TVÅ VECKOR
Nu har jag varit här i två veckor. Det känns helt sjukt att jag för två veckor och en dag sen sov i min runda säng hemma. Jag måste ha tappat bort ett par veckor på vägen, minst, för här har jag varit hur länge som helst ju.
Läget är stabilt och jag saknar inte riktigt lika mycket hem. Men att säga att jag inte saknar alls vore att ljuga, för det gör jag, oftare än jag egentligen skulle vilja.
Men skolan är bra och Julie och rolig och knäpp och Lukas är söt och alla är snälla. Så vad mer kan man egentligen önska?
Dagen började klockan åtta med biologi och jag var trött och satt och drömde utan att kunna koncentrera mig på eukaroyota och prokaryota celler. Men efter min miss i Biologi A lovade jag ju Oskar att för alltid minnas den största skillnaden mellan dem, så det kan jag i alla fall.
Sista timmen hade vi spanska och lyssnade på nån skum sång som handlade om en liten svart pojke som skulle sova, hans mamma var och arbetade och fick ingen lön, och om han inte somnade skulle den stora vita djävulen komma och äta upp hans ben. Fan vilken nice godnattvisa då! Efter att ha hört en sång om min mamma som hostande arbetade hela nätterna utan lön och sen bli hotad av att det skulle komma en djävul och äta upp mitt ben skulle jag verkligen kunna falla till ro och somna på direkten! Ja, jag säger då det..
På bussen:
Liten pojke: Mamma, vad är det där på hans armar? (pekar på en mans tatueringar.)
Mamman: Det är tatueringar.
Pojken: Kan jag också få såna?
Mamman: Nej, det kan du inte, du är bara 4 år.
Pojken: Men jag vill!
Mamman: Men det bestämmer mamma, du får bestämma själv när du fyller 18!
Pojken: Ja, jag har ju födelsedag snart!
Hahaha, lilla vän, det tar allt ett tag du!
Jag minns när jag var fem-sex år och tyckte att det lät flera hundra år bort att bli vuxen.
Nu är det bara 14 månader tills jag är där. Och det är nog då man fattar att det egentligen inte var så jävla stort och coolt och revolutionerande som man trodde att bli vuxen. Fast jag får ju i alla fall passera trestegsgränsen på stegen på jobbet..
Over and Out.
helg igen
Den här veckan har jag sovit mindre än 30 timmar räknade jag ut. Det är fan inte konstigt att jag inte hänger med i skolan. Jag får skylla mig själv och det får Josef också göra. Skylla på mig alltså. Det förresten är fritt fram för alla att skylla på mig, nu när vi ändå håller på så varför inte?! Det kan vara skönt att skylla på någon och jag tar inte illa upp, kom igen bara, det spelar ingen roll vad det är.
Ibland känns det som att jag har spolats tillbaka 100 år i tiden, när jag cyklar uppför backarna på väg hem från skolan med en oväxlad cykel eller när läraren skriver suddigt med krita på svarta tavlan, eller när vi äter de medhavda mackorna till lunch. Ibland är det roligt, men ofta är det bara jobbigt. Speciellt den där jävla cykelturen hem från skolan. Då är jag som allra mest negativ och tänker de värsta tankarna.
Men idag var jag glad i skolan, vi hade idrott med fresbee och läraren tyckte att jag var såå bra och sa till dom andra att försöka kasta mer likt mig. När Julie skulle greppa ett av mina kast gick hennes nagel av och sen klagade hon över det hela dagen. Sen var det luftfoto av hela skolan och eftersom vi var blöta av att ha gjort situps i gräset la vi oss längst fram och treorna blev upprörda och klagade över att vi förstörde traditionen som säger att treorna minsann ska stå längst fram. Hihi.
När dagen var slut åkte jag hem och sov ett par timmar. Det behövdes. Nu är det helg och jag ska sova sova sova och sova. Det är sorgligt, men stämmer bra in på mig i så fall.
Godnatt.
Julie: Men hur långt hoppar du i längd då?
Jag: Inte långt alls, bara typ 4 meter.
Julie: Bara 4!? Jag skulle inte ens få min röv en halv meter!
Hahaha!
Trött
Igår morse när klockan ringde drygt fyra timmar efter att jag hade somnat kändes det verkligen som att jag var halvdöd. Att överleva dagen kändes som ett skämt och det var dessutom heldag från 08.05-16.20. Jag släpade mig upp och förbannade det danska evighetsregnet och mig själv för att jag är så jävla dum som sitter uppe och msn:ar till klockan två när jag vet att jag ska upp tidigt.
Sov inte mycket mer i natt även fast jag la mig tidigt, i alla fall på tovespråk. Så egentligen finns det bara ett ord för mitt tillstånd nu och det är trött.
Tanken på att det är fredag imorgon höll mig vid gott mod ända fram till matten. På matten är det som att min fasad jag kämpar för att hålla uppe rasar helt och efter lektionen är jag ledsen och förvirrad hela dagen och går runt och undrar ständigt vad jag egentligen gör här.
Jag hatar verkligen matten, eller jag hatar den jag blir. Jag hatar att ge upp. För det gör jag, jag ger upp. Jag klarar inte det här, det är för svårt. Han går snabbt fram och de har lärt sig saker förra terminen som jag aldrig har hört talas om. Jag fattar inte ens vad det är jag inte fattar, så jag kan inte be om hjälp. Och om jag någon gång vågar mig på att göra det så förstår inte läraren vad jag säger och så får jag till slut låtsas att jag fattar för att få ett slut på det hela. Om jag anstränger mig till max så jag kanske lyckas förstå en tiondel av allt, men när jag väl gör det är tiden slut och så går han snabbt över till något nytt. Jag pallar inte att sitta och anstränga mig till 150% hela tiden för att ändå bara förstå en bråkdel, det finns för lite krafter till det.
Jag sjunker ner i dvala och skiter i allt. Jag sitter helt enkelt bara av tiden, räknar minutrarna tills vi slutar och klottrar winnerbäckcitat i häftet och drömmer mig bort någon annanstans.
Läraren undviker mig och frågar aldrig något. Jag har förvandlats till en del av väggen bara, det hopplösa fallet längst bak. Det är som att jag inte är där och just då önskar jag att det vore så.
Men i mina drömmar greppar jag allt och får tillbaka ett mvg-prov av Mazdak som ser sådär stolt ut som han alltid gör när någon av hans elever lyckas med matten. I mina drömmar sitter jag bredvid Vanja och viskar "Fattar du?" och Anna tjatar om rast på min andra sida samtidigt som Terra halvsover borta vid väggen.
Fy fan vad jag saknar dom. Fy fan vad jag vill hem.
Lukas 3 år
Idag hade jag en grymt efterlängtad sovmorgon (ja, jag vet, det har gått en dag sen helg bara bla bla) och såklart var Lukas tvungen att fylla år. Så jag fick vackert gå upp klockan tio i sju och fira honom med presenter och väckning och hela köret. Varför säger jag vackert förresten, det var det då rakt inte. Jag kan just tänka mig hur jag såg ut, alldeles yrvaken och viftandes lite halvhjärtat med en dansk flagga och mumlandes med i födelsedagssången jag knappt kan mer än ett par ord på. Men Lukas är ju en söting och hans glada ansikte lös upp det gråtrista vädret därute. (Är det Danska vädret verkligen såhär jämt?)
Han strålade så mycket att man själv inte kunde låta bli att le och han kastade sig om halsen på Stine och slet upp sina presenter och frågade om och om igen om han verkligen hade födelsedag idag.
Eftersom det regnade fick jag skjuts till skolan. Det var så skönt att slippa pusta 8 km till skolan så jag trodde jag hade hamnat halvvägs till himmelen.
