a trip down under

Barnet har en kompis på besök och dom spelar tv-spel. Ja, det är EN kompis, men det låter som hundrafemtio stycken av ljudnivån att döma. Jag fattar inte att dom kan skrika så mycket utan att bli hesa. Eller döva. Jag kanske är lite extra allergisk mot skrik men det här är fan inte nådigt att stå ut med. Jag väntar hela tiden på att föräldrarna ska springa in och ganska argt säga "Herreguuud, sluta skrika!!!" Men inte i det här huset inte.
Jag minns så tydligt hur mamma brukade säga (eller ja, säger fortfarande ibland) "Skrik inte!", om lillis och jag var för höggljudda. Pappa brukade alltid säga "sluta tjafsa!" även om vi bara satt och skrattade. Och vi brukade alltid dämpa oss men fnissa i samspråk och himla lite med ögonen.
Men generellt så är det högre ljudnivå i usa tycker jag. Både barn och vuxna kommer med skrik, tjut och höga rop. Jag fattar inte grejen. Jag fattar inte varför man måste skrika. Jag blir stressad och får ont i huvudet.
Jag sitter i rummet intill med stängd dörr och jag har svårt att höra ljudet från datorn jag har i knät.
Nu kom föräldrarna in i vardagsrummet och ljudnivån fördubblades på en gång. Det känns som att jag sitter i ett hus som håller på att invarderas av en hel krigsarme. Min puls är i 180 när jag desperat rotar fram ett par öronproppar och jag tänker; herregud. Vilket dårhus. Dom kommer alla ha tinnitus innan lillan fyller 8.

Jag fick sånt sötsug igår så jag höll på att smälla av. Och här sitter jag med en massa lyxchoklad och en öppnad chipspåse. Som gjort för snedsteg.
Trodde ni jag föll dit nu?! Jag trodde ni kände mig bättre vid det här laget! Här görs det inga sneda steg, det är ju sånt slöseri med tid. Jag går raskt, helst springer, på en spikrak väg mot mitt mål.
Men sugen var jag. Konstigt det där. Jag kände mig så vilsen och ensam, jag ville bara trycka i mig hela chipspåsen för att få den där tryggheten man kan få när man är så där riktigt mätt. Jag ger mig fan på att även den trygga känslan sitter kvar från stenåldern. Då var det nog tryggt att vara riktigt jävla sprängmätt, då visste man ju inte om man skulle lyckas få tag på mat den kommande veckan. Då var den där mättnaden ett tecken på att man skulle överleva ett tag till.
Nu är det precis tvärtom. Jag satt och förklarade för mig själv att jag var precis lika trygg om jag gick och la mig utan socker i min mage, jag kommer med all säkerhet att överleva nästa vecka och förmodligen kommer jag leva både längre och bättre om jag håller tassarna borta från chipsen. Så det gjorde jag.
Och imorse vaknade jag och sprang en timme och fyrtio minuter och var starkare än någonsin.

Det händer inte så mycket just nu. Vi har bokat det mesta till vår resa, bara bilen återstår, jag blir så himla glad varje gång jag tänker på det. Så nu försöker jag spara alla pengar jag kan, känner ig ibland som en gammal snål gubbe som sitter och vrider och vänder på varenda cent, men vad ska man göra? Resa vill jag ju och en ny kamera skulle inte sitta fel det heller.
Jag har avverkat en himla massa timmar på skolan och minst lika många timmar på gymmet. Vilket verkligen betalade sig idag, jag fuskade ju lite i helgen när jag var ute i sanfran med steph, så jag tänkte att jag skulle nöja mig med allt utom en uppgång på vågen. Men nehepp, -1kg visade den och jag blev så himla glad och stolt att jag unnade mig en trillingnöt ur föräldrarnas julklapps-paradisask som stod öppnad i köket.
Åh, det här livet alltså. Jag älskar det. Det är så fullt med möjligheter!
Nu sitter jag i mina två ihopskjutna fåtöljer och lutar mig tillbaka med tända ljus, mandlar och ncc-te. Och familjen annorlunda på tv4play.
Och så tar jag helg!

