DTAP.
Fredag, halvdag, jour i supporten. Danskarna håller sig lugna på fredagar så det är lugnt och tyst. I danmark går man hem klockan ett på fredagar. Sa jag att jag ville flytta dit förresten?
Tre timmar, typ tio telefonsamtal och 1500 pix för besväret. Plus övertidsersättning. Man ska inte klaga inte.
Danskarna är på besök så jag sov i klädkammaren. Det är lite mycket på en och samma gång men danskarna gillar jag ju. Hanne har världens roligaste humor och hennes kalaskula växer allt snabbare. Tänk att det ligger en liten flicka där inne.
Jag hatar mig själv när jag blir så rastlös att jag inte kan sitta stilla. Seriöst. Jag kan verkligen inte. Flängde runt i timmar igår, diskade, städade, satte mig ner, reste mig, torkade, packade, satte mig på diskbänken, hoppade ner, lagade lasagne, bakade bullar, målade naglarna. Det var som att jag var en kokande kastrull som bubblade över så fort jag var stilla.
Sprang så jävla hårt på gymmet också, 7.5 km i ett rasande tempo. Det tog hårt, men jag älskar det.
Och när det hade gått flera timmar och pulsen fortfarande var högre än värsta skyskrapan, lungorna värkte och huvudet snurrade och det började sticka i fingrarna, försökte jag intala mig att jag körde slut på mig själv, att jag snart skulle segna ner på golvet som en disktrasa. Men inget hände och inte tog jag det lugnare. Jag tror jag strävar efter att bli klar. Men livet rullar ju bara vidare. Man blir egentligen aldrig klar. Och det är nog bra att inse det. Jag vill ju inte dö av hjärtinfarkt innan jag fyllt 20.
Jag blir 20 på måndag. Idag åker vi till hemlig ort för att fira J som ganska nyss fyllt.
Vi börjar bli gamla, hela bunten.
det tog lite kraft, men trots allt var det skönt
att det gick som det blev, att det blev som vi sa.
När jag vägde mig imorse tog jag av mig varenda tråd på hela kroppen. Eller nja, förutom armbanden från festivalerna och banden från thailand jag fortfarande har runt vristen. Men annars så. Till och med klockan åkte av. Det var som att jag kände att jag var på gränsen. På gränsen till något stort. Eller kanske något litet rättare sagt.
Jag andades långsamt ut och siffrorna pendlade och stannade under en magisk gräns och jag hade nått mitt mål. Bara sådär. Jag har tränat så hårt i flera månader och så plötsligt står jag där en regnig tisdagsmorgon och väger under xx kg. Siffrorna etsar sig fast i min hjärna, de är bland det vackraste jag har sett. Och jag tänker att det var så jävla värt det. Varenda löpsteg, varje lyft, varje situps. Jag är tyst för att inte väcka varenda kotte i hela huset, men inombords skriker jag av lycka och hånar mitt gamla tyngre jag. "Mahahahahahahahhahahahah!!!!!" skrattar mitt inre jag hysteriskt. "Där kan du sitta med dina extrakilon och locka med chips och tv-kvällar, men det har du ingenting för, du kommer aldrig att få se dagens ljus igen!"
Det är så underbart skönt att lyckas.
När jag vägde mig imorse tog jag av mig varenda tråd på hela kroppen. Eller nja, förutom armbanden från festivalerna och banden från thailand jag fortfarande har runt vristen. Men annars så. Till och med klockan åkte av. Det var som att jag kände att jag var på gränsen. På gränsen till något stort. Eller kanske något litet rättare sagt.
Jag andades långsamt ut och siffrorna pendlade och stannade under en magisk gräns och jag hade nått mitt mål. Bara sådär. Jag har tränat så hårt i flera månader och så plötsligt står jag där en regnig tisdagsmorgon och väger under xx kg. Siffrorna etsar sig fast i min hjärna, de är bland det vackraste jag har sett. Och jag tänker att det var så jävla värt det. Varenda löpsteg, varje lyft, varje situps. Jag är tyst för att inte väcka varenda kotte i hela huset, men inombords skriker jag av lycka och hånar mitt gamla tyngre jag. "Mahahahahahahahhahahahah!!!!!" skrattar mitt inre jag hysteriskt. "Där kan du sitta med dina extrakilon och locka med chips och tv-kvällar, men det har du ingenting för, du kommer aldrig att få se dagens ljus igen!"
Det är så underbart skönt att lyckas.
tak for lort!
M: Nej nu ska jag hem och hämta mina kära barn.
G: Ja gör det! Ha en riktigt bra helg och njut av dina söta små barn! Det dröjer inte länge innan dom är som tove!
