en chans att bli lämnad ifred.
Jag har i alla fall lyckats hinna med att träna dessa dagar, men inte mycket mer.
Vi har varit på bio, museum, akvarium, lekt med grannarna och byggt sjukt mycket lego och spelat sjukt mycket spel.
Det gör mig lite deppig att vara ensam så här förutom barnet då, jag har inte träffat en enda människa i min ålder på hela veckan.
Nyss kom mamman hem och blev helt upprörd över att det är så kallt här inne och varför jag inte har satt på värmen? Jag som inte ens visste att den var av. Det är ju fan alltid lika jävla kallt här inne oavsett om det komplicerade värmesystemet är på eller inte.
Åtta månader här och jag har ännu inte lärt mig att läsa tankar. Det är för illa.
Det är så himla tråkigt ibland när jag precis börjar ett blogginlägg och tänker skriva om hur bra dagen har varit och så kommer någon hem och förstör humöret totalt. Och en minut senare sitter jag där helt nedstämd med svarta tankar och vill bara skriva hur jävligt det är och här och hur gärna jag vill att det ska vara maj nu så att jag får åka hem till lillis, emma och stockholm.
Det är inte rättvist för min vistelse att dagarna ska behöva sluta så dåligt. För vi hade det riktigt mysigt idag på akvariumet och jag satt och stekte mitt ansikte genom det öppna bilfönstret när lillan var på cheerleading.
Det är helt otroligt att solen kan gassa så i december.
Nej fan jag är för negativ nu. Skriver jag mer blir jag bara ledsen.
Drar iväg till gymmet istället. Att komma ut från det här huset ska nog göra susen.
"inte kul kanske.. men nödvändigt!"
Om det går trögt på jobbfronten går det desto bättre på fritiden. Jag har verkligen kommit in i träningen och jag känner mig så stark. Idag spinnade jag i en timme och blev knappt trött. Pinnade på med en kadens som hade gjort självaste armstrong stolt, det är som att det inte går att knäcka min kondis. Det är samma med löpningen, nog känns det i benen efter ett långpass men annars är jag knappt andfådd. Det känns ibland som om jag skulle kunna springa till världens ände.
Och jag älskar att hänga med tina och steph och att vi har så roligt tillsammans. Det var verkligen som att tina var det sista pusselbiten vi saknade och när hon kom till burlingame var det som en skänk från ovan.
Jag längtar tills hon kommer hem från sin semester i DC och vi kan börja planera våra helgtrippar i vår, OC och san diego here we come!!
Igår fikade vi på starbucks och sen åkte vi upp bland de lyxigaste husen och såg en helt sjuk julbelysning. Man såg huset från flera hundra meters håll. ALLT var täckt med lampor, lyktor eller figurer. Fönstrena, taket, knutarna, gräsmattan, uppfarten, staketet, träden. De hade inte lyckats klämma in en enda liten grej till med skohorn om dom så hade velat. När man stod precis bredvis huset var det nästan lika ljust som mitt på dagen. Pappa förfäras säkert här över hur mycket ström det måste dra - säkert lika mycket som hela bålsta pappa!! Det var så sjukt amerikanskt och överdrivet, det går liksom inte riktigt att fatta med sin lilla svenska landet lagom-hjärna. Nej, det går helt enkelt inte att beskriva med ord, jag måste ta en bild så ni får se.
en jul i staterna
På julafton skypade jag med min familj och kokade risgrynsgröt. Sen åkte jag, steph och tina in till san francisco och gick runt och julshoppade lite innan vi åkte hem till stephanie och började laga maten.
Det blev hela köret som var inhandlat från ikea dagen innan. Så köttbullar, prinskorvar, sill, lax, ägg, bröd, ris ala malta och en paradisask fick trängas på stephanies skrivbord på hennes rum.
Vi åt och åt och åt som man ska på julen och så hade vi även lite julklappsbyte. Tur är det väl ändå att jag har så bra svenska kompisar här som lite blir som ens familj när man är så långt hemifrån. Steph som inte är någon julentusiast direkt hävdade att hon aldrig hade haft så här mycket julmat under alla hennes jular i sverige.
Sen åkte jag hem och sov som en stock tills lillan körde upp mig i svinottan och det var bara att börja fira jul på nytt.
Tomten hade varit här över natten och han hade inte varit nådigt generös. Jag brukar fira jul med mostrar, kusiner och hela köret och trots att vi brukar vara ca 10-15 personer har vi nog aldrig någonsin haft så mycket klappar under granen som vi hade här i cali! Lillan fick nog minst 50 julklappar utan att överdriva.
Vi började öppna paketen vid halv åtta och var inte klara förräns närmare klockan tio.
Själv hade jag tydligen också varit snäll, för jag fick en ipod nano, en bok, en löparjacka, ett armband, plus en massa mer saker av familjen. Bara julstrumpan var helt smockfull av små grejer.
Hemifrån fick jag mitt favoritté, mitt älskade örtsalt, en klänning, örhängen, handskar och pengar.
Efter öppningen tog jag mig en välbehövlig tupplur och på kvällen var det dags för middag. Middagen var dock ingenting jämfört med den svenska, vi hade bara kalkon, potatismos, stuffing och grönsaker, precis som på thanksgiving. Och vi var bara vi tre. Herregud vad jag saknar min stora släkt vid såna här tillfällen. Jag saknar att sitta och prata och diskutera och flänga runt och hjälpa till med maten och duka till så många, jag saknar stojet och stimmet det blir när vi samlas så många.
