a trip down under

Ja, den lilla delen som är lite småsjuk och älskar att plåga, finns där inne nånstans. Långt in! Det gäller bara att hitta den. Och det är först då man verkligen kan vinna över sig själv.
Jag kan bli så frustrerad över det där ibland. Folk som inte hittat sitt jävlar anamma. Som säger "åh jag önskar att jag kunde vara lika duktig som du!"
Det är så ledsamt på något sätt. Fast man blir glad över att någon tycker man är duktig, blir man ju ledsen över att de inte tror på sig själva.
Jag är inte direkt född med en motivation som får mig att träna två timmar om dagen eller säga nej till alla kakor. Den har jag skaffat mig. Och det kan ALLA göra. Om dom vill det tillräckligt mycket. Och det ville jag, jag ville hitta mitt hälsosamma liv att leva mer än  något annat. 
Nu kan jag inte längre förstå folk som klagar över sin vikt eller sitt blodsockerfall och ändå säger "äääh, jag tar en bulle, bara en!"
NEJ!? Hur kan det vara så svårt att säga nej?! Bestäm dig bara för faan människa! 
Det är inte det att det är något fel med att äta kakor och avstå från att träna. Men det blir så konstigt om man ska gå runt och önska att man var lika duktig som någon annan.
Säg ja eller nej till sockerbomber - bara det är ett val du kan stå för.