a trip down under

Jag kommer inte riktigt in i bloggandet. Fortfarande. Vet inte varför. Har haft en riktigt bra helg, hängt med favvokusinen jenny och hennes galna vänner, riktigt skönt att äntligen ha någon att hänga med, känner mig ju annars rätt sorglig utan vänner i den stora staden. Så blir det när man är uppväxt som lantis.
Blogg kanske inte är rätt för mig längre. Vad fan ska man skriva om liksom? Ingen bryr sig väl om vad jag gör?
Jag känner mig helt skum. Vet ingenting längre om vad jag vill och vad jag känner. Fan dig. Vända upp och ner på min värld sådär.
Nu tar jag en bloggpaus. Kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Men tack iallafall för att du har läst det jag i brist på annat vräkt ur mig.
Tjingeling!

och den kärlek som jag ger
är blott en del av den jag saknar
varje morgon när jag vaknar
var sekund och var minut


Tal av Hjärter Dam, Lars Winnerbäck.

Vid midnatt svensk tid dödförklarades Michael Jackson, bara 50 år gammal.
Trots att jag aldrig riktigt varit det där riktiga jackson-fanet har man väl knappast gått opåverkad av allt han gjort under sitt liv. Vem har det? Alla skandaler, anklagelser, rättegångar har väl upprört de flesta, alla har haft åsikter om Michael Jackson. Alla operationer, hysterier och pedofil-rykten, det mesta känns sorgligt och tragiskt.
Men bortser man från det så är han en av de som påverkat musiken på sena 1900-talet allra mest. Det finns knappt en enda låt han har gjort som inte blivit en hit. Han har totalt sålt över 750 miljoner skivor och det kan ingen ta ifrån honom. Han är fortfarande kung och det känns som att han äntligen får lite lugn och ro.

Jag har fått min livs första riktiga lön! Kunde knappt hålla mig från att hoppa och dansa imorse när jag loggade in på banken och såg saldot på kontot.
Det känns nästan som en omöjlighet att göra av med så mycket pengar efter de senaste månaderna av fattigdom. Inte för att jag ska det heller, slantarna ska ju sparas och så småningom (om hundra år typ) förvandlas till en lägenhet.
Men jisses, vad jag känner mig rik!

Ibland kan jag sakna den där tiden när man var så nära varandra. Den där tiden när inga måsten egentligen fanns, man drev på och det haglade in samtal, sms och lappar under lektionerna. Man gick inte ett steg utan att veta var de andra var.
Jag har haft ett fåtal riktiga vänner, som levt så tätt inpå mig man någonsin kan. De finns fortfarande kvar, men inte lika nära. Det känns frustrerande, att jag inte når dem ens om jag sträcker ut armarna så långt jag kan.
Det är tidens utveckling, jag vet. Man kan inte springa runt och bara garva åt allt och slösa bort timme efter timme i stallet eller i skabbis, eller kvällar och nätter framför msn, det kommer en tid när jobb, relationer och andra åtagande kräver mer tid.
Men jag kan sakna det. Tiden utan problem och ansvar. Den där känslan att vi är oskiljaktliga, att någon räknar med en, att ingenting kan skilja på oss. Att klämma in en snabb fika en gång i månaden, om ens det, känns lite futtigt. Jag är bara nitton år och redan lever man som om man hade 5 skrikiga snorungar hemma!
Fy fan. Dags att ta till vara på sin ungdom innan det är försent och man sitter där med gungstolen och stickningen och barnbarnen. Herre min je.

Det drar i mig från två håll. För samtidigt som jag älskar danmark och alltid längtar lite dit, så bävar jag inför att åka. För jag vet hur mycket jag kommer trivas. Jag vet hur hemma det kommer lukta på rugtoften, hur jag kommer studsa uppför trappan precis som om ingen tid har gått, jag vet hur bra jag sover under snedtaket och hur söt lukas alltid är.
Och jag vet hur trist det är att åka därifrån.
Och ja, jag mådde som en prinsessa där nere. Lukas var sötare än någonsin, jag sov som en klubbad säl, blev sådär allmänt mobbad (1-0 till danmark, heeey det var inte rättvist!) och fick nybakat bröd på morgonen.
Det kändes inte så tungt att åka hem. Kanske beror det på jobbet. Danmark blir jag aldrig riktigt kvitt. Inte för att jag vill det.
Jag älskar att det pulserar danska genom hela mig varje dag och varje sekund. Jag älskar att det har blivit en del av mig på ett sätt jag tidigare bara hoppats på.

Herregud vad jag tycker synd om de som just nu står på ett flak och huttrar i en miniklänning köpt för x antal veckor sen, det som borde bli en av deras livs lyckligaste dagar resulterar i lunginflammation eller bara en förkylning. Om de har riktig tur. 
Tack kära gode vädergud för det fantastiska väder jag fick på min studentag för exakt ett år och en dag sen.  

För första gången ever får jag möjligheten till att rösta, att vara med och bestämma om vilka vi ska skicka ner till eu. Och trots att jag längtat efter att bli myndig, att få röstkortet hem och stolt gå till närmsta vallokal och göra min röst hörd i viktiga frågor som angår oss alla, så funderade jag länge på att avstå. Det verkar så krångligt helt enkelt. 
Inte nog med att man ska bestämma sig för ett parti, man ska dessutom bestämma sig för vilka personer man sympatiserar mest med, och herregud, det finns ju precis hur många som helst, typ 30 st för varje parti, herre min je, den här undersökningen tar ju en hel dag, och jag har väl annat för mig! Tänkte jag. Så jag funtade som sagt på att avstå, och jag är inte ensam. Många tänker som jag, säger att det spelar ju ändå ingen roll, sverige har så lite att säga till om i eu, det gör ändå ingen skillnad.
Men plötsligt slog det mig att vafan är det för en jävla anledning att låta bli att rösta? Om vi nu har så lite att säga till om ska väl det lilla vi ändå gör vara baserat på svenska folkets åsikt, vi ska väl kunna stå för vad vi tycker nere i eu? Eller ska hela sveriges eu-inflytande bero på en slump om vilka som orkade masa sig ut och rösta, och egentligen tycker majoriteten av folket något annat? Nej, nu bor vi i en demokrati och det är fasen inte bara en rättighet att rösta, utan också en skyldighet!
Så därför knallar jag iväg till stadsbiblioteket ikväll och lägger min röst!

Ja, jag skäms lite. Men det tar all min tid. Jag vill inte bli en sån som jobbar 8-5 och ibland mer, som inte har tid eller ork till något annat än jobba, sova, äta, men så blir det. Eller inte riktigt ändå. Fritiden blir så mycket mer fullspäckad än förut, plötsligt brinner man av iver över att hinna med allt man vill göra, "jag tar det imorgon, eller dagen efter det, fan whatever, alla dagar är ju ändå precis likadana"-tove har försvunnit och jag saknar henne inte ett jävla dugg. Min första riktiga helg var fullproppad av cykelturer, promenader, stockholm marathon, restaurangbesök, morsdagsfirande, årets första bad och en hel del annat jag redan glömt. Men jag älskar att vara upptagen. Jag älskar att åka hem från jobbet (att åka dit är lite mer ångest) och veta att man har gjort ett dagsverk, jag älskar att träffa människor hela dagarna, jag älskar att lära mig nya saker och jag älskar att höra det danska språket.
Jag trivs på jobbet helt enkelt. Och jag lär nog bli ännu gladare när lönen dimper ner.