a trip down under

Jag har försökt skriva något fint och sentimentalt här men alla ord känns tomma och konstiga. 
Det känns så sorgligt att ta farväl, så vi skiter i det och säger att det blir ett "ses snart igen".
Men det går inte att komma ifrån att du är en av dom som förstår mig bäst i livet och att jag alltid kommer vara tacksam för att ödet tussade ihop oss. 
Jag kommer sakna dig.
 

Efter mycket om och men och problem hit och dit blev det i alla fall fredag och vi rullade upp mot lake tahoe. Och jag kan säga att lika mycket problem vi haft fram och tillbaka med den här helgen och betalningar och bil och jobbtider och allt vad det kan vara, lika underbart hade vi det. Folk hade försökt skrämma upp oss med att säga att det skulle ta 8 timmar att åka dit, att man var tvungen att ha fyrhjulsdrift på bilen och snökedjor som kostade skjortan att montera, att det skulle vara jättemycket trafik och till och med dem vi hyrde lägenheten av varnade att det skulle vara sjukt trångt för fem personer.
Men så bra det blev! Både resan dit och hem gick sjukt smidigt, tre och en halv timme utan paus och utan snökaos eller minsta lilla kö.
Den lilla byn vi bodde i var jättefin med stora trähus med lägenheter och en isrink i mitten där man kunde åka skridskor. Runt isrinken var det soffor och bord där afterskin höll hus.
Vi bodde jättefint i en egen lägenhet med kök, sovrum, vardagsrum och öppen spis. Just framför den öppna spisen parkerade jag mig på två stora tjocka soffkuddar och sov som en prinsessa.
Och skidåkningen då! Grymma backar, inte alls mycket folk, strålande sol och roligt sällskap. Bästa var när kajsa och jag tog en skogstur ända från toppen och ner till byn igen, vi åkte helt ensamma och bara njöt av solen, den fantastiska utsikten, vinden i håret och kylan som bet i kinderna.
Vi kunde inte låta bli att ibland tjoa till och tjuta av glädje över allt och hur fantatsiskt det var.
Och så lite afterski på det, på toppen av berget, ett stort jäkla kalkonlår som fick mig att känna mig som flintstone typ, och en iskall öl.
Det är sällan livet är helt perfekt, men den här helgen var det.




kajsa, carro och carina.




utsikt.



backen.



carro och carina.



kajsa och jag.

TACK för den här helgen tjejer!

I bilen idag valde ipoden av en slump att spela all good things med nelly furtado och minnena bara sköljde över mig. För en stund var jag tillbaka där jag en gångs var, och jag kände sån saknad att det gjorde fysiskt ont i bröstet.
Det började bli vår 2007 och jag hade bott i danmark i ungefär åtta månader. Jag hade lärt mig danska på riktigt, jag tänkte på danska, jag drömde på danska, jag pratade för mig själv på danska. Jag bodde hos den finaste och mest perfekta familjen där kärlek flödade och som jag hade börjat älska lika mycket som min egen hemma i sverige. Och jag hade fått världens bästa vän som gjorde mitt liv så underbart roligt och händelserikt. Trine hade nyss fått körkort och vi spelade den låten på högsta volym när vi cruisade runt i frederikssund. Det var den låten som spelades på repeat på min mp3 när vi låg däckade på madrasserna i skolans uppehållsrum en fredag efter en hård tequilatorsdag på freja. Det var den låten jag hade i min hjärna när jag satt högst uppe i skidliften i österrike och pratade om livet med partyprissen.
I mitt hjärta kände jag att jag blivit dansk på riktigt och jag kunde aldrig tänka mig att bo någon annanstans igen. Jag kunde aldrig tänka mig att lämna danmark och gå tillbaka till den ledsna person jag en gång varit, nu när jag hittat så mycket nya sidor hos mig själv och förstått att jag kunde göra så mycket mer än jag tidigare trott.
Jag tror att det var meningen att jag skulle komma dit och hitta mig själv och lära mig att stå på mina egna ben. Jag kände redan då att det var för bra för att vara sant. Att ingenting är perfekt, och att det inte skulle vara förevigt. Det skulle vara just en begränsad period, som en lektion i livet. En chans som jag fick, och tog.
Jag blev välsignad med precis allt jag behövde det året och jag åkte hem som en helt annan person.

