a trip down under

Just precis idag har jag varit ett helt år i staterna. Det är inte klokt nånstans. Dom säger att tiden går fort, men så här fort? Det går inte att fatta det när andra säger det, man måste uppleva det själv.
Det är mycket som är sista gången nu. Sista gången jag tankar, sista gången jag skjutsar lillan till gymnastiken, sista middagen vi äter hemma. Imorgon blir det sista passet på gymmet och jag kom nyss hem från sista kvällsprommisen med steph. Jag kommer verkligen sakna steph alltså. Vill inte ens tänka på det. 
Det är mycket jag inte vill tänka på. Det blir liksom sorgligt och jobbigt då. Jag har tänkt alldeles för mycket i mitt liv redan, och är det något jag har lärt mig av det är det att det väldigt sällan leder till något gott. 
Ena sekunden känns det som att jag har sjukt mycket att göra, lösa ting fladdrar omkring och blir aldrig riktigt gjorda. Andra sekunden hittar jag mig själv framför datorn, tänkandes att "jaja, jag har ju full kontroll på allt, jag har ju egentligen inget annat göra än att chilla."
Nu tar jag i alla fall tag i mitt bombnedslag till rum och röjer undan här inne, sen ska jag äta jordgubbar och glo på despis. 
Det blir bra det. 

 

Herregud alltså. Varför ska allt roligt hända precis när man ska åka härifrån?
Var ute på min värdpappas fancy restaurang i fredags och åt med familjen, störtade hem och gjorde mig i ordning på en kvart, tog bilen ner till mountain view och hämtade upp linda och steph. Drog till PA och någon bar som hette nuthouse där det var nötskal på golvet och en stor bur i hörnet med en apa i, där man kunde hämta gratis jordnötter? Drack massa drinkar och drog vidare downtown PA, hoppade runt på massa ställen, pratade med random folk, hade en väldigt händelserik hemfärd och slocknade efter mycket om och men. Vaknade upp, blev skjutsad till min bil som gudskelov var hel och fin, mötte upp dee och åt pizza, tog en tuppis i hennes säng. Som jag kommer sakna att hänga hemma hos dee alltså.
Sen drog jag hem i eftermiddagssolen, gick ut med min familj och åt på mexikanska för sista gången. Sen sa min kropp ifrån så min sista lördagskväll i cali spenderades i sängen halvsovandes framför datorn.
Så vaknade jag upp och det var söndag och jag låg däckad i solen halva dagen och åt alldeles för mycket choklad som påskharen varit snäll nog att komma med.
Känns kanske lite synd att sega så här när jag har så få dagar kvar, men å andra sidan är det här sista gången på länge jag får en lugn dag utan någonting att göra.
Nu drar jag iväg på avskedsmiddag för simone, sen ska jag försöka hinna med att träffa min andra aussie och sen är väl den här helgen över.
Jag har två dagar kvar som au pair och tre dagar kvar i burlingame. Sen avslutar jag det här kapitlet i mitt liv.
Hjälp.

Så är det fredag och nedräkningen är nere på fem dagar. Det är mycket känslor just nu. Det kan vara jobbigt, men det är ändå mycket bättre än att vara disträ och likgiltig. Jag känner så mycket och så starkt.
Följde barnet till skolan och kände stor lycka över att få ledigt ända till fem i eftermiddag eftersom hon ska leka med en kompis efter skolan. Stack ut sprang och kände mig stark och mjuk och oslagbar. Efter 1,15 kom jag hem och drack en halv flaska julmust som blivit över sen december. Och herregud så gott det var. Jag älskar julmust och jag älskar att få den där sockerkicken, att känna hur snabbt energin sprider sig ut i hela kroppen. Så jag satt där och njöt och sen stack jag ut ytterligare en halvtimme. Kom hem, la mig i ett bad som var så hett att man liksom kände hur hela kroppen skrumpnar. Sen gick jag upp och lindade in mig i en handduk och en filt och nu sitter jag här i min vita fåtölj. Jag gillar tanken av det här, att sitta här i bara filtar, utan kläder. I ett ljust rum med trägolv och dörrar ut mot altanen. Vet inte varför, men det känns fint på något sätt.

Jag har inte så mycket planer för dagen förutom att jag ska pyssla ihop en grej åt en väldigt fin och betydelsefull person. Vi får se hur det blir.
Jag tänker på det när jag sitter här på andra sidan jorden, ynka dagar tills jag får återse mina barndomsvänner och veckor tills jag får återse mitt älskade stockholm och alla som finns där. Speciellt min bror. Jag blir helt varm när jag tänker på att se honom igen. Jag är så lyckligt lottad som har världens bästa bror. Jag tänker på allt jag har och allt jag varit igenom och allt jag åstadkommit.
Och det är ett lugn jag får som säger att allt kommer ordna sig. Jag kommer klara av allt jag utsätts för. Det kommer hända både roliga och jobbiga saker, men jag kommer klara mig.
Det är ingen sån där himlastormande glädje som får mig att dansa runt och skratta högt, inte den där lyckan jag alltid letat efter. Det här är något ganska nytt för mig, någon slags trygghet. 
En mycket klok man sa till mig en gång att det var det man skulle sträva efter, att vara nöjd liksom. Att titta på sitt liv och inse att ja, jag är nöjd. Jag börjar nog komma dit nu. Och jag börjar förstå att det är det här som är att vara lycklig.

