a trip down under

Det går egentligen inte att beskriva hur konstigt det kändes att komma hem. Jag har bara varit borta i sex veckor men det känns som ett halvt liv minst. Vi gick ju upp okristligt tidigt, klockan fem närmare bestämt men jag ville bara hemhemhem så det var bara skönt att gå upp och tänka, "Ja jäklar idag träffar jag Harald, pappa, pimpen, får se allt där hemma igen, allt som en gång var mitt och som nu är det förflutna."
När planet dunsade ner på svensk mark ville jag kasta mig ut och kyssa den smutsiga asfalten men lät bli på grund av bättre vetande.
Pimpen kom och hämtade på arlanda och kanske var det som en film, kanske inte, jag bryr mig inte, hela jag var ett leende och det var underbart att prata svenska och ha samma humor som någon och sjunga till samma musik och prata om samma saker. När man har längtat efter någon så jäkla jäkla mycket så blir det overkligt när man träffas, hur mycket man än försöker få sig själv att fatta att det är på riktigt. Jag gick nästan runt och väntade på att vakna upp som jag gjort så många gånger under snedtaket i min säng på rugtoften och förbanna mig själv och min hjärna för att jag drömmer saker som bara gör mig ledsen när jag vaknar. För att det inte är på riktigt och för att jag saknar mer då. Men nu var det på riktigt och vi åkte hem till mig där familjen hade ställt fram allt jag gillar på köksbordet och en liten lapp och det luktade bara hemma och det var ju nästan så att man fällde en tår. Nästan.
Vi åkte i alla fall till tippen, ja jag vet, det är sorgligt, men kul att hälsa på Emma och alla andra puckon och det blev även en tur till viltvattnet och som av en händelse kom Kajan upp och jag fick träffa honom också.
Sen åkte vi hem och åt kräm och sen kastade jag mig på tåget in till stan och satt på en kinarestaurang med Emma och Babs i flera timmar och snackade och skrattade åt allt och inget. Precis som det skulle vara.
Så åkte vi hem och jag pratade med familjen och fick äntligen sova i den runda sängen.

Fredagens bästa:

Pappa; "Nej dig har jag nog aldrig sett.."
Josef; "Okej, nej jag jobbade ju här i 7 veckor i somras.."
Haha, är pappa osocial eller bara allmänt borta?

---

På lördagen vaknade jag tidigt, vad annars när man har ett så späckat schema? Jag hade redan innan jag åkte planerat att sova fick jag göra när jag kom tillbaka till dk igen, det fanns det helt enkelt inte tid till i sverige. I alla fall så åkte pappa och jag och handlade och jag klagade mycket när vi spenderade en timme i cykelaffären och pappa klagade inget när jag hastade runt mycket längre till alla möjliga klädaffärer. Det är så han är. Men vi har alltid så kul ihop, det är något speciellt när det bara är vi två. 
Vi kom hem vid halv ett och åt plommonkräm (guds gåva och det bästa jag vet i matväg) innan jag fick skjuts ut till terra, som är den bästa jag vet i kompisväg. Hon var som vanligt och jag älskar henne för det. För att det bara var garv och snack och inget "Men hur har du det nu då?" Jag har inget emot det, men det blir lite jobbigt att dra samma sak om och om igen. Men Terra drog med mig till stallet och så fick jag se hennes pålle också som bara blir större och större. 
Sen tog jag bussen till sigtuna och det var ju en upplevelse i sig med en busschaufför som frågar mig om vägen och tar fram en karta och nästan svänger in på en ridskola varpå jag som enda passagerare i bussen får ropa "Nej, här ska du inte svänga in!"
Pappa sa sen att jag skulle sagt åt honom att svänga vänster så skulle vi kommit till uppsala vilket jag egentligen skulle till. Men så taskig är jag ju inte!
Fram till sigtuna kom vi i alla fall till slut och pimpen kom snäll som han är och hämtade. Vi åkte misstänkt länge tills vi kom fram till vatten och klippor och det som Josef tidigare hävt ur sig och jag tagit som ett skämt var tydligen helt allvarligt. Han skulle nämligen bada! I slutet av september! Nog för att jag är hälften fisk men nån måtta får det väl ändå vara! Han hoppade i alla fall från åtta meters klippor och jag grämde mig för att ha glömt kameran hemma hos Terra.
"Ahmen fan, jag råkade radera bilden på mobilen, josef nu får du hoppa en gång till!"
På väg tillbaka till bilen hoppade vi på stenar och lekte inte nudda mark och solen höll på att gå ner över vattnet och det var lagom varmt och allt var perfekt och jag kände mig som sju år igen.
Sen var det raka vägen till pimppalatset som var i full färd att bli städat när vi kom hem. Vi tittade på postkodmiljonären och åt mat och spelade spel som jag nästan vann. Nästan.
Det är såna där kvällar och nätter som man lever för, det är då allt det dåliga suddas ut och kvar finns bara allt det bra och jag tror att hela jag blev något bra igen.