Jag vill att bara sitta ner och prata och umgås utan en dator bredvid eller en mobil som piper till i ett. Jag vet att jag låter som en gammal gumma nu men jag saknar att sitta och spela spel och dricka te utan tv och alla andra elektroniska prylar.
Mamma du som tycker vi kollar så mycket på tv och sitter framför datorn hela tiden, du skulle bli helt förfärad när du ser hur min familj här lever.
vi tre framför granen hemma hos stephanies familj.
vår lilla gran med våra små klappar.
julbordet! tummen upp för det!
ris ala malta, ala agelii-style! mums!
vardagsrummet hemma hos oss som svämmar över av paket. dom har till och med ställt granen på pallar så att det ska få plats med så mycket som möjligt under den.
jag älskar haralds små etiketter, jag vet inte varför men det ser så gulligt ut bara. som att det är en liten pyssling som skrivit dem.
pappa hade knåpat ihop ett sånt himla roligt kort, när man drog i snöret åkte tomtens arm upp ur säcken med pengar till mig! tänk att man blir så sentimental och känslig när man är så långt bort att tanken och pysslet bakom kortet nästan betydde mer än själva pengarna!
Det var min jul 2010. Hoppas ni alla hemma i svea hade det mysigt tillsammans, lek lite i snön åt mig också och ta hand om varandra!
"stämpelklocka, frågetecken."
Roger i rixmorronzoo om nobelfesten:
"Och vi tv-tittare får som vanligt sitta hemma och se på när snygga prins Carl-Philip försöker föra en vettig konversation med nån nästan död kvinna, som är gift med nån nästan död fysikpristagare."
Jag kom på att jag glömt att berätta om baletten nötknäpparen vi var på för någon vecka sen.
Det var intressant och jag kände mig mycket kulturell! Vi hade fina kläder och min värdmamma höll på att få panik när vi kom för sent för att få ta kort av lillan och dansarna. Men sen började föreställningen och då kunde man slappna av! De hade fina dräkter och var otroligt duktiga på att dansa, nog för att balett inte är min favoritdans att titta på men det är otroligt hur vältränade och starka folk kan vara och vad de kan prestera med sin kropp. Nu kan jag pricka av nötknäpparen från min "att göra i livet-lista". Bara svansjön kvar och sen kan nog till och med mamma hålla med om att jag är färdig med balett för gott.
Och dessutom fick jag en liten glittrig nötknäckargubbe av min värdpappa från giftshopen!
att man blir klokare med åren.
Så länge jag kan minnas har jag känt mig nertyngd av krav. Jag har alltid haft så mycket press på mig och trots att folk har sagt åt mig att göra mig av med kraven har jag inte lyckats lista ut hur. I perioder har det gjort mig panikslagen och jag har fått svårigheter att andas. Jag försöker så förtvivlat räcka till, vara tillräckligt bra. Jag är rädd att inte vara duktig på något, att inte vara speciell.
Jag har alltid tänkt att jag måste bli någon, vara någon, utan en enda tanke på att det kanske är alldeles tillräckligt att vara mig själv.
Jag har trott att jag måste prestera för att folk inte ska bli besvikna, folk som mina föräldrar, mina lärare, mina tränare, mina vänner.
Jag har alltid vetat att jag är duktig i skolan, snäll mot vänner och hyfsat okej på att träna, men jag har också alltid känt att jag inte riktigt duger. Jag har alltid försökt bli lite duktigare, lite bättre, för att någon gång få den där bekräftelsen och bara kunna luta mig tillbaka och vara säker på att jag duger, jag är tillräckligt bra precis som jag är.
Men desto mer man väntar på den där bekräftelsen desto längre bort är den.
Det är därför det där med att springa är så himla laddat för mig. Jag är uppväxt i en löparfamilj, speciellt när det gäller pappa. Det har aldrig riktigt varit min grej att springa, men jag har gjort det ändå. Eller försökt i alla fall. Bara för att pappa skulle vara stolt över mig. På något sätt har jag bestämt mig för det inte spelar någon roll med allt annat jag gjort och som jag är, så länge jag inte är duktig på att springa är jag ingen att vara stolt över. Det är så sjukt egentligen. För pappa har aldrig sagt eller visat på något sätt att det skulle vara så. Jag har bara bestämt mig för att det är så han tänker.
Och löpningen har hängt över mig som en tung mörk filt av misslyckande.
När jag flyttade till staterna började jag plötsligt springa. Av egen kraft. Jag vet inte vart det kom ifrån, men det hjälpte nog att jag var hundratusen mil från alla jag känner och inte behövde känna mig dålig för att jag bara orkade springa 20 minuter i taget. Jag var i mitt parallella universum där jag inte behövde kämpa för att få någon stolt. Jag sprang för att hålla mig lite i trim och inget mer. Inga framtidsplaner, ingen pulsklocka, inga tider, inga distanser. Jag bara sprang. Ibland nämnde jag för pappa och resten av familjen att jag hade varit ute och sprungit, ibland inte. Jag nötte ut mina löparskor och gick och köpte nya av helt eget initiativ. Jag började tillåta mig att räkna kilometrar och föra träningsdagbok. Och jag orkade plötsligt springa en mil. Jag började springa långpass på lördagar och jag började gilla det.
En plan började långsamt forma sig i mitt huvud och rätt som det var klickade jag mig in på stockholm marathons hemsida och anmälde mig. I hemlighet.