G: Ja gör det! Ha en riktigt bra helg och njut av dina söta små barn! Det dröjer inte länge innan dom är som tove!
ser du hur det skymmer, hur färgerna ger upp?
Ibland känns allting tungt. Grått. Och trafiken står helt stilla ute på E4an. Det är då jag brukar hoppa ner till gymmet. För att liksom komma undan och göra någonting riktigt bra av tiden. Men jag har redan varit där nere idag och det känns inte så superfräscht att dra på sig svettiga kläder. Det låter som om jag är träningsfreak nu, och det stämmer ju inte riktigt. Men jag antar att jag behöver endorfinerna.
Jag kan inte sticka under stol med att jag ofta längtar bort. Jag längtar till solen, värmen, sena ljumma nätter och en massa äventyr som ger minnen för livet.
Bostadsmarknaden är helt galen och det är dåligt köpläge just nu och ett tag framåt. Förmodligen får jag inte förlängt på jobbet. Jag har ingen direkt lust att börja en utbildning. Det pekar mot att åka över atlanten. Det lockar i bakhuvudet, hela tiden. En längtan som ständigt finns där. Men jag vet inte om jag vågar.
Jag har börjat tänka på det allt mer. Att jag inte kan tänka mig liv utan att ha provat på det. Det är något jag ska göra, frågan är bara när jag tar modet till mig. Ett år är lång tid men nu börjar det känns allt mer överkomligt. När veckorna går lika snabbt som en blinkning. 52 blinkningar sen är jag hemma igen.
Just nu känns det som ett riktigt bra alternativ. När allt omkring mig står lika still som rusningstrafiken här utanför.
Jag kan inte sticka under stol med att jag ofta längtar bort. Jag längtar till solen, värmen, sena ljumma nätter och en massa äventyr som ger minnen för livet.
Bostadsmarknaden är helt galen och det är dåligt köpläge just nu och ett tag framåt. Förmodligen får jag inte förlängt på jobbet. Jag har ingen direkt lust att börja en utbildning. Det pekar mot att åka över atlanten. Det lockar i bakhuvudet, hela tiden. En längtan som ständigt finns där. Men jag vet inte om jag vågar.
Jag har börjat tänka på det allt mer. Att jag inte kan tänka mig liv utan att ha provat på det. Det är något jag ska göra, frågan är bara när jag tar modet till mig. Ett år är lång tid men nu börjar det känns allt mer överkomligt. När veckorna går lika snabbt som en blinkning. 52 blinkningar sen är jag hemma igen.
Just nu känns det som ett riktigt bra alternativ. När allt omkring mig står lika still som rusningstrafiken här utanför.
blodbussen
Imorse när jag kom till jobbet såg jag blodbussen stå parkerad utanför ingången och jag bestämde mig för att idag skulle bli den dagen då jag tog modet till mig och blev blodgivare! Jag fick med mig E så vid halv tre gick vi ner och knackade på. Nog tyckte jag att de lös upp lite extra när två vackra friska unga människor som oss anmälde sig som nya blodgivare, men det kanske bara var jag.
Vi blev i alla fall placerade i en liten röd soffa och läsa en broschyr och fylla i en hälsoundersökning och dricka en liten festis. Det var en massa skumma sjukdomar som man skulle veta om en själv eller någon i ens släkt hade haft, sjukdomar som jag inte ens visste vad det var. Med sjuksköterskan hjälp kunde vi i alla fall utesluta galna ko-sjukan, blödarsjukdomar och benskörhet som möjliga diagnoser. Jag är ju frisk som en nötkärna och det sa jag också. Men sen blev det inte lika roligt för då skulle det ju stickas.
Jag har alltid varit ett riktigt A-barn när det gäller att ta sprutor, det har såvitt jag minns aldrig varit några problem. Man blundar när det sticker till och sen vet man att det är över. Det trodde jag att jag visste denna gång också. Men så hör jag sköterskan muttra och vrida med nålen för att liksom hitta blodkärlet och jag börjar svettas och tänka åh nej, herregud, säg inte att mammas åkomma börjar komma ikapp mig nu, den där som gör det typ omöjligt att ta blodprov, som gör det omöjligt att få ut ens en milliliter blod utan att sticka minst 5 gånger och att man sen får lämna provtagningen och se ut som en nåldyna? Men jo. Mina kärl ligger tydligen för långt in. Efter mycket fipplande fick hon ta andra armen istället och börja gräva i den. Och då träffade hon till sist rätt! Jiho! Hallelujah! Tre fina rör med blod fick hon ut och hon beklagade sig så mycket över att det gjorde så ont för mig och att hon fick sticka flera gånger och att jag behövde assistera henne med att hålla i rören eftersom det inte riktigt var planerat att ta blodet från vänster hand i den brits jag blivit placerad på. Mig gjorde det ingenting! Jag var bara glad att hon fick ut blod ur mig. Jag som just börjar misstänka att jag var helt torr inuti.
