a trip down under

Idag tog jag mig i kragen och åkte på buddhistiskt studiebesök. Äntligen är det gjort och det var faktiskt ganska roligt. Intressant och annorlunda och nervöst fast helt otroligt skönt att ha det gjort och skrivit uppsatsen om det. 
Nu har jag ägnat den senaste timmen åt att skriva min del om Nelson Mandela, och det är också skönt att slippa tänka på. En rätt rejäl huvudvärk fick jag också på köpet.
I förmiddags var vi och handlade i kista och det var rent slöseri med tid eftersom jag inte hittade något av det jag skulle ha.
Haha, pappa kom nyss och frågade om jag hade skrivit klart uppsatsen om buddha-besöket och om han fick läsa igenom den. Det har väl aldrig hänt i världshistorien att han har velat läsa igenom ett av mina skolarbeten frivilligt!

Nu borde jag verkligen cykla, allt pekar liksom på det. Pappa har monterat upp cykeln utomhus, jag har bra musik på datorn och mitt hår skulle definitivt behöva en dusch. Dessutom skulle jag må bra av att komma ut i friska luften lite och till råga på allt har jag inte tränat på typ två år känns det som.
Därför tänker jag cykla nu fast jag varken vill eller orkar.


Over and Out

Vi var tillbaka i år igen och den här gången vann vi. Visserligen var det bara två lag med, men som Pers sa; "Hade det varit fler skulle vi vunnit lika överlägset ändå!"
Vi ledde från start till mål och herregud vad roligt det är att springa stafett. Och jobbigt.
Jag hade fyran, samma backsträcka som jag ägde förra året och det var jobbigare nu. Jag var mer medveten den här gången, inte riktigt lika osäker, men minst dubbelt så nervös. Jag bara stod och skakade innan och trodde helt seriöst att jag skulle spy. Men jag fick rådet att stå och nynna och skaka på benen och jag nynnade "nån annan" och det blev faktiskt bättre. När jag fick pinnen av Eve hade den andra tjejen inte ens kommit inom synhåll och därför blev det ju liksom inte samma känsla som förra året, då hela bunten växlade samtidigt. Jag fick kuta uppför backen ensam med Johannas hejarop och den backen tar verkligen allt ut en. Det gick knappt att sträcka fram handen och lämna över pinnen, så trött var jag. Men jag lyckades faktiskt samla ihop mig och dra mig uppför slänten och se Pers springa i mål.
Sen var det inte trevligt. Lungorna var halvt trasiga och huvudet bultade som besatt.
Men det härliga är att ta emot ännu en fliesfilt och en guldplakett och åka bilen hem och lyssna på rock och le mot Pers och säga "Det här gjorde vi bra!"


Vi är så jävla bra!

         

Det är ett timglas som bara rinner. Det finns inget att förstå.



Varför hatar du mig så mycket?

fredag. solsken. måsar. rix morron zoo. skjuts. skolan. vanja. spanskaprov. world class. promenad. tv. halta. knäont. cykla. skog. winnerbäck. städning. läxhögar. naturkunskap. religion. p3star. ensam. gitarr. B9. pessimist. jag. någon annan.

längtan. danmark.

Det är ju inte klokt att man bara kan ha så här ont. Det känns som om mina knän är överkörda av en traktor och krossade till döds. Eftersom jag knappt kan gå så kommer jag antagligen inte infinna mig på träningen idag. Tror jag ska cykla istället. Älska älska älska cykla.

Alla rätt på kemiprovet, mvg på matten och samhällskunskapen. Imorgon är det nationella proven i spanska. Det kommer definitivt inte att gå lika bra.

Det är bara 26 skoldagar kvar. Sommarsommarsommarsommar.

Ja, vad tror ni, det gick alldeles fruktansvärt dåligt. Lungorna lyder helt enkelt inte längre. De vägrar att ta emot luften och jag förstår fortfarande inte varför.
Johanna och jag har bestämt oss för att ta revansch på söndag.  Slottsstafetten.

När vi kom hem cyklade jag bort stelheten från löpningen. Jag får en sån kick av att cykla med winnerbäck på högsta volym. Det är sånt man flyger på.
Mitt hår är alldeles nytvättat och superduperlent och luktar nästan lika gott som vanjas. Nästan.

Nu har jag fått låna en gitarr av mostern. Den är tydlien gjord av två gubbar som satt och tillverkade gitarrer i en bod i norrland på 70-talet. Granström och Sundquist hette de, och därför måste ju gitarren heta Grankvist. Den klingar jättefint, Grankvisten. Alldeles underbart vackert låter det och idag har jag lärt mig ett ackord. Det hette något med B tror jag. 