Väl i skolan möttes jag av en ganska märklig syn. Som jag skrev tidigare är det mycket vanligt att man cyklar till skolan här, och att det spöregnar verkar inte göra någon större skillnad. Halva min klass var helt dyngsura och gick runt och vred ur sina tröjor och hängde upp droppande väskor på jackhängaren. De gick barfota runt i korridorerna eftersom skorna var blöta rakt igenom. Så gick de runt hela dagen och det verkade inte vara något speciellt med det. Snacka om att det hade gnällts från höger och vänster därhemma om man fick gå runt hela dagen med kläder så blöta att de går att vrida ur! Men inte här inte, de suckade lite men verkade ganska vana. Ja herregud säger jag bara. De kan ju glömma att jag tänker cykla om det regnar lika mycket imorgon! Man behöver ju inte överdriva, bussen är faktiskt uppfunnen!
Slutade tidigt som tur var och fick skjuts även hem. När jag kom hem var det tänkt att jag skulle göra alla miljoner läxor men jag var så jäkla trött att jag somnade över biologiboken och vaknade två timmar senare av att min msn ropade. När jag precis kastat böckerna i marken och svurit över att jag fan aldrig klarar av den där jäkla matten knackade det på dörren och utanför stod partyprissen och genast blev hela världen lite ljusare. Han tog sig an det hopplösa fallet (jag) och förklarade sammansatta funtkioner med en ängels tålamod och suckade inte en enda gång över mina "vaa?" och "nej jag fattar fan inte!" utan tog bara allt igen och skrattade åt min svenska som han alltid gör. Den är tydligen gäll och pipig. Medans jag kontrar med att han pratar grötigt och så långt ner i halsen att alla ord förvandlas till en enda sörja.
Det är det där jag har saknat så mycket och som delvis var anledningen att jag åkte hit. Den danska familjehumorn som Stine och Monica ständigt suckar över. Jag diggar den skarpt.
Så åt vi jättegod mat som vanligt och så tårta på det. Födelsedagssången sjöngs en gång till och jag filmade den här gången och tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle visa den här filmen för pappa, som ända sen han hörde sången har mobbat den och undrat hur man kan komma på en sån text. ("Choklad med kakor som är så himla äckligt också!") Lukas åkte runt på sin nya coola cykel och lös folk i ögonen med lamporna.
Sen hände det inte så mycket mer den här dagen, den 22 augusti 2006.
Imorgon har jag en fullständigt vidrig lång dag som det bara gäller att överleva.
Och det är 29 dagar tills jag åker hem.
Over and Out.
Han strålade så mycket att man själv inte kunde låta bli att le och han kastade sig om halsen på Stine och slet upp sina presenter och frågade om och om igen om han verkligen hade födelsedag idag.
Eftersom det regnade fick jag skjuts till skolan. Det var så skönt att slippa pusta 8 km till skolan så jag trodde jag hade hamnat halvvägs till himmelen.
Väl i skolan möttes jag av en ganska märklig syn. Som jag skrev tidigare är det mycket vanligt att man cyklar till skolan här, och att det spöregnar verkar inte göra någon större skillnad. Halva min klass var helt dyngsura och gick runt och vred ur sina tröjor och hängde upp droppande väskor på jackhängaren. De gick barfota runt i korridorerna eftersom skorna var blöta rakt igenom. Så gick de runt hela dagen och det verkade inte vara något speciellt med det. Snacka om att det hade gnällts från höger och vänster därhemma om man fick gå runt hela dagen med kläder så blöta att de går att vrida ur! Men inte här inte, de suckade lite men verkade ganska vana. Ja herregud säger jag bara. De kan ju glömma att jag tänker cykla om det regnar lika mycket imorgon! Man behöver ju inte överdriva, bussen är faktiskt uppfunnen!
Slutade tidigt som tur var och fick skjuts även hem. När jag kom hem var det tänkt att jag skulle göra alla miljoner läxor men jag var så jäkla trött att jag somnade över biologiboken och vaknade två timmar senare av att min msn ropade. När jag precis kastat böckerna i marken och svurit över att jag fan aldrig klarar av den där jäkla matten knackade det på dörren och utanför stod partyprissen och genast blev hela världen lite ljusare. Han tog sig an det hopplösa fallet (jag) och förklarade sammansatta funtkioner med en ängels tålamod och suckade inte en enda gång över mina "vaa?" och "nej jag fattar fan inte!" utan tog bara allt igen och skrattade åt min svenska som han alltid gör. Den är tydligen gäll och pipig. Medans jag kontrar med att han pratar grötigt och så långt ner i halsen att alla ord förvandlas till en enda sörja.
Det är det där jag har saknat så mycket och som delvis var anledningen att jag åkte hit. Den danska familjehumorn som Stine och Monica ständigt suckar över. Jag diggar den skarpt.
Så åt vi jättegod mat som vanligt och så tårta på det. Födelsedagssången sjöngs en gång till och jag filmade den här gången och tänkte i mitt stilla sinne att jag skulle visa den här filmen för pappa, som ända sen han hörde sången har mobbat den och undrat hur man kan komma på en sån text. ("Choklad med kakor som är så himla äckligt också!") Lukas åkte runt på sin nya coola cykel och lös folk i ögonen med lamporna.
Sen hände det inte så mycket mer den här dagen, den 22 augusti 2006.
Imorgon har jag en fullständigt vidrig lång dag som det bara gäller att överleva.
Och det är 29 dagar tills jag åker hem.
Over and Out.
EN VECKA
Jag har nu varit här i en vecka. Det känns bättre och bättre för varje dag. Jag vet inte riktigt vad man mer kan säga om det. Jag längtar inte direkt hem, men jag saknar så många. Hela tiden. Men men, nog om det.
Så här stod det på skolhemsidan på dagens schema;
Men inte hindrade det Katrine från att hälla vatten ner i Julies byxor när hon i godan ro satt och åt. Julie hämnades snabbt med att ösa en halv flaska vattan rakt över Katrine och sen var kriget i full gång. När jag gick hem så var golvet där ute totalt blött överallt. Som vanligt alltså.
Det händer egentligen inte så mycket nytt här. Eller egentligen ingenting alls. Men eftersom jag är så fantastiskt bra på att skriva nonsens om ingenting så ska det nog bli en blogg om de här dagarna också.
I går kom Harry pch Partyprissen och firade Pernille. Vi åt jättegod mat och så spelade jag tv-spel för första gången i mitt liv! Per utsåg Lukas som en lämplig motståndare och jag orkade inte ta illa upp. Jag fick ju vinna i alla fall.
Imorse var det bara till att pallra sig upp klockan sju trots att min kvällsdepp numera tar form som morgonpanik. Jag vet inte alls vad det beror på, men om jag går upp så snabbt jag kan och inte tänker förrän klockan har blivit åtta-nio, så klarar jag mig undan det värsta.
Vi hade engelska första timmen och den går bra. Spanska och engelska i mitt hjärta numera.
Efter det var det matte och det är ju inte direkt mitt favoritämne om man säger så. Nej, snarare så tvärtom det nånsin kan bli. Matte var det jag trodde att jag skulle ha minst problem med, det matematiska språket är likdant vart man sig än i världen vänder, bla bla bla. Icke sa nicke! I alla fall inte om man vänder sig till landetdärdepratarsåkonstigt. Vilket jag, som ni alla säkert vet, var dum nog att göra.
Mattetimmarna är hemska. Fullständigt vidriga. Jag sitter som ett fån och glor och fattar över huvud taget ingenting. "Rektorn sa att du var bra..?", sa vår mattelärare, som om han egentligen ville säga "Vad fan håller du på med, varför fattar du inte?" Jag mumlade fram ett "Jag kanske var det i Sverige", men ville egentligen kasta böckerna på marken och springa ut för att aldrig mer komma tillbaka. Det är knäckande att vara så dålig. Som tur var fattade Julie inte heller nånting så vi satt och diskuterade andra saker och jag försökte drömma mig så långt som möjligt ifrån allt vad matte heter. Julie är nog den som förstår mig sämst av alla i hela klassen och ändå umgås jag mest med henne. Men vafan, hon blir bättre och bättre och jag ska ju i vilket fall som helst börja snacka danska.. snart.
Nyss fick jag lite hjälp av pimpen i alla fall med matten. Och hipp som happ blev det asenkelt och jag fattade allt och undrade liksom.. var det inte svårare än så här?
Jäkla matte asså! Man har ju aldrig koll på den!