- Snart måste jag börja rensa ur mitt rum och planera hur mycket jag kommer kunna ta med hem egentligen. Det är sjukt hur fort tiden går.
- Gud vad jag älskar rixmorronzoo, jag kan inte säga det nog många gånger! Har laddat ner klipp till ipoden, folk på gymmet tror nog att jag är dum i huvudet när jag sitter där på spinningcykeln och asgarvar för mig själv.
- Den där palme-dokumentären som gick på svt för ett par dagar sen verkar sjukt spännande! Jag är så fascinerad av palme-mordet och jag vill se den! Dumma dumma svtplay!
- Det är tre veckor tills pappa och farmor kommer hit. Och jag tar semester!
- Fan vad jag skrattade åt emmas kommentar på förra inlägget, hahahah emma you made my day!
- Jag är fortfarande som på rosa moln efter min löpframgång igår. Jag fullkomligt krossade mitt tidigare rekord på milen med flera minuter! Jag har nog aldrig känt mig så stark, trots att jag fick sånt extremt håll när det var två kilometer kvar att det kändes som att någon hade huggit en kniv i sidan på mig, och att jag grät (?) av utmattning när jag kom i mål.
- Gav just barnet och hennes vän lite mellanmål, ibland kan jag inte låta bli att haja till när jag ser vad det är dom stoppar i sig. På tallriken låg ostkex, chokladkakor och chips. Jag dog lite. Men det är ju usa.

Jag har fått en sån sjuk låsning i ryggen, mellan skulderbladen. Smärtan strålar ner i ryggen så fort jag vrider huvudet. Och jag slås av hur sjukt det är, att jag aldrig egentligen tänkt på det här förut, hur jobbigt det är.
Harald trycker alltid bort mina låsningar. Så fort jag får den här låsningen säger jag "du lillis, kan inte du knäcka min rygg?" Och så lägger jag mig på mage och tar ett djupt andetag, och samtidigt som jag andas ut trycker han till hårt mellan skulderbladen och vips så är låsningen som bortblåst.
Det hela tar ett par sekunder. Har jag otur kanske han är i skolan eller nåt, och så får man vänta nån timme.
Men inte nu. Jag har vridit och vänt och böjt och gjort precis allt jag kan hela jävla dagen nu men det knakar inte till. Jag blir så jävla frustrerad när sånt som aldrig har varit ett problem plötsligt blir ett! Det är så onödigt liksom. Att det egentligen skulle ta två sekunder att trycka bort men nu får jag antingen vänta tre månader eller betala dyrt för en kiropraktor. Fy fan. Det här är ytterligare ett bevis på att jag inte ska bo så långt ifrån harald.

Igår somnade jag för första gången på nästan ett år till smattret mot rutorna. Så underbar hemkänsla med lite äkta spöregn. Lite blixtar blev det också. Jag fattar inte direkt folk som är rädda för åskan? Vad är det att vara rädd för liksom? Okej om man är mitt ute på havet, men även där är ju risken att bli träffad av blixten väldigt liten.
Men det är nog många som inte förstår min hysteri för möss. Det är väl just det som är grejen med fobier och rädslor. Dom är ofta väldigt ologiska.
Nu ikväll hamnade jag framför wii med barnet, jag gjorde mig en skitsnygg pojkvän som lillan döpte till Utah? Jag älskar ungars hjärnor, dom har inga gränser. Gud vad vi flamsade och skrattade när vi höll på med dom där figurerna, satte skägg på kvinnorna och rosa tröjor på herrarna. Och jag kände att jag ändå tycker så mycket om min unge.
Jag har typ flyttat in på gymmet och min diet går bättre än någonsin. Det enda som är lite jobbigt är kvällarna, det är då sötsuget sätter in. Jag har lärt mig att ignorera det, för mig finns det inte. I det här fallet lyssnar jag inte på min kropp. Det finns ingen mineral i chips och kakor som jag har någon brist på. Det är ologiskt! Man kan inte ha brist på socker! Det där suget finns inte! Hör du det!? DU FINNS INTE!

Asså vad är grejen med att kanye west tydligen har släppt en musikvideo där döda kvinnor hänger i taket och döda kvinnor ligger i sängar? Och han anspelar sexuellt mot dem?! Är människan helt från vettet? Först skandalen vid mtv-galan förra året mot stackars taylor swift, och nu det här? Det är ju sinnessjukt!
Jag har tidigare gillat mycket av hans musik men nu fan tycker jag att världen ska bojkotta kanye west. Han är ju uppenbarligen helt jävla dum i huvudet.