Jag berättade inte för någon hemma i sverige. Jag orkade inte med pressen och förväntningarna. Jag ville behålla det som min egna lilla grej, för då gör det inget om jag misslyckas.
Men jag har insett vart kraven kommer ifrån nu. Ibland kanske från andra, men allra oftast från mig själv. Det är jag som skapar kraven, får för mig att folk kommer bli besvikna på mig om jag inte lyckas, det är jag som känner mig otillräcklig och hela tiden strävar efter mer.
Och jag har börjat förstå att det inte spelar någon roll vad andra tycker så länge jag inte duger i mina egna ögon.
Det är jag som inte tycker att jag duger, ingen annan. Det är jag som försöker sträva efter att vara perfekt trots att jag vet att ingen är perfekt. Och det är så jävla jobbigt och tärande.
Jag försöker se mig själv genom andras ögon, folk som säger fan vad modig du är som flyttade till usa, och herregud har du sprungit 1,5 timme?! Dee som säger att jag är helt galen som springer så länge och att hon knappt skulle orka två minuter. Och steph som säger att jag inte är av denna värld. Och då känner jag att jag behöver inte vara perfekt. Det räcker med det jag är. Och så länge jag kan se på mig själv och det jag gjort och känna stolthet så ska jag ge blanka fan i vad andra tycker.
Så igår berättade jag för pappa att jag ska springa maran. För att bevisa för mig själv att jag inte behöver känna press från andra. Det är bara mina egna mål som betyder något.
Jag har löptränat nu i ungefär ett halvår och jag springer marathon den 28 maj 2011.
Tiden får utvisa hur snabbt!
vi ses i maj!
en måndag i cali
Det visste jag ju på sätt och vis men eftersom dom släppte igenom simone utan den där jäkla papperslappen i passet så trodde jag att jag också skulle ha en chans. Men jag fick inte. Det är väl då man ger upp en gång för alla och går hem och gråter och ringer pappa.
Så det gjorde jag.
Sprang också och kände av lördagens långpass i benen. Kondisen är bättre än nånsin men benen måste få vänja sig vid mil efter mil på asfalt. Men det kommer.
Sen lekte jag med dockor med lillan i över en timme och åldrades typ hundrafyrtio år. Har nog aldrig varit så uttråkad i hela mitt liv som jag var just då.
Men även den här dagen kommer till sitt slut och det kommer ganska snart. Ska bara ta och lägga mig i badet en stund först. Sjukt nog har mitt badrum invarderats av en armé myror. Man blir så trött. Alltid är det nåt som försöker förhindra mig från att bli ren, är det inte hundhår och lera så är det insekter. Trevligt!
min japanska familj?
Jag hör hela vägen in till mitt rum hur hon håller på och sjunger konichua, konichua, konichua och så förväntar hon sig att pappan ska svara, men som alltid så ska han retas och svarar därför "sushi", och hon säger "daaaaad, you're supposed to say origato!"
Nyss började pappan sjunga helt okontrollerat "oriigatooo, konichuuuaaa, origaaaato, suushii!!".
Dom är helt knäppa i bollen ibland. Men det är väldigt underhållande ändå. I alla fall på distans genom en stängd dörr.
att slippa julen.
Jag har aldrig riktigt fattat det där. Vadå slippa julen? Julen är ju underbar. Visst det kanske är lite jobbigt att städa och pynta och skaffa julgran och köpa julklappar och laga all mat. Men sen. Det är ju när man är klar med allt det där som julen börjar. När man andas ut efter all stress och uppskattar allt man har. Den där underbara stämningen, den goda maten, umgänget med dom man älskar och hur kul det är att ge bort klappar som folk blir glada för.
Hur kan man vilja slippa julen?! Missa julen skulle jag snarare se det som om jag skulle resa bort över jul.
Vi har visserligen varit i thailand över jul ett år men nog fan firade vi jul där nere med hemmagjorda köttbullar och tomteluvor i fyrtio graders värme.
Och som jag uppskattar det nu när jag sitter här och faktiskt på sätt och vis missar julen. För egentligen spelar det ju ingen roll vart man är och vart man reser. Det enda som spelar någon roll är att man är tillsammans. Det är därför jag inte har en riktig julkänsla trots att det är grymt pyntat här i staterna, julmusik spelas i alla butiker 24-7och vi har haft en pyntad gran i vardagsrummet i över en vecka. Det blir aldrig på riktigt ändå. Utan min kära lilla familj. Det spelar ingen roll hur brokig den är och hur olika varandra vi är och hur vi ofta driver varann till vansinne. Det enda som spelar någon roll är att vi är tillsammans och det är vi inte den här julen.
Så idag skänker jag en tanke till att mamma och pappa köpte dom där tomteluvorna av en strandförsäljare nere i thailand, rullade de där köttbullarna och köpte en massa julklappar även fast vi var på solsemester. Och att de gav oss en av de mest minnesvärda jularna i mitt liv.
Tack för det och glad fjärde advent!
jag letar efter rispor i ytan
Och det är det som kommer att göra mig till en vinnare!
Annars har jag hängt mycket med tina och precis kommit hem från sushibuffé med steph. Det är alltid så kul att träffa henne och bara babbla loss. Jag kommer alltid på att jag kommer hem gladare än vad jag var när jag gick hemifrån.