Men i mitt huvud ser jag allt framför mig. Den gula bussen jag tog hem till rugtoften, mitt vita snedtak jag vaknade upp under, de där bruna sammetssofforna i vardagsrummet man kunde rita mönster på med fingrarna, de halvtrasiga stolarna vi satt på i fysiksalen och snackade och garvade ihjäl oss åt ingenting.
Och den känslan jag gick runt med. Den där känslan av att äntligen ha hittat hem och att hittat en vanlig vardag och ett liv jag klarade av att leva.
Jag har aldrig varit så lycklig som då.

Jag är inte klar med danmark, det känner jag. Jag kommer ta mig själv tillbaka dit, förr eller senare.
Men det blir aldrig, aldrig som mitt år på frederikssund gymnasium. Året som räddade mitt liv.




jag och trine, en utekväll i kbh.

Jag har lite svårt för det där med att leva i två världar. Samtidigt som jag är här och ska leva livet så händer det en massa spännande saker som bådar gott för min framtid hemma i sverige. Jag kan inte riktigt med det. Jag vill bara hem nu och göra alla roliga saker och leva det liv som väntar mig. Det livet är satt på vänt liksom. Men det pockar på nu, det finns i mina tankar mest hela tiden.
Jag kommer vara så satans pepp på allt när våren och sverige närmar sig.

Annars var jag på gymmet och spinnade en timme och sprang en kvart. Måste ju vara rädd om mina fötter. Kan inte springa för mycket. Gud vad jag svettades när jag spinnade. Det rann i strida strömmar nerför ansiktet och armarna.. och droppade ner på heltäckningsmattan. Fräscht. Men hur dumma får dom vara som lägger in heltäckningsmatta under maskinerna? Det är ett gym om dom råkat glömma det! Det är liksom meningen att man ska svettas!
Jag minns när jag var liten och inte blev mer än lite fuktig i pannan hur mycket man än sprang omkring. Eller liten och liten, så var det fram tills bara ett år sen. Jag kunde liksom inte tro mina ögon när jag såg pappa sitta och cykla på rullen i tvättstugan och det var bokstavligt talat IMMA på insidan av fönstrena. Luften där inne var mättad av fukt, det var stora pölar av svett på golvet. Jag kunde inte fatta att det ens var fysiskt möjligt att svettas så mycket, det var som att öppna en kran.
Men nu börjar jag förstå det. Jag vet inte om det har med åldern eller med ökad förbränning att göra, men det har förändrats. Jag svettas så himla mycket mer, fortfarande kan jag bli lite faschinerad av det. Att det går att svettas så mycket. Så man får väl säga grattis, pappa! Dom generna har du lyckats föra över till mig.
Kommer ihåg en gång för inte så länge sen när jag lånade en löpartröja av pappa. Och när jag sen slängde den i tvätten och han skulle stoppa in den i tvättmaskinen utbrast han, ganska glatt faktiskt, "Åh! Din svett luktar likadant som min!" Hahah. Så gulligt mitt i det äckliga. Lilla pappi.

Det löste sig till slut, men fan vilken historia det var. Att vara så här långt hemifrån i ett annat land, kanske framför allt i usa, innebär ett kaos varje gång det dyker upp något problem. Det kan ha att göra med läkarbesök, visumproblem, collegeansökningar. Inget funkar som hemma och med risk att låta lite väl hemmakär nu så kan jag säga att det är fan så mycket krångligare här borta. Inne i visumproblem blev jag helt knäckt och i jakt på en läkare som ville ta emot mig och kolla upp mitt misstänka födelsemärke blev jag nästan lite smygsosse.
Sånt jävla jidder, den första kunde inte ta emot annat än medlemmar av just den läkaren, den andra kunde inte ta emot min försäkring och den tredje kunde inte ta emot folk med reseförsäkring. Jag blev helt grinfärdig i längtan efter en vanlig vårdcentral som inte skiljer på folk och folk.
Åh! Mona! Kom tillbaka! Allt är förlåtet!!
Eller nej, så långt skulle jag väl kanske inte vilja gå, men jobbigt var det. Jag minns när jag blev akutsjuk i lunginflammation i danmark och pernille tog med mig till läkaren. Hade varken pass, ID eller försäkringspapper med mig men dom tog emot mig direkt och undersökte mig och skrev ut alla möjliga piller och astmapulver. När jag sen skulle på läkarcheck och inte hade något danskt personnummer kunde dom boka en tid i pernilles personnummer. Det kallar jag smidighet! Bara lös det jävla problemet och gör det nu!
Men skam den som ger sig, efter mycket mejlande och ringande fram och tillbaka till försäkringsbolaget och organisationen och min kontaktperson så fick jag i alla fall en tid och den tiden var idag.
Väl hos läkaren var det minsann inga problem. Hon tog sig en titt på mitt märke och sa direkt att den här ska bort, den ser inte normal ut. Så hon gröpte ur den med värsta vassa verktyget och sydde sen några stygn. Om två veckor ska stygnen ut och jag behövde inte betala en penny. Hallelujah! Äntligen lite välförtjänt flyt!