När föräldarna kom hem igår hade de med sig massor med alla hjärtans dag-presenter till varandra och till mig! Kände mig hur dum som helst när jag satt där och håvade in grej efter grej utan att ens ha köpt ett litet ynka kort till dem! Men jag skyllde på att vi inte direkt firar alla hjärtans dag på det sättet hemma i svea. 
Jag fick i alla fall en chokladask, annat godis, ett jättegulligt kort från barnet, ett doftljus och ett halsband. Så jag tackade fint!

Idag har jag verkligen fått ännu en ny förståelse för mina föräldrar när lillan valde att HELA vägen hem från baletten konstant mala på om någon dröm hon hade haft om ett dataspel. Jag försökte lyssna till en början men efter ett par minuter vandrade tankarna iväg på helt andra håll. Lyckligtvis gillar lillan mest att lyssna på sin egen röst så hon reagerar typ inte över att jag inte lyssnar. Väl hemma, efter tjugo minuters babblande frågade hon om jag hängde med i spelet och vad som hände på alla nivåer? "Hmm jaa", svarade jag, "i stort sett!"
"Vill du att jag drar igenom det en gång till?", frågade hon då! EH, nej tack!!
Jag kommer ihåg att mamma en gång sa att hon slutade lyssna på precis allt som sas när hon fick oss. Det kändes lite hårt då, men jag förstår henne till hundra procent nu! Men jag tvivlar på att det jag och harald pratade om var lika ointressant som det jag fick utstå idag..
Men hon är söt ändå, min lilla unge.

Jag har aldrig direkt firat alla hjärtans dag. Vanligtvis saknar jag det inte. Men idag gör jag det. Jag saknar kärlek. Inte nödvändigtvis från en pojkvän, men i allmänhet. Jag har aldrig känt mig så oälskad som jag gör just nu.
Jag har ju underbara vänner här i usa och jag gillar min familj, men det är ju liksom ett jobb.
Om jag dog hipp som happ här i usa skulle det vara en tragedi, men det är inte direkt som att någons liv skulle bli påverkat för alltid.
Jag saknar den där känslan av att höra till, att göra en skillnad i någon annans liv.
Det finns många otroligt fina människor i mitt liv och idag tänker jag lite extra på dem.
Jag vet att jag aldrig säger det, men jag älskar er verkligen.

Nästan varje morgon loggar jag in på avanza och hoppas på att se en vinst. Att mina små slantar jag slitit så hårt för ska ha växt, utan att jag behövt göra någonting. Ibland har de växt. Och jag får hjärtat upp i halsgropen när jag ser att jag tjänat någon tusenlapp över natten. Utan att lyfta ett finger.
Idag var inte en sån dag. Vafan är grejen med H&M som sabbar min portfölj så? Ibland blir jag förbannad och skickar iväg ett argt mejl till pappa, som är min aktiebuddy tills döden skiljer oss åt typ. "Vafan är det som händer med H&M?!?" kan jag skriva, precis som om det vore hans fel att kursen gått ner. "Här shoppar man och shoppar med sin skrala lön och så är detta tacken man får??"
Och jag får alltid något snällt och lugnt tillbaka, ett analyserande svar typ "Ha tålamod. Ditten och datten har nyligen köpt stora poster vilket borgar för snar uppgång."
Så då har jag det. Tålamod alltså. Jag ska fanemig se till att bli rik på det där en vacker dag.
Tills dess sticker jag ut och springer.

Så sitter man här igen och nördar och lyssnar på rixmorronzoo. Ytterligare en anledning att jag längtar hem, tänk att få vakna upp till deras ljuva stämmor igen.
Jag har haft en vanlig dag och nu dricker jag te som jag fick i avskedspresent från ncc. Känns lite vuxet faktiskt. Lillis skickade hit det som julklapp. Älskade lillis. Jag satt och kollade runt lite på hotell i grand canyon innan, tills att vi ska dit på vår roadtrip i maj. Och då kom jag att tänka på den gången vi var där i oktober, och spred ut oss i vårt enorma rum, och harald satte på tekokaren utan att hälla i vatten och den typ höll på att brinna upp innan jag lyckligtvis upptäckte det. Hahaha. Gud vad jag saknar honom.






en tidig löptur till kanten på grand canyon. underbart.