Och eftersom det bara finns en Josef så kan ingen bli så fett jävla lycklig som jag.
Så här stod det på skolhemsidan på dagens schema;
| Bemærkninger; | I dag er det slut med vandkampe, m.m.! |
Men inte hindrade det Katrine från att hälla vatten ner i Julies byxor när hon i godan ro satt och åt. Julie hämnades snabbt med att ösa en halv flaska vattan rakt över Katrine och sen var kriget i full gång. När jag gick hem så var golvet där ute totalt blött överallt. Som vanligt alltså.
Det händer egentligen inte så mycket nytt här. Eller egentligen ingenting alls. Men eftersom jag är så fantastiskt bra på att skriva nonsens om ingenting så ska det nog bli en blogg om de här dagarna också.
I går kom Harry pch Partyprissen och firade Pernille. Vi åt jättegod mat och så spelade jag tv-spel för första gången i mitt liv! Per utsåg Lukas som en lämplig motståndare och jag orkade inte ta illa upp. Jag fick ju vinna i alla fall.
Imorse var det bara till att pallra sig upp klockan sju trots att min kvällsdepp numera tar form som morgonpanik. Jag vet inte alls vad det beror på, men om jag går upp så snabbt jag kan och inte tänker förrän klockan har blivit åtta-nio, så klarar jag mig undan det värsta.
Vi hade engelska första timmen och den går bra. Spanska och engelska i mitt hjärta numera.
Efter det var det matte och det är ju inte direkt mitt favoritämne om man säger så. Nej, snarare så tvärtom det nånsin kan bli. Matte var det jag trodde att jag skulle ha minst problem med, det matematiska språket är likdant vart man sig än i världen vänder, bla bla bla. Icke sa nicke! I alla fall inte om man vänder sig till landetdärdepratarsåkonstigt. Vilket jag, som ni alla säkert vet, var dum nog att göra.
Mattetimmarna är hemska. Fullständigt vidriga. Jag sitter som ett fån och glor och fattar över huvud taget ingenting. "Rektorn sa att du var bra..?", sa vår mattelärare, som om han egentligen ville säga "Vad fan håller du på med, varför fattar du inte?" Jag mumlade fram ett "Jag kanske var det i Sverige", men ville egentligen kasta böckerna på marken och springa ut för att aldrig mer komma tillbaka. Det är knäckande att vara så dålig. Som tur var fattade Julie inte heller nånting så vi satt och diskuterade andra saker och jag försökte drömma mig så långt som möjligt ifrån allt vad matte heter. Julie är nog den som förstår mig sämst av alla i hela klassen och ändå umgås jag mest med henne. Men vafan, hon blir bättre och bättre och jag ska ju i vilket fall som helst börja snacka danska.. snart.
Nyss fick jag lite hjälp av pimpen i alla fall med matten. Och hipp som happ blev det asenkelt och jag fattade allt och undrade liksom.. var det inte svårare än så här?
Jäkla matte asså! Man har ju aldrig koll på den!
Och eftersom det bara finns en Josef så kan ingen bli så fett jävla lycklig som jag.
Helg!
Äntligen helg!
Nog för att jag bara gått i skolan i tre dagar den här veckan, men det har varit nog så jobbigt ändå. På matten sitter jag fortfarande och glor som ett fån och fattar mindre än ingenting, men annars hänger jag med bra och förstår tillräckligt mycket för att kunna göra alla uppgifter och så. Och mycket mer kan jag egentligen inte begära av mig själv. Jag har varit bortskämd med att vara så lättlärd och jag har aldrig haft några problem med skolan i hela mitt liv. Det är på tiden att jag får se lite hur det kan vara om man inte har allting gratis redan från start.
Det är roligt att gå i skolan i ett annat land. Allt är så himla annorlunda här på något sätt. Själva skolsystemet är egentligen det samma som i Sverige, man går gymnasiet i tre år och det är ungefär samma linjer och program att välja mellan. Men bortsett från det är nästan allt annorlunda. För det första så börjar man skolan 08.05 vareviga dag. Hejdå slappa Sverige när man har sovmorgon var och varannan dag! Det är samma lektionstider för hela skolan, speciella moduler när alla börjar sin första lektion samtidigt och så vidare. Det betyder att alla har rast samtidigt också, och på rasten smiter man inte iväg och går till centrum så som vi alltid gör hemma. Nej nej, här sitter alla i samlingssalen i mitten av skolan, där varje klass har speciella bord. Därför blir det extra effektfullt med vattenkrig, för alla i hela skolan är verkligen samlade där på rasterna.
Man har heller inga skåp i skolan. Nej, det blir till att släpa böckerna (som dessutom ska slås in i papper. Hej första klass!) fram och tillbaka till skolan. Väska har alla och det spelar liksom ingen roll om den passar till stilen man har. Man kan gå i värsta snygga outfiten i övrigt med skjorta och jeans och så komma med en asluffig ryggsäck som är allt annat än snygg. Men det spelar ingen roll, så länge det är praktiskt. Det är skönt att slippa tänka på utseendet för en gångs skull.
Till skolan är det många som cyklar, extremt många om man jämför med Sverige. Jag själv cyklar ju 16 km totalt varje dag och det är jag inte ensam om. Hemma skulle folk tro att det var ett skämt.
Så har vi då madpakken. Här i dk får man inte mat i matsal som vi får hemma utan man får packa med sig mat hemifrån att äta på lunchen. Jag som inte är van vid det där tycker att det är asjobbigt att stå och bre mackor på morgonen. Jag som brukar ta en banan till frukost för att jag är så jävla slö. Men det blir inget av med det här inte, utan jag får gott stå och bre rågbröd och packa med frukt. På ett sätt är det bra, för man kan småäta lite under dagen om man är hungrig och man har alltid med sig nåt man gillar. På det här sättet slipper man i alla fall klaga på att skolmaten är så äcklig. Och så finns det en cafeteria där man kan köpa nåt om man nu skulle vilja det.
Slutligen så tycker jag att man verkar vara mer studiemotiverad här än hemma, i alla fall är alla det i min klass. Hemma suckade vi så fort det blev läxor eller arbeten, nu tar man bara glatt emot och skriver ner i skolkalendern. Oskar tjatade ju livet ur sig över att vi skulle använda loggböckerna och ändå var det knappt nån som gjorde det på riktigt. Här gör alla det frivilligt och det är heller ingen som kommer försent till lektionerna. Inte ens när man har varit ute och supit sig asfull dagen innan. Då stapplar man in med röda ögon och rufsigt hår klockan 08.05 ändå.
Respekt till eleverna i min klass.
Hittills alltså.
Sådär, sorry Anna att det dröjde.
Ska bara skriva att jag har tränat en timme idag och det kändes asdåligt. Cyklingen till skolan tar knäcken på mig. Jag är alldeles svag. Men det kan bero på flera saker...
Ikväll ska jag nog ringa pappa tror jag.
Och imorgon kommer Harry och Per!
Tack alla som kommenterar! Fortsätt med det! Ni är bäst!
Och tack Eev för din hejdå-blogg. Självklart kommer jag till Nypan nån mer gång, och självklart skippar vi chili-creme fraichen!
Nog för att jag bara gått i skolan i tre dagar den här veckan, men det har varit nog så jobbigt ändå. På matten sitter jag fortfarande och glor som ett fån och fattar mindre än ingenting, men annars hänger jag med bra och förstår tillräckligt mycket för att kunna göra alla uppgifter och så. Och mycket mer kan jag egentligen inte begära av mig själv. Jag har varit bortskämd med att vara så lättlärd och jag har aldrig haft några problem med skolan i hela mitt liv. Det är på tiden att jag får se lite hur det kan vara om man inte har allting gratis redan från start.