Lördagens bästa;

Jag: "Hur gammal är du på den där bilden?"
Josef: "Tolv kanske."
Jag: "Men lägg av.. Varför ska du jämt hålla på och lura mig, säg sanningen istället!"
Josef: "Men jag kommer ju inte ihåg, då är det bäst att bara säga nåt konstigt."

Ja, så kan man ju också resonera..

---

På söndagen vaknade vi alldeles för sent och kollade på idolrepriserna och bara var fram tills klockan blev tre och jag fick skjuts (herregud, hela det här inlägget handlar ju om att pimpen får skjutsa mig hit o dit, förlåt för att jag är en sån snyltare.) till tåget som gick till märsta och där hämtade pappa så åkte vi till mormor och morfar och hälsade på dom. Där var allt som vanligt och mamma hann med att toppa mitt hår också innan vi åkte hem och jag packade och vi kollade på parlamentet.

Och idag gick jag upp satans tidigt för att åka till mitt numera tredje hem istället för andra. Det var inte direkt trevligt att återvända till trkronan men vad gör man? Tandställningen ska i alla fall ut om 3 veckor och jag nästan grinade av lycka och vad sen glad resten av dagen. Jag tycker faktiskt att jag förtjänar det.
Åkte hem och åt en sista måltid även den här gången, men nu med mig själv.
Saknade Harald och allt han är.
Men det gör jag ju jämt.

Klockan tre gick planet och det känns nästan som att ta en buss numera. Det är konstigt att flyga tappar tjusningen efter bara ett par gånger och det suger fortfarande till i magen när planet lyfter och utsikten är häftig men annars är det inte alls så stort som det en gång var. Eller kanske håller jag bara på att växa upp. Någon gång ska man ju göra det också.

Ja, nu sitter jag här igen och det känns helt okej. Skönt att koppla av och göra det vanliga.
Men jag längtar på ett sätt redan hem igen.
18 dagar kvar.

Over and Out.

Ni borde egentligen vara glada att jag skriver så sällan, för det betyder ju att jag har en massa andra saker att göra och inte bara sitter hemma och.. fan, nu fick jag för första gången ett sånt där infall som jag aldrig trodde jag skulle få. Det är nämligen så att folk har sagt; "Åh sen när du kommer hem så kommer vi inte fatta vad du säger!", och jag har alltid skrattat och sagt att svenskan glömmer jag aldrig, inte ens för en sekund. Men nu flög det bara i mig att skriva "sitter hemma och keder mig", vilket ordagrant kan översättas med "sitter hemma och tråkar mig". Jag håller på att bli dansk på riktigt nu. YES!

Reinfeldt är ny statsminister och det är ganska skönt att vara här och därmed slippa allt valsnack x 1000, politik är ganska intressant, inget är fel, inget är rätt, jag vet inte riktigt vad jag vill men det är lite spännande med förändring. Det har jag alltid tyckt. Harald är helt tvärtom, han vill ha allt precis som det alltid har varit och knäckte nästan ihop över att vi bytte platser vid matbordet. Men så kompletterar vi varandra så bra också, visst?

I alla fall startade AT-projektet renässansen denna vecka. Det var rätt tråkigt och vi satt mest och snackade i vår grupp. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hjälper till så mycket, men å andra sidan tror jag inte att någon förväntar sig det heller. I alla fall snackades det väldigt mycket om fredagens fest och vissa som förtjänade det blev mobbade halvt till döds. Hrm.
Efter skolan åkte vi in till köpenhamn för att lyssna på en föreläsning om Tycho Brahe på huvudbiblioteket. Det var bara så tråkigt så att man knappt trodde att det var sant! Publiken bestod av vår klass och en massa pensionärer och föreläsningen pågick i en och en halv timme. Jag och Natalia somnade lutandes mot varandra och vaknade till med ett ryck när alla började applådera. Och pensionärerna ställde bara fråga efter fråga och vägrade att sluta. Natalia suckade och jag fick lära henne "Inga fler frågor!", vilket hon sa om och om igen och kastade onda blickar bort mot de stackars Brahe-fantasterna.
Hon har förresten planer på att ta med till sverige på höstlovet. Hell yeah vad det skulle vara nice att visa runt dom i stockholm och visa svenskarna hur man festar på äkta danskt vis!

