en vanlig fredag
Åt lunch med lisa igår i palo alto, lisa är en svensk au pair från norrland jag haft turen att stöta på, och palo alto är en jättemysig liten stad (samhälle?) typ tjugo minuter härifrån. I alla fall pratade vi lite om syskon och som vanligt när jag träffar någon ny människa så kommer frågan "men står du nära din bror eller?" Och jag har liksom svårt att få fram ett bra svar, att bara säga "jaa, det gör jag", räcker liksom inte. Ord kan inte förklara hur mycket harald betyder för mig, att han är den enda personen i mitt liv jag inte kan leva utan, att det varenda dag utan honom känns som att något saknas, att han är den enda i hela den här stora vida världen alltid har tid att lyssna på mig, den enda jag någonsin vågar blotta hela mig och vara mig själv inför, den enda som alltid står på min sida. Jag kan inte ens tänka på hur livet skulle se ut utan honom, ibland kan jag till och med vara så töntig att jag inbillar mig att han har blivit sänd till mig som någon skyddsängel från gud eller högre makter för att jag ska klara mig i livet och att han därför typ bara är till låns, lite som jesus till folket som sen återvände till himlen. Att han liksom är för bra för att vara sann.
Att tänka på lillis och hur roligt vi har och hur stark jag känner mig med honom bakom mig gör mig lite ledsen eftersom jag undrar om jag verkligen gjort rätt som åkt ifrån den där styrkan som det innebär att vara en av två. Nu är jag ensam. Det är då det lätt kan börja svaja.
Nej nu får det vara slut med meningslöst babbel för idag. Jag har träffat på så mycket trevligt svenskt folk på sista tiden, har redan träningsvärk eftersom morgonens styrkepass, lillisen kommer hit om sex veckor och nu ska jag ha en härlig helg i cali. Punkt.
skolstart
Vissa saker, vissa tidsperioder är så sjukt jobbiga att man inte ens orkar tänka på hur jobbigt det är när man är mitt uppe i det. Man orkar inte tänka på hur gärna man skulle vilja lägga av, det enda man kan göra är att lägga all sin energi på att göra klart det, man kämpar på med en enda tanke i huvudet; att bli klar. Att komma i mål. Och när man väl är klar kan man inte riktigt tro att man faktiskt klarade av det.
Jag kan se tillbaka över en del av mina prestationer och inte riktigt fatta att jag gjorde det.
Vandringen i nian med iskalla nätter i vindskydd, fötterna fulla av vattenblåsor, över femton kilo på ryggen och skokräm i hela ansiktet.
Tredje året i gymnasiet med dubbelt schema, extrajobb, danmarksvisiter var och varannan helg och den största sorgen och förlusten jag någonsin varit med om. Som resulterade i precis de betyg jag ville ha och årets student.
Att bli dumpad, tillsammans med finskan, på gränsen mellan malaysia och singapore, klockan fem på morgonen i beckmörker, utan telefon, pengar, någon att fråga eller få någon som helst hjälp av.
Åtta månader på ncc med fler övertidstimmar än jag kan räkna, som resulterade i hundratusen kronor på sparkontot.
Och så den här sommaren.
glada dar drar korta strån.
Huvudet är bättre, men inte bra. Jag har fortfarande så ont att jag inte riktigt orkar koncentrera mig på nånting.
Och jag är trött. Så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig nu, tio i sex.
Den skrämmer mig lite, den här huvudvärken. Att den liksom aldrig försvinner.
Jag har bytt jorden er giftig mot winnerbäck. Orkar inte med något annat just nu.
Det har varit så satans hett idag, och fast jag sprang intervaller när lillan hade gymnastik känner jag mig skyldig på nåt sätt. Jag har inte varit på gymmet på tre dagar nu. Jag borde störta iväg nu direkt när jag blev avlöst. Men det är som att luften gått ur mig. Så här ligger jag på sängen. Och lyssnar på att fånga en fjäril.
migrän.
