a trip down under

När jag blir stor ska jag vara lycklig och fridfull och aldrig gå runt och undra om jag gjort rätt
Jag ska bo i ett hus som är stort och vitt och ljust och med utsikt över vatten
Jag ska ha mysiga tjejkvällar med vänninorna och flyga till Danmark på besök lite titt som tätt
och äta nyttig mat och dricka vin och skratta mycket och sova gott om natten

Min man ska vara snäll och rolig och så snygg att folk vänder sig om efter honom på gatan
Vi ska vara precis som gjorda för varandra och jag ska vara lika galen i honom som han i mig
Han håller om mig när jag inte kan sova och är rädd för mörkret, döden och satan,
och tycker att jag är finast i världen även om håret blir grått och vågen trilskar sig

Fast klart det inte blir så, nej smal och blond och vältränad och ungdomlig är min roll,   
och våra barn ska vara många och söta, och alltid göra sin mor stolt och aldrig dyster,
för samtidigt som dom är väluppfostrade har de glimten i ögat, ja riktiga små charmtroll
och fröken säger på kvartsamtalen att de är bäst i klassen och att jag liknar barnens äldre syster

Mitt jobb ska vara inspirerande och omväxlande med lagom mycket lön i handen
Vi ska ha en sommarstuga vid västra sveriges kust
Dit åker vi om somrarna och fiskar krabbor och ser solnedgången på stranden
och kanske även tar oss ett midnattsbad om vi har lust

Och när ålderns höst står för dörren ska vi sitta där tillsammans, en man med hans äkta maka
Barnbarnens teckningar fyller väggarna och den öppna brasan sprakar och brinner med full kraft
Vi ska hålla varann i handen och lyckligt tänka tillbaka.
"Vilket underbart liv man ändå har haft."

När jag blir stor..

Livets mörka sida måste väl vara det här? Att inte veta. Att vilja och vilja men inte veta om det håller. Att inte veta vem man är. Att inte veta vem man vill vara.
Kanske är det i den här formen Danmarkssaknaden infinner sig. Det känns som att jag inte vet nånting längre. Jag vet inte om jag är ledsen eller om jag bara inte är glad. Jag vet inte om det här kommer gå över eller om det är så här livet är. I Danmark visste jag vem jag var och jag är så långt ifrån den personen just nu att det är skrattretande. Jag saknar det där, att veta vem man är och vad man står för, att våga tro att det funkar. Kommer jag någonsin vara sån igen?
Jag vet inte ens om jag vill tillbaka eller om jag bara vill det för att fly undan från problemen. För någon gång måste man ju konfrontera den där personen som är en själv och som man egentligen bara vill sopa under mattan och aldrig behöva stå öga mot öga med. Jag är rädd för det. Rädd för att möta mig själv, rädd för att förstå vem jag är. Rädd för att bli besviken.
Det är när jag börjar undra om jag verkligen gjorde rätt som åkte till Danmark som jag blir riktigt nojig. Det kan väl aldrig vara dåligt att lära sig saker om sig själv, inse att man egentligen kan mer än man tror? Det klart man börjar tänka mer, men än sen?
Eller kanske inte. För att tänka för mycket är inte bra, det vet jag alldeles för väl.
Men något måste väl ha hänt med mig, eller hur? Det kan ju inte vara så att jag varit i Danmark och hittat mig själv och haft ett underbart år och så plötsligt är man tillbaka och återgår helt i gamla spår, i den gamla Tove? Jag måste ju ha utvecklats och förändrats? Innerst inne är jag väl inte lika förvirrad och orolig som jag var innan, eller hur? Eller hur?

Hjärtesorg, yeah right. Allt förklär sig ju bara i det fast jag vet att det egentligen bottnar i något helt annat.
Och när betygen kom och jag mirakulöst nog lyckats få MVG i både fysik och matte c, och därmed inleder mitt tredje år med alla MVG, spred sig en extrem lycka och lättnad i mig. Men efter fem minuter smälte den bort och försvann. Jag har alltid varit bortskämd med betygen.


Du var ensam när du kom
Och du är lika ensam nu
Och så släcker dom ner, alla gator alla hus
Och när staden ligger tom inser du
Att det är så ditt liv ser ut
Och allting är som förut.

