a trip down under

Gud vad jag är trött. Jag fattar inte hur jag kan vara så trött! Det måste vara för att allt går på rutin just nu.
Har skjutsat lillan till skolan, gymmat över en timme, och nu sitter jag här och väntar på att lillis ska logga in på skype. Misstänker dock att städerskan kommer rycka ur sladden till modemet när hon dammsuger, som hon gör varje torsdag, men vad kan man göra? Och den gamla stenåldersburken inne på mitt rum håller seriöst på att packa ihop för alltid. Det ger mig lite mer panik för var dag som går. Jag är knappt människa utan internet. Och jag skäms inte ens för det.

Igår gjorde jag i alla fall något riktigt kul, träffade två nya (för mig) svenska tjejer på ett fik i menlo park! Dom var verkligen supertrevliga och vi satt och babblade på tills klockan nästan var elva och det var dags att åka hem och sussa. Vi hann med mycket under vårt samtal, bland annat kom vi fram till att Lisa och Caroline har bott i samma stad, deras föräldrar jobbat på samma sjukhus och lisas pappa förmodligen bestämt carolines mammas lön. Johoda. Världen är verkligen pyttig theese days!

Jag är hungrig men det finns inget att äta i det här huset. Om man inte vill ha pizza från igår förstås. Det vill jag ju egentligen mer än något annat, men det kommer ju en bikinisäsong att tänka på. Typ. Blä, är trött på mig själv just nu och allt som finns runt mig. Jag vill ha en nystart! Men det blir väl att jag går ut och lägger mig i solen och domnar bort ett par timmar istället. Det ska nog komma något nytt snart. Harald kommer ju hit om tio dagar tillexempel!!

Gud vad jag har tråkigt. Det är ju skamligt. Här sitter jag i cali och solen skiner och det är typ 35 grader ute och jag har tråkigt. Men så är det. Vardagen är inte alltid toppenrolig, inte ens i san francisco.
Jag har kollat på internet efter höststövlar och varit ute på en promenad och hoppat massa hopp och gjort utfall i parken medans mammorna med barnvagn glodde.
Nu sitter jag och lyssnar på backstreet boys och samlar krafter för att laga lunch. Men det är liksom inte roligt att laga mat och äta själv. Det blir bara ett tråkigt måste för att få i sig föda liksom. Speciellt med den här tråkiga dieten som knappt tillåter mig att äta nåt gott alls.
Jag önskar att emma kunde ringa mig och säga "heeej" sådär som hon gör, och sen skulle hon komma över och bara sällskapa mig och vi kunde lägga oss ute i solen och bättra på bonnbrännan och bara garva och skratta. För att hon är den enda som verkligen förstår sig på att prata. När vi ses och bara sitter och babblar en hel dag är det inte för att vi har dålig fantasi eller inte orkar hitta på något annat, det är för att vi vill prata, för att vi behöver prata, för att det inte finns något bättre och för att orden aldrig tar slut. Visst?

Om internet fortfarande funkar när jag har lagat lunch kanske jag kan skriva om gårdagen i stan och lägga in bilder. Håll tummarna!

Igår var det fredag och Dee ringde mig och var peppad på utgång. Vi bestämde oss för att testa lyckan i palo alto och efter att ha gymmat och gjort i ordning mig susade jag iväg till Dee för att vänta på Roz (från sydafrika) som satt barnvakt. Lillan hade filmkväll med sina kompisar när jag stack och min värdmamma blev tydligen väldigt överraskad över att se mig klädd i något annat än träningskläder och löparskor för hon utbrast "Ååh vilken fin kjol du har, lillan kolla på tove, hon är så stylish, hon ser ut som en modell!" Jaha, man tackar!

Väl framme i palo alto var vi såklart rätt nervösa över att vi inte skulle få komma in eftersom jag inte är 21 och Roz har ett falskleg där personen på fotografiet inte alls är speciellt lik henne.
Dock är mitt födelsedatum helt genialiskt då man i USA skriver datumet omvänt, när det är den 26 september i sverige skriver vi ju 26/9 medans man i staterna skriver 9/26. Det gör alltså att folk lätt går på att jag är född den 11 februari istället för den 2 november. Jag skyller ofta på mina föräldrar över att vara så sent född på året, men där fick dom i alla fall till det! Så här borta går jag glatt runt och är född i februari och passerar som 21-åring.
Klubben var proppad med universitetskillar från stanford och eftersom det var betydligt fler killar än tjejer fick tjejer komma in gratis. Så vi slog klackarna i taket, shottade, blev bjudna på drinkar och pratade med massa folk ända tills de stängde och jag släpade hem de två andra som hade druckit tillräckligt för oss alla tre. Själv var jag såklart nykter eftersom jag körde. Det gjorde inget alls för mig, jag vaknade upp pigg och glad imorse och har kristallklara minnen från igår.
Kvällens bästa var när en svart kille med rastaflätor och kritvit kostym slängde en massa dollarsedlar rakt upp i luften och ut över dansgolvet. Och synen av Dee kravlandes runt på alla fyra för att samla pengar, HAHA, det glömmer jag aldrig!
Det gör vi om snart!