När jag växte upp var utsvängda jeans grejen att ha. Jag fick mina första par i femman tror jag, ärvda från min kusin. Gud vad snygg jag kände mig i dem. Åren gick och alla hade utsvängda jeans. Jag älskade det. Det var ju så snyggt och smickrande för benets form! Jag minns att jenny hade ett par mjukisbyxor som liksom var tighta i vristen och de var så sköna att hon inte kunde göra sig av med dom trots att dom var så fula. Dom var ju tighta där nere! Vi brukade kalla dom "morotsbyxorna" kommer jag ihåg. 
Så började modet med tighta jeans hela vägen ner i vristen smyga sig på och jag blev livrädd. Tänk om det blev mode på riktigt, vad skulle jag då ha på mig? För tighta jeans skulle jag aldrig kunna ha. Så osmickrande, så tjocka låren skulle se ut om byxan satt åt tight runt vristen? Jag brukade tänka att så långt skulle jag aldrig gå att jag har på mig något jag tycker är så fult, bara för att det råkar vara modernt. Aldrig! Kommer inte på fråga!

Men så gick det en tid och det visade sig ganska snyggt med tighta jeans ändå. Så praktiskt när man har stövlar. Snyggt till converse. Och fint till somriga små ballerinaskor. Det är ju inte alls så osmickrande för benets form när jag tänker efter.
Alla mina jeans i garderoben är tighta hela vägen ner till vristen och så har det varit i många år nu.
Det värsta är att jag hört att modet med utsvängda jeans börjar smyga sig på! Utsvängda! Herregud vad hemskt, ska alla springa runt som abba-agneta igen? Jag blir lite stressad bara jag tänker på det. Vad händer om alla börjar ta efter det modet, vad ska jag då ha på mig? För utsvängda jeans kommer jag aldrig kunna ha. Så långt kommer jag aldrig att gå att jag har på mig något jag tycker är så fult, bara för att det råkar vara modernt. Aldrig! Kommer inte på fråga!

Idag fick jag ytterligare några timmar avverkade på min engelskaklass. 36 timmar ska jag ta, och jag har hittills gått 9. Det är engelska för dom som har något annat språk som modersmål, och det är minst sagt en upplevelse att gå dit. Främst med tanke på den brokiga skaran av klasskamrater.
De flesta är runt 40 och är antingen från latinamerika eller asien. Man kommer och går som man vill. Man skulle ju kunna tro att klassen inte är så sammansvetsad och att man knappt vet vilka varandra är på grund av detta, men så är inte fallet. Jag vet inte vad det är som gör det, men den här klassen är som en enda stor dagisklass där alla känner till varandras namn, fnissar och skrattar och rättar läraren om han minns fel, och hälsar varje ny klasskamrat med ett rungande "welcome" och en liten applåd.
Det är som att alla sjunker till den intilligensnivå som passar deras språk, vilket är typ i nivå med en sexårings. Inte för att jag ett ögonblick tvekar på att dessa människor är smarta, många av dom är ju ingenjörer och alla möjliga flashiga yrken i sina hemland. Men det är som att de tycker att det är skönt att sitta och fnissa i bänkarna och bli ett barn igen. Det är lite befriande på något sätt. Det ligger något charmigt i hur de förvandlas när de går innanför dörren till klassrummet. Och det här tar lärarna tillvara på. Igår fick vi sitta och vifta med händerna samtidigt som vi lärde oss att uttalaorden på rätt sätt. "To", sa vi samstämmigt och pekade rakt framför oss, "with" kom sen och då skulle händerna slås ihop typ som när man ber en bön. Först kände jag mig skitdum att sitta där och vifta med armarna fram och tillbaka, men det släpper ganska fort när 20 andra personer sitter och flaxar bredvid en.
Den enda som inte riktigt accepterar det här inlärningssättet är en rysk medelålders man som var en högt uppsatt ingenjör i ryssland. Han kan nog sämst engelska i hela klassen, men han tycker sig nog ändå lite för viktig för de där dagisfasonerna. Han sitter och skakar på huvudet med en viktig min och händerna i kors över bröstet. I måndags började till och med han och läraren tjafsa om huruvida att vara ett kontrollfreak var positivt eller negativt.
Herregud, den diskussionen tog aldrig slut! Till slut började en annan rysk tjej försöka medla, och säga att det nog var kulturella skillnader och att det inte fanns något rätt och fel, men varken amerikanen eller ryssen gav sig! Det var som att se det tredje världskriget spelas upp mitt framför ögonen på oss! 
Idag skulle vi bilda grupp och spela en liten teater när man skulle förklara innebörden av ord som "next to", "beside" osv.
Ja, jag är alltså i den avancerade klassen och ibland kan jag sitta länge och fundera om jag har gått fel och hamnat hos nybörjarna.
Jag lär mig näst intill noll engelska men det är väldigt intressant att sitta och observera personligheterna och historian hos de andra.
Och i måndags var det till och med en kille från taiwan som hade med sig hemlagad mat till hela klassen! Det är vad jag kallar en toppenklasskamrat alltså!