Nu är det lilla vi på tv. Haha, det är rätt kul ändå. Kommer aldrig glömma förra programmet där det var en tjej som skulle driva med all denna plastikoperationshysteri och därför låtsas att hon skulle operera om sig till en kentaur.
Det började rätt seriöst och vi fattade först inte att det var ett skämt. Hon sa bland annat att hon hade tänkt på att göra den här operationen länge och att hon tyckte att operera läpparna var att gå för långt. Men sen kom det som fick oss alla att haja till.
"Jag vet inte om jag har blivit påverkad av omgivningen till att göra den här operationen, men jag tror inte det", sa hon. "Jag är ju ganska ljus, så jag vill inte ha en mörk hästkropp. Jag skulle därför vilja ha en lite ljusare hästkropp."
"Hästkropp?!", tänkte jag. "Vad menar hon med det egentligen?"
Och pappa fattar självklart inte heller någonting. Han har verkat misstänksam mot det här programmet ända från första sekunden och nu blir det bara för mycket.
"Vad fan snackar hon om?", säger han lite halvirriterat och det där tonfallet är något man aldrig glömmer. Det var bara så klockrent. Hahaha.


Tove vill ha sommarlov och nån annan.

Idag gick vi en promenad på djurgården och satt på en brygga och solade oss och lyssnade på fåglarna och vattnets kluckande. Det var rätt skönt.

Mina fötter har tappat känseln av kyla och jag kan tydligen titta på parlamentet på dvd på datorn. Jag är så fruktansvärt trött att jag nästan blir rädd. Helt seriöst är jag orolig för att jag kommer svimma imorgon i skolan. Första dagen. Lyckat.

När jag kom hem från stan så började det ösregna och det var ett härligt regn som liksom svepte bort allt. Älska regn.


Det här är helvetets förgård.

Mostern är här och de sitter vid bordet och pratar om släktenidanmark. Varje ord hugger på sitt sätt i mig och det är både glädje och knäppa händelser och härliga minnen och en enorm längtan och saknad som gör så jävla ont.

Jag förstår inte hur det kan vara så annorlunda, att vissa har förlorat det värsta man någonsin kan förlora och ändå ser positivt på livet, medan vissa andra har allt men ändå är den som gråter och tror att verkligheten är svart. 
Jag börjar förstå att det nog handlar om något så enkelt som att se det positiva i livet när man är nere.
Jag vet att jag måste ändra mig, och jag kan lika gärna göra det i danmark.


Jag tänker fan inte vara världsmästare i dåligt självförtroende längre.
Det är som du sa, det är ingen bra sak att vara världsmästare i.
Då är det bättre med allt. Och nästa gång är det min tur.

Men jag är deperimerad så jag behöver inte skriva här.


Där över gränsen får man vara vem man vill.

Det blev inget skåne, det blev hemma och tråkigt och inget köpenhamn heller och jävla helvete.
Mam o pap har fått för sig att vi ska städa tre timmar om dagen nu när vi är lediga. Vilket  helvetes bakslag! De bytte ut köpenhamn mot typ 12 timmars städning. Jag har sån jävla tur!

Idag har vi i alla fall hämtat hem "Frøken Smillas förnemmelse før sne"  från Mormor och Morfar. Den är hur tjock som helst och det kommer ta aslång tid för mig att läsa ut den. Men danska är som ett plåster på hela själen och herregud vad jag längtar.  


Winnerbäck 20.03

Har just kommit till Terry igen. Igår sov jag hemma och så fort jag kom in i huset fick jag svårt att andas igen. Jag vet inte vad det beror på, men jag kan ju gissa.

Jag får svårt att andas av allt det vanliga, därför har jag heller ingen lust att gå på träningen. Det beror även på att jag inte tycker att det är så roligt att träna styrka, hopp och kasta bollar. Istället kom jag på den briljanta iden att Harald och jag skulle springa ett långpass genom skogen till Terry. Vi sprang genom snår och buskar och över kärr och isvatten och vi var båda helt dyblöta upp till knäna när vi hörde något likt bilar. Äntligen vägen, tänkte vi.
Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det vi hade hört var grävskopor och vi stod plötsdligt på kanten till ett stup, vilket slutade i ett enormt grusschakt där det var berg bortsprängt och bortforslat i grus. Pappa, som skulle möta oss, var arg som ett bi när han ringde och fick höra att vi inte hade den minsta aning om vart vi var nånstans. Till slut tog vi oss i alla fall ned för stupet och sprang det fortaste vi kunde mot den enda vägen som fanns. Där stod pappa med bilen om möjligt ännu argare än förut.
Men innan surisen pappa kom in i bilden och vi var tvugna att kasta oss nerför stenras, var det ett ganska roligt äventyr.