I tio dagar nu har jag gått på LCHF. Inte en kolhydrat har passerat mina läppar. Förra veckan körde jag tre styrkepass, spinnade en timme och sprang 40 min, spinnade en timme och tjugo min, och på fredagen avslutade jag en toppenvecka med att springa EN MIL. En jävla mil! Visserligen tog det hundra år men det spelade ingen roll. Inte en enda gång stannade jag. Äntligen har mitt huvud lärt sig att besegra smärtan!
Lisa frågade vart jag får min motivation ifrån och jag vet faktiskt inte. Jag antar att jag djupt inne är så innerligt trött på att ge upp. I hela mitt liv har jag när det kommer till träning varit en quitter. När det kommer till skolarbete har jag aldrig gett upp eller nöjt mig med en andraplats, men när det gäller träning så har jag alltid stoppat mig själv, trott att jag nått min gräns, tänkt att jag kan nog inte bättre. Men inte nu längre.
Nu kämpar jag på som jag aldrig gjort förut, låter kroppen nå oanade höjder, vägrar sluta förrän jag antingen nått mitt mål eller stupat på vägen dit.
Resultaten kom i fredags, både på vågen och på måttbandet. Efter månader av träning utan minsta resultat kom de som ett brev på posten först när jag en gång för alla besegrat smärtan.
För mig är smärtan obetydlig numera. Det spelar ingen roll hur jobbigt det är och hur ont det gör för jag tänker inte sluta. Inte en enda gång till tänker jag låta smärtan vinna över mig, inte en enda gång till tänker jag underskatta min egen förmåga, inte en enda gång till tänker jag sitta där och undra hur resultatet hade blivit om jag hade gett allt.
Eller nej, den är inte obetydlig. Den är min vän. Min vän som jag tar emot med öppna armar, bjuder in till match och njuter av att banka skiten ur. Den är ju så generös ändå, när man väl visat var skåpet ska stå.
Nu finns det inga gränser för hur långt jag kan gå!

Jaha, då är man student på stanford university! Det ni! Från och med igår och tio veckor framåt ska jag läsa beginner web design, så nu banne mig ska kunskaper samlas och min blogg förvändlas till oigenkännlighet!
Klassen bestod av medelålders tanter och gubbar, och så dee och jag då. Men läraren verkade bra och kunnig och jag ser verkligen fram emot att lära mig att göra websidor och framför allt att gå i skolan igen.
Campuset är så himla fint och pampigt, det är lika häftigt varje gång man kör genom det. Stanford har ändå blivit klassat som ett av de bästa universiteten i usa och i världen, så det kan nog vara en liten merit också att ha gått där. Om jag får bra betyg då. Men det tänker jag se till att få!

Jag ligger så sjukt efter just nu med bloggningen känner jag. Det händer en massa saker egentligen men det känns lite som allt har stannat upp. Jag behöver något nytt. Men jag kämpar på och räknar ner dagarna tills lillis, mamma och mormor kommer hit, 18 dagar nu!

Lillan fyllde i alla fall sju år i söndags och jag hade lovat att vara med på kalaset som de hade planerat i veckor, om inte månader.
Här i usa lägger man ner lite mer tid, och framför allt pengar, på barnkalasen. Det duger inte att baka en tårta och hänga upp et skynke i hallen och köra fiskedamm bakom, nej herregud nej. Här ska det vara ett speciellt tema, man ska bjuda in folk som exempelvis en trollkarl, sångare eller någon utklädd till valfri seriefigur. Lillans tema var djungel, så vi hade ungefär en miljon uppblåsbara djur hängandes i hela huset, alla barn fick varsin safarihatt när de kom och själva höjdpunkten var när inhyrda folk från en speciell djurfirma kom och visade upp diverse vilda djur. Några exempel på djuren var en ozelott (vet ej om det stavas så), ett annat mystiskt kattdjur, en lemur, en alligator, en orm, en konstig liten ökenräv och några till. När barnen gick delades det inte ut någon hemmadjord liten godispåse utan de fick varsin "goodie-bag", en liten aluminiumhink proppad med leksaker, godis och andra inköpta saker, alla med djungel- och djurtema. Herregud säger jag bara. Arton superpeppade ungar som ränner runt, den ljudnivån var inte nådig för mina stackars öron. Som tur är var lillan hög på socker och presenter så hon märkte inte att jag slank undan och parkerade mig framför valvakan.
Hon fick i alla fall sin utlovade hamster som hon döpte till cupcake, sen fick hon en hord andra presenter som jag inte ens kommer ihåg eller kan skilja från alla de miljoner leksaker och gosedjur hon redan har. Av mig fick hon en söt liten t-shirt och den sjätte harry potter-filmen, det uppskattades mycket, hon sprang runt i tröjan två dagar i rad och filmen såg vi redan på hennes födelsedagskväll.

