Tur vs Otur
Följande iakttagelse kommer från en dag på Gröna Lund, var turen och oturen bestämde sig för att få ett finger med i spelet. Eller hela handen.
Objekt nummer 1, brodern, tog en lott och vann såklart högsta vinsten, fick vandra runt på Grönan hela dagen med en jättetvåkiloschokladask under minst sagt avundsjuka blickar. Men för att späda på det ytterligare så gick han och vann ett litet mjukistroll också, som var så fult att det blev coolt.
Objekt nummer 2, eller kanske offret, sitter i godan ro i skuggan av ett träd. Tills.. något oroväckande dimper ner i skallen på henne och hon inser att det som händer folk i serietidningar, men som aldrig inträffar i verkligheten, har hänt just henne. Fågeln ovan kvittrar hånfullt och viftar på stjärten för att liksom understryka vad som just hänt. Offret svär och får sin stackars kompis att torka bort den ovälkomna geggan så gott det går. Men självklart var detta inte allt, varför skulle historien sluta här? Nej nej, en kvart senare när offret, som sedan den olyckliga incidenten undvikit att stå under trädet, ändå snabbt passerar under grenarna, väljer oturen att vara riktigt riktigt elak. Sådär elak så att man skäms senare på kvällen och tänker att det var nog inte rätt, sådär elak så att mamman tar en i örat och nyper tag och ruskar om och vrålar förgrymmade unge, inte ska du plåga stackars oskyldiga människor.. hm, nu flög min fantasi iväg lite, men förstå min förtvivlan, förstå min undran, varför, vad har jag gjort, varför just jag?
Så, om rätt ska vara rätt så tycker jag att Harald borde ge mig hälften av sin choklad, för utan min extrema otur hade han inte fått sån tur, så det är faktiskt min förtjänst och han borde verkligen dela med sig eller hur?
När jag föreslog detta för brodern skrattade han hånfullt och greppet runt hans nyvunna rikedom hårdnade.
Men han gav mig det lilla fula trollet.
Over and Out.
Rangan 07
Jag kommer sakna att vara med Emma nio timmar om dagen, att asgarva åt våran speciella humor, alla sjuka kommentarer, att komma upp tidigt på morgonen, att fika på baksidan, att känna att man gör nåt av dagarna.
Jag kommer inte sakna att sopa och feja och rensa och måla tills fingrarna värker, att bli ständigt påpassad och få skit så fort man sitter ner i tre sekunder, de sidorna av folket man nästan blir rädd för, att minnas hur underbart det var förra året och tänka att fan, det är ju inte samma sak nu, folk är inte likadana, och jag kommer inte sakna fältet, att rensa och rensa och rensa i oändlighet med värkande rygg och skor som väger hundra kilo av leran som klistrats fast på undersidan.
Det bästa var nog min näst sista dag på fältet, när till och med Crister tog en paus och killarna begravde mig och Emma under en gräshög. Att liksom bara vara utan att behöva göra sig till och låtsas massa saker.
Det värsta var helt klart alla andra dagar på fältet, hopplösheten, leran, känslan av att aldrig någonsin bli klar. Horfältet som Emma kallade det när allt var extra jobbigt. Inte sakna. Nej.
Men det är ändå soft jobb. Niklas och Oskar, som aldrig tröttnar och alltid håller igång, den där Crister med hela sin snuskighet, och man tänker att det är rätt tryggt på något sätt. Att vissa inte förändras.
"Skriva upp vilka maskiner man jobbar med? Jag kör kratta..och häcksax!"
"Eeh nej!"
"Eeh varför då?"
"Tjenarä pårä, tore!"
"DEN va trasig!"
"Har du läst Matte E och Diskret? Vad fan gör du på rangan? Du skulle kunna bli president!"
"Okeeej, Oskar äter långsammast.se!"
Helt klart är det att man inte ska ha så höga förhoppningar, för då blir man bara besviken. Men alltför besviken på årets sommarjobb är jag ändå inte. Vi har sjukt kul på dagarna, och vad man än håller inom sig och går och funderar på så blir allt lite lättare att gå igenom på allas våran kära soptipp. Rangan är rangan helt enkelt. Och kommer alltid att vara.
Over and Out.
Roskildefestivalen 2007
Och ja, det var lerigt. Ja, det var blött. Ja, det var synd och astråkigt och världens otur och allt det där.