Det är roligt att gå i skolan i ett annat land. Allt är så himla annorlunda här på något sätt. Själva skolsystemet är egentligen det samma som i Sverige, man går gymnasiet i tre år och det är ungefär samma linjer och program att välja mellan. Men bortsett från det är nästan allt annorlunda. För det första så börjar man skolan 08.05 vareviga dag. Hejdå slappa Sverige när man har sovmorgon var och varannan dag! Det är samma lektionstider för hela skolan, speciella moduler när alla börjar sin första lektion samtidigt och så vidare. Det betyder att alla har rast samtidigt också, och på rasten smiter man inte iväg och går till centrum så som vi alltid gör hemma. Nej nej, här sitter alla i samlingssalen i mitten av skolan, där varje klass har speciella bord. Därför blir det extra effektfullt med vattenkrig, för alla i hela skolan är verkligen samlade där på rasterna.
Man har heller inga skåp i skolan. Nej, det blir till att släpa böckerna (som dessutom ska slås in i papper. Hej första klass!) fram och tillbaka till skolan. Väska har alla och det spelar liksom ingen roll om den passar till stilen man har. Man kan gå i värsta snygga outfiten i övrigt med skjorta och jeans och så komma med en asluffig ryggsäck som är allt annat än snygg. Men det spelar ingen roll, så länge det är praktiskt. Det är skönt att slippa tänka på utseendet för en gångs skull.
Till skolan är det många som cyklar, extremt många om man jämför med Sverige. Jag själv cyklar ju 16 km totalt varje dag och det är jag inte ensam om. Hemma skulle folk tro att det var ett skämt.
Så har vi då madpakken. Här i dk får man inte mat i matsal som vi får hemma utan man får packa med sig mat hemifrån att äta på lunchen. Jag som inte är van vid det där tycker att det är asjobbigt att stå och bre mackor på morgonen. Jag som brukar ta en banan till frukost för att jag är så jävla slö. Men det blir inget av med det här inte, utan jag får gott stå och bre rågbröd och packa med frukt. På ett sätt är det bra, för man kan småäta lite under dagen om man är hungrig och man har alltid med sig nåt man gillar. På det här sättet slipper man i alla fall klaga på att skolmaten är så äcklig. Och så finns det en cafeteria där man kan köpa nåt om man nu skulle vilja det.
Slutligen så tycker jag att man verkar vara mer studiemotiverad här än hemma, i alla fall är alla det i min klass. Hemma suckade vi så fort det blev läxor eller arbeten, nu tar man bara glatt emot och skriver ner i skolkalendern. Oskar tjatade ju livet ur sig över att vi skulle använda loggböckerna och ändå var det knappt nån som gjorde det på riktigt. Här gör alla det frivilligt och det är heller ingen som kommer försent till lektionerna. Inte ens när man har varit ute och supit sig asfull dagen innan. Då stapplar man in med röda ögon och rufsigt hår klockan 08.05 ändå.
Respekt till eleverna i min klass.
Hittills alltså.
Sådär, sorry Anna att det dröjde.
Ska bara skriva att jag har tränat en timme idag och det kändes asdåligt. Cyklingen till skolan tar knäcken på mig. Jag är alldeles svag. Men det kan bero på flera saker...
Ikväll ska jag nog ringa pappa tror jag.
Och imorgon kommer Harry och Per!
Tack alla som kommenterar! Fortsätt med det! Ni är bäst!
Och tack Eev för din hejdå-blogg. Självklart kommer jag till Nypan nån mer gång, och självklart skippar vi chili-creme fraichen!
Hej Frederikssund Gymnasium
Fick just reda på att Jennykusinen läser min blogg för att följa med i mitt liv och hon säger att den är jättebra. Det är ju alltid lika kul att höra.
Idag var det första skoldagen och jag vet att jag borde avge ett referat av hela dagen, men jag orkar inte. Inte nånstans. Men jag ska försöka få ihop något ändå.
Matilde kom och mötte mig halv nio för att visa mig vägen och allt det där. Vi var framme kanske tio i nio, det är 8 km till skolan härifrån. Det betyder 16 km fram och tillbaka, vilket i sin tur betyder att jag får världens smygmotion. Det borde jag kanske vara tacksam för, jag vet inte.
I alla fall kom jag fram till bordet där min klass, 2.b, skulle samlas. Och alla var verkligen hur snälla som helst, hälsade glatt och tog i hand och hjälpte mig att hitta. Vi gick till nån slags aula där rektorn höll tal och så sjöngs det en sång som jag aldrig har hört förut.
Vi var tre nya elever förutom ettorna och rektorn ropade upp högt alla namn och jag dog nästan när hon sa "Tove från Sverige ska gå här i 2.b", inför HELA SKOLAN. Ja herregud, mycket ska man få stå ut med i detta liv!
Sen var det samling i klassrummet och bokutdelning och efter det rast och efter det kemi med repetition om organisk kemi med kolväten. Det kändes rätt nice, jag hängde med bra i språket och det var bra stämning i klassen.
Efter kemilektionen var det folkdans för ettorna på utegården och vi stod och tittade på. Sen utbröt det traditionellt vattenballongskrig, eller vattenballongskastning på de oskyldigt ovetande ettorna, rättare sagt. Jag höll på att få en ballong i skallen men duckade fort som satan och drog åt mig min väska och stack hem. Vi slutade då alltså, det var inte så att jag skolkade första dagen. Oh nej.
När jag kämpade mig hem i uppförsbacke och motvind i 8 km så hade alla tacksamma tankar om smygmotion försvunnit och jag svor för mig själv och för väskan innehållande 500 böcker som vägde lika mycket som jag själv om inte mer. Höll på att virra bort mig men till slut var jag i alla fall hemma. Hemma på rugtoften. Joda.
Stine kom hem halv två och det visade sig att hon hade glömt sin cykelnyckel, så hon hade släpat hem cykeln låst från skolan 3 km bort, vilket hade tagit över en timme. Det där med smidighet sitter nog i släkten.
Annars tänker jag fortfarande för mycket och det blir allra värst på kvällarna när jag inte har något att göra. Det gäller att hålla sig sysselsatt annars kan det gå riktigt illa.
Och allt det där. Du vet.
Men imorgon har jag sovmorgon till halv elva.
Over and Out
Hejdå sommarlov
Imorgon börjar jag skolan. Det är så mycket nytt överallt att jag inte ens orkar vara nervös. Och det är ju rätt skönt i och för sig.
Annars vet jag inte mycket. Har packat upp allt idag och det känns både bra och dåligt. Bra för att jag känner mig mer hemma, dåligt för att jag fortfarande får infall när jag egentligen bara vill åka hem till Sverige och aldrig mer åka därifrån.
Jag tar det dag för dag, annars kommer jag kollapsa totalt. Det funkar liksom inte att tänka på att jag inte får se allt där hemma förrän om nästan 6 veckor.
Men jag gråter mer och mer sällan och det måste vara ett bra tecken. Anna och Tova skrev dock så fint i sina bloggar att jag inte hade nåt annat val.
Och tack till alla som finns där när jag längtar efter nåt svenskt och som säger att jag kommer klara det.
Ni får mig att tro på det själv.
Danmark från och med nu.
Nu är jag här. Jag är installerad och har påbörjat mitt år i Danmark. Det klart att det känns bra, det är aldrig roligt att gå och våndas över något som inte ens har börjat. Men det är även väldigt jobbigt. Jobbigare än jag trodde att det skulle bli.
Imorse klev jag upp halv sju och åkte till mitt andra hem, tandregleringen kronan. Det spöregnade och det gjorde mig såklart glad. Jag älskar regn. Väl där så spände de sönder munnen på mig och jag åkte hem utan att ha blivit varken glatt överraskad eller besviken. Jag hoppas ingenting när det gäller det där. Inte längre.
När jag kom hem körde jag upp slashasen Harald som fortfarande låg och sov. Vi åt upp praktiskt taget all mat som fanns i hela huset, det var allt från pasta till yoghurt till köttfärsbiffar till bröd som man värmer i ugn. Det kändes lite som den sista måltiden. Trots att jag inte alls borde tänka så.
Pappa kom hem vid elva och körde mig till flygplatsen. När jag gick ut huset så kom den där paniken jag aldrig trodde skulle komma. Jag tycker inte om det där huset speciellt mycket. Det är stökigt och jag känner mig inte riktigt hemma. Men nu var det som att lämna allt jag har, allt jag känner till, min enda fasta punkt i livet. Hallmattan, den skrangliga ståltrappan, badrumsfläkten som alltid låter sådär jobbigt. Allt det där är mitt. Det hör till mig, det är jag.