Men det var jag alltså inte och inom 3-4 veckor får jag reda på om mitt blod duger. Jag känner mig lite som en hjälte när jag sitter här med mina plåstrade armveck. Jag har minsann lidit för att andra ska må bättre, jag har ställt upp för bättre behövande. Jag hoppas verkligen att mitt blod är okej och att någon annan vill ha det.
Vi blev i alla fall placerade i en liten röd soffa och läsa en broschyr och fylla i en hälsoundersökning och dricka en liten festis. Det var en massa skumma sjukdomar som man skulle veta om en själv eller någon i ens släkt hade haft, sjukdomar som jag inte ens visste vad det var. Med sjuksköterskan hjälp kunde vi i alla fall utesluta galna ko-sjukan, blödarsjukdomar och benskörhet som möjliga diagnoser. Jag är ju frisk som en nötkärna och det sa jag också. Men sen blev det inte lika roligt för då skulle det ju stickas.
Jag har alltid varit ett riktigt A-barn när det gäller att ta sprutor, det har såvitt jag minns aldrig varit några problem. Man blundar när det sticker till och sen vet man att det är över. Det trodde jag att jag visste denna gång också. Men så hör jag sköterskan muttra och vrida med nålen för att liksom hitta blodkärlet och jag börjar svettas och tänka åh nej, herregud, säg inte att mammas åkomma börjar komma ikapp mig nu, den där som gör det typ omöjligt att ta blodprov, som gör det omöjligt att få ut ens en milliliter blod utan att sticka minst 5 gånger och att man sen får lämna provtagningen och se ut som en nåldyna? Men jo. Mina kärl ligger tydligen för långt in. Efter mycket fipplande fick hon ta andra armen istället och börja gräva i den. Och då träffade hon till sist rätt! Jiho! Hallelujah! Tre fina rör med blod fick hon ut och hon beklagade sig så mycket över att det gjorde så ont för mig och att hon fick sticka flera gånger och att jag behövde assistera henne med att hålla i rören eftersom det inte riktigt var planerat att ta blodet från vänster hand i den brits jag blivit placerad på. Mig gjorde det ingenting! Jag var bara glad att hon fick ut blod ur mig. Jag som just börjar misstänka att jag var helt torr inuti.
Men det var jag alltså inte och inom 3-4 veckor får jag reda på om mitt blod duger. Jag känner mig lite som en hjälte när jag sitter här med mina plåstrade armveck. Jag har minsann lidit för att andra ska må bättre, jag har ställt upp för bättre behövande. Jag hoppas verkligen att mitt blod är okej och att någon annan vill ha det.
jag visste ingenting
Det finns knappt något härligare än att ha överlevt ännu en måndag. Med fem lägenhetsvisningar från igår i bagaget. De på jobbet höll på att sätta kaffet i halsen när jag berättade att jag varit på visning för en 15 kvadratmeters stor lägenhet. Som mäklaren förväntade sig skulle gå upp till 1,4-1,5 miljoner. Jag håller med. Det. är. helt. jävla. sjukt. Men vad ska man göra?
Nu ska jag hoppa ner till löpbandet och sen ska jag till banken och sen klippas. Det ser jag fram emot! Önska mig lycka till på banken är ni snälla. Det kan behövas om jag någonsin ska lyckas flytta hemifrån.
Det sjuka är att jag har sett fram emot att springa hela dagen idag. Eller kanske ser jag mer fram emot att vackla in i omklädningsrummet efteråt, att unna sig en banan samtidigt som känseln i benen sakta kommer tillbaka. Och att sen känna mig stark och lugn resten av dagen. Ja, jag tror det.
nu faller löv, det blåser på, det börjar om
Det är söndag morgon och jag kan inte ligga kvar i sängen. Det är en sån där höstdag när man bara måste vara ute. När det pirrar i kroppen och samvetet vägrar låta en stanna inomhus.
Det är tidigt för att vara helg och stockholm håller på att vakna. Morgonsolen värmer mitt bleka ansikte. Fötterna hittar sin egen väg nerför gatorna och jag svänger upp vid johanneskyrkan. Spurtar upp för trapporna och sneddar över parken. Det här är en sån dag man inte ens behöver musik. Allt som behövs är knastret från löparskor över grus. En liten pojke sparkar boll med sin pappa, de tjuter och skrattar. Jag drar luften hela vägen ner i lungorna och tänker att fan vad jag älskar den här luften. Den är så klar och kall och ren, ännu inte nedsmutsad av avgaser eller oset från något gatukök. Och sekunden efter; jag vet ingen annan som lägger så myckt märke till luften som jag. Men så har jag ju ett par rätt motstridiga lungor också.