Det var roligt att få uppleva ett äkta amerikanskt barnkalas men jag tror nog det får bli mitt första och sista.

Klockan är tio i cali, jag har nyss ätit frukost och det är valspurt i sverige. Jag har lagt min röst för flera veckor sen och kommer sitta bänkad framför valvakan.
Efter ett halvår i usa känns de två blocken inte lika olika som jag tyckte innan jag kom hit. Jämfört med hur de har det här borta är både moderaterna och sossarna så hemskt långt till vänster. Och jag uppskattar vårt svenska välfärdssystem, jag tycker vi har det riktigt bra och jag kan se logiken i båda blockens sätt att tänka.
Men det finns en människa i svensk politik som jag varken orkar se eller höra på och vinner denna människa och ska styra vårt land i de kommande fyra åren vet jag inte om jag orkar bo i vårt älskade sverige längre.
Så jag hoppas såklart att det inte blir denna nuna vi får se i tidningar och nyheter dagligen och som ska representera oss som nation.
Det här är det andra valet jag följer från utlandet, förra valet när moderaterna tog över från persson bodde jag ju i danmark. Men det är mer spännande den här gången. För i år har ju jag varit med och tagit beslutet!

Fredag och internet funkar stundtals. Jag vet inte vad det är med mitt huvud these days. Det är svårt att trögt att tänka. Som att jag inte kan fokusera. Jag är trött. Och känner mig meningslös.
Jag saknar harald precis hela tiden. Det är som ett stort jävla hål i själen som inte går att laga. Jag skulle behöva prata ut med någon som jag vet inte skulle döma mig det allra minsta. Jag behöver tömma mig för någon som tar mig på allvar och faktiskt fattar att man kan ha problem även fast man oftast är glad och positiv och orkar träna och få bra betyg och åka ut på äventyr i vida världen.
Alla är svaga ibland.

Det händer mycket roligt nuförtiden och jag har det egentligen väldigt bra. Men det är svårt att njuta fullt ut när man inte kan dela det med någon. Jag fattar inte dom som flyttar utomlands för gott, kanske för att gifta sig. Hur de klarar det. Okej, man har sin partner, men sen då? Alla andra då? Föräldrar, syskon, kusiner, mostrar, farföräldrar? Jag tänker på alla de timmar jag ägnat med min familj och min släkt, hur mycket det är värt och hur jag aldrig någonsin skulle ge upp det. Bara såna saker som att åka och klippa sig hos faster annika, åka hem till farmor och äta plommonkräm eller luffa runt i skidspåret med jennykusinen.
Min familj här i usa har flyttat tvärs över en hel kontinent och lämnat deras familjer i florida respektive virginia. De har en sex timmars lång flygresa för att träffa syskon och föräldrar. Jag vet att folk är olika, och det funkar jättebra för dem att träffa sin familj en gång om året, men det skulle aldrig funka för mig. Jag är lyckligt lottad med en stor släkt som jag älskar. Jag vill inte vara utan dem.
Jag minns alla gånger vi sov över hos mormor och morfar, hur vi kusiner länkades samman där och bara hängde. Jag kunde ringa på sommarlovet och fråga om jag fick komma över ett par dagar. Och så åt man mormors lasagne och spelade kort med morfar och bara laddade batterierna. 
Och hur skönt det är att låta annika göra mig fin i håret medans hon frågar om livet och lyssnar och verkligen bryr sig om allt mitt babbel och mina tankar. 
Hur sjukt kul det kan vara ibland när min mamma slås ihop med sina tre systrar och dom sitter och berättar historier och återupplever händelser och det blir högre och högre ljudnivå och hysteriska skratt. 
Att hatta runt i stan på diverse fotogåtor och bara asgarva åt hur det skär sig mellan mammas intensiva entusiasm och haralds buttra protesterande. 
Pappas små glimtar av klockren humor som kommer fram när man är minst förberedd, och hans underbart upplysta ansikte när han tycker att han kommit på en riktigt smart idé. 