Nu ska jag snart sitta barnvakt till barnet och så kommer det en söndag imorgon.
Jag har fått mejl om att välja hemresedatum, lite tidigt kanske men det börjar närma sig nu!
nån säger nånting, nån annan något annat
Gjorde mig skyldig till ett allvarligt mordförsök på mina magmuskler imorse. Det återstår att se om jag lyckades eller om jag som vanligt inte känner nånting imorgon.
Sen åt jag sushibuffe med tina och steph, som vanligt skämmer jag ut mig genom att äta en miljon bitar. Kockarna glor skumt när tina plockar på sig ynka FEM bitar medans jag länsar hela lax-fatet.. Att jag aldrig lär mig att motstå sushi! Men det är som jag sa till dee (som inte gillar sushi) när hon sa "Asså tove.. det är ris och fisk! Hur spännande kan det vara?!" Och hon fick till svar: "Det är inte risk och fisk! Det är magi!"
Och ikväll är det dags för bonde igen! Det är näst sista avsnittet och aldrig har väl spänningen varit så hög! Vem ska ann-katrin välja? Kommer någon att ge stackars lipsillen tomas en andra chans? Kommer sofie och amanda hamna i en catfight om johan? Och kommer jag för första gången nånsin kunna kolla på hela avsnittet utan att gömma mig bakom en kudde och kvida av pinsamhet?
Jag tvivlar på det.
Bjuder på några bilder från när familjen var här i oktober. Vi såg den här utsikten och ville så gärna ta kort och mamma blev halvt hysterisk och ba "INTE SÅ NÄRA KANTEEEEEEN!"
När jag tänker närmare på det så kom förmaningarna från bilfönstret för hon klev aldrig ur bilens ens. Vilket nog egentligen var ett ganska smart drag av henne.
Men han är grym på att hoppa, min bror!
Till mitt försvar kan jag säga att jag också gjorde ett grymt hopp men eftersom jag hade klänning flashade jag såklart hela trosorna så för allmänhetens skull lägger jag upp något vackrare!
hejdå webdesign!
SÅ skönt. http://tove89.tripod.com/index2.html om någon vill kolla.
Den är inte mycket att hänga i granen men kom ihåg att jag gjort allt själv! Startade med ett tomt vitt papper.
Skönt att ha det avklarat i alla fall. Så får vi se vad betyget blir.
Igår hade lillans baletträning öppet hus vilket betydde att man för en gångs skull fick komma in och titta som förälder (eller nanny). Jag såg min tupplur i bilen snabbt försvinna när lillan blev helt till sig och halvt puttade in mig i salen.
Men gud så söta dom var dom små flickorna. I sina trikåer och hårnät gick de och sträckte på sig och lyfte hakan så högt de kunde för att se riktigt ståtliga ut inför oss i publiken. Då och då när läraren tittade bort vinkade lillan till mig och log stort.
Mot slutet hade klassen uppfört sig så bra så dom skulle få leka en lek som belöning. Det blev en form av danslimbo och läraren erbjöd sig att bjuda in föräldrarna, vilket barnen blev helt överlyckliga över. När lillan kom och drog i mig vägrade jag först, men när folk började ställa upp sig på led så ångrade jag mig. Jag tror hon var den enda ungen där inne vars föräldrar inte ens kommit och tittat, men jag var där och det minsta jag kan bjuda på är väl lite danslimbo med ett gäng föräldrar och sjuåringar?
Och så glad som min unge blev när jag ställde mig bredvid henne i ledet! Hon lös upp som om julafton kommit en vecka för tidigt och höll min hand och skuttade runt och skrattade och dansade.
Ibland är det värt det ändå, det här jobbet.
Sankta Lucia
Hade en riktig skitmåndag, allt jag gjorde var fel och det skulle påpekas hit och dit. Blir så trött. Allt känns så meningslöst när man inte är uppskattad.
Men sen kom stephanie och hämtade upp mig och när jag stängde dörren bakom mig var det verkligen som att allt rann av mig. Bara sådär på en sekund. Så jag hoppade nerför trappan och studsade bort till bilen där steph undrade vad fan jag höll på med.
Så vi gick en powerwalk och hade sen lite lussefika i mitt rum med glögg och lussebullar. Vi gör vad vi kan i alla fall! Tack gode gud för stephanie!
lillans lussebulle som var ungefär en tiondel av normal storlek..
jag är inte ensam, jag är inte ensam nu
Och så satt vi där och filmen började rulla. Den tomma kundvagnen, det torra gula gräset och ett höghus med ett fönster tänt. Och den lugna rösten.
"..och nu. Nu börjar det." Och så introt till järnvägsspår. Och den där känslan. Den underbara känslan som jag aldrig kan få annars. Ruset, det liksom bubblar inombords, och jag vill inte vara som en fjantig fjortis som grinar när jag hör rösten av min största idol men jag kan inte hjälpa det. Tårarna väller upp i ögonen samtidigt som världens största leende sprider sig på läpparna. Och man bara vet. Att oavsett om jag måste vänta i hundra år och betala dyra pengar och trängas och puttas i en kö i spöregn på hultsfred så kommer jag stå här igen och igen och igen. För att det plötsligt inte spelar någon roll om livet är lite skakigt och osäkert och man inte alltid har full koll på vem man är och vart man ska.
För här är något som aldrig sviker, som aldrig försvinner eller ändras och blir något man inte längre känner igen. Här är något som alltid kommer finnas, alltid ge samma underbara känsla, alltid vara en del av mig och hjälpa mig att stå stadigt på jorden även när det skakar.
fråga krigarna i väst.