Sen gick vi ut och åt och jag fick en minitur runt kbh. Det var trevls med mycket skratt som vanligt. Sen åkte vi hem och jag var väl hemma på rugtoften vid halvniotiden. Joda.

En lång men väldigt rolig dag och imorgon är det sovmorgon.
Oturligt nog har vi ingen idrott denna vecka på grund av projektskiten. Eller kanske är det tur förresten..

Over and out!

Idag var det verkligen en skitdag, från början till slut. Kanske borde man vara glad att allt dåligt händer på samma gång, för då kanske man slipper det sen. Och jag är vid rätt gott mod ändå.

Det började med att jag hade ont i halsen när jag vaknade, trots nio timmars sömn. Men jag pallrade mig ganska glatt upp ändå och kom på att jag slutade 16.20 och inte hade hunnit be om skjuts eftersom bussarna inte går den tiden. Då försvann mycket av mitt goda humör.
Den sena morgonbussen går inte förbi skolan så det blev till att knata typ en kvart och min väska väger ju ton på grund av danskaboken vi promt skulle ha med oss idag.
Väl framme i skolan visade det sig att den första lektionen var matte. Det gör ju ingenting bättre direkt. Men vi skulle få skolbilderna i slutet av lektionen i alla fall så det piggade upp en aning. Men nejnej, inte den här dagen inte. Det hade blivit nåt fel med lappen jag lämnade in, så jag fick inga bilder utan endast ytterligare en lapp som ska skickas in snarast möjligt. Suck!
Sen hände det väl inte så mycket dåligt förutom att jag upptäckte att jag hade tagit fel svintunga danskbok och dessutom packat med fysikböckerna helt i onödan. Mina axlar har en och annan oplockad gås med min hjärna just nu. Så löste det sig heller inte med skjuts så jag traskade runt halva frederikssund i jakt efter rätt busshållplats och fick vänta en halvtimme tills en någorlunda buss kom. Den tog mig i alla fall en bit på vägen och sen fick jag gå ett par kilometer innan jag äntligen kom hem. Jag gick hemifrån halv nio, slutade skolan tjugo över fyra och var hemma halv sex. Med andra ord; ingen dag man vill uppleva igen.

Dagens plus var Natalia som står och asgarvar mitt på klassfotot. Hon sprang runt halva dagen och ojade sig och förbannade den stackars fotografen som råkat välja just den bilden.
Och så var det morgonsamling med lite info om festen på fredag. Om en från trean får ihop det med en från ettan får trean tio öl och ettan tio läsk. Om det är en från tvåan och en från ettan så blir det fem av varje. Julie och Katrine hade tydligen planerat att jag skulle ragga på en etta och på så sätt tjäna fem öl. Ett utmärkt sätt att bli invigd i skolsystemet, menade dom.

Så var det med det!

Ja, så heter helg på danska. Dålig fantasi kanske?
Idag hade jag bara fyra timmar på schemat, varav en var idrott. Kan man ha en mer underbar dag? Knappast. Vi spelade ultimate igen på idrotten och det blåste som fasen och läraren drev med mig som är svensk och sa "Mucket brrraaa!".

Klockan ett for jag hemåt i 229E. Det danska vädret blir man ju inte klok på, det spöregnar i nästa sekund för att vara strålande sol i nästa. Men de tre minutrarna jag promenerade hem från bussen var det klar himmel och solsken och alldeles perfekt höstväder. Jag älskar höst!

Det går så himla mycket lättare varje gång jag springer nu. Det är underbart! En sak har jag i alla fall lärt mig en gång för alla, det duger inte att ta en träningspaus på ett par månader och sen tro att allt ska kännas lika lätt som innan. Kondition är en färskvara, och efter den här sommaren hade min kondis inte bara passerat bästföre-datumet, den var dessutom sur, klumpig, obrukbar och slängd i soporna där den hörde hemma.
Så nu börjar allt om på nytt och idag sprang jag friskt i 40 minuter och det var roligt och befriande trots motvinden. Jag börjar komma ihåg varför jag älskar att springa.

Nu ska jag duscha och äta och sen fara hem till Julie för att titta på film. (Jag vet, jag - titta på film, hallelujah, hur ska detta sluta?)
Men så är läget.
För allas information liksom.

Och det är 13 dagar  tills jag kommer hem! Iiih!

Jag har varit här i tre veckor nu och det är 17 dagar tills jag kommer hem. Så, då hade vi den biten avklarad.