Precis innan gick ut till bilen skrev jag en lapp och satte den på Haralds dörr. Då kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken.
När vi kom upp till allén började jag grina. Pappa och Harald försökte nog att inte låtsas om det och det var lika bra. Det fanns inget de kunde göra för att det skulle kännas lättare.
Framme på arlanda hade jag lugnat ner mig en aning och vi checkade in väskorna (15 kilo för mycket sa gubben och lät oss passera ändå) och såg Peter Swartling i kön bredvid. Jag glodde såklart som ett fån, och jo, det var han.
Sen gick vi ut och hämtade Harald i bilen och själva avskedet där drog jag mig ur för att jag inte orkade. "Vi ses om sex veckor", sa jag så klämkäckt jag kunde och kramade pappa och klappade Harald på axeln. Sen gick jag och försökte hålla tårarna tillbaka medan jag om och om igen upprepade för mig själv att det här har jag längtat efter i tre år.
Men när jag satt mig i gaten och slog upp mobilen och Harald flinade åt mig med min winnerbäckmössa från kortet jag har som bakgrund så brast allt. Jag satt och bara rågrinade rakt ut och orkade inte ens försöka stoppa det. Folk gick förbi och tittade nyfiket men tårarna rann i en strid ström nerför kinderna och det kändes som att jag nyss förlorat hela mitt liv. Allt jag älskar hade jag lämnat bakom mig och ingenting skulle någonsin att bli som förr. Jag ville bara springa tillbaka till bilen och åka hem och aldrig någonsin nämna ordet Danmark igen. Men då ringde Josef och räddade mitt liv ytterligare en gång. Jag rycktes tillbaka till verkigheten lite och föreställde mig hur han satt där på baksidan på jobbet i sitt nyklippta hår och drack kaffe och jag slutade gråta. Sen var jag matt och tung i hela kroppen och hade grus i ögonen. Jag somnade till en stund på planet men grät i alla fall inte mer.
Harry kom och mötte mig på flygplatsen och vi åkte hem till honom med buss. Där mötte vi Monica och sen kom Pernille och hämtade oss och vi åkte hem. Hem. Så jävla skumt men vi åkte fan hem.
Rummet är fint och Lukas är söt men nästan för livlig och jag började nästan grina när de undrade vad Harald säger om allt. Det trådlösa internet funkar och nu har jag bäddat min säng och allt känns helt okej. Jag har mina dalar och de är rätt djupa. Men jag tror att jag klarar det här.
Tills vidare i alla fall.
VÄRLDENS BÄSTA EMMA
När jag i framtiden, om sisådär 10 år eller något, tänker tillbaka på sommaren 2006, så kommer det inte råda några tvivel om att det här var Sommaren Med Emma. Det är delvis därför den har sommaren har varit den bästa i mitt liv hittills.
Jag lärde känna Emma när vi gick i sexårs, för elva år sedan. Jag minns inte så mycket ifrån den tiden men jag kommer ihåg att Emma var längst av alla och jag var kortast, så jag brukade rida på hennes rygg och hon snurrade runt runt tills vi båda var så yra att vi ramlade ihop på marken.
Sedan gick åren och vi kunde umgås ibland på rasterna eller hälsa i korridorerna men så mycket mer blev det inte trots att vi gick i samma klass ända fram till nian.
Förra sommaren jobbade jag en dag med henne, och jag kommer aldrig glömma den dagen, hur mycket jag skrattade och hur bra vi funkade tillsammans redan då.
I år var det dags igen, och den här gången skulle vi jobba tre veckor tillsammans. Jag visste redan innan att det skulle bli jättekul och att jag skulle skratta hela tiden åt hennes galenskaper, men jag trodde nog aldrig riktigt att vi skulle bli så bra kompisar som vi har blivit.
Med Emma kan jag prata om precis vad som helst. Det är så enkelt att vara med henne och det finns alltid saker att prata om. Det är det som är så skönt med henne, att vi både kan sitta och flumma och skratta så att man knappt får luft, och prata om jobbiga, allvarliga saker och känna att man får stöd av någon. Hon lyssnar så bra och har alltid kloka saker att säga när jag är förvirrad och borta och behöver någon.
Jag vet inte hur jag hade överlevt mina sommarjobbsveckor utan henne och vattningslöpning i tävlan mot kranen, glasletande och asgarven åt det som ingen annan förstår.
Det som gör Emma till den hon är och det jag aldrig glömmer:
- Alla hennes uttryck och miner som kommer precis när man behöver det och som alltid stämmer in med hur man själv känner.
- När vi rodde ut med båten och Emma satt med huvudet i händerna och ojade sig över att vi skulle gå på grund.
- Alla våra diskussioner om saker och ting när hon alltid vill veta precis allt in i minsta detalj. "Vad sa han då? Hur var hans ansiktssuttryck? Hur gick hon? Hur stod han?"
- Timmarna i skabbis, när man sitter och skrattar och pratar om allt och ingenting.
- Kvällarna på msn när vi flummar om nakenspring runt huset och cykling uppför trappan och vi garvar ihjäl oss fast ingen egentligen vet åt vad.
- Att hon blir äkta glad ifrån hjärtat för min skull när det händer mig något bra.
- Hennes ärlighet och att hon alltid säger vad hon tycker och allt framstår så enkelt och rätt.
- Internskämtet; jag trappa, jag golv, jag tak snart, som har en lång historia bakom sig och som ingen fattar utom vi.
- Hennes underbara skratt som kommer rakt ifrån hjärtat och lyser upp allting.
Göran sa en dag på jobbet att han inte fattade att vi inte har hittat varandra och blivit kompisar under alla dessa år vi har gått i samma klass. Det kan faktiskt inte jag heller. Nu känns det som en omöjlighet att jag ska kunna klara mig utan henne och jag hoppas att jag har kvar henne för resten av mitt liv.
"Ja, sen är det bara undersidan av bryggan som ska oljas, och det är ditt jobb!"
"Näe, om vattnet tar slut, då kommer jag fan stå och spotta på blomman tills den blir vattnad, jag orkar inte hämta mer vatten nu!"
"Den var ju fan stor som en jävla haj-jävel!"
"Men vad är det här för jävla torrboll?!"
"Nichlas tänker nog på dig om nätterna."
"Nej, nu gick du fan över gränsen asså!"
"Hon ska städa!"
"Jag och Geisha, vi ska fan gifta oss asså."
"Joda!"
"Nu cyklar jag och lägger mig."
"VI STICKER!"
"Heii."
Världens bästa Emma helt enkelt.
2 dagar kvar
JAG HATAR ATT SÄGA HEJDÅ!
Just nu är jag i halvt upplösningstillstånd. Vill ingenting, orkar ingenting, kan ingenting, hinner ingenting, packar ingenting.
Det var nog värst att säga hejdå till Terra och Vanja. Terra för att hon har varit min bästa vän sen vi var sex år, för att hon på många sätt är jag. För att hon alltid får mig att tänka på bättre saker och skratta mig igenom livet. Vanja för att hon alltid finns där och aldrig sviker, för att hon lyssnar och förstår och har något speciellt bakom allt som bara skymtar fram ibland. För att hon aldrig flyger iväg sådär från sig själv som jag är så livrädd för att göra.
Det spelar ingen roll att vi kommer att ses om en månad och att dom lovade att komma ner och hälsa på mig. Att åka ifrån dom gör ont i hela mig och alla vettiga tankar försvinner. Kvar finns bara en instinkt som säger att de här människorna gör mitt liv värt att leva, och att lämna dom är vansinnigt. Och det är det ju på sätt och vis också.
Jag fattar inte vad jag håller på med, vad jag har gett mig in på. Varför det känns så här.
Och nu tänker jag alldeles, alldeles för mycket igen.
Det är drygt 40 timmar tills jag åker.
Panik? Mer än någonsin förr.
Nu ska jag gå ut och ruska om tills jag glömt allt vad tankar heter.