Jag tycker väldigt mycket om min mamma men det är inte så ofta vi är på samma nivå. Vi är sjukt olika samtidigt som vi nästan är för lika. Det är som en utmaning ibland att umgås, att förstå varandra. Men det finns ett tillfälle när vi är totalt synkade. När vi nästan är som en och samma person. När jag inte kan tänka mig någon annan människa att vara med. Och det är under lets dance.
Jag försökte mig på att se reprisen av det första programmet av lets dance i lördags på tv4 plus, men av upphovsrättsskäl kan man bara se i sverige. Dåligt, tv4! Dåligt! Näst intill mobbing mot oss utlandssvenskar som bara vill uppleva lite hemmakänsla med b-kändisar på fredagskvällen. Men klippen på danserna och bedömningarna kunde man se, så där satt jag och kollade igenom alla danser.
Men det var inte samma sak. Det var så tomt utan mamma.
Jag minns hur vi brukade sitta där på fredagarna som klistrade framför teven, hur vi brukade komma med små förtjusta tillrop eller spontana applåder när dom dansade oväntat bra. När någon gick in i köket för att hämta något fick den andra sitta och bevaka, så man kunde skrika "NU börjar dom dansa!!", så man inte skulle missa något. Och när dom fick bra omdömen av någon i juryn så kunde vi helt samstämmigt brista ut i ett "BRA!" eller nåt i den stilen.
Vi är så himla töntiga. Vi sitter spänt och väntar på juryns poängskyltar som om det vore avgörande för mänskligheten om världens starkaste man får en femma eller en sexa för sin jive. Vi är såna som folk suckar och skakar på huvudet åt när vi sitter där med tårar i ögonen för att kock-tina dansar en så himla vacker vals.
Men jag gillar att vara så töntig ibland! Inte ensam dock. Här satt jag och brast ut i "ooh" när björn ranelid fick så bra kritik för sin dans eller "AH" när hannah graaf snubblade. Och det liksom ekade av ensamhet.
Men mamma! Det är du och jag under lets dance nästa år!

I måndags stod det klart. Jag loggade in på skype och där satt jenny och becka med kalendern och bankdosan i högsta hugg och var redo att förverkliga våra planer. Så nu har de tillsammans med ellie bokat sina biljetter hit i maj och jag kan inte riktigt fatta vilken tur jag har.
Tillsammans tar vi oss igenom sanfran, LA, grand canyon, las vegas, miami, washington DC, pennsylvania, niagarafallen och NY. Tre perfekta veckor innan jag kommer tillbaka till lilla landet lagom igen.
Jag gick runt med ett stort leende på läpparna hela dagen sen.
Jag var så rädd att allt skulle rinna ut i sanden och inte bli av. Men det är som jenny sa, jag borde inte ha tvivlat på dem. När allt kommer omkring var det bara dom som pallrade sig ner till danmark när jag bodde där. 
Ibland kan jag bli lite ledsen när jag känner att jag förlorat mina brobarn. Olika gymnasier och min tid utomlands har gjort att vi inte alls ses lika ofta. Men alltid när vi ses, sisådär en gång om året, så är det precis som att ingen tid gått sen vi satt där i broskolan på syslöjden i de där gamla fåtöljerna och stickade och virkade och babblade och skrattade. 
Jag är så innerligt tacksam för det.




vi, sommaren 06