Det må vara att jag har lämnat allt det där för ett år men snart kommer jag tillbaka och då åker jag fan aldrig bort igen!

Mitt rum är numera en internetfri zon. Inte frivilligt alltså. Den trådlösa anslutningen når helt enkelt inte in dit längre och jag kan varken lösa det eller ta reda på varför. Det är väldigt frustrerande. Jag är så beroende av att kunna titta på tv-serier på internet på kvällarna, igår fick jag för första gången på månader sätta mig ner med en kopp te och en bok innan jag skulle sova. Men det var ganska skönt det också.
Idag fick jag ledigt fram till tre så jag startade dagen med ett mördarpass på gymet och sen åkte jag hem och började möblera om mitt rum. Det har länge känts som att det är något som saknas där inne, jag har satt upp foton och teckningar på garderobsdörren men där slutar min personliga prägel. När jag stuvat om alla möbler och äntligen lyckats placera sängen vid väggen istället för i mitten av rummet kändes det mycket bättre. Lite som att det blivit mer mitt. Min egen lilla värld, som jag bestämmer över. Inte bara ett rum som jag ärvt av tre tidigare au pairer. Lillan fick en chock när hon som vanligt spatserade in i mitt rum och inte kände igen sig alls, men hon älskade det och ville inte gå ut igen. 
Internet funkar i vardagsrummet i alla fall så för en gångs skull är jag glad att föräldrarna blir sena hem ikväll. Då kan jag parkera mig här ute med unga mödrar danmark utan att störa någon.
För att vara extra effektiv kanske jag ska se till att städa mitt rum också. Det rördes fram en hel del damm när jag flyttade på möbler som inte blivit flyttade på tre år.
Nåja, vi får se.

Jag är så trött och frustrerad på mitt hår just nu. Både färgen - har fått några centimeter råttfärgad utväxt, och frisyren - så blir det när kort hår växer ut till halvlångt och liksom inte är någon frisyr alls längre.
Jag vet inte vad jag ska göra med det. Egentligen har jag mest lust att klippa det lite kortare, med längre flikar vid öronen, lite som beckham på den här bilden fast overall några centimeter längre.




Den här frisyren har jag haft förut och varit mycket nöjd med, tyvärr har jag ingen bild på mig att visa. Problemet med det här är att jag är absolut livrädd för att gå till en frisör här i staterna som inte fattar/lyssnar på vad jag menar och totalt misshandlar mitt hår. Händer det är det döden, mitt hår växer omänskligt sakta och det skulle ta ÅR att reparera skadan. Jag vet inte om jag vågar låta en okänd människa göra en sån stor grej med mitt hår, det är väl nackdelen med att ha en faster som klippt mig hela livet och gjort det så bra, jag kommer aldrig lita på någon annan.

Sen har jag ganska länge haft en kort bob utan de där längre flikarna på sidorna, då såg jag ut så här:



Den frisyren gillade jag jättemycket, det enda som skiljer den från det jag har nu är att jag inte har någon snedlugg nu och att hela håret är ca 5 cm längre.

Men OM jag nu inte vill klippa av det på längden utan ska spara ut det igen, så att jag ser ut så här (haha samma linne som bilden ovan ser jag nu):




bestämmer jag mig för det så skulle det ju för det första ta minst ett år att spara ut, och för det andra skulle det ju inte alltid se såhär fint och vågigt ut eftersom jag är för slö för att fixa till det varje dag.
Mycket av tiden skulle det se ut så här:




och det är ju inte alls lika roligt!!

Jag vet att det här verkar som en skitgrej, och ja, det är ett ilandsproblem, men alla ni tjejer vet hur jobbigt det är att ha en bad hair-day. Och fatta då att varenda dag är en sån dag för mig nuförtiden!
Det lutar åt att fortsätta spara ut det och ändå klippa snedlugg, samt bleka mina vanliga slingor, så att jag skulle se ut någonting såhär:



Vad tycks? Alla åsikter uppskattas enormt! Emma du som gillar när jag lägger upp bilder kanske kan skriva en rad iaf?
Åh jag önskar så att jag hade min privata frissa här! Annika kom gärna över på en visit till san fran och ta med dig saxarna!
Nu ska jag och mitt jäkla hår gå och lägga mig. En ny bad hair-day imorgon!

Jag har kommit på att jag är bättre på att skriva om nonsens istället för att berätta om saker som har hänt och återge vad jag gjort. Det flyter inte lika enkelt. Det är som att jag hellre vill låta fingrarna vandra fritt och släppa ut vad som finns i mitt huvud och mina tankar just nu.
 