Det var allt jag hade att rapportera idag.
Over and Out.

Idag har jag sett fjorton suger och det var ju hemskt vad den har blivit sämre sen jag såg den första gången för typ två år sen.
Pers hade dragit på sig en dunderförkylning (igen!) så det blev ingen träning på bosön för mig heller. Men innan ni nu tänker på hur fruktansvärt värdelös och lat jag är så ska jag bara säga att jag pallrade mig ut och sprang i alla fall. Själv! Intervaller! Känn på den du!
Menjagblevsåillamåendeattjagvartvungenattspringahemochavbrytaefterhälften. Detsnurradeöveralltochjagtroddejagskulledö.
Jävla mjölk.



Det kunde ha varit några andra
Men det var vi.

Japp, jag är här igen. Wio.
Jag har verkligen ingenting att skriva, men jag gör det ändå. Vanja och jag har just skrivit klart spanskan. Det är ju inte nådigt duktigt av oss eftersom det faktiskt är lov. Nu ska vi bara filma skiten också. Terra kommer nog bidra till att det blir väldigt roligt.

Imorgon blir det träning på bosön fast jag egentligen inte vill. Det är så läskigt att inte kunna andas ordentligt. Helst slipper jag det men det vet jag att jag inte gör. Då får jag andnöd av skuldkänslorna istället och det är minst lika jobbigt.
Jag har inte ätit någon lunch. Tror jag glömde bort det. Hungrig.

Snart är det  högsta domstolen.


Over and Out

Jag är just nu hos terra igen. Det kanske låter sorgligt att vi är ensamma här, att vi är utan föräldrar och utan sprit, killar, slagsmål och hångel i varje hörn. Men det är det inte. Att vara med vanja och terra slår vilken fest som helst. Visserligen går jag inte speciellt ofta på fest, men ändå. Det fattas ingenting här.
Terra blir ju liksom hög av sig själv, hon springer runt och jagar vanja och musiken är på högsta volym. Det är så himla kul. Och när jag är här och folk säger; "När kommer killarna då?" så tänker jag att skit i dem, skit i allt. Det kunde inte vara bättre än det här.


Dagens citat;

Terra och Vanja bakar sockerkaka och Vanja blir allmänt mobbad för din bakteknik av den handduksklädda terra. Hon har just duschat och har världens största och rosaste handduk om håret.

Terra; "Asså vem pratar Tove med egentligen?"
Vanja, "Jag vet inte."
Jag; "Jag chattar inte, jag skriver blogg."
Terra; "Jaha, vad skriver du då? Terra och vanja bakar sockerkaka i handduk!?"


Livet är bra härligt.

Nu är det äntligen lov. Det var banne mig inte en dag för tidigt.
På samhällsprovet fick jag olämpligt nog världens värsta andningsproblem. Värre än någonsin. Frågorna dansade tango på pappret och det susade och tjöt i huvudet. Jag lyckades ändå plåga mig igenom provet trots att det kändes som om jag skulle ramla ner på golvet och spy. Hur det gick till vet jag inte. Jag skrev i någon slags suddig dimma.

Och jag som i huvudet bestämt mig för att vila idag, som alla andra dagar typ, fick en nytändning av något. Kan det ha varit ett sista desperat försök att bli av med mig själv? När jag tränar tappar jag nämligen mig själv och allt går av sig själv. I alla fall när jag blir så där astrött och det brukar jag bli på 10x200. Idag höll jag 41 på alla utom två och det var jag stolt över. Men på nerjoggen var det defintivt nog för min kära och hatade lungor. Och när man inte får syre är inte musklerna så pigga på att samarbeta. Det resulterade i en rejäl kramp i båda benen så jag fick gå tillbaka och hålla armarna så högt jag kunde. Som att ha blivit hotad med "hands up", typ.
Det är så jävla läskigt och det värsta är att jag inte fattar varför, eller vart det där trycket kommer ifrån.


När jag kom hem låg EFTER NATTENS BRÄNDER på köksbordet. Winnerbäck. Lycka.


Äntligen lov!