Hela den föregående veckan har jag dragits med huvudvärk. Jag har försökt förstå varför, träna - check, äta - check, dricka vatten - check, sova - check. Sen kom jag på vad det var, vad det måste vara. Vistas hela dagarna med en alltför ofta skrikande sjuåring - CHECK.
Jag är normalt väldigt känslig för höga ljud. Har alltid varit, det är något ärftligt från min mamma tror jag. Jag får ont i öronen, ont i huvudet, men det ger mig också en stark obehagskänsla som är svår att förklara. Jag känner mig rädd och otrygg på något sätt, om något smäller till högt kan jag nästan börja gråta. Det är därför jag har en utvecklad fobi för ballonger.
Jag har försökt få lillan att sluta skrika och ropa. Men det är svårt. Hon glömmer bort sig hela tiden. Och jag säger om och om igen varför måste du skrika, vi sitter precis bredvid, vi är inte döva, men om du fortsätter gapa som du gör nu så dröjer det inte länge förräns vi är!
Idag sa mitt huvud stopp. Det är nog med höga ljud nu. Huvudvärken la sig över mig som en tung filt och den kväver allt annat. Blev helt stel i nacken och synen började bli suddig och flimrig och jag lyckades med nöd och näppe ta mig hem från vårt au pair - möte.
Att komma in i mitt mörka, tysta rum kändes som en välsignelse.
Här kommer jag ligga tills imorgon bitti.
190810 - 1000
Alla mina år med simning och friidrott har jag jämt fått höra att jag har potential, men jag sätter stopp för mig själv med mina tankar. Det sitter i huvudet tove.
Kanske är det äntligen dags för mig att vinna över mina tankar. En gång för alla.
Nu har jag tagit ett bad och ätit middag och ska tillbringa resten av kvällen med en kopp te och lite jordgubbar - med mjölk!
sjukt nöjd.
Sen åkte jag hem och vi delade ut lite presenter till min värdmamma och det var tårta och ljus och sång och hela baletten. Jag lagade min älskade vitlökspasta för första gången på månader och det var så fantastiskt gott och framkallade minnen från tiden i lägenheten när jag jobbade över tio timmar per dag och knappt åt något annat.
Det var så trevligt att sitta och prata och bara umgås allihop, det är inget man är bortskämd med direkt i det här huset så det gäller att njuta när det väl händer. Sen åkte föräldrarna iväg på sin konsert och jag la lillan. Hon somnade så fort hon la huvudet på kudden så nu sitter jag här och är nöjd som sagt.
Har lite ont i huvudet men det är inget som inte en kopp te och lite paradise hotel kan bota!
Och mamma; fick en del tips om konstmuseer i sf också av min värdmamma som tydligen är värsta konstentusiasten. Enligt henne är det skandal att jag inte är det minsta intresserad av monet och impressionismen och allt vad det är. Jag är fortfarande tveksam..
det fladdrar till som i en dröm
Jag har tränat så duktigt i tre dagar nu och det stör mig att jag måste ha en vilodag eftersom värdföräldrarna ska ut och fira mammans födelsedag och jag ska vara barnvakt. Jag är rädd för att min förbränning ska gå ner helt även fast jag egentligen vet att det inte funkar så. Att det är vilan efter träning som gör en starkare.
Jag vet att jag är för smart för att få ätstörningar, men jag vet också att jag har riktigt lätt för att bli besatt. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att klanka ner på min kropp och jag önskar att jag bara kunde få bli vältränad en gång för alla så att jag slapp tänka på det. Jag är villig att slita hårt, herregud brände ju över 1000 kcal igår på gymmet PLUS styrka, men det är som att jag inte har den rätta kunskapen. Kanske borde jag investera i en personlig tränare som kör skiten ur mig? Kanske skulle jag bara nöja mig med att jag är frisk och stark? Kanske kan jag ta mig en runda på löpbandet ute på baksidan när lillan gått och lagt sig?
Många frågor och hittills inget svar..
jorden er giftig
Sen igår kväll dunkar joey moe - jorden er giftig på repeat, emma skickade den till mig och jag är fast.