Idag fick jag i alla fall sovmorgon och åkte till palo alto för att träffa lisa. Vi åkte till hennes gym, och det var minsann något helt annat än mitt vanliga dödliga gym. Först cyklade jag som en tok på en jätterolig spinningcykel med värsta datorn när man fick välja bana, jag valde en skogsstig och det var inbyggda backar och svängar som man själv fick parera med styret. Hur jobbigt som helst. Efter 35 min var jag genomblöt av svett och sprang tio minuter på löpbandet som såklart också var superutrustat med motstånd och backar och hela kitet.
Sen drog vi oss ut till poolen, det fanns både en inomhusbassäng, lite som ett äventyrsbad med diverse rutchkanor och leksaker, och så en vanlig bassäng för simmare utomhus. Där plaskade vi på ett tag, lisa tog sina första (riktigt lovande) crawltag medans jag försökte instruera så gott jag kunde.
Sen solade vi en stund, duschade, bastade och sen var det dags att åka hem och jobba.
Underbart skön förmiddag, så kunde jag gärna ha det varje dag!

Nu är det helg och jag känner mig glad och lätt i sinnet. Det blir ju en vardag till slut här också, hur coolt och häftigt det än är att bo i usa. Och jag känner mig ganska nöjd med min just nu.

Idag var det en gasexplosion i området bredvid vårt, ca 2 mil bort, en massa hus och bilar brann upp, motorvägen stängdes av, rök bolmade över hela södra san francisco, massor av folk är skadade, sjukhusen är fulla och de efterlyser folk som kan skänka blod. 
Jag känner mig så maktlös på nåt sätt. Det händer så hemska saker och man kan inte göra något åt det. Antingen har man otur eller så har man tur. Det enda jag ber om är att inget ska hända min familj på resan över atlanten.
En månad exakt idag tills dom är här, och kommer dom inte fram helskinnade efter att jag längtat så i nästan ett halvår är gud eller ödet riktigt riktigt elakt.

Idag var det mulet och lite duggregn, första regnet på månader och jag kände mig så glad. Det påminner liksom lite om sverige. Och luften var så lätt att andas.
Jag har shoppat och jobbat och spinnat 1,5 timme. Är helt slut. Men nöjd.
Är inne i min förbränningsperiod, efter att i min förra period byggt en massa muskler, som förhoppningsvis ska bränna av fettet nu. Jag ska lyckas, or die trying.
Det svåra är inte träningen, det är maten. Det finns väldigt begränsat med mat i det här huset. Mina värdföräldrar är busy people och lever på vin, energikakor och hämtmat.
Mina proteiner får jag av ägg, och dom som känner mig och vet att jag inte är speciellt förtjust i ägg förstår vilken uppoffring det är att trycka i sig en två-tre ägg om dagen. Till lunch igår fick jag improvisera som aldrig förr, en halv burk kidneybönor och en halv burk tonfisk, båda införskaffade av mig, föräldrarna stirrade som om jag tagit med mig en alien hem från mataffären när jag kom hem med det. Jag stekte ihop det med några ägg, det blev som en äggröra med bönor och tonfisk, helt okej faktiskt och rätt så gott tillsammans med keso. Det lämnar bara fettkällan. Det är svårt att hitta mat i allmänhet i det här huset, men det är praktiskt taget omöjligt att hitta fett. ALLT är fettfritt i usa verkar det som och speciellt i vårt kylskåp. Fettfri mjölk, fettfri yoghurt, fettfri keso, fettfri dressing, fettfri majonäs, fettfri allt. Dom är så roliga, amerikanarna, när dom trycker i sig vitt ris, bröd, kex och vin och ändå känner sig så hälsosamma och nyttiga, för mjölken och kalkonfärsen är ju fettfri!
Ingen olivolja hade vi och precis när jag kände att jag skulle bli tvungen att ta en matsked rent smör och trycka i mig hittade jag en förpackning philadelphia, icke fettfri! Så jag bredde philadelphia på tomatklyftor och tänkte i mitt stilla sinne att det var tur att ingen var hemma och såg min lunch. Dom hade ju spärrat in mig.



Bilden är från en dag för ett par veckor sen när jag låg ute och solade, tittade upp i himlen och var tvungen att gå in och hämta kameran för det var så vackert och så klara färger.

Som jag lovade - här kommer det.
Vi lämnade san francisco på fredagen direkt efter jobbet. Självklart ledde min gps oss lite fel, den är typ gammal och ouppdaterad och gud vet vad. Men efter endast ett stopp för bensin och toabesök var vi framme klockan tjugo i två, efter sex timmars resa. Vi somnade gott den natten på vårt hotell i santa monica.