Det är en vecka kvar och det börjar kännas ännu mer stressigt. En vecka och sen kommer jag aldrig mer bo i staterna. Eller aldrig och aldrig. Man vet ju inte. Men det känns inte som så. Jag var och skickade iväg min kartong till sverige idag, märkte aldrig riktigt hur tung den var när jag höll på att packa, tänkte mest på att allt skulle få plats. Nog borde jag fått misstankar när jag typ hade sönder badrumsvågen när jag försökte väga lådan, men icke. När jag väl skulle iväg med den idag fick jag nästan panik när jag insåg att jag knappt kunde rubba den. Sånt är ju liksom aldrig ett jätteproblem när man bor med en pappa och en lillebror som i vanliga fall skulle hjälpt till, ett helt enkelt bara tagit den i famnen och gått ut med den till bilen. Eller en mamma som insett sina brister och skaffat en liten kärra som man lätt kan dra tunga saker med.
Men nu är det inte som i vanliga fall och här stod jag med mina 163 cm och försökte få grepp om en flyttkartong med två meters omkrets. Men fanemig skam den som ger sig, jag har väl inte spenderat hundratals timmar på gymet för intet! Så med otroligt mycket möda och slit och starka lårmuskler fick jag ut lådan till bilen och även in i baksätet och iväg till posten. Väl där fick jag låna en vagn att släpa in den i, och självklart var den alldeles för tung för att skickas till svea.
Så det blev till att packa om allt som låg så omsorgsfullt ihoprullat för att utnyttja varje millimeter av lådan. Upp och riva och slita i allt för att komma åt det tyngsta, som såklart låg i botten, och lägga över i en annan låda. Där stod jag högröd i ansiktet och svetten lackade, och viftade med underkläder och schampoo och gamla vs-påsar jag varit alltför nostalgisk för att kasta. Det kom in en kroatisk kvinna och började sucka och tyckte synd om mig, "tur att du är ung" sa hon bara och skakade på huvudet. Jag höll med, och tackade mig själv för att jag väntat med att duscha till efter postbesöket.
Herre min je säger jag bara. Just då var jag tacksam att jag bara ska vara här en vecka till och framför allt för att ingen jag kände kom in på posten just då.

Jag har tio dagar kvar i burlingame och jag börjar känna lite panik. Mitt år är snart slut och det kommer aldrig igen.
Men jag har haft världens bästa helg som jag aldrig kommer glömma. I lördags blev det utgång med dee i PA, vi åt mexikanskt, drack margarita, träffade massa roliga människor och hade hur kul som helst. Slocknade hos henne vid tvåtiden och kördes upp vid åtta. Det var nämligen surfingdags! Dees snälla värdpappa som dessutom är typ proffisionell surfare hade lovat att ge mig en privatlektion och nu var det dags! Det var typ tio grader i vattnet, det var ingen större fara eftersom vi hade våtdräkt, men det tog inte lång tid förräns fötter och händer var avdomnade. Men herregud vad roligt det var. Något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag är ju som en liten fisk i vattnet och jag studsade och hoppade på vågorna och svalde salvatten och tumlade runt. Lyckades faktiskt stå upp flera gånger och surfa ut vågorna ända in till stranden ståendes på knä. Åh, vad kul det var, jag vill bara göra det igen och igen. Dee satt på stranden och var fotograf, hon är ju från down under så att bada i vatten kallare än 20 grader är big nono för henne.
Sen åt vi lunch och bara hängde hemma hos henne hela eftermiddagen. Så himla skönt att bara hänga med en riktig familj sådär och bara göra ingenting.
Nu är lådan snart packad och ska skickas hem, resväskan är halvpackad, garderob och byrå är tomma och huvudet är förvirrat.
Men det blir som det blir helt enkelt.