Imorse orkade jag inte bry mig om min snuva längre så jag snörde på löparskorna och pluggade in ipoden.
Jag trodde att jag kanske hade tappat under mina sjukdagar, även fast de bara var tre stycken, men icke sa nicke! Jag är tillbaka och minst lika stark som förut! Jag sprang som vinden i 40 min och sen var det dags att åka till läkaren och ta bort stygnen. Ett 3 cm långt ärr kommer jag få som minne för den oberäkneliga pigmentfläcken, men det viktigaste är ju att den är borta och inte kan göra någon skada lägre!
Nu blir det lunch i solen och sen skola.

Har gått och dragit på mig en jävla förkylning utan dess like. Det går inte en kvart utan att jag nyser. Och näsan rinner och kliar konstant. Jag blir galen av att sitta stilla och känna livet springa ifrån mig, så därför gör jag inte det. Dessutom är det värre när jag sätter mig ner och verkligen känner hur huvudet värker och spränger som att det är fullt med ett hårt tryck som snart ska explodera. Jag har varit förkyld många gånger, men det brukar inte vara så här mycket?! När jag idag såg min bil i solljuset fick jag däremot en ny tanke. Hela bilen var nämligen täckt med ett tjockt lager pollen.
Har jag nu, vid tjugoett års ålder, fått pappas vidriga pollenallergi som förvandlar en annars så stark människa till ett nysande inferno, så ger jag fan upp på riktigt och går i vår-ide!

En bild säger mer än tusen ord.




manhattan beach.



shopping på OC's största shoppingmall.



bilar!



steph.




den perfekta trion!



tina du är så saknad!!

Hade världens mysigaste fredagskväll igår med steph, vi åkte in till sanfran och åt middag på cheesecake factory. Det känns mer som vår stad när man åker in lite sådär spontant utan att göra värsta projektet av det. Vi fick sitta ute på terrassen och det var så fint med utsikt över halva stan. Tågresan var dock inte lika rolig, fan dom där vagnarna skramlade så mycket att man trodde dom höll på att falla isär. Kändes som att sitta på någon flyktingtransport på den sibiriska järnvägen. Inte för att jag provat det, inte ännu i alla fall.
När jag kom hem hade jag huvudvärk men trodde det berodde på ljudnivån på tåget. Men vaknade mitt i natten och hade svinont i halsen och när jag vaknade imorse fick jag lägga långlöparplanerna på hyllan. I alla fall för idag. Jag hatar att ställa in träningspass men det är ju dumt att träna om man känner sig lite halvsjuk. Speciellt dumt vore det nog att springa två timmar.
Jag får inte riktigt sån ågren jag brukar få. Kanske för att jag tränat stenhårt nu fem dagar eller för att jag äntligen slappnat av och kan lita på att jag kommer ta igen det när jag är på topp igen.
Att jag inte längre kommer hamna ur fas och sluta. Som jag alltid har gjort.

Känns konstigt att inte ha några planer för helgen, men jag tar det som det kommer. Den här dieten och träningen gör mig så lugn och avslappnad. Den ger liksom en mening till livet. Ingen dag är bortkastad så länge jag tar hand om mig själv.




manhattan beach.

Farmors kommentar på förra inlägget väckte tankar hos mig, och nu har jag gått runt hela dagen och funderat. Jag är nog i många fall så långt ifrån lagom man kan komma. Alla som såg mig på min löptur idag skulle helt klart hållt med mig på den punkten. Dom stackarna som gick förbi när jag låg som en liten blöt fläck på marken och försökte få luft med pipande lungor. Dom som höjde på ögonbrynen och med orolig min undrade om jag mådde bra.

Men jag vill inte vara lagom. Jag tycker inte att det funkar för mig. Jag vill inte ge upp något, jag vill ha allt. Så har det alltid varit. Jag vill både ha kakan och äta upp den, och då duger det inte att vara lagom. Då måste man vara extrem. Jag kan dra några exempel.
Jag var den oskyldiga plugghästen som inte smakade en droppe alkohol fram tills jag vid sjutton års ålder flyttade till danmark och festade nonstop. Jag chillade nästan ett helt år efter studenten och bara slappade och reste och roade mig tills jag fick anställning på ncc och nästan flyttade in på kontoret och jobbade både sena kvällar och helger.
Jag sket fullständigt i betygen i danmark och bara skrattade och flamsade på lektionerna, sen kom jag hem och läste både tvåan och treans kurser på ett år, höll på att bränna ut mig totalt men gick ut med alla mvg.
Jag gillar kontrasten mellan det extrema och det extrema åt det andra hållet. Jag tycker att lagom lätt kan bli lite tråkigt. Att ha det likadant hela tiden liksom. Däremot uppskattar jag att ha det lagom i små doser. Som att åka hem till farmor och gå en lagom lång promenad, äta en lagom stor hemmagjord semla och titta på ett lagom roligt tvprogram. Jag älskar att få ett litet avbrott i min vardag och andas ut hos farmor. Kanske är det just kontrasten till mitt egna liv jag tycker är skönt. Kanske är jag ännu för ung och omogen för att ha det lagom? För just ordet lagom får mig att tänka på ett riktigt villa-vovve-volvo liv när man jobbar lagom långa dagar, på sitt lagom roliga jobb, hämtar lagom skrikiga barn på dagis, hinner med ett lagom jobbigt friskis&svettis pass en gång i veckan, hinner utbyta lagom många ord med sin man innan man däckar i sin lagom sköna ikea-säng i det lagom stora radhuset.
Jag är inte redo att leva ett sånt liv. Jag vill kämpa stenhårt med hundra procent fokus och få snabba resultat, se stora skillnader. Jag hinner inte med att vara lagom!
Kanske är det en generationsfråga? Eller kanske håller det lagoma livet på att gå ur tiden?

Jag är ganska slut. Vet inte om det var helgen i LA som körde slut på mig eller om det är något annat.
Steph har min kamera så väntar någon dag med att skriva om helgen så jag kan visa bilder också. Hon gjorde förresten världens bästa film som beskriver precis hur roligt och galet vi har det tillsammans.
Men fy fan vad mycket skitmat jag tryckte i mig. Det var som att jag omedvetet tryckte i mig precis så mycket som möjligt inför kommande diet. För den började nämligen igår. Efter en helg med chokladtårta, mackor, chips, alkohol, wienerbröd, läsk, glass, hamburgare och pommes frites.
Och så dåligt som jag mådde. Jag var som förgiftad. Ont i magen, svullen, ont i huvudet, illamående, nedstämd, sockersugen. Och det enda jag kände var att det är inte värt det. Inte ens lite.
Låg helt däckad efter jobbet igår och var sådär allmänt slut som man blir när man ätit för mycket socker och plötsligt slutar. Det går ett par dagar tills kolhydraterna gått ut kroppen och medans man väntar på det har man ett litet helvete. Jag kunde inte tänka klart, det kändes som att hjärnan var full av bomull. Jag var vrålhungrig hela tiden, jag var seg och trött och ville bara lägga mig och dra något gammalt över mig. Det är så sjukt att det är när jag är så svag och ynklig som jag känner mig som starkast.
När jag kom hem halvdöd efter ett pass på gymmet och däckade i sängen så kände jag mig som en riktig vinnare.
För då vet jag att det är jag som har kontrollen. Jag och min viljestyrka och mitt förnuft, istället för någon gammal uråldrig ologisk instinkt som vill få mig att trycka i mig en chipspåse och slänga löparskorna i soporna.
Den vill bara sabba för mig. Men det kommer inte att lyckas.

Nu kör jag månaden ut och längtar redan efter resultaten!
Mitt mål är att jag ska vara så smal och pigg och fräsch och snygg när pappi och farmor kommer hit att dom inte känner igen mig.