Over and Out.
3 dagar kvar
Idag har jag jobbat igen och det var ännu roligare idag. Vi fick ösa vatten ur blommor för att vi hade vattnat för mycket och Johan sprang fram och tillbaka till handfatet med en mugg i taget och allt var så osmidigt att man inte kunde göra annat än att skratta. Och sen åkte vi runt i bilen och Kim satt på flaket och klagade medan jag satt som en prinsessa i framsätet. Fast jag tvingades ju lyssna på Johans radioprogram om hälsobiffar och killrelationer som han satt som klistrad vid eftersom det var såå intressant. Astrist tyckte jag att det var och Kim kan fortfarande inte uttala mitt namn. Mörka och Ljusa Johan pratar tydligen känslor hela tiden. Och jag kommer förstå det där när jag blir lite äldre. Säger dom i alla fall.
Så har jag packat fast typ ingenting fick plats och jag fick panik och nu har jag tydligen råkat slänga mejlet med bokningsbekräftelsen till flyget på måndag. Jag orkar inte bry mig. Egentligen vill jag bara vara hemma och leva skitfett hela tiden. Fast det säger jag aldrig högt. Det passar sig liksom inte.
Kim: Men vad ska jag göra nu då, när det är sista dagen och så?
Johan: Bara gå, och kom inte tillbaka.
Hahahaha!
4 dagar
Förlåt för att jag är så jobbig och räknar ner. Man jag kan fortfarande inte fatta det. Om 4 dagar flyttar jag. Härifrån. Till Danmark. Danmark! Inte för alltid men för ganska länge. När jag kommer hem sen är jag gäst och allt kommer kännas annorlunda än vad det gör nu. Jaja, nog om det. Det kommer att bli bra.
På sätt och vis börjar mitt nya liv idag. Eller just nu. Det finns saker jag måste ändra på för att allt ska funka. Jag orkar inte känna mig olycklig längre, det har jag gjort alldeles för länge redan.
Idag har jag i alla fall jobbat. Det var svinjobbigt att gå upp klockan halv sju och det var tråkigt att sitta i vågen från 7-10. Men sen blev det andra bullar, för då skulle jag ut på området och jobba precis som på de gamla goda dagarna! Jag fick nya kläder och de oranga tält-tshirtarna var tyvärr slut i small (jipii), så jag fick en svart som var mycket mindre och mer passande. Haha, inte för att nån bryr sig men jag var bara tvungen att skriva det. M-johan kom och hämtade mig och så körde vi upp till dammarna där l-johan, m-johan, kim och jag skulle fästa stegar om någon skulle ha den stora oturen att trilla i. Det var rätt roligt faktiskt. Sen rensade vi ogräs på sätra och även fast det inte är någon favoritsyssla så var det helt okej.
Efter fikat var det tid för en tur upp till viltvattnet för att sopa bryggan från fiskäckel. Eller rättare sagt; Kim sopade medan jag och m-johan försäkrade att vi snart skulle ta över. Det gjorde vi såklart aldrig. Istället fick Kim nog och rodde ut med båten. Det hade nog gått bättre om han inte satt sig längst bak för att sen knappt nå fram till årorna. Ja, jisses den ungdomen, har ingen koll på saker och ting!
Ikväll ska jag försöka packa, tro det eller ej. Det går nog ganska snabbt. Jag behöver ju inte direkt fundera på vad jag ska ta med mig, utan mer slänga ner allt jag äger och har i väskan. Tänk, för fyra månader sen minns jag att jag försökte hålla mig ifrån att packa, jag sa till mig själv; "Nej Tove, det tar inte fyra månader att packa, vänta tills det är en månad kvar", och så gick jag och längtade efter att packa, rensa ur, komma iväg. Nu har jag smått ångest och vill helst vara kvar här. Men ändå inte. Det är som du sa, jag är aldrig nöjd. Jag tror alltid att det finns något bättre.
Nej nu ska jag lägga av och äta middag och titta på friidrott. Det är en annan sak jag har ångest för förresten. Jag har inte sagt hejdå på riktigt till folket på träningen och jag har inga direkta planer på att göra det heller. Det är så mycket som ska hinnas med nu, och jag har ändå aldrig varit en av dom. Jag vet att det beror på mig. Om jag bara hade varit bra på 100 meter eller längd..
Någon gång måste man sluta och därför gör jag det nu.
Helt enkelt.
Over and Out.
5 dagar kvar
Om 5 dagar flyger jag. Jag vet att jag kommer hem varje månad och att köpenhamn inte är så långt bort, men det känns ändå skumt i hela mig. Det klart att det ska bli kul, på sätt och vis längtar jag. Men det blir så mycket nytt, okänt och annorlunda. Jag önskar att tiden kunde snabbspolas en månad fram så att jag redan känner alla och hittar överallt och har vant mig vid allt det nya. Det vore så skönt att slippa de första veckorna när ingenting stämmer och jag är främmande och osäker överallt.
Just nu är jag hemma hos Terra igen. Jag är verkligen hemma här. Ibland känner jag mig mer hemma och trygg här än hemma hos oss. Här kan ingenting ont hända, man svävar omkring i Terras bubbla av skratt och flum och allting är så roligt och det blir aldrig sådär läskigt allvarligt som det blir hemma hos oss när väggarna sänker sig ner och allt blir svart.
Vanja fick en liten utskällning för att hon inte tog med sig sin dator. Vi skulle kolla på film och både jag och Terra ville ju msn:a samtidigt. Men det blev jag som drog det längsta strået och Terra som muttrandes fick stänga ner msn och öppna filmen på sin dator. Och nej, vi är inte datorberoende. Inte alls.
Det är här sista gången vi har en sån här natt, när man inte sover utan sätter på en film och Terra somnar och Vanja kollar klart på filmen medan jag skriver blogg och chattar. Sen lägger sig Vanja bredvid mig och så skrattar vi åt allt och ingenting och föreställer oss de mest sjuka sakerna som alltid är vansinnigt kul just nu, men som vi inte förstår imorgon. Det är något med luftmadrassen på golvet i Terras rum på natten. Allt blir så roligt och flummigt fast ingen förstår vart det kommer ifrån.
Det finns ingen anledning till att tänka på att jag åker snart, att det här är sista gången på länge vi träffas så här. Det blir bäst om det bara är alldeles precis som vanligt.
Och det blir det ju när Vanja och jag mobbar Terra för hennes sovtröja och Terra till slut börjar skratta så mycket att hon måste pressa en kudde mot ansiktet för att inte väcka hela Håbo-Tibble.
Då är det som vanligt, när det vanliga är som allra bäst.
terra, ullorna, danskar, viltvattnet
Jag vet att det var ett bra tag sen sist. I alla fall med mina mått mätt. Men det blir så när det händer mycket och lite på samma gång och det inte finns tid till att sitta här och knattra. Igår kom min danska familj hit för att ha lite semester i stockholm. De var som vanligt och Lukas är fortfarande sötast. Vi åkte upp till viltvattnet och badade. Det var nog rätt så exotiskt för dom att komma upp till en liten öde sjö sådär.
I fredags fyllde Terra 17, så hon bjöd på kräftor, kyckling och tårta. Det låter som en skum kombination, men kycklingen var till för mesarna (jag) som inte äter kräftor. Jag vågade mig på en, sen fick det räcka. Tacka vet jag mat som man slipper skala i en halvtimme för att sen bara få fram en millimeter kött. Energiödslande det där! Emma och Babsen kom också förbi och det var hur roligt som helst! Terra kunde knappt tro att de verkligen var sådär roliga på riktigt, men jag försäkrade att det är dom. Sen åkte ullorna och jag hem till babsen och så jobbade vi med projektet till Göran till klockan fyra på morgonen. Så roligt som vi hade då tror jag inte att jag har haft i hela mitt liv. Alla skulle ha en Emma och Nichlas säger jag bara!