Den är så sjukt bra men samtidigt gör det mig lite ledsen. Jag saknar danmark så mycket. Jag önskar att jag var tillbaka i 2007 med rugtoften och familjen och favvo och festerna och klassen och fysiklektionerna och torsdagsutgångarna och ölen och team freja.
Jag vet att jag har sagt det många gånger förut, men jag måste tillbaka till danmark. Det måste jag helt enkelt.
Men ändå är jag rädd att det inte kommer bli samma sak. Att det jag hade i frederikssund var för bra för att vara sant. Att komma dit och skapa världens bästa tillvaro var som en välsignelse och det är som att jag gav upp det när jag flyttade därifrån.
hurtbullen
Mina ben värker lite nu efter över två timmars motion, men huvudvärken är borta!
har du en plats där jag kan vila?
Klockan är snart sex och jag har sån skärande huvudvärk att jag knappt kan tänka. Det känns som att det kan utveckla sig till migrän och är det något jag är livrädd för så är det just migrän.
Det gör så ont att jag inte ens orkar reagera över kritik eller dålig attityd, jag har inte gjort något fel så jag tänker inte ta åt mig. Det är inte mitt fel att dom stressar ihjäl sig och jobbar tolv timmar om dagen.
Men jag tror mamman tar över nu så det blev endast 8,5 timmar för mig idag.
Helst skulle jag vilja lägga mig ner i ett mörkt rum och lyssna på winnerbäck och låta huvudet bli tomt.
Men jag sveper en kopp kaffe och drar till gymmet. Det tömmer huvudet det med.
kyrkklockors slag i en vaggande timma
Så pustar jag ut efter ännu en helg och har redan ångest för veckan som kommer. Men det är sista veckan av sommarlovet, så det ska väl gå.
Jag är så tom i huvudet, jag vet inte vad jag ska skriva så det får väl bli en helt vanlig tråkig uppdatering.
I fredags blev jag upplockad av de sköna skåningarna plus en go göteborgare och vi hade tjejmiddag. Så himla trevligt och roligt att få ha äkta svenskt fredagsmys med tacos, vin och babbel. Självklart satt vi utomhus, det hade inte mina aussie-tjejer klarat av i mer än en minut haha! Det var en jätterolig kväll och jag fick träffa en hel del nytt folk. Kom hem vid tvåtiden och somnade sött i min säng.
Vaknade upp tidigt och stack ut på en hurtig promenad innan frukost. Sen ringde simone och vi möttes upp för att shoppa innan vi drog till dee på poolparty. Folk drog sig hem tidigare än vi trott och vi åkte spontant till ikea och strövade runt där lite. Jag köpte lingonsylt och visade upp sveriges stolthet för simone.
Sen åkte vi till target och köpte massa saker till scrapbooking, så här ska det dokumenteras minnen! Vi avslutade kvällen med en sen middag på cheescake factory. Så himla gott och trevligt! Dit kommer jag definitivt ta med min kära familj som kommer om mindre än två månader!
Imorse vaknade jag och drog direkt till gymmet en timme. Plockade upp simone och åkte på hotelljakt runt om i området. Var med om en sjukt pinsam upplevelse på ett av hotellen som jag gärna hade sluppit. Vi frågade om vi fick kolla på ett av rummen och gubben i receptionen gav oss en nyckel och massa förmaningar. "Det är till rum 216. 2-1-6. Gå bara in, tänd inte lampan, rör ingenting." Som att vi skulle gå in där och börja hoppa i sängarna eller ta oss en dusch? Vad trodde han egentligen? Nåja, vi gick till rum 216 som var i en helt annan byggnad och på andra sidan hotellet. Direkt när simone öppnar dörren ser vi att det ligger någon i sängen! Han vänder sig om och ser förvånat på oss som står och glor som två fån i dörröppningen. Ett litet förvånat "hej..?" kommer från honom innan simone snabbt stänger dörren igen och vi typ springer därifrån i skam. Vafan liksom?! Tänk om han hade varit naken eller nåt?
