jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Någon har ont i ryggen, nacken och de flesta känner sig hängiga. Mörkret och veckorna sen semestern börjar sätta sina spår.
Och folk lyssnar på sina kroppar, säger att de inte kan träna för att de sovit dåligt, går hem och lägger sig i soffan, struntar i att anstränga sig.
Jag vaknar och det känns som att jag är fastbunden i sängen men jag reser mig upp och sliter av alla osynliga trådar. Det värker lite i halsen och jag tänker att jag borde kanske inte träna, men den sidan av mig som tror sig vara odödlig vinner som vanligt och jag sitter där på spinningcykeln klockan 12:15 med svetten rinnandes nerför halsen. Jag hinner bara äta halva min matlåda innan lunchen är slut och redan vid två börjar stressen och hungern ta över. Och nu, vid fem, är jag iskall om fingrarna och huvudet går på allvar snart mitt itu.
Och jag är så svag, och så kall, och jag vill helst bara trilla ner på golvet och somna, precis just här.
Men när det börjar flimra sådär för ögonen så ger jag mig själv en mental örfil och tänker skärp dig för fan tove, det är bara veklingar som blir sjuka, och du blir aldrig fit om du hoppar över träningen var och varannan dag!
Det är det som är problemet med att inte kunna dra rimliga gränser.
Är det jag som är besatt och kommer driva mig själv till vansinne, är det dom som är mesiga, eller kanske lite mittemellan?
och jordens dragningskraft är klen
Gick upp i svinottan för att vara på jobbet klockan sju för att springa bort 500 kcal innan åtta.
Blev så sjukt trött och matt och illamående och jag frös resten av dagen. Fikade och lunchade och garvade med störtsköna iina som är lika rå som vanligt.
När jag gick till bussen höll jag seriöst på att blåsa av vägen. Testade att göra kuben för första gången på länge och klarade den direkt.
Av ingen anledning kom jag att tänka på pappi på spånga station och plötsligt rann två små tårar nerför min kind. Jag är inte ledsen, inte egentligen. Men ibland blir det så påtagligt att pappas lilla flicka inte är liten längre. Och ibland kan jag bli trött på att vara stor och stark och bara vilja vara liten igen.
Så måste man ju få känna. Även fast man växt upp och gått vidare kan man ju fortfarande uppskatta det som en gång var.
En halvtimme senare var jag sju år yngre när jag och becka susade genom bro på varsin cykel och oroade oss för coola gänget som stod och hängde i råby.
Och vi hade en så himla trevlig kväll hos ronja med mörk choklad och en kattunge och att bara få vara.
Det är bättre att leva med mycket känslor och mycket som händer. Allt är starkare, klarare. Spannet är större, dalarna djupa, topparna höga.
Jag hade en period i mitt liv när jag inte kände något alls. Var likgiltig inför allt. Jag är så mycket lyckligare nu. Det går upp och det går ner. Livet kan inte alltid vara roligt och lätt och solsken och fågelkvitter.
Men allt är bättre än att inte känna något alls.
ja, jag drömmer lite till
Jag kan bli så frustrerad över det där ibland. Folk som inte hittat sitt jävlar anamma. Som säger "åh jag önskar att jag kunde vara lika duktig som du!"
Det är så ledsamt på något sätt. Fast man blir glad över att någon tycker man är duktig, blir man ju ledsen över att de inte tror på sig själva.
Jag är inte direkt född med en motivation som får mig att träna två timmar om dagen eller säga nej till alla kakor. Den har jag skaffat mig. Och det kan ALLA göra. Om dom vill det tillräckligt mycket. Och det ville jag, jag ville hitta mitt hälsosamma liv att leva mer än något annat.
Nu kan jag inte längre förstå folk som klagar över sin vikt eller sitt blodsockerfall och ändå säger "äääh, jag tar en bulle, bara en!"
NEJ!? Hur kan det vara så svårt att säga nej?! Bestäm dig bara för faan människa!
Det är inte det att det är något fel med att äta kakor och avstå från att träna. Men det blir så konstigt om man ska gå runt och önska att man var lika duktig som någon annan.
Säg ja eller nej till sockerbomber - bara det är ett val du kan stå för.
men mycket vill ha mera
Det blir till en drog, jag kan inte få nog av det.