Nu är jag i skolan och pluggar inte till samhällsprovet.
Jag sov ju hos Terra inatt och det är alltid lika kul att plugga med henne. I alla fall när Jeanette är hemma.

Jag; "Okej, vad är penningpolitik?"
Terra; "Asså åååh.. Men det är.. eeeh.. Asså, jag vet att det är något med pengar!"
Jeanette; "HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Något med pengar!"

Sen skulle vi ta en paus i pluggandet och fara iväg till stallet. Vart annars liksom, när man är hos terra? Hon skulle lämna något där, ett täcke eller vad det nu var. Klockan var runt halv nio och då kom terra på den briljanta idén att hon självklart skulle övningsköra dit. Sagt och gjort, vi packade in oss i bilen allihopa; terra, jeanette, elisabeth (mamman) och jag. Det var det roligaste jag har varit med om på länge. Jeanette fortsatte med samma stil som hon hade haft hela kvällen när terra och jag pluggade, det vill säga att skratta och tracka terra för allt hon gjorde och sa. Varje gång bilen tog ett litet skutt så blev det ett himla liv på jeanette och hon snackade oavbrutet som en papegoja. När vi kom fram till stallet lämnade terra bildörren öppen och nyckeln i, och sprang in i stallet. Haha.
När vi skulle åka hem så fick väl terra någon mental knäpp av jeanettes psykningar och började åka runt på stallplanen som en annan karusell.
Jeanette; "Vad gör du!"
Terra; "Jag ska bara.. Hahahahahaaaa!"
Elisabeth; "Men Therese! Hallå!"
Terra; "Haaahaa HAHAHAHA!"
Jeanette; "Asså kan du ta det lite lugnt liksom, vad håller du på med! Akta snön där!"
Terra; "Hahahahaaaahoohohohooo!"
Elisabeth; "Therese, nu får du ta och sansa dig! Annars får du kliva ur bilen nu så kör jag hem!"

Herregud.. Den familjen alltså. Hahahaha.



Gårdagens citat;

Jeanette (plockar upp ett gammalt snytpapper) "Usch, den var alldeles stel av snor!"
Jag; "Men du är ju trevlig!"
Jeanette; "Trevlig? Nej, snorig."


En skoldag kvar.

Idag fick jag mejl från danmark och tips om en skola. Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant. De är så snälla.


På träningen idag var det löpning en halvtimme ute innan styrka inomhus. "Det blir ingen hård löpning på tisdagar, då är det bara uppvärmning, lugn jogg." Jo tjena!
Men jag ska inte klaga. Jag tar på mig skulden för att ha dragit upp tempot på slutet. Men jag skyller delvis på Johanna. Och vattenpölarna.
Sen var det styrka inne och Pia blev halvt galen på mig, Pers och Johanna. Vi var tydligen för flamsiga. Själv tycker jag att det var exeptionellt roligt.
Apropå träning får Tova gärna bli frisk nu.


Imorgon ska Tove hem till Terrü och pluggish.


Dagens citat;

Pia: "Ni är alldeles för flamsiga, tjejer. Lite fokus på träningen nu!"
Pers: "Ja, kom igen nu. Visa lite FIKUS!"


Två skoldagar kvar.

Igår åt jag mackor med ren pressad vitlök. Det var rätt rejält äckligt det. Men nödvändigt för att någon gång bli frisk. Eller vad snackar jag för skit? Någon gång? Jag måste bli frisk till träningen ikväll, kommer jag inte idag kommer de ju tro att jag har rymt hemifrån.

Önskar att jag faktiskt hade rymt.  K ö p e n h a m n

Om tjugo minuter är det kemi i två timmar. Fatta! Två timmar!
Jag mår verkigen inte bra. Önskar att jag hade varit hemma och sovit mig frisk. Men vi måste skriva grupparbete om kalla kriget. 


Tre skoldagar kvar. LOV. 