Helgen började med att vi drog till steph och hängde där ett tag innan vi tog en taxi ner till san mateo där barerna väntade. Många konstiga upplevelser, jello shots, skratt och alldeles för mycket promenerande i klackar kom vi hem till stephanie där vi somnade gott.
Vaknade tidigttidigt och lämnade steph som skulle på tatueringsmässa. Så vi drog iväg till ikea. Där åt vi köttbullar med lingonsylt och köpte svensk pepparkaksdeg. Och mötte en svensk kvinna som jobbade i kassan.
Sen åkte vi tillbaka till burlingame och åt frozen yoghurt, för att sen åka hem till mig och se på sex and the city 2. Bra var den fast väldigt lång! Sen åkte vi och köpte thaimat och vidare hem till tina som var ensam hemma. Så där åt vi alldeles för mycket och glodde på ytterligare en film! Herregud två filmer på en dag, rekord för mig ju!
Sen åkte jag hem och sov några timmar för att hoppa upp i ottan och åka in till stan med simone och.. tina! Vi skulle ju på au pair-möte vilket bestod av att åka skridskor på en isrink.
Alltså inte för att man ska vara negativ och nog saknar jag att åka skridskor, men inte på det sättet! Någon plinkplonkande julmusik och folk (barn och föräldrar) som stapplade runt på isen i en fart på 1km/tim. Vad är det mot vrålåkande på skarpa långfärdsskridskor på edsviken?! Med lillis som sällskap, rök ur munnen, bitande i kinderna, vinden i håret och farmor som står och tar kort?
Det är riktig skridskoåkning det! Jag minns när pappa, jag och agneta åkte första gången nere i bålsta, första gången jag stod på ett par långfärdsskridskor. Och det var typ 25 minusgrader och isen hade frusit sådär sjukt perfekt. Inte en bubbla eller en ojämnhet så långt man kunde se. Det var som att åka på en meter tjockt glas. Så kristallklart att jag fanimig såg en fisk simma rakt under mig, under isen!
Visserligen blev jag så trött i vristerna när vi var halvvägs ut på sjön så pappa fick dra mig tillbaka bakom sig medans jag höll i hans ena stav. Men det är en annan historia!
Herregud vad jag saknar sverige just nu känner jag. Så långt från den amerikanska pråligheten man kan komma. Bara naturen, tystnaden och verkligheten i all sin enkelhet.
Men vi hade i alla fall en bra dag inne i stan efter mötet (som varade 1,5 minut) med en massa shopping.
En frozen yoghurt på det och dagen var typ slut.. trodde jag. Det visade sig att min värdfamilj skulle in till sanfran och se på nötknäpparen på ballett och att dom hade köpt biljett till mig med. Så det var bara att svira om till finkläder och hoppa in i bilen.
Sjukt fint var det i alla fall med en äkta proffsbalett. Men nu är jag så trött att ögonen går i kors så godnatt!
dreamteam sa vi va?
skridskoåkning med palmer i bakgrunden. julkänsla?
BSF
Och så himla pinsamt när han sitter och gråter med huvudet i händerna och programledaren inte kan sluta påpeka att han faktiskt gråter. "Tomas kan du berätta varför du gråter?" "Jag tycker att det är bra att du gråter, för att släppa ut känslorna." "Jag är så dålig på att trösta folk som gråter, för jag börjar själv gråta." Man ba JAAAAA vi har fattat att han sitter och gråter, lämna karlstackarn ifred för fan!
Herregud. Drama, drama, drama.
Och ann-katrin och per-johan som skulle på champagneprovning av alla saker! Där stod proffset och malde på om äppelsmak och söt brytning och ann-katrin ba "det smakar mest som vin". Det var den värsta kasta pärlor för svin-situationen ever!
Längtar tills nästa vecka!
love and other drugs
Jag som normalt inte tittar på film måste säga att filmen var bra och sevärd! Jag gillade skådisarna jättemycket, det kändes verkligen som att det var äkta kärlek mellan dom och inte konstlat alls som det lätt kan bli på film.
Annars är allt som vanligt. Jag har sprungit, träffat lisa en sväng och sen jobbade jag hela eftermiddagen och halva kvällen. Mina värdföräldrar var iväg och köpte ett piano (!!!) i julklapp till ungen så jag slutade inte förrän efter åtta.
Hon är så himla knäpp ibland lillan, trots att hon ändå är sju år. Idag föreslog hon på fullaste allvar att jag skulle tatuera in hennes namn på handleden?! Var man så världsfrånvänd när man var sju? Herre min je..
Nej nu kallar bönderna känner jag!
love and other drugs
jag och vintern
Men gud vad jag saknar vintern. Jag saknar den så att det gör ont i hela kroppen.
I hela mitt liv har jag längtat efter snön. Som barn, som tonåring, som vuxen. Så fort det har snöat har jag fått tårar i ögonen av lycka. Det har inte spelat någon roll att jag blir äldre och måste ta ansvar för att skrapa rutorna på bilen, att sätta på vinterdäck på bilen, eller som förra vintern då man faktiskt var tvungen att varje morgon stå och skotta fram bilen. Jag älskar det lika mycket ändå.
