a trip down under

Att köra ensam för första gången var stort. Jag susade hem från stan i mammas lilla yaris och försökte få mig själv att fatta. "Jag kör bil.. själv! Jag kör verkligen.. ensam!" Lyssnade på min musik. Sjöng. Vinkade åt andra bilister. Eller nej, det gjorde jag inte. Men jag tänkte. Hej hej, på er, jag kan också köra bil och är betrodd att köra ensam i trafiken tänkte jag.
Så kom körkortet på posten och det var verkligen goodbye och adjöss till min gamla legitimation med en den tidigare nämnda (i inlägget om passet) bilden föreställande en trettonårig fetknopp.
Jag tog stolt med mig körkortet som hade splitterny design till skolan där det dissades hårt av terra och vanja som enligt dem hade mycket finare körkort med den gamla designen. Anna tittade på kortet och sa direkt; "Åh nej, nu har du inte den där roliga bilden längre.." Kunde jag ana ett uns av besvikelse i hennes röst månne?
I alla fall duger körkortet bra som legitimation i de flesta fall och därför behöver jag inte alltför ofta visa upp det vedervärdiga passet som jag mindre stolt hämtade ut från polisen igår. Jag trodde inte det kunde se värre ut än på skärmen, men faktum är att det faktiskt var möjligt. Terra gjorde misstaget att titta på det och skrek till, som en blandning mellan ett skrik av rädsla och ett hysteriskt skratt, och hävdade precis som det jag redan visste, att jag såg ut som en fånge som just rymt från en anstalt.
Men vad gör det? Jag har ju körkort!

Det kan hända att man blir så lycklig att man liksom måste anstränga sig för att inte skrika, tvinga tillbaka tjutet som ligger på tungan för att inte skrämma livet ur små barn eller pensionärer eller de som nu råkar vara i närheten. Det kan hända att lyckan liksom tar över kroppen och man kan inte riktigt kontrollera sin glädje, man vill helst springa runt och hoppa och skrika, samtidigt som man blir så osårbar och flyger upp till himlen och liksom svävar där uppe och man tittar ner och tänker, nu kan ingenting komma åt mig. Ingen-ting.
Så är det i alla fall för mig. Och jag har varit med om en sån lycka tre gånger i mitt liv hittills.
Här är de i kronologisk ordning;
1. När folket från Rugtoften sa att jag gärna fick komma och bo hos dem.
2. Ett speciellt tillfälle med en speciell person.
3. När jag idag klockan 15.32 stängde av motorn och vägverketmannen tittade på mig och sa "Körningen är godkänd. Grattis till körkortet!"

Jag har gråtit så mycket över det här körkortet att det skulle kunna fylla hela viltvattnet. Jag började tvivla på att jag någonsin skulle vara med om annat än misslyckanden. Och nu satt jag där hipp som happ och hade äntligen lyckats. Så jag bara log och tackade och log och tackade och tvingade tillbaka tjutet. Och tänkte att det här var jag värd. Jag har kämpat så mycket. Och jag var verkligen värd det.  

När mitt pass den 15 blev för gammalt och ogiltigt gladde jag mig till att skaffa ett nytt. Äntligen, tänkte jag. Äntligen slipper jag visa fram den hemska bilden på den lilla knubbiga trettonåringen som jag för länge sen sett till att göra mig av med. Förutom i passet då. Men nu skulle hon fanimej ut ur bilden för alltid!
Efter dagar av värk och snörvlingar och sjukdomsyra så var mitt utseende kanske inte direkt på topp. Håret var kanske inte helt nytvättat. Ansiktet inte fräscht sminkat. Men skit samma i det, på med ett diadem och iväg till polisen, undan med kvinnor och barn för nu ska fetknoppen röjas ur vägen!
Men tror du inte att tanten bakom disken säger åt mig att ta av mig diademet! Vad i hela friden?! Jag trasslar ut diademet ur fettklumpen som ska föreställa hår och som naturligtvis spretar så mycket som det bara är fysiskt möjligt. Frisyr ala höstack tänker jag då rakt inte visa upp för alla snygga flygplatskillar, så jag får helt enkelt sätta upp det. Och strunta i att det nu ligger platt slickat på huvudet. Och att jag ser ut att knappt ha något hår över huvudtaget. Tanten insutruerar att titta rakt framåt och absolut inte le. Ingen risk, att le är nog det sista jag lockas till när jag tvingas stå och titta på mitt backslick som ser ut att vara kammat med en fläskkotlett.
Och så klickar det och mitt framtida pass framträder på skärmen. "Så kommer ditt pass att se ut", säger tanten och jag håller på att skrika högt. Av rädsla. För typen framför mig ser inte ut att komma från den här planeten. Eller nu kanske jag överdriver. Hon skulle kunna komma direkt ifrån alcatraz. 
Det är ett under att inte tanten drar fram puffran och kallar på förstärkning. Vi befinner oss ju på självaste polisstationen och den här bilden är som tagen från en western-inspirerad "wanted - dead or alive"-affisch! Förhoppningen om att äntligen kunna visa upp ett anständigt passfoto är som bortblåst och jag tänker istället redan på nästa gång jag får chansen att göra om det. Om sisådär 10 år. Jag får betala 400 kronor för kalaset och försöker förtvivlat intala mig att JacktheRipper-look a liken framför mig är någon helt annan.
Som polisen snart får tag på och kan befria allmänheten från.