Efter den episoden kände vi oss klara med hotelletandet, så vi hämtade upp en engelsk tjej, nick, och drog till stranden men där var det mulet och iskallt. Så vi åt maten vi hade med oss och åkte sen och shoppade IGEN men den här gången hittade jag faktiskt ett par stövlar! Bingo!
Nu sitter jag här och lyssnar på winnerbäck och försöker samla kraft för att gå och göra någon form av middag. Lite svårt bara när det knappt finns något i kylen men när mästerkocken agelii (och nej, jag menar inte harald!) är på krigsstigen ska det nog lösa sig. Jag får väl steka ett ägg i värsta fall.
Och harald, är det något jag saknar ens i närheten av så mycket som jag saknar dig så är det din blomkålssoppa eller thaigryta, herregud, bara tanken kan göra mig grinfärdig.
vi har en lång väg framför oss
Jag vill shoppa men samtidigt vill jag spara pengar. Jag vill ha nya höststövlar och samtidigt som jag älskar att sola och steka så saknar jag den vackra svenska hösten med regn och rusk och färgglada löv. Och luft som är så lätt att andas.
Igår träffade jag två sköna skåningar. Det var på tiden att jag fick en dos av svenska igen! Speciellt skånska, jag som missade min sommar i skåne i år.
Det gör vi om, va?
Klart slut.
babbelmaja
Lillan har sina svåra stunder när det gäller att koncentrera sig. Det har nu tagit henne över en timme att göra sina "läxor" dvs 5 sidor med matte och engelska, typ skriva bokstäver osv. Hon springer runt och dansar och sjunger och blir distraherad av både det ena och det andra. Hon blev helt till sig över att en tjej på danska paradise hotel rapade, lyckligtvis förstår hon inte danska och alla grova saker de kläcker ur sig, men det kändes ändå lite väl opassande för en sjuåring.
Nyss fick jag nog av att lyssna på hennes mun som går i 180.
J: Gör dina läxor nu och babbla inte så mycket hela tiden.
L: Men det är ju min hobby att prata..
jag gick från a till b
Det ger mig så mycket styrka att känna att folk bryr sig om mig.
Att jag nog aldrig blir helt ensam.
Sitter här och laddar för gymmet. Fan ta alla problem, dom dränker vi i träning!
se mig, hör mig, känn mig.
Efter att ha pratat med folket på flygplatsen i florida som var otrevliga och inte ville hjälpa till har jag tre val. Jag kan antingen strunta i det där jävla pappret och jag kommer inte bli utkastad ur landet eller nåt, men jag kommer inte kunna skaffa körkort här. Jag kan också betala 320 dollar och få ett nytt. Eller så kan jag åka över gränsen till exempelvis mexico eller kanada och få ett nytt när jag kommer tillbaka igen, såsom jag skulle ha fått ett nytt när jag kom tillbaka från bahamas.
Jag orkar inte riktigt tänka på det just nu, men förr eller senare måste jag väl ta ett beslut om det.
Jag sprang 53 jävla minuter igår och jag kände mig så stark, så där som att man aldrig kommer stanna igen, benen bara gick och gick som en maskin och mot slutet flög jag. Jag älskar den känslan. Den som gör all träning, alla svettiga timmar och all smärta värt det. När allt bara går av sig själv och andningen är i perfekt harmoni med fotstegen, när hjärnan blir helt tom och rensad. Det är en konstig men underbar känsla. Att bara flyga fram och för en gångs skull inte tänka på någonting över huvud taget.
Speciellt underbar för mig. Jag tänker ju som bekant alldeles för mycket.
Är helt inne i du som reser mig, igen. Det påminner mig om förra hösten, när jag satt på ncc sent varje kväll, ensam med mina ostknäckemackor, och lyssnade på den på youtube. Om och om igen.
Och fortfarande ger den mig nya känslor och tankar. Ibland kan jag komma på mig själv med att bara sitta och lyssna, sjunka in i texten. Det finns nya vinklar och vrår i orden som jag inte märkt förut. Det är därför jag älskar winnerbäck. Det är så mycket mer än bara musik, och de riktigt bra låtarna blir aldrig platta och tråkiga, de förlorar aldrig sitt djup.