Vaknade hyfsat pigg och utvilad på lördagen och gav oss ut på stan efter en snabbfrukost på ihop.
Första destinationen var hollywood walk of fame! Vi gick hur långt som helst åt fel håll innan vi insåg att vi bara slösade tid och såg en massa stjärnor vars namn vi någonsin hört talas om. Solen stekte, fötterna värkte, men efter en låång promenad hittade vi äntligen rätt! Och vilken känsla! Folket, turisterna, stjärnorna, kändiskänslan. Fotade 845274 olika stjärnor, inte bara mina favoriter utan även alla dem jag måste visa för alla andra, typ "ååh tom jones, det är ju ändå en av mammas favvisar", och "där är john travolta, pappa kanske inte någonsin kommer hit, jag måste ta ett kort på den till honom."
Efter många foton och svettiga gågna meter var vi tillbaka till min svarta lilla bil som var en ren plåga att sätta sig i, speciellt eftersom min ac inte funkar för tillfället.
Med fönstrena fullt nervevade rattade jag proffsigt ut på hollywood boulevard och vi letade oss upp i bergen och fram till utkikspunkten över hollywoodskylten! Det var dock inte det bästa stället, hollywoodskylten är minimal på bilderna, knappt så att den syns, men vadå, huvudsaken är ju att vi såg den!
Efter detta åkte vi vidare till playboy mansion på stephanies önskan, det låg i det underbara beverly hills som kom att bli våran absolut favorit. Det enda man kunde se av mansionet var grinden och vi var först lite tveksamma om vi verkligen kommit rätt. Men efter att stött på ett par som hade en så kallade "star map" fick vi det bekräftat. Grinden såg öppen ut så vi skämtade lite om att gå in och hälsa på hugh hefner, men då löd minsann en röst ur en högtalare förklädd som en sten; "I'm gonna send someone down", så vi kastade oss in i bilen och körde därifrån.
Ett kvarter bort ramlade vi över en knäpp dam som sålde en star map till oss, det visade sig att vi hade råkat stanna till precis bredvid michael jacksons hus, självklart såg man inte mer än grinden där heller, den var svart och det låg en hel del blommor där.
Vi åkte vidare upp i bergen och bara njöt av hur otroligt vackert det var, det går verkligen inte att beskriva. Husen, grönskan, palmerna, utsikten, ja det är inte det minsta konstigt att förstå att det är där kändisarna bor, hade jag haft pengar nog hade jag slantat upp för en villa i bevvan på studs! Jag är så otroligt glad över att jag fått se det här och att jag dessutom får komma tillbaka med mamma, mormor och lillis om ett par veckor. 
För att avsluta avdelningen kändisspotting så såg vi även grinden till paris hiltons gata, som var privat, grinden till brad och angelina, beckhams soptunna, huset som tjejerna i the hills bodde i, och så några till.
Efter kändisspaningen åkte vi rodeo drive, väldigt känd och dyr shoppinggata, vidare för att äta frozen yoghurt, och sen en sväng genom downtown LA vilket inte var mycket att hänga i granen. Sen åkte vi hem till hotellet för att vila innan vi drog till santa monica pier för middag. 
Piren var väldigt cool kvällstid, det var fullt med små stånd och restauranger och åkattraktioner såsom parishjul och berg och dalbanor. 

På söndagen vaknade vi tidigt igen och åt middag downtown santa monica innan vi drog till hollywood hills och sen vidare till the OC. Väl där spanade vi lite stränder och fina hamnstäder, vi stannade till på laguna beach som allas vår älskade maria montazami brukar åka till. Det tog praktiskt taget hela dagen och vi spanade på lite mer vackra och pampiga hus på väg hem. På kvällen åkte vi till hollywood och åt middag på hollywood boulevard med tre andra au pairer från san francisco, och som råkade befinna sig i LA just samma helg som oss. Vi åt på hard rock café och hade en galen servitris med världens tuppkam. 
Efter middagen strosade vi lite fram och tillbaka och liksom insöp hollywood nattetid. Sen susade vi hem på sunset boulevard och stannade till för frozen yoghurt innan vi rattade hemåt santa monica och körde genom gaydistriktet på väg hem.