Men idag finns inget sånt. Idag finns bara total avslappning. Det är en sån dag när ögonen glittrar och kinderna är rosiga och det enda som kan hålla en ifrån att frysa är att röra på sig. Det är en sån dag när problemen är långt borta, storstaden sprakar av färger och det finns tillräckligt med syre. Det är en sån dag man klarar av allt och är osårbar.
Det var en sån här dag jag blev född och det är en sån här dag jag vill leva i tills jag dör.
Det är tidigt för att vara helg och stockholm håller på att vakna. Morgonsolen värmer mitt bleka ansikte. Fötterna hittar sin egen väg nerför gatorna och jag svänger upp vid johanneskyrkan. Spurtar upp för trapporna och sneddar över parken. Det här är en sån dag man inte ens behöver musik. Allt som behövs är knastret från löparskor över grus. En liten pojke sparkar boll med sin pappa, de tjuter och skrattar. Jag drar luften hela vägen ner i lungorna och tänker att fan vad jag älskar den här luften. Den är så klar och kall och ren, ännu inte nedsmutsad av avgaser eller oset från något gatukök. Och sekunden efter; jag vet ingen annan som lägger så myckt märke till luften som jag. Men så har jag ju ett par rätt motstridiga lungor också.
Men idag finns inget sånt. Idag finns bara total avslappning. Det är en sån dag när ögonen glittrar och kinderna är rosiga och det enda som kan hålla en ifrån att frysa är att röra på sig. Det är en sån dag när problemen är långt borta, storstaden sprakar av färger och det finns tillräckligt med syre. Det är en sån dag man klarar av allt och är osårbar.
Det var en sån här dag jag blev född och det är en sån här dag jag vill leva i tills jag dör.
nöjd kan du vara själv. jag visste ingenting.
Det blir så fort mörkt nu. Jag hatar det. På morgonen vägrar jag gå upp innan det har ljusnat. Det har gjort att jag numera sover till tjugo över sju istället för sju. Jag befinner mig på gränsen, jag vet det. Snart kommer jag behöva gå upp i mörkret ändå, jag kan ju inte dyka upp på jobbet framåt tio. Hur skulle det se ut.
Det är becksvart ute och här sitter jag och knappar. Alla har för länge sen gått hem. Med den sista bullbiten från tvåfikat i ena handen drar de åt sig jackan med den andra och hinner knappt säga "trevlig helg" förrän stegen hörs borta i korridoren. På väg hem. Mot helg.
När jag sitter här försöker jag föreställa mig hur det ser ut utifrån. Är jag ensam här? Är det bara mitt fönster som lyser i hela sjuvåningshuset? Och vad tänker folk som går förbi. Titta, det lyser i ett av fönstrena. Någon sitter och jobbar nu.. Stackars sate. Snacka om att inte att ha något liv. Nej nu ska jag inte överdriva. Klockan är ju faktiskt bara strax efter sex. Men så mörkt som det är kunde det lika gärna vara mitt i natten.
Ju mörkare det blir desto mer drar jag mig för att åka hem. Gå ut i den iskalla luften, gena tvärs över parkeringen, allra längst bort står en liten vit bil och väntar, men det är inte mycket till belysing och jag ser ju inte om det står gömd någon gangster bakom bilen och förbereder sig för att hoppa fram i samma sekund som jag tar fram nycklarna.
Nej nu måste jag sluta. Tänker jag så blir jag ju kvar här tills på måndag.
Ha en bra helg!
Det är becksvart ute och här sitter jag och knappar. Alla har för länge sen gått hem. Med den sista bullbiten från tvåfikat i ena handen drar de åt sig jackan med den andra och hinner knappt säga "trevlig helg" förrän stegen hörs borta i korridoren. På väg hem. Mot helg.
När jag sitter här försöker jag föreställa mig hur det ser ut utifrån. Är jag ensam här? Är det bara mitt fönster som lyser i hela sjuvåningshuset? Och vad tänker folk som går förbi. Titta, det lyser i ett av fönstrena. Någon sitter och jobbar nu.. Stackars sate. Snacka om att inte att ha något liv. Nej nu ska jag inte överdriva. Klockan är ju faktiskt bara strax efter sex. Men så mörkt som det är kunde det lika gärna vara mitt i natten.
Ju mörkare det blir desto mer drar jag mig för att åka hem. Gå ut i den iskalla luften, gena tvärs över parkeringen, allra längst bort står en liten vit bil och väntar, men det är inte mycket till belysing och jag ser ju inte om det står gömd någon gangster bakom bilen och förbereder sig för att hoppa fram i samma sekund som jag tar fram nycklarna.