Det regnar inte sällan i det här landet direkt. Och det är inte lite heller. Hade jag varit hemma och allt hade varit som vanligt, eller som det var innan jag flyttade hit, hade jag sprungit ut och lagt mig på gräsmattan och blivit genomblöt och tittat upp i himlen. Men det är inte så nu.
Idag på danskan så började det i alla fall plötsligt ösregna igen och jag tackade min lyckliga stjärna, och mig själv, för att varit klok (eller lat) nog att ta bussen på morgonen.
Natalia fick en tillsägelse av danskläraren för att hon pladdrade alltför mycket med mig medan jag slapp skäll. Det är ofta jag klarar mig undan bara för att jag är svensk, fast jag inte ens har lyssnat eller gjort mitt bästa för att förstå. Men det är inget jag klagar över direkt.
Natalia kan nog mer svenska nu än vad jag kan danska. Egentligen är det skandal, men det är så roligt att höra hennes "Redoxreakjoner!" och "Släpp looss!" i korridorerna att det inte alls gör något. Och hon tvingade mig läsa hälften av texten högt på danska idag. Det känns pinsamt och jobbigt, men det är ju precis vad jag behöver.

Imorgon är det idrottsdag med tönt-tema i vår klass. Det blir nog ett par härliga bilder det.
Matteläraren ska prata med rektorn om att jag behöver extrahjälp i matte. Det käns hur skumt som helst att behöva höra det, och inse att det är sant. Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om det, men det är på ett sätt skönt att inget blir som man tror.


Jag vill fortfarande hem.
Ibland lite mer än jag själv tror.

Den här veckan gick hundra gånger så snabbt som de två tidigare. På måndagen när vi stod och väntade på mattelektionen klagade jag över att jag var så trött och att det var en evighet till helg. "Men det är ju bara fyra dagar kvar!", sa Julie så positivt att jag stönade inombords. Men så hipp som happ blev det fredag och jag påbörjade min färd mot skåne.

Skolan slutade tio över två men eftersom jag aldrig hade varit på frederikssund station så tog det ett bra tag för mig att hitta dit. Tio i tre satt jag i alla fall på tåget mot Köpenhamn. Efter byte i huvudstaden kom jag till Helsingör och därifrån var det båt över till Helsingborg och sverige baby! Det kändes underbart att stå på svensk mark igen måste jag säga. I helsingborg hade jag stora problem att fånga rätt tåg till ängelholm. Jag stod nästan två timmar på stationen och muttrade över spårbyten och inställda tåg. Som tur var ringde pimpen just i det rätta tillfället och jag kunde glatt babbla bort några minuter.

När jag äntligen var framme i ängelholm kom farmor och hämtade mig och så, efter ca 5 timmar på resande fot rullade vi in på den skumpiga lilla vägen och jag kunde kliva ur bilen och dra djupa andetag av skåneluft. Det luktar så speciellt där, det är som att luften är mättad av salt hav. Farmor undrade vad tusan jag höll på med där jag stod mitt på gräsmattan och bara andades.

Jag sov som en prinsessa på natten och på lördag förmiddag åkte vi till ängelholm och shoppade. Sedan var det en minnesutställning för Birgit Nilsson som farmor tyckte skulle vara intressant att se. Och jag är ju inte den som bangar för utflykter, (eller okej, det är just det jag är, men jag försöker bättra mig) så jag hängde glatt med. När vi skulle fika sen kom det en miljon getingar och farmor och dom andra gamlingarna ojade sig och gjorde världens affär och jag skrattade. Det är så härligt att umgås med andra generationer nån gång ibland, de ser alltid på saker helt annorlunda än man själv.
På kvällen bakade vi kanelbullar. Jag vet inte varför jag helt plötsligt fick för mig det, men farmor hängde på och jag fick dessutom ta med mig alla hem sen. Hem till rugtoften. Och nu börjar jag på allvar känna att det här är hemma.

Idag gjorde vi ingenting speciellt mer än att gå en långpromenad längs med stranden och vidare i hagarna bort mot lervik. Det är så vackert där och det spelade ingen roll att det blåste halvt storm. Den där platsen är en sån man vill ta med dom man tycker om till, och bara gå där och leva skitfett hela tiden.
Jag visste att skåne skulle läka mig som ingen annan plats gör, för att allt är så fridfullt rakt igenom.
Det är skönt att slippa stress, läxor, datorer och allt det vanliga. Att bara umgås med familjen, gå och lägga sig klockan tio på kvällen, gå ner till stranden eller åka på utflykt till någon gammal park eller gård. Hade jag varit där länge hade jag tröttnat, men just ett par dagar är så himla perfekt. Det är som att få en omstart.