Nu har två av fyra veckor på rangan gått. Jag har saknat det som en tok hela året, men nu känns det nästan mest skönt att slippa det. Det är inte riktigt som vanligt där längre. Men vad är egentligen som vanligt? Jag har ju bara jobbat där ett år innan.
Midsommaren ska firas i skåne som alltid. Det går liksom inte att slita sig därifrån och jag skulle inte byta ut familjehelgen i storahult för all fest och tonårsfylla i världen.
Danmark saknar jag mer och mer för var sekund som går. Mest saknar jag mig själv som jag var därnere, och här sjunker jag ner i gamla spår och står och trampar istället för att vandra vidare med det självförtroende jag lyckats vinna i landet där de pratar så konstigt.  
Minnen och snälla ord därifrån får mig nästan att grina och att ringa favvo på lunchen och höra hennes röst gör hela min dag ett snäpp ljusare.
Göran hade frågat Emma om det var något med mig. Han tyckte jag satt i min egen lilla värld. 
Min dator blev den sista lilla droppen som behövdes för att bägaren skulle rinna över av saltvatten och bara fortsätta rinna och rinna i oändlighet. När jag äntligen slutat kastade Harald en bok på golvet och smällen och förskräckelsen fick mig att börja gråta igen. Jag brister av ingenting och känner mig lika ömtålig som glas.
Pappa tittade oroligt och frågade varför jag var så ledsen. "Är det något jag kan göra?"
Nej, jag tror inte det. Inte om du kan spola tillbaka tiden eller kanske spola fram den eller göra vad som helst för att läget inte ska vara som det är nu. Kan du göra det pappa? Eller ge mig lite karlssons klister så ska det nog ordna sig.

Man kan inte alltid må bra. Och försöker man dölja det för mycket så rasar till slut den påklistrade fasaden samman.
Men jag reser mig nog igen. Har ju alltid gjort det tidigare.

Nu har jag varit hemma i 10 dagar och jobbat i fem. Och egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, men ville liksom berätta.. att jag lever typ. Och att jag klarar av omställningen ganska bra. Hittills i alla fall.

Det är mycket jag saknar med Danmark. Att skriva en blogg om mitt i år i landet där de pratar så konstigt går inte. Det är för mycket som har hänt, som jag minns, som jag glömt, som jag längtar tillbaka till. Att summera det bästa året i ens liv på en blogg skulle bli alldeles för långt och utdraget för alla att läsa.
Men jag gör en lista över de saker jag kommer sakna mest.

- För att börja helt innifrån, familjen. Lukas glada tjut som väcker en på morgnarna, Monicas slag, Stines stöttning, humorn, tryggheten. Det går inte att beskriva hur mycket jag har uppskattat att bo hos dom, och därför tänker jag inte ens försöka.
- För att sen göra en lite större cirkel, kompisarna. Trines stöd, att hon alltid fanns där när jag än behövde henne, hennes telefonsamtal på väg hem från fester mitt i natten, hur hon glatt pladdrade på och jag låg och halsov och hummade nån gång ibland till hennes fulla glada danska röst. Hennes härmning av svenskan, ivrigheten, viljan om att vilja lära och vilja så mycket att jag låg dubbelvikt av skratt över bänken inne i fysiken och glömde allt om våglängd och molekylär spänning. För att inte nämna team freja, den oslagbara kvartetten, våra planer om höstlovspartyresan, att leka 'jag har aldrig' och gång på gång förundras över Katrine. Natalias sätt att prata svenska, hur hon liksom nickade till med hela huvudet, och hennes asgarv i klassrummmet som säkert hördes till andra änden av skolan. 
- För att sen utbreda det hela lite mer, till skolan. Tro det eller ej, men jag kommer sakna skolan. Sammanhållningen i klassen, den lätta mobbingen man lär sig att vifta bort, hjälpsamheten vid omöjliga matteuppgifter, skolfesterna, morgonsamlingarna.
- Och så till sist, Danmark. Danskar är verkligen ett speciellt släkte som jag har lärt mig att älska. Deras positiva attityd, det där som säger 'inga problem', deras sätt att lära känna nya människor, att aldrig vara blyga, att bara plöja på och dra med sig allt som kommer i deras väg. Humorn, som aldrig är rolig om det inte finns ett offer. Den råa hjärtligheten, att få gliringar och kommentarer men att samtidigt alltid veta att man hör till.
Det går inte att beskriva danskar på ett bra sätt, dom måste upplevas. 