Nej nu måste jag sluta. Tänker jag så blir jag ju kvar här tills på måndag.
Ha en bra helg!
glada dar drar korta strån
Jag har sån sjuk nackspärr. När jag vaknade imorse hade jag en låsning mellan skulderbladen. Precis som att det nästan skulle knaka till i ryggen man ändå inte. Jag bad harald knäcka loss det, men han lyckads inte. Det gjorde ont varje gång jag andades in. Så jag började flaxa med armarna och böja och tänja för att få det att lossna. Och så pang. Ville inte nacken vara med längre.
Jag kan inte vrida huvudet mer än någon centimeter åt vänster. När jag skulle svänga in mot jobbet fick jag göra det lite halvt i blindo. Vid lunchtid hade jag så ont att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och rulla bakåt, liksom som att göra en halv bakåtkullerbytta. De andra glodde storögt. Jag masserade och värmde med halsduk i många varv. Men inget hjälpte.
Helst av allt ville jag grina och åka hem. Men jag skulle ju sitta i supporten. Så där satt jag hela eftermiddagen och tog emot samtal från nonchalanta människor som borde lära sig veta hut.
Nu har jag så ont att jag på allvar känner migränen komma krypande. Och slår den till tror jag inte att jag klarar av att åka hem. Då får mamma komma hit och hämta mig precis som när man var sjuk i lågstadiet och fick ringa efter föräldrarna från telefonen i personalrummet. Fast det var alltid pappa som kom. Alltid pappa man ringde.
Jag är iskall om fingrarna, magen skriker av hunger, det gör ont varje gång jag andas in, nacken skär av smärta, huvudet slits i tusen bitar. Jag har haft bättre dagar. Jag har god lust att ringa pappa. Men det passar sig liksom inte.
Men jag har belönats med träningsvärk från mördarpasset på gymmet igår! 40 min hård löpning och helkroppsstyrka på det. Det hjälper faktiskt rätt bra en sån här skitdag.
Jag kan inte vrida huvudet mer än någon centimeter åt vänster. När jag skulle svänga in mot jobbet fick jag göra det lite halvt i blindo. Vid lunchtid hade jag så ont att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet och rulla bakåt, liksom som att göra en halv bakåtkullerbytta. De andra glodde storögt. Jag masserade och värmde med halsduk i många varv. Men inget hjälpte.
Helst av allt ville jag grina och åka hem. Men jag skulle ju sitta i supporten. Så där satt jag hela eftermiddagen och tog emot samtal från nonchalanta människor som borde lära sig veta hut.
Nu har jag så ont att jag på allvar känner migränen komma krypande. Och slår den till tror jag inte att jag klarar av att åka hem. Då får mamma komma hit och hämta mig precis som när man var sjuk i lågstadiet och fick ringa efter föräldrarna från telefonen i personalrummet. Fast det var alltid pappa som kom. Alltid pappa man ringde.
Jag är iskall om fingrarna, magen skriker av hunger, det gör ont varje gång jag andas in, nacken skär av smärta, huvudet slits i tusen bitar. Jag har haft bättre dagar. Jag har god lust att ringa pappa. Men det passar sig liksom inte.
Men jag har belönats med träningsvärk från mördarpasset på gymmet igår! 40 min hård löpning och helkroppsstyrka på det. Det hjälper faktiskt rätt bra en sån här skitdag.
you go girl!
Fick just höra nya forskningsresultat från australien på radion. Det har visat sig att abourginerna för många många år sen hade för vana att knyta ett snöre runt mannens testiklar när frun var på G att föda barn. På så sätt kunde kvinnan dra i snöret medan hon själv hade värkar, för att han liksom skulle ha lika ont som hon.
Delad smärta är hälften smärta, eller?
Delad smärta är hälften smärta, eller?
natalia
Hade en liten pratstund med nat och jag slås av hur mycket jag diggar henne. Jag älskar hennes små historier, hur intresserad och engagerad hon är och hur duktig hon är på att lära sig svenska. Du är grym, danska!
jag, natalia och trine i avoriaz. uuh en dejlig uge..
min sans har jag förnekat och min hemstad har jag glömt
Och så hade man blinkat en gång och halva veckan har gått. Herre.
Nu tänker jag stanna upp. Bara sådär. Jag gör det nu. Från och med nu ska jag ta tillvara på om inte varenda så i alla fall varannan sekund.
I värsta blondinbella-stil ska jag skriva upp en lista på saker jag ska göra för att det här livet ska bli alldeles toppen. Eller nej, det orkar jag inte, men jag ska skriva listan i mitt huvud. Mentalt liksom.
Jag börjar med att komma i form. På riktigt. Jag är halvvägs nu och det är bara slutspurten kvar. Nu är det så soligt och fint så hade jag haft löparskorna med mig hade jag sprungit ut i skogen. Men gymmet duger ganska bra det med.