Det var allt från poesi-tove för idag. Imorgon är det helg och dee har lovat mig att vi ska ut och göra stan osäker.
du säger väl till om jag ska gå?
Jag ringde en bunt olika nummer och slussades runt bland massa olika kontor och fattade inte mycket av vad som hände. Försökte förklara mitt problem för folk som inte ville lyssna och som bara gav mig ett nytt nummer att ringa. Till slut ringde jag cc's kontor och äntligen fick jag en vänlig människa på tråden. Hon sa att det fanns två alternativ. Antingen ringer jag till flygplatsen i florida och får dom att hjälpa mig gratis, eftersom det totalt är deras fel som inte gav mig de papper jag skulle fått. Eller så ansöker jag om ett nytt, vilket kostar 320 dollar.
Grattis. Jag blir så jävla trött och ledsen på att jag ska få problem bara för att andra människor inte sköter sitt jobb. Varför ska jag få ta konsekvenserna? Och varför vill ingen hjälpa mig? Jag vill inte bli omhändertagen som ett litet barn, men jag är ju inte från det här landet! Jag vet inte hur saker och ting funkar! Hade jag jobbat på något statligt verk i sverige och någon utlänning hade frågat mig något hade jag aldrig struntat i att lyssna och slussat bort dem utan att försöka hjälpa till. Och jag hade aldrig i livet varit otrevlig. Vart är empatin och medkänslan undrar man ju?
Grinade som en liten unge här i min ensamhet och ringde hem och fick den jag allra mest behövde på tråden. Någon som förstår hur jobbigt det är, som håller med när jag spyr galla och som lyssnar med hela hjärtat. Älskade lilla bror. Jag försöker beskriva hur mycket bättre du gör mitt liv, men det går inte.
Egentligen skriver jag inte det här för att klaga. Jag är på väg ut att springa och jag kan liksom inte få mig själv att göra det. Så jag tar till mitt allra säkraste knep, att skriva om det här på bloggen. Har jag skrivit att jag ska ut och springa kan jag inte med att inte göra det. Det går bara inte. Då är jag tvungen. Så därför skriver jag det nu. Jag sticker ut och springer.
Hej.
jag älskar språkskillnader
Jag sitter framför danska paradise hotel och hör ett uttryck jag helt hade glömt och som fortfarande får mig att haja till. Ni vet hur man på svenska kan säga "skita i" istället för "strunta i"? På danska säger man "skita på". Jag kommer aldrig glömma när jag hörde det första gången, min mossiga mattelärare i danmark, 65+, förklarade något om x och y och paragrafer och när någon frågade, vad händer med x där, så sa han helt naturligt, "den skiter vi på!" Och jag bara satt och gapade. Plötsligt fick det en innebörd, det lät plötsligt så äckligt och konstigt, vadå skita på? Jag tänker aldrig på skit eller avföring när jag säger "det skiter jag i", men när han sa "på" istället för "i", så tänkte jag plötsligt på, ja just det.
En annan sak jag just blivit påmind om av ett sms från australien-dee är ett av mina nya favorituttryck. Ni vet de hatade och omtalade "love handels" eller "kärlekshantagen"? (På danska heter det något så grovt att jag inte ens vill skriva ut det här.) I australien säger man tydligen "muffin tops". Som att fettet liksom hänger ut över byxorna såsom muffinsen hänger ut över formen. Hahah! I love it!
I guess I don't know my own strength
Jag börjar bli less på att jag sliter och svettas timme ut och timme in och ingenting händer. Jag vet att jag inte har mycket fett att bli av med och att går sakta, men så här sakta kan det inte gå. Jag kämpar så hårt och jag ser ingen skillnad varken i styrka, vikt eller kondition. Kanske står jag på en plattform och rätt som det är kommer jag plötsligt märka världens förbättring. Kanske tränar jag fel. Kanske äter jag fel.
Jag har provat att äta ungefär det jag vill men balanserat och i rätt mängd och på rätt klockslag. Jag har provat att träna kondition, förbränning och styrketräning. Jag har provat att springa. Ingenting hände.