Idag har jag varit uppe vid viltvattnet hela dagen med pimpen. Solen sken hela tiden och vi höll på att brinna upp i hettan. Jag skröt över att jag aldrig bränner mig i solen men på kvällen sen var det första pappa sa; "Har ni suttit i solen? Jag ser det, du har ju bränt dig. Dina kinder har samma färg som mammas tröja." Mammas linne hade en skum rödrosa färg som absolut inte passar i ett ansikte. Satan också.
Annars har det väl inte hänt så himla mycket sen sist. Och det som kommer hända de följande dagarna är att jag kommer leka med lukas, leka med lukas, leka med lukas och så kanske det hinns med lite annat där emellan. Typ som att undra vad jag har gett mig in på och hur allt det här kommer sluta. Jag säger inte att jag är negativ, jag säger bara att jag undrar. Och tänker. Lite för mycket ibland.
Men det blir nog bra det här.
För vad skulle annars hända?
Du borde leva livet, men du söker nånting annat, idiot.
LARS WINNERBÄCK LIVE!
I tisdags startade vår resa mot nyköping, och det hela började med att Eve kom med sin lillasyster och mamma och hämtade mig. Eve körde, vilket självklart fick mig att känna mig dålig. Jag har ju som bekant inte varit speciellt flitig med övningskörandet. Men tillbaka till saken. Vi kom kanske en halvtimme på vägen när Eve kom på att hon hade glömt nycklarna till lägenheten. Så det var helt enkelt bara att vända tillbaka. När vi hade åkt till Bålsta och gjorde en omstart så gick allt dock smärtfritt och Eve körde som en riktig master, tryggt och säkert hela vägen ner till kanotklubben.
Där skulle hon ta ett träningspass och planen var att jag skulle ta en promenad och möta henne ute på piren. När jag hunnit en bit ringde dock min mobil och det visade sig att Eve hade glömt sin telefon i bilen, så hennes mamma kom och hämtade upp mig och lämnade telefonen och skjutsade mig sen ut på piren. Där stod jag sen och tittade på när Eve körde intervaller och starter och allt var det var. Hon såg riktigt riktigt proffsig ut där hon paddlade i sin klargula kanot och jag ville säga till alla som gick förbi; "Hon är min kompis, min kompis!"
Sen tog vi oss en promenad till lägenheten, som var liten men jättefin. Sen gick vi i värsta husmorsstil ut och handlade middag. På vägen hem tog vi en winnerbäckaffish för att göra stämningen ännu lite bättre än vad den redan var. När vi kom hem lagade vi pasta och skinksås med någon tomat och chili-creme fraiche. Den visade sig vara så stark! Vi drack hur mycket vatten som helst och ändå brann det i munnen för varje tugga. Eve konstaterade att man var tvungen att ta en tugga mat, tugga jättesnabbt och sen svepa ett vattenglas och hur sjukt det än var så var det ytterst nödvändigt för att.. ja, överleva helt enkelt.
Efter maten tog vi oss en promenad ner till hamnen och sen längs med floden hem. Det var fint att gå en promenad sådär på kvällen, vi snodde en till winnerbäckaffish och Eve klagade över att hon fortfarande hade ont i munnen och på läpparna av vår starka creme fraiche.
På onsdagen när jag vaknade var Eve redan ute och paddlade. Hon gick upp halv åtta och cyklade iväg. Förresten hade hon manus på mobilen som väckarklocka! Det var riktigt trevligt att vakna till den! På onsdagen gjorde vi stan och mötte Eves kanotpolare som även skulle hänga med på konserten på kvällen.
Och så kom DET med stora bokstäver. Lars Winnerbäck och Hovet på folkungavallen. Det var insläpp klockan sex och vi var där vid fem. När de öppnade grindarna sprang vi in och fick platser allra längst fram vid staketet. Det staketet var det lika bra att vänja sig vid, vi skulle stå och hänga på det i närmare fem timmar. En och en halv timme gick och så kom Christian Kjellvander. Jag borde skriva något om honom för Josefs skull, men han var faktiskt ingen höjdare. Vid ett annat tillfälle hade han kunnat få en mer rättvis bedömning, men nu ville man bara ha Winnerbäck och det gjorde ont i fötterna och folk trängdes och till råga på allt började det ösregna. Det slutade snabbt, men då hade vi redan hunnit bli blöta. Och nej, jag ska aldrig mer glömma regnjacka.
När vi hade stått och trängts i tre timmar så började lamporna lysa och någon slags folkmusik spelades. Och så tågar dom in. Helt utan vidare, bara sådär.
Att se Lars Winnerbäck live var helt sjukt. Jag kände inte igen mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så hårt på att se en rödhårig kille i en blårutig skjorta och jeans vandra in på scenen och vinka glatt. Aldrig. Men när de första tonerna av Min älskling har ett hjärta av snö spelades, och hela publiken skrek sig hes så stod jag bara där och kunde inte fatta. Kunde. Inte. Fatta.
Jag hör den där rösten flera timmar om dagen. Om och om och om igen. Jag lyssnar mer på honom än någon annan i mitt liv, mer än jag lyssnar på mamma, pappa, ja alla. Så många gånger jag har gråtit, skrattat, pluggat, städat, sprungit, deppat till hans röst. Det finns liksom inte på riktigt att han står tio meter ifrån mig och ler ut mot oss och tackar alla och säger att han aldrig kunde tro att det skulle komma så många. Plötsligt försvann allt annat, fötterna gjorde inte ont längre och kläderna var inte längre äckligt fuktiga. Alla knuffar och armbågar var på en annan planet och det enda som existerade var scenen, den där musiken, den där rösten. Varenda textrad och ton förde med sig en känsla eller en tanke som bara förknippas med just det, och det är det som gör det så speciellt. Att det inte bara är musik, det är hela mitt liv inkapslat i melodier och ord.
Han var så proffsig, så glad, såg så avslappnad ut. Dansade runt på scen och presenterade varje medlem i hovet med en speciell blick och en slängkyss.
Redan innan det här var Winnerbäck näst intill odödlig för mig, han kunde i princip gjort vad som helst och jag hade ändå sagt att det var superbra. Men nu efter.. Ja, det går inte att beskriva. Hur stort allt var när han skulle dra en gammal låt och det var Inte för Kärleks skull, långsamt, ensam. Hela förra sommaren föll över mig, danmark, skåne, sandstrand, tårar, längtan, undran. Hela min värld vändes upp och ner förra sommaren och den gjorde det i takt till Inte för Kärleks skull. Att höra den live nu var som att sätta punkt för allt det där. Det var magiskt.
Efter lite drygt en timme så gick dom ut och alla skrek på extranummer. Och allt blev mörkt och två gitarrer hörs, jag vet så väl vilken det är, jag vet det med hela kroppen, men hjärnan hänger inte med, jag kan inte namnet, men så skriker någon, "Det är Åt samma Håll!" och allt faller på plats. Det var den allra första Winnerbäcklåten jag hörde någonsin och den är evig favorit och det var lycka lycka lycka.
Två extranummer till med Kom Änglar som sista låt och vi gick hem alldeles rusiga och höga och kunde inte sluta hoppa på stället och gång på gång brista ut i "Men det var så bra!", "Men aaaaaah jag kan inte fatta!", "Han är så jäkla BRA!" eller "Och elden, då, och kom? Nej det var bara så.. aaah!"
Är det någon gång jag har varit riktigt hel, riktigt lycklig, så var det igår. För att jag inte behövde göra nånting annat än att njuta av allt som är så välbekant och det jag verkligen kan, det jag känner till.
Jag läste en intervju med en tjej som hade varit på 26 winnerbäckspelningar, och hon sa att det kändes tryggt att lyssna på honom. Och det var precis så det kändes. Det är tryggt, det är rätt, det är jag. Allt det där hör till den jag har blivit. Om jag inte hade lyssnat på winnerbäck hade mitt liv antagligen sett helt annorlunda ut. Bättre eller sämre vet jag inte, men det spelar heller ingen roll. Igår spelade ingenting någon roll, för allt var precis exakt så som det skulle vara.
"Tog du dom med storm ikväll?"
"Jag kommer faktiskt inte ihåg.. Men vad fan, första gången i nyköping, klart det var ett segertåg!"