Snön vräkte ner imorse och jag förbannade att jag ännu inte hunnit köpa höstjacka. I den takten jag håller blir det väl att gå direkt från sommarskruden till dunjackan. Men det gör inte så mycket. Få saker slår att burra in sig i vinterjackan den första gången för säsongen. Jag har faktiskt längtat efter min vinterjacka. Den håller nog en femte säsong ska ni se.
Nu ska jag ta ett glas vatten. Den andra punkten på min lista.
det måste ut för att hitta in
Så är det fredag, och lön om två veckor. Det är lite läskigt nästan. Att man knappt hinner sätta på datorn på måndag morgon förrän det är fredag. Jag älskar helg, men jag vill inte att tiden ska gå så fort. Plötsligt har det gått tio år och då får man en chock. För all tid som har gått och för att man aldrig får den tillbaka. Jag hatar hatar hatar att det är en tid som bara går och aldrig kommer igen. "Vi måste stanna upp" utbrast jag lite förtvivlat häromdagen. De andra fattade ingenting. "Vadå stanna upp? Hur skulle det gå till?" Jaa, jag vet inte. Jag vet inte..
Ganska ofta känner jag att det är något som fattas. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Eller så vill jag bara inte kännas vid det. Vill inte tänka på vad jag egentligen måste göra med det här livet.
Jag måste flytta hemifrån, det är vad jag måste.
Jag skulle kunna tänka mig den här. Lätt. Men vågar inte riktigt hoppas i dessa köphysteriska tider. Minsta skokartong går ju för minst 1,5 mille.
Det är så bekvämt att bo hemma och jobba stenhårt och spara en massa pengar. Men innerst inne är det inte så bekvämt. Det håller inte i längden. Det är inget jag mår toppenbra av. Det är inget som är tryggt. Att ta hand om sig själv är tryggt. Att helt och håller ha ansvar för sitt eget liv. Att lita på själv och på riktigt tro att man ska klara det. Det är något jag skulle må bra av.
Det funkar som det är nu, i alla fall ett tag till. Men det är liksom i väntan på något annat. Men vad?
Ganska ofta känner jag att det är något som fattas. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Eller så vill jag bara inte kännas vid det. Vill inte tänka på vad jag egentligen måste göra med det här livet.
Jag måste flytta hemifrån, det är vad jag måste.
Jag skulle kunna tänka mig den här. Lätt. Men vågar inte riktigt hoppas i dessa köphysteriska tider. Minsta skokartong går ju för minst 1,5 mille.
Det är så bekvämt att bo hemma och jobba stenhårt och spara en massa pengar. Men innerst inne är det inte så bekvämt. Det håller inte i längden. Det är inget jag mår toppenbra av. Det är inget som är tryggt. Att ta hand om sig själv är tryggt. Att helt och håller ha ansvar för sitt eget liv. Att lita på själv och på riktigt tro att man ska klara det. Det är något jag skulle må bra av.
Det funkar som det är nu, i alla fall ett tag till. Men det är liksom i väntan på något annat. Men vad?
det var som om jag plötsligt förstod vad jag saknat.
Efter typ åtta och en halv månad var vi återförenade igen. Och allt var plötsligt precis som det skulle vara.
Ingenting är samma sak utan er.
tick tack
12 minuter kvar i supportskiten! 12 minuter kvar till musik! Yeeehaa!
vi har en lång väg framför oss
Jag har blivit besatt. Av du som reser mig. Det är så underbart att älska en låt såhär. Och jag längtar så satans till 5 nov. LW live.
Det är då själva fan att jag ska behöva hoppa över träningen idag. Halsen vill liksom inte riktigt ge upp. Trots att den är dömd att förlora. Jag har ju redan gjort klart att jag vägrar bli sjuk!
Men en promenad kan man väl ändå inte neka mig.
Varför i hela friden ska det envisas med att vara så här fint höstväder när man måste sitta instängd? I lördags var det minsann spöregn.
Och jag hatar det faktum att jag från och med idag måste sitta i supporten. Två halvdagar i veckan. Svara i telefon. Vara artig. Inte lyssna på musik. Usch.
Vissa dagar är tyngre och idag känns det tungt. Jag önskar att någon kunde ringa mig och säga vafan tove skit i det där, jag kommer över och äter bullar och babblar en massa skit och så skrattar vi åt livet och glömmer allt som kallas problem.
Men ensam är ju också stark förstås.
Det är då själva fan att jag ska behöva hoppa över träningen idag. Halsen vill liksom inte riktigt ge upp. Trots att den är dömd att förlora. Jag har ju redan gjort klart att jag vägrar bli sjuk!