Jag tror det handlar om att jag blivit lite uppskrämd av allt prat om växthuseffekten och att man typ aldrig mer ska få en vit jul, jag får lite panik över sånt som är förstört och aldrig kommer tillbaka. Därför var förra vintern den i särklass bästa i mitt liv. Jag kände sån lättnad. Det kanske inte är försent ändå, vi kanske inte har sabbat det, vi kanske fortfarande kan ha normala årstider. Men som folk klagade. Jag fattade inte varför. Jag fattar fortfarande inte varför. Varför skulle man vilja byta ut gnistrande träd, rökmoln ur munnen och långa underbara skid- och skridskoturer mot fem månader av regn och slask och blask som bara gör en förbannad och blöt om fötterna och som inte ens är vackert att titta på?
Jag tror jag var glad i princip varje dag förra vintern. Det var som att jag ville nypa mig i armen för att se om det verkligen var sant, att det blev en vacker vit jul till och med i innersta stockholm. Lillis och jag åkte skidor i parken nedanför mammas lägenhet på julaftonsmorgon.
Vi fick en hel vinter utan det förbannade slasket och för det kommer jag alltid vara tacksam. Jag minns med ett styng i hjärtat när vi åkte skridskor på edsviken, eller när lillis och jag åkte mil efter mil på skidor på gärdet och om och om igen förundrades att det gick att åka skidor, mitt i stockholm! Jag var arbetslös och jag bodde i mina skidkläder. Det hände både en och två gånger att vi efter skidturen sprang ner på ica eller åhlens för att handla, fortfarande halkandes runt på pjäxorna. Jag minns att jag i satt på NCC den första dagen det snöade lapphandskar och jag kunde inte låta bli att sitta och jubla sådär barnsligt trots att folk sprang omkring som i hysteri för att SL stängde av all trafik och det var 30 km/timmen som gällde på motorvägen.
Jag tog varje chans jag fick för att vara ute, åkte skidor tills lungorna sa ifrån av kyla, gick promenader sent på kvällarna och bara njöt av hur det bet i kinderna och hur det knarrade för varje steg man tog.
Nu verkar det bli en sån här underbar vinter i år också och det gör mig både glad och ledsen. Glad om det blir ett mönster men ledsen för att jag kanske går miste om den sista riktiga vintern. Sen kanske växthuseffekten slår till på riktigt och så blir det regniga och gråa vintrar för resten av livet?
Då ska jag nog återvända till er snöhatare som står där med slask och blask till knäna och se om ni är nöjda!
utsikten från vårt köksfönster i mitt barndomshem - 2005
min vapendragare genom livet - 2005
jag samma år. shit, vad gammal jag har blivit..
fem år äldre på en fyratimmars promenad med harald i knähög snö runt bålsta.
HAHA jag dör av den här bilden! pappi ville att vi skulle ställa upp oss framför det halvt insnöade huset för att ta en bild till farfar som bor i thailand och jag ska såklart alltid få folk att hoppa!
Det är jag och vintern asså. För alltid och tills döden skiljer oss åt. Amen.
SITT STIIIIILL!!!!!
När vi inte satt still sa pappa alltid "sitt still, jag blir så nervös." Och vi kastade alltid blickar och fnissade lite sinsemellan, nervös, för vadå? För att vi skulle vrida och vända oss så mycket att det växte ut en extra arm eller att vi skulle fortsätta skruva så mycket att vi förflyttade oss ut ur huset och nerför ett stup? Nervös? Vad kan hända liksom?
Men som så många andra gånger under min tid som barnvakt har jag fått en helt ny förståelse för pappa. Det är så jävla irriterande när någon rör på sig konstant! Och distraherande! Man kan inte fokusera på något annat när det hoppar upp och ner i ögonvrån.
Lillan har försökt stå på händer framför teven den senaste halvtimmen. Det är en sekund mellan varje försök och när hon lyckas lite sämre gör hon ett litet skutt, hopp upp och ner, upp och ner. Jag sitter i soffan och försöker äta middag och omedvetet äter jag fortare och fortare och fortare tills jag näst intill slänger in mig maten. Jag känner mig mer och mer stressad, fast jag inte har nånting att vara stressad över. Jag har god lust att bara skrika "Siiitt stiiiiiill för helvete!!!" Och jag känner att jag just nu är så jävla nervös. Jag vet inte för vad, jag bara är det. Nära på ett nervöst sammanbrott faktiskt.
Tack pappa för att du stod ut med oss i alla dessa år.
ifall allting är förlåtet.
Jag sitter nu och putsar lite mer på min hemsida. Egentligen gillar jag inte att känna mig så här osäker. Jag brukar ha ganska bra koll när jag gör något. I alla fall när det gäller skolan. Men inte nu. Inatt drömde jag att jag fick betyget hem på posten och att det stod att jag hade fått B på kursen. Jag har fortfarande inte lärt mig att jag inte behöver vara bäst hela tiden. Inte ens efter tre år utan skola.
Jag har en sån där gnagande känsla av att något är fel men jag vet inte vad. Ibland känner jag mig så liten och det känns inte alls bra att jag kommer komma hem till ingenting. Jag har rest och flängt runt och flyttat och haft mig och när jag väl kommer hem för att slå mig ner är jag ensam. Jag har ingen umgängeskrets, inget jobb, ingen skola, ingen pojkvän, ingenstans att bo.
Jag är för gammal för att komma hem och bo hos pappi och göra ingenting. Men jag vet inte vad jag vill.