Men ändå.. känslan, alla konstiga människor, armbandet, musiken, stämningen, skräpmaten, strecken på armen för varje drucken öl, att sova i med trine i lasses halvtrasiga sovsäck. Det var så mycket som det bara stod FESTIVAL skrivet över, och jag är glad att jag fick uppleva det. Även om jag inte är helt säker på att jag vågar återvända till roskilde flera gånger.
Det bästa var kanske att släpa sig med tunga gummistövlar till bussen, genom lervällingen som räckte upp till kanten av gummistövlarna, klockan sju på morgonen, för att tältet blev för olidligt, att ligga längst bak i bussen och till slut släpa sig hem, in i duschen och till sist, äntligen ren, falla ner i sängen med ett täcke som vid minnen av iskalla tältnätter framstår som en välsignelse.
Festivalens roligaste: Camillas störtdykning ner i leran efter sin till synes borttappade mobil. Och att hon fortsatte att gräva i det stinkande piss/spya/ler-vattnet trots att Trine stod och höll mobilen framför näsan på henne och försökte få henne att fatta att den inte alls var tappad.
Festivalens taskigaste: Att gräva hål som inte syntes under lervattnet, och att sen sätta sig och njuta av underhållningen som kommer av att folk självklart trampar ner i hålet och - ramlar i leran. Det var när jag efter ett par dagar kunde tycka att det var rätt kul att se folk dratta på näsan som jag förstod att jag nog är rätt dansk ändå.
Festivalens konstigaste: De tre danskar som kom fram till mig och tyckte jag såg så ledsen ut att de prompt skulle sjunga en sång om en burk majs med en vodkaflaska som gitarr. Eeeeh..
Festivalens värsta: Att missa Mando Diao och Timbuktu. Det suger verkligen. Men det allra allra allra värsta var att Mika fick lunginflammation och ställde in. Skam.
Festivalens bästa musik: Jag skulle vilja säga red hot chili peppers, och självklart var de stora, men tydligen var sångaren sjuk och det märktes alltför tydligt. Nephew var überbra, men The Ark slår allt. Jag som inte var något fan av dem tidigare blev helt frälst av att se ett extremt proffsigt uppträdande och en kontakt med publiken som nästan fick taket till Arena att lyfta. Jag var så sjukt stolt över att vara svensk då!
"Hon garvade fan som en död häst!"
"Hur mycket tjänar du på din kropp?"
"Du spottar som en kille!"
"Grine-Trine og Camilla med det velduftende hår!"
Tack Trine och Camilla och alla andra som gjorde min festival till vad den blev. Jag tror att vi är rätt många som aldrig glömmer Roskilde 07.
070707
Det här blir ett kort inlägg om var jag är nu och kommer att befinna mig den närmaste tiden.
Just nu skulle jag ha varit på roskildefestivalen, men är hemma hos Trine i frederikssund. Det var helt enkelt för lerigt och blött för att vara kvar och vi åker dit för att se konserterna, över dagen bara.
På tisdag flyger vi till Frankrike. Både hon och jag håller oss uppe med tankar om ett soligt nice när vi har lervatten upp till kanten av gummistövlarna.
Veckan efter det blir det danskvecka, familjevecka, de jag brukar vara helt galen i. Det blir kul nu med, men inte lika som tidigare. Kanske har jag redan fått min dos av danmark, kanske håller jag bara på att bli vuxen.
Jag har även kommit på att jag nog har lite för många skrivställen för mitt eget bästa.
Kommer nog hålla dagboken på p3 mer uppdaterad, så ni som kan läsa där och undrar vad jag har för mig ute i världen kan ju läsa där.
Annars, en kommentar blir man ju alltid glad för.. Till och med en sån om mer naket.
och! det är visst datumet 070707 idag. yay.
ciao.
Om man gapar efter mycket, mister man hela stycket.
"Du tror att du kan få allting tove, men så funkar det inte", sa mamma en gång. Jag hörde det knappt. Förstod inte. Tror inte ens att jag lyssnade. För sånt måste man nog inse själv för att förstå.
Och jag har förstått nu. Man kan inte förvänta sig att man kan pussla och mixtra och lägga om så att man ska få det precis som man vill. För ibland handlar det om att bestämma sig för vad som betyder mest och satsa på det, och det andra, ja too bad. Man kan inte få allting tove.
Kanske krävdes det att förlora för att jag skulle inse att det enda viktiga är att hålla fast i dem man verkligen älskar och aldrig glömma hur lyckligt lottad man är som har dem.
För annars försvinner de och så står man där med ett tomt hjärta och ett stort hål inombords och undrar vad som egentligen hände.
Men jag vet att om jag längtar så gräver jag en grop och jag faller sen själv däri.