Jag ser alla mina surt fördärvade (okej, min älskade morfars donerade) pengar i form av aktier liksom bara försvinna och gå upp i rök. Nog för att börsen går upp och ner och tar vändningar och får bakslag och allt vad experterna dillar om, men nu har det väl ändå tagit priset!

Och varför i hela friden vänder det aldrig?

När min lillebror kom till jorden anlände han fylld med snällhet så att det räckte och blev över till bättre behövande. Som mig tillexempel.

Igår när vi var ute och gick en liten promenad (jag skulle till ica och han erbjöd sig som vanligt att sällskapa = snäll) så stötte vi på en ensam övergiven kundvagn från ica som stod och skräpade på vägen.
Och sånt är i princip omöjligt för lillisens goda hjärta att låta passera. 
Harald: Ska vi ta med oss den till ica?
Jag: Nej, vafan vi kan ju inte släpa på den hela vägen, det tar ju hundra år!
Harald: Aa okej.. Nej, jag tar den, vänta lite.

Så springer han tillbaka och släpar den sen hela vägen bort till ica och runt centrum till parkeringen, den skramlade och lät som en hel arme av stridsvagnar i den sena, tysta kvällen och kedjan var av och han skulle alltså inte ens tjäna en ynka femkrona för besväret.
Men han gjorde det ändå, och det är det som gör honom till livets goda gärning.

tove. säger: jamen nån måste ju kommentera! annars slutar man ju blogga!

.anna. säger: haha neheeej.. jag skriver ändå!

en minut senare..

kommentar från: anna

.anna. säger: hahaha! jag gillade den själv faktist



..och titta, vad det ledde till! Ett nytt inlägg! Nu måste du vara nöjd med din braiga kommentar!
Keep up the good work!

När vi räknade ner de sista sekundrarna av 2007 så kändes det nästan som en lättnad, och istället för "gott nytt år!", hade jag mest lust att skrika ÄNTLIGEN FÖR FAN! Året 2007 började sjukt bra men gick utför för var vecka som gick, från underbart till neutralt till halvsvårt till total depression, och till slut blev jag riktigt jävla orolig för hur långt ner det skulle hinna sjunka innan året äntligen var över.
 
Det började med ett rätt fridfullt halvår i Danmark. Jag hade verkligen kommit in där och kände mig mer hemma än jag någonsin gjort i mitt liv. Det var st johann, avoriaz, klassresa och festande och underbara människor. Det var cruisning med favvo och 'vill ha dig' på högsta volym. 
Det vände nog egentligen när det var dags att åka tillbaka till Sverige, till ett hem som inte längre var hem och till ett ställe där allt hade förändrats och jag inte passade in längre. Men rangan är trots allt rangan och jag åkte iväg till Roskilde med ett ganska gott humör, efter 4 veckor på jobbet. Väl på festivalen var det sjukt lerigt och regnigt men galet roligt och spännande att åter igen vara ute på äventyr med Trine.
Efter det följde veckan i France, jag minns hur supervarmt det var, hur jäkla brända vi blev att vi knappt kunde sova på nätterna, hur vi satt ute på terassen och snackade skit om den franska surpuppa till tant vi hade lyckats att få till granne, hur vi ställde oss och började bälga i oss litervis med vatten mitt i natten för att ölen inte skulle slå så hårt nästa dag.
Direkt efter France var det dags för Danmarksvecka med min underbara släkt, vi åkte båt i skärgården och gick promenader och hade det allmänt trevligt. Jag satt uppe halva nätterna och fick ta del av Mr Filosofs visdom och vann 100 kronor på poker och fick äntligen återförenas med dem från Rugtoften.

Sen var det hem och nu började den förhatliga Flytten. Vår familj splittrades och det var tydligen en win-win situation för mina föräldrar men en total downturn för oss barn som var tvungna att flytta från vårt trångbodda dragiga älskade lilla hus.
Jag hatade att flytta, jag hatade att städa, jag hatade vårt nya hus och jag hatade allt som hade med någonting att göra just då.
Sen blev det mycket i skolan, alldeles alldeles för mycket, det blev plötsligt svårt att andas och morfar blev allt sämre samtidigt som Danmark aldrig varit så långt bort.
Då blev det mesta rätt svart och folk störde sig på min negativitet och undrade vad det var med mig och varför jag var så ledsen, medans jag mest undrade varför jag inte kunde få luft och varför ingen förstod mig, och varför jag själv inte förstod mig på livet längre.
Så dog morfar och det var väl egentligen det som behövdes för att det sista lilla ljuset skulle täppas till.

Slutet på det här året har definitivt varit det värsta och tyngsta i mitt liv, men jag antar att man ska ha såna perioder också.
Stundtals har jag trots allt haft det riktigt roligt under 2007 och jag vill tacka er som ger mig såna glimtar av glädje.
Nu kan det bara bli bättre.

Over and Out.