Men en promenad kan man väl ändå inte neka mig.
Varför i hela friden ska det envisas med att vara så här fint höstväder när man måste sitta instängd? I lördags var det minsann spöregn.
Och jag hatar det faktum att jag från och med idag måste sitta i supporten. Två halvdagar i veckan. Svara i telefon. Vara artig. Inte lyssna på musik. Usch.
Vissa dagar är tyngre och idag känns det tungt. Jag önskar att någon kunde ringa mig och säga vafan tove skit i det där, jag kommer över och äter bullar och babblar en massa skit och så skrattar vi åt livet och glömmer allt som kallas problem.
Men ensam är ju också stark förstås.
ät din soppa, livet har börjat.
Ofta när jag börjar skriva tänker jag "nu måste jag skriva något som är någorlunda intressant, det finns väl inte en enda stackare som bryr sig om vad jag har gjort i helgen tillexempel?". Men nu har jag kommit på att det är just vad jag gillar att läsa hos folk jag inte träffar så ofta längre. Eller ens hör av. Man vill ju veta vad ens vänner och familj pysslar med och hur de mår, och blir det inte av att man slår en signal så kan man ju få reda på vad som händer på bloggen. En hjälpreda för oss som är för dåliga på att höra av sig till sina älskade.
Typ så.
Jag hade en superbra helg. Egentligen av ingen speciell anledning. Det bara blev så. Jag kom från jobbet i tid på fredagen, vi åkte och åt en fantastisk libanesisk middag, shoppade en massa grejer på ica maxi i sumpan och så hem och hade en lugn kväll framför teven.
Lördag vaknade jag tidigt och gick ut och åt frukost, ringde vanja, hem igen och pysslade och såg på tv tills vanja kom över. Vi gick ut och shoppade, jag lite mer, hon lite mindre, men vad kan man kräva av en student? Sen fikade vi en mastodont-kärleksmums och sen drog vanja vidare medan jag shoppade ännu mer. När jag kom ut på gatan med händerna fulla av påsar spöregnade det men det gjorde inte mig på sämre humör. Jag traskade glatt hem med mina påsar och väl hemma satt jag bara och myste med mina nya kläder tills mamma kom hem från golfen och jag fick visa upp mina fynd. Sen såg vi på ännu mer lyxfällan på tv3.se, åt middag och kvistade över till min moster för efterrätten. Där satt vi och babblade och skrattade och planerade kommande semestrar tills klockan var tolv och vi rullade hemåt.
Igår sov jag ut länge länge och gick ut på morgonpromenad vid halv 12. Köpte ingridienser till kanelbullar på ica och gick hem och satte på dirty dancing medan jag bakade. Mamma kom hem från jobbet vid två och då åt vi en massa massa nybakta bullar och sen åkte vi ut till täby centrum och shoppade och sen ut till mormor. Väl ute hos mormor fick vi bära en typ 546254627 kilos soffa som höll på att på allvar knäcka mina handleder för alltid. Lite skåp och annat som skulle ut till grovsophämtningen på det, sen fika, och sen rullade vi hem.
Hemma svidade vi om till träningskläder och gick ner och tränade en timme på gymmet. Jag har kommit på att jag verkligen har börjat älska att träna. På riktigt. Det har blivit ett behov, något kroppen vill ha för att klara av livet.
Sen gick vi i alla fall hem, såg på lyxfällan och sov.
Och sen vaknade jag och det var måndag.
Men herregud vad långt det blev. Och virrigt. Vi får se om jag gör det här igen.
Typ så.
Jag hade en superbra helg. Egentligen av ingen speciell anledning. Det bara blev så. Jag kom från jobbet i tid på fredagen, vi åkte och åt en fantastisk libanesisk middag, shoppade en massa grejer på ica maxi i sumpan och så hem och hade en lugn kväll framför teven.
Lördag vaknade jag tidigt och gick ut och åt frukost, ringde vanja, hem igen och pysslade och såg på tv tills vanja kom över. Vi gick ut och shoppade, jag lite mer, hon lite mindre, men vad kan man kräva av en student? Sen fikade vi en mastodont-kärleksmums och sen drog vanja vidare medan jag shoppade ännu mer. När jag kom ut på gatan med händerna fulla av påsar spöregnade det men det gjorde inte mig på sämre humör. Jag traskade glatt hem med mina påsar och väl hemma satt jag bara och myste med mina nya kläder tills mamma kom hem från golfen och jag fick visa upp mina fynd. Sen såg vi på ännu mer lyxfällan på tv3.se, åt middag och kvistade över till min moster för efterrätten. Där satt vi och babblade och skrattade och planerade kommande semestrar tills klockan var tolv och vi rullade hemåt.
