Det ljudlösa skriket ni aldrig såg
Jag är för i helvete snart 18 år! Jag har väl större problem än att hatta hit och dit och fram och tillbaka som en hottentott för att tillfredsställa alla utom mig själv?
Och det är väl för fan inte vårt fel att ni inte klarar av att bo tillsammans längre?!
Danskar i Sthlm
Det var ett tag sen danskarna återvände till landet där de pratar så konstigt och dricker så mycket, men jag tänkte i alla fall pränta ner ett par rader om deras visit såhär i efterhand.
Det var underbart att se Nat och Trine lite halvt förvirrat komma ut vid terminal 2 den där måndagseftermiddagen för två veckor sen. Det var också underbart att bo med dem ett par dagar och själv vara lite turist i stockholm istället för att bara rusa runt på diverse ärenden som man annars alltid gör. Och det var rätt härligt att för omväxlings skull leda runt dem och vara den som hittar, känner till, vet, förstår.
Jag tog med danskarna till drottninggatan, kungshallen, gamla stan, kista centrum, och så självklart till skolan där de fick uppleva en svensk fysiklektion när den är som allra stökigast, den svenska skolmaten, samt de längsta rulltrapporna. Rätt roande var det att se Trine hålla fast sig i räcket och mumla fram önskningar om att ingen skulle snubbla, ramla hela trappan ner och dra med sig henne i fallet. Natalia tog tillfället och den billiga svenska kronan i akt för att pierca sig, något som bara det var en hel historia i sig. Det var rätt intressant att se mitt hem genom deras ögon och jag har förstått att Stockholm faktiskt är en rätt fin stad.
Aldrig händer det så mycket galet som med Trine och Natalia. Jag slogs av hur mycket jag har saknat det där med att ta lite risker, uppleva något nytt, ta situationen som den kommer och se om det bär eller brister.
Jag har saknat den där inställningen hos dem, och jag har saknat den hos mig själv.
Så tack för besöket och välkommen åter! 
Danskar på ingång
Men nu, en helt vanlig måndagsmorgon på en helt vanlig lektion i företagsekonomi slog det mig att jag faktiskt hade lust att skriva några rader.
Idag invigde min vinterjacka sin tredje säsong i min ägo, och jag är precis lika nöjd med den fortfarande. Visst kunde jag köpa en ny för x antal tusen, men varför bryta ett vinnande koncept?
IKEA har redan börjat julskylta. Mamma mumlade om att bojkotta dem och hur galet det är att börja sälja julpynt i mitten av oktober. Det konstiga är att de allra flesta gnäller på hur tidigt julen kommer ut på marknaden, men alla måste ju ändå köpa? Hur skulle det annars löna sig för affärerna att börja julskylta i början på hösten? Bara vänta ni, om tio år säljs det julpynt året om.
Just idag råker det också vara 18 dagar till min 18-årsdag. Det är då även 18 dagar till teoriprovet, som jag verkligen måste klara för att undvika psykiska sammanbrott.
Till sist vill jag bara passa på att varna alla boendes i stockhlmsområdet, för idag landar ett plan på arlanda från kbh lastat med min absoluta favvon. Just precis, FavvoTrine och Naughty Nat kommer hit för att vända upp och ner på stockholm på äkta danskt vis. Så watch out!
tack.
Följande inlägg riktar sig som ett tack till du som gjorde min annars genomjävliga dag lite lättare, en klapp på axeln till er som också hjälper andra att klara av vardagen, och en spark i baken till alla er som skulle kunna göra det. För nu vet jag att det räcker med så lite, för att göra så mycket.
Jag kände hennes blick syna mig uppifrån och ned när jag klev på tåget den där tisdagen. Kunde se inom mig hur jag såg ut, kläderna var genomblöta och håret droppade efter över två timmars hysteriskt irrande runt omkring i sollentuna. Ögonen rödgråtna, fötterna värkande, händerna skakande av köld och av hopplöshet.
I över två timmar hade jag låtit fötterna leda mig fram tills jag inte hade någon aning om vart jag var, regnet tilltog för varje sekund tills det var som att stå rakt under en dusch, mobilen var smärtsamt tyst och skavsåren skar för varje steg.
När jag till slut var tvungen att stanna upp min vansinnesjakt på lugnet för att jag aldrig fick tag på det, tvungen att hala tillbaka förnuftet, att försöka ta reda på vart jag egentligen hade tagit mig, sved sveket och rädslan för mig själv värre än någonsin. Total värdelöshet fyllde mig när jag letade upp en busshållplats och kunde inte uppbåda ork att bry mig om folks reaktioner på det förbjudna saltvattnet.
Det är inte helt tillåtet att visa sig ledsen öppet. Tårar och hulkningar gör folk rädda, osäkra, obehagliga till mods och helst ska ytan vara opersonlig och känslor översminkade.
Men ibland kommer man till en gräns när ogillande blickar och bortvända huvuden inte påverkar en att snörvla klart och torka kinderna med baksidan av handen. För att man helt enkelt inte orkar bry sig.
Men hennes blick var inte dömande, där fanns medlidande och när saltvattnet återigen rann över strax efter Barkarby station räckte denna främmande kvinna mig tyst en pappersnäsduk. En liten gest, en svag livlina.
Och när hon går av vid nästa ger hon mig resten av paketet och en halvfull ask läkerol. "Någonting att ha när man sitter och tänker", säger hon snällt och reser sig och jag lyckas faktiskt uppbåda ett leende, om än svagt.
Och precis när hon går förbi mig ler hon igen och jag känner att det är nog okej att vara ledsen ändå, och hon säger att "efter regn kommer solsken". Om hon menar mina tårar, spöregnet utanför fönstret eller båda två vet jag inte men jag nickar ändå.
Och när tåget börjar rulla igen mot Bålsta ser himlen faktiskt lite ljusare ut.
Daugava 24-7
Inför varje Winnerbäckskiva är jag alltid så nervös. Tänk om jag inte gillar den? Tänk om jag inte berörs av texterna, tänk om jag inte känner igen mig, tänk om jag inte kan hålla fast vid att Winnerbäck inte har gjort en enda dålig låt?
Och första gången jag bläddrar igenom låtarna finns oron kvar, den finns kvar andra, tredje och fjärde gången också, men hemligheten är att inte ge upp och söka sig till lättsmält popmusik, hemligheten är att hänga kvar, för vet ni vad, den femte gången är det riktigt bra, sjätte gången börjar man känna igen Winnerbäck, sjunde gången är man fast och vid åttonde genomlyssningen har han återtagit tronen som den ende.
Och nu är det daugava under alla dygnets vakna timmar och det är så välkänt, så tryggt, så jag.
Jag fattar inte hur jag kunde tvivla. Det kan ju inte bli bättre än så här.
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går
det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska
men jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dar har jag saknat ditt huvud
mot mitt bröst.."