Skypade med brobarnen idag och styrde upp de sista detaljerna inför resan. Dom hade redan haft ett planeringsmöte hemma i svea, där det beslutades att jenny skulle ta med hårfön, ellie skulle ta med plattång, och becka skulle ta med kortlek.
Dom kommer hit om två veckor och jag längtar så himla mycket. Jag tror att vi kommer ha så kul tillsammans och att det här kommer bli en resa vi kommer minnas för livet. Det är så roligt när man glider tillbaka till folk man inte umgåtts med på så länge, vi har vandrat på olika vägar i livet sen vi slutade nian, då och då har vi skymtat varandra och vinkat, men inte mycket mer än så. Och nu verkar våra vägar korsa varandra igen och gå ihop.
Det känns som att det är meningen.
Det bästa var nog ändå när vi pratade om hur mycket de skulle packa och jag sa att de inte skulle packa mer än det absolut nödvändiga, och jenny sa på fullaste allvar "Jamen det jobbiga är ju om man inte tar med så mycket, och så tar man liksom med fel kläder, så att man blir ful på alla bilder!"
Hahaha! Exakt så har jag gått runt och tänkt de senaste dagarna, vilka outfits jag ska ha på mig under mina sista dagar i sanfran. Det är ändå skönt när någon är så lik en själv. Så framstår man inte som lika knäpp.

Det är så jobbigt att inte kunna skriva. Det är när jag inte kan skriva som jag inte vet vad jag känner.
Jag känner så mycket, men jag får inte tag i vad.
Vi har i alla fall varit nere i LA och på disneyland fem dagar och jag lovar att det kommer bilder och sånt senare.
Men klart det tär på mig att umgås med familjen så mycket och inte komma undan. Jag blir lätt som ett bihang, någon som inte riktigt syns, och jag är inte van att vara det. Jag glömmer liksom bort vem jag egentligen är. Luften gick ur mig igår i bilen på väg hem och jag lyssnade på winnerbäck konstant 6 timmar och återvände lite till mig själv.
Idag var jag tillbaka på gymmet och hon i receptionen kände direkt igen mig och frågade glatt om jag skulle köra mitt otroliga cykelpass igen? Yes, man!
Så köpte jag en stor låda på posten som jag börjat fylla med grejer som ska skickas hem. Jag har nog inte riktigt lika mycket grejer som jag trott. Skönt. Men min lampa i taket har pajat så när det blir mörkt kan jag inte göra så mycket. Knappt blogga faktiskt.
Jag kanske skyller på det och lägger mig i badet en stund.
Kan inte sluta tänka på att jag inte har någonstans att bo när jag kommer hem. Det känns så tungt.
Vem är jag egentligen? Vem har jag blivit?
Jag har två veckor kvar som au pair och det klart att det är lite panik. Det är så mycket saker jag aldrig gjorde.
Men vafan. Livet är långt och usa finns ju alltid kvar.

Så var helgen över och den avslutades hemma hos stephanie med slinghätta och blekningsmedel. Steph var otroligt tålmodig och nogrann och det har aldrig någonsin varit så smärtfritt att slinga håret som när hon gjorde det. När jag åkte hem över fem timmar senare var jag supernöjd och min fula utväxt var ett minne blott.
Idag har jag tagit hand om barnet hela dagen eftersom det är spring break, jag har mest njutit över mitt snygga hår och suttit i solen i parken och vid poolen medans lillan lekt och badat. 
Sen gick jag och stephanie ut och gick en prommis, jag hade tänkt springa en liten liten sväng efteråt men det blev inte så ändå. Jag gjorde lite situps och fick mjölksyra i hela kroppen. Tänk att jag fortfarande är så slut sen i lördags.. Så det blir en vilodag till.
Det är så tråkigt att skriva ibland, jag märker det. Så jag däckar nu och glor på tv istället. 

Jag sov ut och när jag vaknade var det mulet. Så jag stack ut och pressade mig själv i hela två och en halv timme. Herregud. Jag säger bara det. Vad jobbigt det var. Kände mig som ett freak på slutet, vinglade fram som värsta fyllot, kunde knappt lyfta benen.
Sen däckade jag i badet, lyckades linka ut i köket och göra en sallad, och nu sitter jag här i min fåtölj.
Känns kanske lite sorgligt att inte ha gjort mer av lördagen än så när klockan ändå snart är fem, men vafan.
Det kostar att ligga på topp helt enkelt.

Fredagen kom och det var lika varmt. Och jag var lika trött.
Somnade lite ute i solen på baksidan så nu liksom stramar det sådär skönt i skinnet som det gör när man varit på solsemester. Nej, jag har inte bränt mig. Var inte oroliga.
Jag har inga direkta planer för helgen. Jag ska unna mig att sova ut har jag bestämt. Först hade jag tänkt kliva upp i ottan och springa långpass innan det blir för varmt. Men jag måste nog ha en riktig sovmorgon för första gången på tre veckor. Jag får väl springa på kvällen i värsta fall.
Jag blev lite ledsen tidigare och kände att allt var skit och depp och svart. Men så loggade lillis in precis just då och fem minuter senare kände jag mig glad igen. Slump? Tankeläsning?
Nu är det bara drygt tre veckor kvar tills brobarnen kommer hit och gud vad jag längtar. Så konstigt, för vi har setts väldigt sällan de fyra senaste åren, och ändå saknar jag dem nu. Jag längtar efter ellies energi, beckas klockrena humor och jennys trygghet.
Kom hit nu hörrni!