Jag provade att gå på diet utan kolhydrater i en vecka men allt som hände var att jag blev för svag för att träna över huvud taget.
Jag önskar att jag hade en personlig tränare som gav mig ett schema på exakt vad jag skulle göra och vad jag skulle äta. Jag skulle följa det till punkt och pricka utan att tveka. Skulle ett proffs ge mig de tips jag behöver skulle jag utan tvekan vara tillräckligt målmedveten.
Så, känner någon (hrrm pappa?) sig manad?
vad ska vi åt för håll?
Blev försenad imorse för första gången sen jag kom hit, gps:en ledde mig fel och jag blev helt frustrerad och när jag kom fram till lägret 5 min försent var lillan lite orolig och trodde att jag hade glömt bort henne.
Det har varit en lugn dag, vi åkte ner på stan och åt glass, till biblioteket och sen till poolen. Nu har vi nyss kommit hem från hennes gymnastik och vi inviger härmed den första middagen någonsin med vår nya rutin: att sitta vid bordet istället för framför tv:n. Det har hänt två gånger tidigare och båda gångerna har hon blivit helt galen och skrikit och gråtit. En av dom två gångerna var igår och när mamman konstaterade att det nog inte var bra för henne att vara så van vid att äta framför tv:n och att jag framöver skulle låta henne sitta vid bordet blev jag minst sagt orolig över det kaos som skulle skapas. Men jag förklarade lugnt redan imorse att vi skulle börja den nya rutinen idag och att det inte var någon ide att bråka om det, och nu sitter hon här så snällt bedvid mig och äter middag och småpratar och pysslar med någonting hon ska ge sin vän när hon kommer hem från semester. Att hon tar det så bra utan att tjafsa värmer mitt hjärta.
Jag lär väl bosätta mig på gymmet den här veckan när simone är borta, men det är väl ingen skada skedd med det.
Jag vet att jag har blivit så tråkig på att skriva, herregud, jag har väl tappat stinget nånstans. Återkommer när jag har hittat det.
slö söndag
Sist jag skrev var jag lycklig över att ha slutat tidigt och sen dess har jag hunnit med ett mördarpass på gymmet, ni vet när man kör så slut på sig själv att folk kastar oroliga blickar och undrar om dom ska ringa in ambulans.
Sen drog jag och min bundis simone på shopping och bio, vi såg Charles St. Cloud, med Zac Efron i huvudrollen, den var mycket bra faktiskt så den kan jag rekommendera!
Lördagen spenderades på stranden, vi hade tur med vädret och vindarna, stranden var full med folk och solen sken, vågarna var helt enorma för mig och lite mindre imponerande för simone som ju växt upp ett stenkast från den australiensiska kusten och sett mycket värre i sina dagar.
Jag var den enda förutom surfarna som plaskade i vattnet, riktigt jäkla kallt var det och simone stod på stranden och fotade för att ha bildbevis.
Sen shoppade vi en sväng igen och avslutade dagen med middag och frozen yoghurt.
Imorse hoppade jag upp i ottan för att skjutsa henne till flygplatsen, den lyxbruden drar till hawaii och kommer inte hem förräns om en vecka, usch, jag kommer bli ensam den här veckan känner jag.
Direkt från flygplatsen åkte jag till gymmet och hängde på låset, var rätt ensam om att träna klockan 8 en söndagsmorgon. Sen åkte jag hem och slökollade på danska paradise hotel som jag är helt fast vid. Danskarna kan festa/svära/ragga upp varandra/skapa intriger som inga andra, den saken är säker!
Har nyss kommit in från att ha legat och solat ute på gräsmattan, jag är inte nådigt brun nu! Resten av dagen ska jag fortsätta ta det lugnt och bara ladda inför kommande vecka, det blir fem tuffa dagar igen men det ska jag väl klara hoppas jag.
Vet att det blev en rätt tråkig uppdatering men vad kan man göra. Några bilder kan jag i alla fall bjuda på!