Det finns så mycket mer, men jag försöker se på det här som en början istället för ett slut. Jag tror faktiskt jag kommer tillbaka, och att jag gör det tidigare än alla tror. Jag är inte klar i Danmark än. Jag har fortfarande så mycket att lära, inte minst om mig själv.
Kort sagt så har det här året varit det bästa i mitt liv och jag kommer aldrig någonsin ångra att jag åkte.

Tack folket på rugtoften för att ni varit min stand-in familj i ett år och gjort det med bravur, tack frederikssund gymnasium för att jag fick komma som gäststudent i ett år, tack 2b för att ni tagit emot mig på bästa sätt och fått mig att vara en av er, tack favvotrine för att du har varit den där bästa vännen jag behövde så mycket med hela din knäpphet, och tack Kat och Nat för tröjan!


Med all kärlek.
Svenskertove.

Sverige, Sverige, älskade Sverige. Förra nationaldagen, alltså för ett år sen, så skrev jag att den där kärleken till Sverige inte riktigt infann sig. Men då var jag på väg bort. Nu är jag på väg hem.
Egentligen är jag inte så patriotisk. Eller har inte varit i alla fall. Men samtidigt som jag här borta i landet där de pratar så konstigt blivit mer och mer lik en äkta dansk, så har jag aldrig någonsin varit mer svensk än här. Det hjälper nog att gång på gång få försvara Sveriges heder mot uppnosiga danskar. Så gott man kan i alla fall.
Jag glömmer ibland bort att jag är svensk härborta. För en kort sekund. Ibland tänker jag på danska. Har svårt att formulera mig på svenska när jag pratar i telefon med dem där hemma. Känner mig obekväm när jag måste prata eller skriva svenska. Jag älskar verkligen Danmark, och jag älskar att vara här.
Men när det svenska landslaget gick in på planen i lördags och du gamla du fria spelades och det var fullt med gult och blått så kändes det rakt igenom den danska hinna som lagts över mig. Rakt igenom allt, in till det allra innersta dunkande hjärtat. Som fortfarande dunkar i gult och blått.
I grund och botten är jag svensk och det kommer aldrig ändras, vad som än händer. Och det är så det ska vara.



HURRA FÖR SVERIGE - världens bästa land!

Det står 3-3 och Danmark är verkligen på offensiven. En minut återstår av ordninarie tid och Sverige anfaller. Då, plötsligt, faller Markus Rosenberg ner på marken, mitt inne i danskarnas målområde. Repriser och inzoomning visar att dansken Christian Poulsen slagit honom rätt i magen med knytnäven och mitt mod sjunker med samma hastighet som svensken segnar ner på marken. Men det är inte slut än. När domaren dömer rött kort till Poulsen och straff till Sveriges fördel, rusar en rasande dansk supporter in på planen och måttar ett slag mot domarens huvud. Två danska spelare ställer sig emellan och domaren söker skydd inne i omklädningsrummet. Ett par minuter senare kommer beskedet, han är så osäker för sin säkerhet att han helt enkelt inte vågar döma matchens sista minuter. Matchen avbryts och Sverige tilldelas segern 3-0.
Och i parken, framför storbildstv, och hemma i soffan, sitter miljoner människor och undrar, vart tog fotbollen vägen? 

Det är inte direkt något nytt, det som händer. Att våld blivit en del av fotbollen har vi sett förut, men jag har i allafall aldrig dett det i denna grad. Och inte så nära. Inte i en match mellan sverige och danmark!
Men i just den här matchen blev det så tragiskt tydligt. När man får se både hur någon slår ner en annan spelare, och hur en galen supporter tycker att domaren förtjänar en smocka mitt i plytet.
Och snacket efteråt, Danmarks chanser till EM är nu extremt små, och de snackar om att spela matcher utan åskådare, för att förhindra att sånt här händer. Så mycket pengar som går till spillo, och för att inte tala om glädjen. Jag vet självklart inte hur det känns, men jag kan tänka mig ruset man får av att kliva in på en plan med fullsatt arena. Tjuten, aplåderna, hejaramsorna, stödet publiken ger, som spelarna inte kan få någon annanstans ifrån. Mot att traska in på planen inför en tom arena och försöka uppbåda lite entusiasm framför kamerorna.
Och glädjen som det innebär att titta på en sport, stötta sitt land, klä sig i sina färger och skrika sig hes på favoritspelaren. Det är en del av fotbollen, inte den fulla idioten som dagen efter ber om ursäkt och säger till sitt försvar att han druckit 15-20 öl. Inte Poulsens knytnävsslag eller alla hundra miljoner tröjdragningar och psykningar om både det ena och det andra som får till och med en av världens absolut bästa spelare att skalla motspelaren i magen i självaste VM-finalen.
Poulsen, som själv provocerat fram Totti till att spotta honom i huvudet, sa att det är en del av fotbollen, att kunna stå emot provokationer. Och rykten går om landslag som utöver film-träning. Det är ju helt absurt. Det började som fotboll, en boll man sparkar på med foten, men vart kommer det sluta? Med spelare som robotar, utan känslor, men med en perfekt teknik att dra i tröjan när domaren vänder bort blicken?
Fotboll är en underbar sport men det har fanimej gått för långt nu! Så droppa alla filmscener, slag och mutade domare, och låt fotboll vara fotboll!

Nu har jag haft sommarlov i en vecka men ändå inte lyckats ta mig i kragen och skriva ett litet farväl till skolan som varit mitt andra hem i ett år.
Mycket skiljer danska och svenska gymnasier åt. Där Sverige lär ut en överblick på saker och ting för att söka sammanhang, går Danmark in i minsta lilla detalj. Där Sverige har matsal får de danska eleverna ta med matsäck varevigaste dag. Där Sverige är rätt inriktad på skolan och inte så mycket mer, har Danmark världens sociala pådrag med morgonsamlingar, fester och galamiddagar.
Det är mycket jag kommer sakna med att gå ett danskt gymnasium, men det är även mycket jag kommer bli glad över att slippa. De extremt höga kraven som mest får en att ge upp istället för att kämpa till hundra, läxorna, och skoldagarna till halv fem kommer jag nog inte sakna speciellt mycket i alla fall.

När jag kom till skolan på besök i maj förra året så sa rektorn direkt att jag hade haft en väldig tur. Jag skulle nämligen hamna i skolans bästa klass, som var studiemotiverad, hade humor och en bra sammanhållning. Efter ett år i klassen kan jag bara hålla med henne, en bättre klass kan man inte önska sig. Det är ljusår från klassen i kista, där man knappt känner till alla namn. Det bästa med 2b här är att alla hör till, på ett eller annat sätt. Det finns liksom en plats för alla.

Jag kommer sakna:

..den allmänna mobbningen mot allt och alla.
..festerna, sammanhållningen, det där med att alla räknas.
..fysiktimmarna med Trine som mer blir till svenskalektioner för hennes del och asgarv för min del.
..alla sköna kommentarer och citat som uppstår vid diskussioner i klassen.
..lunchrasterna och håltimmarna vid bordet.
..humorn som gör urtrista lektioner till något genomlidligt.
..hjälpsamheten, att man aldrig möts av himlande ögon när man ber om hjälp och att det alltid finns en vänlig själ som snällt förklarar derivata och hjälper mig om och om igen med matteläxan.
..att åka runt i favvos bil på rasterna med alla fönster öppna och drömhus vill ha dig på högsta volym.
..Natalia och hur hon håller koll på vart jag befinner mig nånstans, hur hon ropar på mig även fast jag sitter två meter bort. "Vart är svensken? Svensker?!"
..att bli kallad svensker. Inte direkt sakna kanske, men det har gått så långt att jag knappt reagerar till Tove längre.
..att höra folk försöka härma svenska. Åh, inget slår det. Bästa botemedlet mot dåligt humör.


Ja, kort sagt så har det här året varit det bästa i mitt liv. Mycket tack vare 2b. Så jag vill mest säga tack för att ni tog emot mig så bra och har accepterat mig precis som jag är.
Och för studieturen, skidresan och alla andra galna äventyr jag aldrig hade fått uppleva om det inte hade varit för er.