Där skulle hon ta ett träningspass och planen var att jag skulle ta en promenad och möta henne ute på piren. När jag hunnit en bit ringde dock min mobil och det visade sig att Eve hade glömt sin telefon i bilen, så hennes mamma kom och hämtade upp mig och lämnade telefonen och skjutsade mig sen ut på piren. Där stod jag sen och tittade på när Eve körde intervaller och starter och allt var det var. Hon såg riktigt riktigt proffsig ut där hon paddlade i sin klargula kanot och jag ville säga till alla som gick förbi; "Hon är min kompis, min kompis!"
Sen tog vi oss en promenad till lägenheten, som var liten men jättefin. Sen gick vi i värsta husmorsstil ut och handlade middag. På vägen hem tog vi en winnerbäckaffish för att göra stämningen ännu lite bättre än vad den redan var. När vi kom hem lagade vi pasta och skinksås med någon tomat och chili-creme fraiche. Den visade sig vara så stark! Vi drack hur mycket vatten som helst och ändå brann det i munnen för varje tugga. Eve konstaterade att man var tvungen att ta en tugga mat, tugga jättesnabbt och sen svepa ett vattenglas och hur sjukt det än var så var det ytterst nödvändigt för att.. ja, överleva helt enkelt.
Efter maten tog vi oss en promenad ner till hamnen och sen längs med floden hem. Det var fint att gå en promenad sådär på kvällen, vi snodde en till winnerbäckaffish och Eve klagade över att hon fortfarande hade ont i munnen och på läpparna av vår starka creme fraiche.
På onsdagen när jag vaknade var Eve redan ute och paddlade. Hon gick upp halv åtta och cyklade iväg. Förresten hade hon manus på mobilen som väckarklocka! Det var riktigt trevligt att vakna till den! På onsdagen gjorde vi stan och mötte Eves kanotpolare som även skulle hänga med på konserten på kvällen.
Och så kom DET med stora bokstäver. Lars Winnerbäck och Hovet på folkungavallen. Det var insläpp klockan sex och vi var där vid fem. När de öppnade grindarna sprang vi in och fick platser allra längst fram vid staketet. Det staketet var det lika bra att vänja sig vid, vi skulle stå och hänga på det i närmare fem timmar. En och en halv timme gick och så kom Christian Kjellvander. Jag borde skriva något om honom för Josefs skull, men han var faktiskt ingen höjdare. Vid ett annat tillfälle hade han kunnat få en mer rättvis bedömning, men nu ville man bara ha Winnerbäck och det gjorde ont i fötterna och folk trängdes och till råga på allt började det ösregna. Det slutade snabbt, men då hade vi redan hunnit bli blöta. Och nej, jag ska aldrig mer glömma regnjacka.
När vi hade stått och trängts i tre timmar så började lamporna lysa och någon slags folkmusik spelades. Och så tågar dom in. Helt utan vidare, bara sådär.
Att se Lars Winnerbäck live var helt sjukt. Jag kände inte igen mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så hårt på att se en rödhårig kille i en blårutig skjorta och jeans vandra in på scenen och vinka glatt. Aldrig. Men när de första tonerna av Min älskling har ett hjärta av snö spelades, och hela publiken skrek sig hes så stod jag bara där och kunde inte fatta. Kunde. Inte. Fatta.
Jag hör den där rösten flera timmar om dagen. Om och om och om igen. Jag lyssnar mer på honom än någon annan i mitt liv, mer än jag lyssnar på mamma, pappa, ja alla. Så många gånger jag har gråtit, skrattat, pluggat, städat, sprungit, deppat till hans röst. Det finns liksom inte på riktigt att han står tio meter ifrån mig och ler ut mot oss och tackar alla och säger att han aldrig kunde tro att det skulle komma så många. Plötsligt försvann allt annat, fötterna gjorde inte ont längre och kläderna var inte längre äckligt fuktiga. Alla knuffar och armbågar var på en annan planet och det enda som existerade var scenen, den där musiken, den där rösten. Varenda textrad och ton förde med sig en känsla eller en tanke som bara förknippas med just det, och det är det som gör det så speciellt. Att det inte bara är musik, det är hela mitt liv inkapslat i melodier och ord.
Han var så proffsig, så glad, såg så avslappnad ut. Dansade runt på scen och presenterade varje medlem i hovet med en speciell blick och en slängkyss.
Redan innan det här var Winnerbäck näst intill odödlig för mig, han kunde i princip gjort vad som helst och jag hade ändå sagt att det var superbra. Men nu efter.. Ja, det går inte att beskriva. Hur stort allt var när han skulle dra en gammal låt och det var Inte för Kärleks skull, långsamt, ensam. Hela förra sommaren föll över mig, danmark, skåne, sandstrand, tårar, längtan, undran. Hela min värld vändes upp och ner förra sommaren och den gjorde det i takt till Inte för Kärleks skull. Att höra den live nu var som att sätta punkt för allt det där. Det var magiskt.
Efter lite drygt en timme så gick dom ut och alla skrek på extranummer. Och allt blev mörkt och två gitarrer hörs, jag vet så väl vilken det är, jag vet det med hela kroppen, men hjärnan hänger inte med, jag kan inte namnet, men så skriker någon, "Det är Åt samma Håll!" och allt faller på plats. Det var den allra första Winnerbäcklåten jag hörde någonsin och den är evig favorit och det var lycka lycka lycka.
Två extranummer till med Kom Änglar som sista låt och vi gick hem alldeles rusiga och höga och kunde inte sluta hoppa på stället och gång på gång brista ut i "Men det var så bra!", "Men aaaaaah jag kan inte fatta!", "Han är så jäkla BRA!" eller "Och elden, då, och kom? Nej det var bara så.. aaah!"
Är det någon gång jag har varit riktigt hel, riktigt lycklig, så var det igår. För att jag inte behövde göra nånting annat än att njuta av allt som är så välbekant och det jag verkligen kan, det jag känner till.
Jag läste en intervju med en tjej som hade varit på 26 winnerbäckspelningar, och hon sa att det kändes tryggt att lyssna på honom. Och det var precis så det kändes. Det är tryggt, det är rätt, det är jag. Allt det där hör till den jag har blivit. Om jag inte hade lyssnat på winnerbäck hade mitt liv antagligen sett helt annorlunda ut. Bättre eller sämre vet jag inte, men det spelar heller ingen roll. Igår spelade ingenting någon roll, för allt var precis exakt så som det skulle vara.
"Tog du dom med storm ikväll?"
"Jag kommer faktiskt inte ihåg.. Men vad fan, första gången i nyköping, klart det var ett segertåg!"
bara som det är just nu
Ja, jag vet att det var nästan en vecka sen jag skrev sist. Men ibland behövs det ett litet uppehåll för att man ska samla på sig något att skriva om. Det händer ganska lite så här på lovet 13 dagar innan man flyttar till landetdärdepratarsåkonstigt. Det är mest packa och köpa grejer och det är det ingen som vill läsa om.
Just nu befinner jag mig dock i ett tillstånd som inte är speciellt skrivvänligt. Jag brukar bli tömd när jag skriver men nu funkar det inte. Varenda ord är segt och hjärnan är på en annan planet och tänker på helt andra saker. Jag är rastlös och nykter utav vin men full av längtan.
Helgen sniglade sig fram. Pappa och lillisen for till skåne så jag och mamma var ensamma. Tiden gick så obeskrivligt segt. Jag saknade lillisen och att ha något att göra.
Igår kom pimpen hit på visit efter sin första dag på jobbet som chef. Vi spelade flaggspelet och kastade lite diskgolf. Jag råkade såklart ha ut en i hästhagen eftersom jag är så smidig. Men Josef hoppade över staketet och hämtade den, gentleman som han är.
Idag bär det av till nyköping för att se på winnerbäck med älskade Eev! Det kommer bli så satans kul! Vi ska ladda med winnerbäck i lägenheten ikväll. Och är det något jag är riktigt bra på så är det att winnerbäck-frossa. Allt är bara helt perfekt redan på förhand. Jag tror att de här dagarna kommer bli det näst bästa den här sommaren.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld.