a trip down under

Jag är jätteintresserad av språk. Det är jag faktiskt. Jag är beroende av att läsa, och ännu mer beroende av att skriva. Jag tycker att det är roligt att diskutera och intressant att tolka ord och språk och dialekter.
Och ändå hatar jag svenskalektionerna. Verkligen hatar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att mina tre puckon läste svenska b förra året vilket betyder att jag måste läsa kursen ensam med någon mediatvåa och sitta och jobba i grupp med jag inte känner och som inte är som jag. Kanske för att nivån dessa mediatvåor hålls på att förklara kursmålen i en halv lektion, därför "de är ju så svåra att förstå". Kanske för att det vimlar av dunjackor och klubbor och nedlåtande blickar. Kanske för att jag är ett uppblåst ego som tycker att jag är för bra för att skriva inledningar och förklara vad ordet "insikt" betyder.
Något är det ju. Något är det som får mig att sjunka in i skärmen här längst bak och om och om igen konstatera; jag hatar verkligen det här.
Något är det ju som framkallar den där klumpen i magen varje onsdag och måndagskväll, något är det ju som får mig att vilja gråta när jag vaknar på tisdagen och torsdagen.
Något är det som får mig att förbanna mig själv när jag tänker på att jag absolut inte har lärt mig ett enda jota under den här terminen. Vad fan gör jag här? Jag sitter ju bara av tiden. Varför i hela helsiket tentade jag inte av den här jävla plågan när jag var i danmark?
Som vi alla vet - är huvudet dumt får hela skiten lida. Senare.

Det borde nästan klassas som skandal att jag har skrivit på den här sidan i ett och ett halvt år utan att nämna, eller hylla, Rix Morronzoo. Detta underbara radioprogram som gör mina mornar och mitt liv en hel del bättre.
Jag har varit en trogen lyssnare i flera år nu och jag kan inte tröttna på Roger, Titti och Gert, kan inte tröttna på deras hurtiga "morn morn" eller "Det här är Roger, Titti, och Fylking Sverige!", kan inte tröttna på Gerts lista, Tittis förespråkande för "det alkoholfria alternativet", fredagsfräckisen eller Hissa & Dissa.
Vips blir det inte lika jobbigt att gå upp i gryningen och hoppa på mortionscykeln, vips blir det rent av ganska trevligt att komma tidigt till skolan, och Bussfärden Den Vidriga, på en halvtimme varje morgon blir en fristad när man kan dra upp luvan på dunjackan och stoppa lurarna i öronen och sjunka in i 105,5.
Nu när man kan vinna en resa till Gran Canaria sitter jag på helspänn och lyssnar efter tävlingsljudet och ringer upp alldeles för mycket pengar till pappas irritation. Självklart vill man åka till Gran Canaria, men ännu hellre med Roger, Titti och Gert! Utan dem skulle mina mornar bli bra mycket mer outhärdliga och jag vill slå ett slag, som för att citera Roger, för Rix Morronzoo! Världens bästa radioprogram! Hurra!!





..och för att följa upp det här så tänkte jag göra en liten egen hissning & dissning.

Jag skulle vilja hissa MIKA och hans konsert i fredags. Världens drag och lyckan bara sken ur honom, han hoppade hit och dit och höll värsta talet på knacklig svenska och såg sådär glad och energisk ut att man själv blev alldeles glad inombords. Urbra låtar, urbra scenspråk, urbra detaljer. Gå och se honom!

Jag skulle vilja dissa att de har påbörjat världens byggarbete mitt framför skolan och vår vanliga gångväg, som kommer att pågå till våren. Numera måste vi alltså gå största omvägen runt halva kista känns det som när man är trött och vill hem. Det känns ännu längre på morgonen. Fy säger jag! De kan väl vänta tills sommarlovet med att riva upp hela vår väg?

Jag hittade den här på Annas blogg och jag måste erkänna att jag blev en aning lättad över att hon inte kryssat i tredje uppifrån.
Mitt bland normala upplevelser som att åka rullskridskor eller få en önskan inslagen kan man alltså få tillfälle att flagga med sin dragning till djur.
Men seriöst?! Haft sex med en apa?! Vad är det för sjuk människa som kommer på nåt sånt? Och vad är det för ännu mer sjuka människor som kryssar i den? Eller kanske menar man inte just djuret apa, utan mer någon som beter sig som en.. Men ändå.. hahahaha!

Det känns som att man borde kunna koppla av på helgerna, men jag kan inte ens det längre. Vaknar klockan åtta och känner att det är något jag missat. På vardagarna kommer jag hem när mörkret redan fallit och kastar mig över astmamedicinen för att kunna andas normalt. Försöker sticka ut och springa men får kramp i hela magen.
Jag tror att jag är överstressad.
Som om det skulle spela någon som helst roll. Tiden springer på lika jävla snabbt ändå.
Tick tack, måste hitta lyckan. Tick tack.

Körde med pappa för första gången sen den där helvetesdagen i sollentuna. Det känns som att man måste offra sin stolthet för att någonsin lyckas. Och golfen gick bra, faktiskt. Inga problem nånstans och pappa trodde att en sån där körning hade fixat mitt körkort. Men varför känns det inte viktigt längre?
Måste hålla ut från att bryta ihop före fredag. För då åker jag äntligen äntligen äntligen till danmark igen. Lycka.
Det kanske ger lite livslust tillbaka.


Och det slår mig att jag har saknat dig. Bara du, inget annat. Som en vän.
Precis som winnerbäck i tidvis. Jag har saknat en vän.
Vill höra av mig, men är rädd att störa. Och förstöra.
För att det man säger trots allt bara är nåt man säger.

Det är lätt att glömma bort hur omtyckt man faktiskt är, och hur tacksam man borde vara för att man har så många underbara människor omkring en. Jag tänker som bekant alldeles, alldeles för mycket. Åh, om den och den bara kunde höra av sig, åh om den och den ändå tyckte om mig lika mycket som jag tycker om den, och det är winnerbäck och "jag antar att du vet, ensamhet.. det är det enda vi har kvar" i huvudet när ensamheten verkar vara större än någonsin.
Det ändras ofta på en sekund, en gammal vän hör av sig, något oväntat händer eller lillebror kommer med en kopp te mitt i all läxhysteri.
Och nu ändrades det genom en insikt på själva 18-årsdagen.
Man tänker inte på hur många nära och kära man har förrän de samlas i en trea och fäller fram klappstolar och pesenterar sig för varandra och barnen klänger vid benen och toaletten är ständigt upptagen och portklockan ringer stup i kvarten och sen är det självaklart någon hostANNIKAhost som propsar på att det ska sjungas och alla samlas och man sitter där och tittar upp på alla dessa människor. Alla dessa människor som kommit dit för min skull. Som tycker att jag är värd att firas. Som tycker att jag är tillräckligt viktig för att stuva in ungar och presenter i bilen och leta parkering. Och jag känner att jag är faktiskt älskad, ändå.


Tack till alla som kom och firade mig på min födelsedag, tack till alla som ringde eller skickade sms eller mejl, speciellt tack till Manda och Becka som kom som änglar och hjälpte till att slava köket, och speciellt megadundertack till mig själv för att jag orkade gå upp i svinottan och klara teoriprovet! YES!

1. Statsminister FR's högra hand Ulrika Efternamnsomjagintekommerihåg avgick i natt vilket skapade stora rubriker. Och det enda jag undrar över är varför alla dessa avgångar sker nattetid? Kan politiker inte säga upp sig dagtid som normala människor? Eller är det kanske så att minsiteryrket rent faktiskt är ett nattjobb?

2. Varför säger man alltid "men vi är ju fortfarande kompisar" när man gör slut? Kanske vill man det, kanske menar man det, kanske tror man att det ska funka, men varför ser man då inte till att det gör det? Det måste vara en naturlag eller något annat som gör det fysiskt omöjligt att bevara vänskapen efter ett sprucket förhållande. Eller?

3. Varför är frisörer så förbannat hårdhänta? De sliter och drar i ens ömt vårdade hårrötter för kung och fosterland och slutar inte fastän tårarna ligger i ögonvrån, protestskriket på tungan och allt fler hårstrån singlar ner på golvet. Är de helt enkelt oroliga inombords och tar ut aggresiviteten på kunderna? Vill de slita ut så många hårstrån som möjligt så att de får färre att klippa? Eller är det helt enkelt jag som är en gnällig mes med ovanligt låg smärtgräns?

4. Vad i helvete gör jag om jag inte klarar teoriprovet imorgon?

5. Är ni medvetna om att det här inlägget blir det allra sista jag skriver som omyndig? Nästa gång jag skriver gör jag det som en ansvarstagande vuxen människa istället för en liten spoling till 17-åring som knappt har låtit sina blå ögon skåda dagens ljus. Thats right people!
Jag fyller fucking 18 om en halvtimme!!!


Med kärlek, till er alla.
Over and Out.