110619
Men just ja, jag brukade ju ha en blogg förut.
Nu har jag varit hemma i en månad och i min hjärna är jag redan halvvägs borta igen. Jag fattar inte vad det är med mig. Men jag får panik av att tiden springer ifrån mig och rätt som det är sitter man där och är fet ful och fyrtio och har inte gjort allt det där roliga man en gång drömde om.
Jag tänker aldrig bli en sån.
Det är två frågor jag svarat på typ en miljon gånger på senaste tiden känns det som. "Jaha, tove, hur känns det att vara hemma i sverige nu då", och "Hur gick det på maran?"
Det känns sjukt bra att vara hemma i sverige. Fan lilla landet lagom kan vara regnigt och mörkt och mittemellan och jante, men jag älskar det. Det är ju sverige liksom. Allt är så vant och lugnt och tryggt och det är så skönt att komma hem och påminnas om vart man hör hemma. Jag är glad över att tiden som barnpassare är över och jag är glad att jag inte saknar det så mycket. Det var en rolig och lärorik tid som är över och så var det inte mer med det.
Det gick jättebra på maran, jag är så nöjd och glad och stolt. Jag sprang i princip hela vägen, höll samma tempo från start till mål och kom i mål på 4.42. Typ halva släkten hade pallrat sig ut och stod och gjorde vågen för mig och sprang bredvid och bjöd på kaffe och bullar och energidryck och allt var det var. Jag blev så himla glad.
Jag har tränat för det här i nästan ett år, jag har varit ute i san franciscos regn och rusk och miamis hetta. Sammanlagt har jag nog sprungit ca 150 timmar och inte en minut har jag glömt vad mitt mål har varit. Det har funnits i bakhuvudet hela tiden, mitt största mål och min största utmaning. När jag gick över mållinjen grät jag, av någon konstig blandning av lättnad och utmattning.
Jag trodde inte att jag skulle vara så stark psykiskt, jag förväntade mig att jag skulle bryta ihop under loppet och grina och svära och vara rasande på mig själv för att jag utsatt mig för det här. Men det kom aldrig. Jag bara bet ihop när det kändes som att någon krossat mina knäskålar med en hammare och lunkade vidare. För en gångs skull la jag all min energi på att ta mig framåt och jag insåg efteråt att det är en enorm milstolpe för mig. Jag tänker aldrig, aldrig mer sabba för mig själv genom att tänka destruktiva tankar helt i onödan.
Men smärtan alltså. Herregud. Jag hade aldrig trott att det var möjligt att ha så ont i benen som jag hade. Jag tror aldrig jag haft så ont någonstans i mitt liv. När jag kommit i mål kunde jag knappt stappla till tunnelbanan och hem. Mina knän var krossade och överkörda, mina fötter bultade och jag var färdig för en höftprotes. På natten kunde jag knappt sova. Och ändå har jag sällan mått bättre.
Nu har jag varit hemma i en månad och i min hjärna är jag redan halvvägs borta igen. Jag fattar inte vad det är med mig. Men jag får panik av att tiden springer ifrån mig och rätt som det är sitter man där och är fet ful och fyrtio och har inte gjort allt det där roliga man en gång drömde om.
Jag tänker aldrig bli en sån.
Det är två frågor jag svarat på typ en miljon gånger på senaste tiden känns det som. "Jaha, tove, hur känns det att vara hemma i sverige nu då", och "Hur gick det på maran?"
Det känns sjukt bra att vara hemma i sverige. Fan lilla landet lagom kan vara regnigt och mörkt och mittemellan och jante, men jag älskar det. Det är ju sverige liksom. Allt är så vant och lugnt och tryggt och det är så skönt att komma hem och påminnas om vart man hör hemma. Jag är glad över att tiden som barnpassare är över och jag är glad att jag inte saknar det så mycket. Det var en rolig och lärorik tid som är över och så var det inte mer med det.
Det gick jättebra på maran, jag är så nöjd och glad och stolt. Jag sprang i princip hela vägen, höll samma tempo från start till mål och kom i mål på 4.42. Typ halva släkten hade pallrat sig ut och stod och gjorde vågen för mig och sprang bredvid och bjöd på kaffe och bullar och energidryck och allt var det var. Jag blev så himla glad.
Jag har tränat för det här i nästan ett år, jag har varit ute i san franciscos regn och rusk och miamis hetta. Sammanlagt har jag nog sprungit ca 150 timmar och inte en minut har jag glömt vad mitt mål har varit. Det har funnits i bakhuvudet hela tiden, mitt största mål och min största utmaning. När jag gick över mållinjen grät jag, av någon konstig blandning av lättnad och utmattning.
Jag trodde inte att jag skulle vara så stark psykiskt, jag förväntade mig att jag skulle bryta ihop under loppet och grina och svära och vara rasande på mig själv för att jag utsatt mig för det här. Men det kom aldrig. Jag bara bet ihop när det kändes som att någon krossat mina knäskålar med en hammare och lunkade vidare. För en gångs skull la jag all min energi på att ta mig framåt och jag insåg efteråt att det är en enorm milstolpe för mig. Jag tänker aldrig, aldrig mer sabba för mig själv genom att tänka destruktiva tankar helt i onödan.
Men smärtan alltså. Herregud. Jag hade aldrig trott att det var möjligt att ha så ont i benen som jag hade. Jag tror aldrig jag haft så ont någonstans i mitt liv. När jag kommit i mål kunde jag knappt stappla till tunnelbanan och hem. Mina knän var krossade och överkörda, mina fötter bultade och jag var färdig för en höftprotes. På natten kunde jag knappt sova. Och ändå har jag sällan mått bättre.