Men skit i det tills vidare, jag har ju fem månader kvar i staterna. Kanske står aha-upplevelsen och väntar runt hörnet, kanske kommer jag alldeles snart komma på vem jag är och vad jag vill göra.
Tills dess lägger jag upp lite bilder från helgen i sverige-tema.
luciatåget.
svenska våfflor. fick typ tårar i ögonen så gott var det!
den omtalade starkvinsglöggen, i stor kaffekopp ända upp till kanten! den smakade typ ren sprit! någon måste spetsat min!
terese och tina i full färd med att baka.
tereses bullar (som hon ville ha utan saffran?! wierd..) ville inte jäsa! Hahaha!
jag ser ut som något katten släpat in på den här bilden och tvekade ända in i det längsta med att lägga upp den, men det finns säkert någon stackare där ute som tycker om den, så jag bestämde mig för att vara generös.
svensk julmarknad i san fran
Sen gav vi oss ut på gatorna igen och styrde kosan mot chinatown. Chinatown är helt galet och fantastiskt på sitt sätt. Jag har aldrig varit i kina, men det måste vara så det känns att vandra runt i peking eller hongkong. Kineser överallt, kinesiska överallt, kinesiska tecken överallt, kinesisk musik överallt, galna matmarknader, mat man inte ens kan identifiera vad det är, råa uppsprättade fiskar, dinglande kycklingar. You name it. Kajsa tog en massa kort så jag ska lägga upp några när jag fått dem av henne. Det blev ytterligare lite shopping på det innan vi åt thaimat och jag var tvungen att rusa iväg till tåget. Det var först när jag satte mig på tåget jag kände av hur ont i fötterna jag hade. Dom måste vara proppfulla med blåsor, men jag vågar inte titta. Det kan inte vara speciellt gott ställt med dem efter sju timmar på stan utan paus.
Hem kom jag i alla fall och nu sitter jag och passar lillan som håller på att göra gymnastikkonster framför alice i underlandet.
Det här är den tecknade versionen men det påminner mig om när pappi och jag var och såg den icke-tecknade på bio. Det var i den perioden då jag var alldeles för gammal för att sakna att hänga med min pappa men gjorde det ändå, och jag fick honom odelat för mig själv en hel kväll och vi gick och såg johnny depp som the hattmaker.
Och det var först när vi satt i bilen hem och jag sa att jag tyckte dom gjort detaljerna väldigt bra, att det var ju så tydligt att den onda drottningens vakter är spelkort, som pappa fattade och ba "Va? Var dom spelkort?!"
Alltid lika kul att se hur man lägger märke till olika saker här i livet.
"TREDJE december!"
Jag fattar ingenting. November har försvunnit? Utan att säga hejdå? Juldekorationerna avlöser halloweenpyntet, trots att solen fortfarande skiner vareviga dag och det är ett typiskt svenskt septemberväder ute. Jag har i alla fall aldrig gått ut utan jacka i december förut, eller som i morse, när jag åkte till gymmet i shorts.
Det klart jag förstår att det är för att jag är svensk och van vid snö eller i alla fall kyla och frost till jul, men stämningen kan inte riktigt infinna sig för mig när det ser ut som att folk pyntat för jul mitt i sommaren. Och som vissa pyntar dessutom! Ett familj några kvarter härifrån har satt upp en enorm tomte framför huset, den är minst fyra meter hög och utrustad med ett minst sagt obehagligt ansiktsuttryck. Två hus bort har dom smällt upp varenda lampa dom kunde hitta i burlingame om inte fler. Det lyser av miljontals små lyktor i träden, på uppfarten och runt hela huset och alla fönster. När jag kör lillan till skolan fem kvarter bort passerar jag minst fem renar i verklig storlek. Men när grannarna kom hem med en gran här i kväll tyckte jag allt att måttet var rågat. Varför i hela friden köper man en gran över tre veckor innan jul? Den kommer ju barra innan lucia! Jag hade lust att hänga mig ut genom fönstret och påpeka att det var den tredje december idag. Inte den tjugotredje!
Men det gjorde jag såklart inte.
Annars har jag haft en jättebra dag, är inne på dietens femte dag och mår bättre än på länge. Jag har spinnat som en galning, shoppat med simone, sen efter jobbet träffade jag tina som är från sverige och bror typ fem min härifrån. Jättetrevligt! (ja ursäkta farmor, att jag lånade ditt favoritord, hihi). Jag har kommit på att jag ska hålla mig så upptagen som möjligt, det är då jag mår som bäst.
Så jag tar helg nu. Ska in till sanfran imorgon med kajsa och gå på svensk julmarknad och sen ska vi handla julklappar.
Det var det!
det där med tv-serier
Jag är ingen film-människa. Jag ser väldigt sällan på film. Det är inte min grej helt enkelt. Jag blir för rastlös. Dom är så långa och utdragna och det tar så himla lång tid att sätta sig in i karaktärerna och handlingen. När man väl förstår hela filmen är den slut typ. Det är därför jag älskar tv-serier. Speciellt såna som pågår i många säsonger. Då är allt så välbekant, man blir så insatt och minns precis vem som var otrogen med vem och vem som mördade vems syster. Det känns liksom som att karaktärerna blir gamla vänner.
När folk börjar prata om bio och skådisar och den och den filmen brukar jag sitta helt lost. "Jag ser inte film", är mitt standardsvar. Det tycker folk är konstigt. Typ som att jag sagt "Jag dricker inte vatten". Vadå ser inte film? Någon sorts film måste du ju gilla?
