Terra är riktigt bra på att servera cider, och inte minst till sig själv.
- Hon är också väldigt bra på att smuggla och spela oskyldig när det behövs.
- Att hoppa studsmatta är alltid roligt, och ibland ännu roligare.
- Jeanette kan avslöja pinsamma och ytterst felaktiga uppgifter för en viss mentor.
- Vanja kan komma med kommentarer som egentligen är för enkla men som ändå är så jäkla klockrena.
Idag har Terra och jag legat och kollat på top model precis hela dagen. Jag har ju inte trean hemma men jag börjar förstå Pers nu. Efter ett par program är man fast!
Annars så blommar syrénen här hemma och det luktar så där som det bara gör på somrarna. Och det regnade just ett riktigt sommarregn som gör luften lättare att andas.
"Här är Sandra, min stallkompis!"
/ Terra
/ Terra
"Va!? Är THERESE här!?"
/ Historialärare Peter i en antydan om att Terra kanske skolkat lite väl mycket på sistone.
"Nu har ni bara två år kvar tjejer!"
/ Spanskalärare Jessica, och hell yes att vi har!
"Den här tandkrämen var det ingen sprutt i!"
/ Vanja
"Men gud, ta bort pajasen!"
/ Vanja om sig själv på bilden nedan. Jag tror att ni kan lista ut vilken, hahaha.
"Lite refill kanske.."
/ Terra, om och om igen under stort sett hela kvällen, haha.
"Vill de säga något så gör de det."
/ Vanja om att Terra och hennes farmor har samma förmåga och röstläge att få fram precis vad de vill.
"Men det är skillnad med mig, jag ÄR sån här!"
/ Helene. Så sant, så sant.
"Fan vad ni är fulla."
/ Terras granne Ingemar.
Grattis Jeanette!
/ Vanja
"Men gud, ta bort pajasen!"
/ Vanja om sig själv på bilden nedan. Jag tror att ni kan lista ut vilken, hahaha.
"Lite refill kanske.."
/ Terra, om och om igen under stort sett hela kvällen, haha.
"Vill de säga något så gör de det."
/ Vanja om att Terra och hennes farmor har samma förmåga och röstläge att få fram precis vad de vill.
"Men det är skillnad med mig, jag ÄR sån här!"
/ Helene. Så sant, så sant.
"Fan vad ni är fulla."
/ Terras granne Ingemar.
Grattis Jeanette!