Lämnade hotellet tidigt på måndagen och köpte frukost på en mataffär innan vi susade hemåt mot san francisco. På vägen körde vi genom malibu och sen även santa barbara, där vi stannade för lunch, och hör och häpna, frozen yoghurt! Sen gjorde vi en ganska stor tabbe genom att ge oss på att ta highway 1 på väg hem, som är en liten, enfilig väg som slingrar sig i bergen längs med kusten. Dock gick det inte att komma ifrån den när man väl börjat köra, så vi blev x antal timmar försenade och mitt humör bakom ratten testades rejält då vi dessutom hade oturen att ha dimmigt som tusan så vi inte ens kunde se den vackra utsikten. Jag pluggade in winnerbäck när det var som värst och det hjälpte verkligen.
Mot slutet var det även lite långhelgstrafik och mot slutet, efter tolv timmar bakom ratten, fick jag verkligen koncentrera mig stenhårt för att inte göra några misstag. Jag var riktigt slut i huvudet och ramlade in i mitt rum och damp ner i min underbart sköna egna säng vid tiotiden på kvällen.

Det var en skön helg i LA helt enkelt. Det jag inte hann med den här gången tar jag nästa gång. Då har jag lillis med mig så då kan absolut ingenting gå fel!
Jag är positivt överraskad över hur härlig känsla det var ändå i LA, det var hyfsat lätt att köra runt och hitta parkering, och jag är glad över att det gick så pass bra att köra minst 6 timmar per dag. När jag körde farmors bil till skåne i påskas var jag riktigt trött och slut, men det gick bättre den här gången.
Jag trodde även att det skulle vara en mer perfekt känsla över staden på något sätt, att man antingen måste vara kändis eller filmstjärna eller svinrik eller perfekt tränad med perfekta vita tänder och den perfekta kroppen för att ha en chans att passa in. Men det verkade mer som att det fanns alla möjliga olika folk och alla passade in på sitt eget lilla sätt. Det var lätt att känna sig lite halvt hemmastadd efter bara ett par dagar, och det gillade jag. Och såklart beverly hills. Har man inte sett det har man inte levt ett riktigt liv.



jag och simone på walk of fame



min älskade santana!



som jag stirrade ner i marken och gick in i folk tills jag äntligen hittade pappas och min husgud, alice cooper!



stephanie och simone med shrek!



jag lovar - det är vinden! jag väntar inte trillingar!




ta på glasögonen så kanske ni ser hollywoodskylten!



jag på rodeo drive



santa monica @ night



en strand för mig!



laguna beach









hollywood by night.



pärlan!



är man ägare på att hoppa högt eller?




Det här inlägget har tagit mig 1,5 timme så kommenterar ni inte nu blir jag fan förbannad! Haha, närå, det är frivilligt såklart!

Efter över tolv timmar bakom ratten är jag nu äntligen hemma i min underbart sköna säng. Jag är alldeles alldeles för trött för att skriva något nu, men jag lovar att pränta ner värsta inlägget imorgon. Med bilder!

Idag har jag gjort något viktigt. Jag har tagit mitt ansvar, jag har slagit ett slag för demokratin och gjort min röst hörd.
Jag har nämligen, för allra första gången i mitt liv, röstat i riksdagsvalet.
Jag och lisa åkte in till stan och jag mitt pucko hade inte skrivit upp mer än bara gatuadressen till svenska generalkonsulatet. Det visade sig finnas två montgomery street i san francisco och vi åkte såklart till fel. Men vad gör det, vi hamnade i världens pampigaste område högt upp, med gigantiska hus på gränsen till palats och underbar utsikt över vattnet.
När vi väl hittade rätt montgomery street var det väldigt nära stängningsdags så jag hoppade av i farten och lät lisa parkera bilen medans jag spurtade in. En minut i tolv hade jag hittat rätt våning och rätt rum och blev mött av två trevliga svenskar. Väl inne i "vallokalen" hade det ställts upp ett stort bord med alla lappar och kuvert, jag visade mitt pass och mina uppgifter skrevs ner och sen vände han ryggen till medan jag gjorde mitt val. Inte för att det spelade någon roll, som jag sa, men det ska ju gå rätt till, som han sa.
Lite roligt var det att dom hade lagt upp lapparna i partiordning, från vänster till höger, där moderaterna låg längst till höger såklart.
Det fanns faktiskt en liten skärm uppställd att krypa in bakom om man nu ville vara så hemlig, men jag stoppade glatt ner mina tre lappar i mina tre olika kuvert, klistrade igen och lämnade in mina allra första röster någonsin.
Det kändes väldigt bra efteråt. Min röst är minsann precis lika viktig som alla andras, och det är lika mycket en skyldighet som en rättighet att göra den hörd!
Nu väntar jag bara på resultatet om några veckor. Heja heja!