Och visst finns det ett fåtal filmer jag tycker är bra och som jag kan se både en och två gånger, men generellt, nej. Film är inget för mig. Hittills i alla fall.
Tv-serier däremot! Och jag har dessutom kommit på det ultimata sättet att titta på dem. Man kan ju tro att det är att följa dem som de sänds på tv, varje vecka, men nej. Då har man ju sett så många olika emellan att man glömt vad som hände förra veckan när det äntligen kommer på tv igen. Och dessutom får man gå och hålla sig och undra vad som nu ska hända när det slutade så spännande sist. Det bästa är såklart att buffra upp tills man har en hel säsong av avsnitt väntandes. Och så ser man alla på en jävla gång! Typ som topmodel eller sveriges värsta bilförare-marathon, helst med sällskap av emma, då kan det helt enkelt inte bli bättre!
Under de senaste månaderna har jag kollat igenom en hel massa serier; Sex and the city säsong 1-6, Biggest loser säsong 9-10, Desperate housewives säsong 4-6, Top model säsong 12-14 Hells kitchen säsong 8, Unga mödrar danmark säsong 10, Ullared säsong 2.
Tv4 däremot är riktigt irriterande då de endast låter klippen ligga kvar på hemsidan i en vecka. Då måste man ju se dem med en veckas intervall, det går inte att sträcktitta på bönderna tillexempel! Men det kanske är lika bra det. Det hade blivit mer skam och pinsamheter på en gång än vad som är hälsosamt.
en dag lämnade jag allt.
Ja då har mer än halva veckan gått då. Och jag har tränat duktigt och gjort klart alla mina julkort. Gjorde en sjukt god blomkålspuré till middag, jag går ju på diet och då är potatis nejnejnej men blomkål jajaja. Och herregud vad gott det var. Den här dieten innebär ju en del begränsningar och jag har vant mig vid att mat numera är något som gör mig frisk och stark och pigg och glad istället för att vara speciellt gott. Det är en ganska enkel uppoffring tycker jag. Men kan man få alla fördelar och dessutom äta något gott säger man ju inte nej!
Är inne i en liten winnerbäckperiod nu igen. Det är konstigt det där, att varje gång jag sätter på en tätort på en slätt så är det lika magiskt. Alla hundratusen gånger jag spelat den har den berört mig. Jag kan inte riktigt fatta det, att jag inte kan bli trött på den, att magin inte nöts bort. Vissa ord, vissa rader liksom borrar sig in i hjärtat på mig varje gång jag hör dem och gör mig lugn och sorgsen på samma gång. Sorgsen för att jag lämnat det där så långt bakom mig. Svenska sommaren, winnerbäckturnén jag missade, den där typiska svenska stämningen, de regniga gatorna som gör sig så bra att gå och fundera på, nyheterna som rapporterar om melodifestivalen i brist på annat, att varken vara på topp eller på botten utan alltid lite mitemellan-nöjd, den där vanligheten, det där ingentinget som kan bildas ibland. Här är allt så mycket hela tiden. Jättevarmt, jättesoligt, jättestort, jättehögt, jättekänt, jättefarligt, jätterikt, jättefattigt.
Det känns som att jag också måste göra så mycket och vara så mycket hela tiden. Jag är bara här ett år och det ska upplevas upplevas upplevas. Så mycket som det hinns med. Minnen för livet ska samlas. Inte en sekund får vara tråkig.
Men ibland vill man bara vara.
Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag tänker så mycket. Att jag inte bara tar allt med en klackspark och låter saker och ting bli som de blir och vara som dom är. Utan att tänka igenom och analysera och fundera.
Men jag börjar acceptera att jag är en tänkare. Och det måste nog få vara så.
Så jag knäpper på winnerbäck och tillåter mig själv att bara vara och fundera inne i min lilla bubbla.
retsticka forever
Den yngsta grannflickan är jämnårig med lillan och den andra är två år äldre. Hon kan inte sluta reta småtjejerna, hon provocerar dem och gör dom vansinniga, helt med flit. Och jag kan inte riktigt med att be henne att sluta. Än mindre klandra henne. Jag minns hur det var att vara storasyster och retas med harald dag ut och dag in. Och jag minns känslan jag hade, att hur mycket jag älskade lillis och ville vara snäll, och hur mycket mamma och pappa än skällde på mig, så kunde jag inte sluta. Jag tror att jag annars var ett ganska snällt och lydigt barn, men det här var som en inre drivkraft jag inte kunde hantera. Det bara bubblade upp och var omöjligt att hålla tillbaka.
Och jag påminns om det nu. Hur fantastiskt roligt det är att retas. Så innerst inne fnissar jag med den äldre tjejen och hur kul hon har åt småtjejernas utbrott.
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån.
Och när låten var slut hittade jag felet. Bara sådär.
fuckin jävla webdesign
När han till slut inte orkade leta längre skyllde han på att det var fel på min bild. Dessutom påpekade han att jag jobbat i internet explorer, och att websidan måste vara läslig med mozilla firefox. Jag åkte hem och installerade mozilla och började lappa ihop min sida. Men ingenting funkar som i internet explorer. Allt som förut var på rätt plats är nu åt helvete fel och jag kan inte rätta till det. Jag försöker och försöker men det är som att ingenting händer. Vi har inga fler lektioner och sidan ska in om två veckor.
Jag har lust att sätta mig och gråta.