Igår sov jag ut länge länge och gick ut på morgonpromenad vid halv 12. Köpte ingridienser till kanelbullar på ica och gick hem och satte på dirty dancing medan jag bakade. Mamma kom hem från jobbet vid två och då åt vi en massa massa nybakta bullar och sen åkte vi ut till täby centrum och shoppade och sen ut till mormor. Väl ute hos mormor fick vi bära en typ 546254627 kilos soffa som höll på att på allvar knäcka mina handleder för alltid. Lite skåp och annat som skulle ut till grovsophämtningen på det, sen fika, och sen rullade vi hem.
Hemma svidade vi om till träningskläder och gick ner och tränade en timme på gymmet. Jag har kommit på att jag verkligen har börjat älska att träna. På riktigt. Det har blivit ett behov, något kroppen vill ha för att klara av livet.
Sen gick vi i alla fall hem, såg på lyxfällan och sov.
Och sen vaknade jag och det var måndag.
Men herregud vad långt det blev. Och virrigt. Vi får se om jag gör det här igen.
en månad kvar
Kom just på att jag har exakt en månad kvar. En månad kvar i frihet. Trettio ynka dagar. Sen är min tonårsperiod över för alltid. Jag vill inte. Det finns inte ord för att beskriva hur ogärna jag vill bli tjugo. Jag fick ångest för att lämna arton, jag är verkligen inte redo att bli tjugo! Jag tänker inte bli tjugo. Jag vägrar. Så får det bli helt enkelt. Jag tänker borra ner huvudet i sanden som den värsta struts och bara vägra. Det är den enda utvägen. Jag tänker fortsätta vara nitton ett bra tag till och jag skulle vilja se den som kan hindra mig!
här är ett skådespel i höstlövsdans
Så var det fredag och Barack Obama drog till köpenhamn. Vad gör man inte för ett OS menar jag?
Blev sen till jobbet imorse så medan jag väntade på skjutsen sprang jag runt och städade hela lägenheten. Rätt trevligt att komma hem till en städad lägenhet en fredag ändå.
Det är sol och jag får typ panik för att jag inte får vara ute och andas in den friska kalla höstluften.
Men igår åkte vi ut till något okänt elljusspår i nacka och vandrade varv efter varv i den svarta kvällen, det var så skönt att vara ute och jag liksom studsade fram. Tills vi inte hittade tillbaka till bilen och mamma blev halvt hysterisk och tvingade mig att springa ikapp några oskyldiga motionärer och fråga om vägen. Så efter mycket om och men och en och en halv timme senare var vi framme vid bilen och kunde rulla hem igen.
Så åt vi soppa och såg lyxfällan och sen somnade jag med gott samvete.
Det var det.
Blev sen till jobbet imorse så medan jag väntade på skjutsen sprang jag runt och städade hela lägenheten. Rätt trevligt att komma hem till en städad lägenhet en fredag ändå.
Det är sol och jag får typ panik för att jag inte får vara ute och andas in den friska kalla höstluften.
Men igår åkte vi ut till något okänt elljusspår i nacka och vandrade varv efter varv i den svarta kvällen, det var så skönt att vara ute och jag liksom studsade fram. Tills vi inte hittade tillbaka till bilen och mamma blev halvt hysterisk och tvingade mig att springa ikapp några oskyldiga motionärer och fråga om vägen. Så efter mycket om och men och en och en halv timme senare var vi framme vid bilen och kunde rulla hem igen.
Så åt vi soppa och såg lyxfällan och sen somnade jag med gott samvete.
Det var det.
kom och var min vän för en sekund.
Gud vad mitt huvud värker. Det liksom dånar och spänner och hotar att spricka mitt itu. På jobbet skyller de på åska i luften och fullmåne i helgen. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om sånt. Humbugg. Jag har väl druckit för lite helt enkelt.
Kanske borde jag låta bli att träna när jag känner mig lite halvrisig. Alltså inte sjuk, bara på G. Men jag kan inte. Jag måste få mina endorfiner. Och det händer ju inget, jag blir ju aldrig sjuk. Jag känner mig så jäkla stark av den här träningen. Det är som att inget kommer åt en.
På riktigt.
Men just nu har jag mest lust att lägga mig ner i ett tyst kolsvart rum och bara vara. Det var länge sen man fick bara vara.
Kanske borde jag låta bli att träna när jag känner mig lite halvrisig. Alltså inte sjuk, bara på G. Men jag kan inte. Jag måste få mina endorfiner. Och det händer ju inget, jag blir ju aldrig sjuk. Jag känner mig så jäkla stark av den här träningen. Det är som att inget kommer åt en.
På riktigt.
Men just nu har jag mest lust att lägga mig ner i ett tyst kolsvart rum och bara vara. Det var länge sen man fick bara vara.