För er som undrar, lisa kom någon minut sent efter att ha parkerat bilen men hon blev såklart insläppt och fick rösta ändå. Det är ju svenskar vi pratar om!

Lyssnar på rixmorron zoo och ola som dissar lånade känslor. Han beskriver det rätt bra, att någon är sur eller negativ och man tar åt sig, det smittar av sig, man känner att det är ens fel fast man vet att det egentligen inte är det. Han menar att det kan bero på en dålig självkänsla, att man känner att man inte räcker till.
Och jag sitter och lyssnar och får nästan som en aha-upplevelse. För det är precis så det känns. Exakt så. Och jag är tydligen inte ensam.
När någon är arg, irriterad eller negativ blir jag lite ledsen, jag vet att jag inte borde men det är så svårt att stänga av. Jag känner mig otillräcklig, liksom som att det per automatik är mitt fel. Men varför i hela friden skulle det vara mitt fel om vederbörande sura person har bråkat med mannen/barnet/hunden eller har stressigt på jobbet eller vad det nu kan vara? Varför tar jag åt mig?
Jag blir så trött på det där. Att jag inte bara kan ruska av mig det, låta det negativa rinna av mig som vatten på en gås.

Det ska jag fan se till att lära mig helt enkelt.

Det blir en helgrapport för jag är lite för trött för att skriva nånting fyndigt och poetiskt.
I fredags åt jag middag på cheescake factory med nick och simone. Jag åt sheperds pie som var hur god som helst men nick som är från england försäkrade att hennes är bättre. Upp till bevis får man väl säga till det!

Lördagen började med att jag hoppade ut på en morgonpromenad till parken där jag fullständigt dödade mina ben med diverse hopp fram och tillbaka på gräset. När jag hade sån mjölksyra att jag knappt kunde stå linkade jag hemåt och förberedde mig på en dag i stan. Stephanie, Elli och Malin hämtade upp mig och vi åkte in til golden gate park. Vi strosade runt, fotade, gick på skogspromenad, och gick genom en rosträdgård! Mamma kan du tro dina ögon? Din förstfödda ägnade sin lediga tid i en rose garden! Det var soligt och fint väder och vi stötte till och med på en botanisk trädgård, men där fick det vara nog för det kostade ju trots allt 7 dollar att gå in.
När vi hade friluffat klart åkte vi till en äkta amerikansk femtiotalsdiner och åt lunch/middag. Det var som att kliva in i grease, med borden, servitrisernas kläder och en jukebox vid varje bord där man fick valfri låt uppspelad för 25 cent. Jag var utsvulten så en cheeseburgare och jordgubbsmilkshake slank ner illa kvickt.
På väg hem åkte vi till lobard street, stadens krokigaste gata. Det var verkligen en upplevelse att åka nerför den, mycket tack vare stämningen vi hade i vår bil! Stephanie som vevar ner alla rutor, skruvar upp musiken och på sin malmödialekt säger "Nu kör vi brudar!!" Haha, folk som gick förbi glodde ganska rejält, men när vi väl kom fram till gatan och började kringla oss ner var det ingen som brydde sig om ett gäng svenskar som hängde ut genom fönstrena och fotade. Hela gatan är en enda turistattraktion och det var proppfullt med turister och kameror.
Jag var hemma vid 6 och hade då två timmar på mig att vila och göra i ordning mig för kvällen. Vi åkte till menlo park till en avskedsfest för en tysk tjej som ska åka hem alldeles snart. Det var visserligen första gången jag träffade henne, men man tackar väl inte nej till en fest? Vissa av oss kom igång bättre än andra, det blev en ganska tidig hemgång och jag sov sött i min säng vid halv tre.

Vaknade imorse och kunde knappt vända mig i sängen på grund av akut träningsvärk i ben och rumpa. Jag tog en lugn dag, solade och läste, sen åkte vi in till stan och såg beauty and the beast. Efter musikalen försökte jag på mig lite shopping men hade för ont i benen för att gå runt. Men som jag älskar den här träningsvärken, det är så underbart bekräftande. Nästa gång hoppar jag dubbelt så mycket!
På kvällen åkte jag hem till simone och hade middag med hennes familj, så himla mysigt att äntligen sitta tillsammans och umgås, jag får väl börja stalka andras familjer eftersom min egen är så upptagen!
Vi bokade även hotell i LA, på fredag smäller det! Tre dagar i LA med simone och stephanie, yeeey!




Vi fyra i rosträdgården, ignorera min pose..




golden gate park



ellinor, malin, stephanie. observera körsbäret i grädden på milkshaken!




den krokiga gatan uppifrån..




och nerifrån.

Det var allt från mig idag!