Jag är ledsen för att behöva skriva det här. Och egentligen kanske jag inte borde göra det heller, eftersom vem som helst skulle kunna gå in på den här sidan och läsa. Men nu gör jag det i allafall. Kanske vore det bästa att de fick reda på hur mycket man som elev avskyr svenskalektionerna. För det är inte bara jag.
Svenskalektionerna är så fruktansvärt tråkiga. Ingenting intresserar mig, inget gör det värt att slita sig från datorn och lyssna. Jag håller seriöst på att somna hela tiden och ingenting i håller mig fast i verkigheten. Jag sjunker ner i fantasier och dagdrömmar och jag kan inte hindra det, hur mycket jag än försöker. Jag kan verkligen inte.
Varje måndag inför de här lektionerna har jag näst intill ångest.
Så fort lektionen börjar sjunker jag ner i dvala och förvandlas till så ointresserad och blassé att det gör ont i mig. Jag har aldrig varit så här efter och likgiltig i ett ämne och jag vill inte vara det heller. Jag försöker desperat hitta meningen med lektionerna, förstå varför vi lyssnar på skådespel, gåtfulla meningsutbyten lärarna imellan och skriver 100 citat på tavlan. Men jag förstår inte. De här lektionerna gör mig till en så dålig elev att jag nästan blir rädd. Jag hatar den jag blir på svenskan. Det är liksom inte jag. 
Svenska är ju mitt absoluta favoritämne egentligen. Jag skriver dagböcker och bloggar och dikter varje dag, jag fick alla rätt utom ett halvt på grammatik och satsdelar i nian och jag fick tjustas nobelpris i svenska i fyran. Det ska väl inte behöva vara så här tråkigt på gymnasiet?
Att frivilligt välja till svenska c har blivit ett skämt hos mig, fast jag för ett år sen var övertygad om att välja till så mycket svenska det bara gick.
Det är så himla synd.


Förresten, har ni märkt hur många av mina bloggar som har överskrift på S?

Efter sommaren ska jag i alla fall inte vara här. Jag slipper dessa svenskalektioner. Ännu en sak som gör att jag vill åka nu nu nu.

Idag har jag tagit mig tid till att städa och städa och städa och sen efter det städade jag lite.
Det står ett helt flyttlass utanför mitt rum och det känns som att det går lite lättare att andas.

Benhinnorna fick mig att skolka från träningen igen och ett par ton rejäla skuldkänslor blev följden.
Imorgon börjar vi halv elva och att få sova till nio är inget jag säger nej till. Speciellt inte på måndagar. Det behövs för att orka med svenskan och kemin. Kanske får vi tillbaka proven. Eller nej förresten, knappast. Susanne kan inte mäta sig med HistorialärarePeter när det gäller rättning.


Jag har beställt Winnerbäcks samlingsskiva. Älska Winnerbäck.


Multi Mondi har lärt mig lite danska idag. Tillexempel har hon löst mysteriet sgu da. Och även hon trodde att pingis var ett skämt, att det omöjligt kunde vara slang för bordtennis. Jojo.


I och för sig ska jag inte skylla på Anna att bara skriva en mening. För jag skriver ju ändå bara en massa strunt som ingen har någon nytta av. Fast det är väl inte direkt det som är meningen heller. Att folk ska få nytta av det alltså.


Åh, apropå ingenting så vill jag ha lov nu.
Skåneskåneskåneskåne!
Och vara hos Terrü som är ensam hemma och bara slappa och inte plugga.
Det vet hon förresten inte om än. Att jag ska komma alltså. Hehe.
 


Och jag drömmer så konstigt igen
Håll mig hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
Jag förstår bara det som är vårt


FCK för din skull.
Och timglas.

Ganska jobbigt var det att springa upp och ner för trappan med väskor och kartonger. Jag som skulle vila benhinnorna. Vid såna här tillfällen märks det verkligen skillnad på mammas familj (fyra systrar) och pappas (två äldre bröder, två yngre systrar). Efter en vända med möbler fick jag tillexempel hjälpa farmor med att packa upp porslin och sånt, medan Harald fick lassa kartonger. Hemma gör Harald och jag alltid samma saker. Vi kan göra smycken med mamma eller skjuta måsar på tippen med pappa. Det spelar liksom ingen roll vad som är kill-eller tjejgrej, det finns inga såna saker. Förutom när man kommer hem till exempelvis farmor.
Det var ganska tråkigt att packa upp bunkar och kryddor, men jag blev inte förvånad.


Vårt aprilskämt;

Pappa ringde farmor när vi satt i flyttbilen och nästan var framme i stan.


Pappa; "Vi är framme om ett par minuter. Men du.. de hade inga flyttbilar, de var uthyrda allihopa. Det enda som fanns var ett öppet släp."

Farmor; -tystnad- "Nej men.."

Pappa; "Nej, jag bara skojade. Det är ju första april!"


Moahaha!



Ganska nice är det att våren tog sig i örat och kom tillbaka. Den är så välkommen så. Speciellt om den skyndar på att växa upp till sommar. Nu.


BAR - RMA
Go Real Madrid!