a trip down under

Man har ingen aning om hur det är innan man har varit med om det. Så var det i alla fall för mig. Jag trodde att jag var förberedd, men egentligen hade jag ingen aning om hur det skulle bli när pappa mötte mig på jobbet och pratade med den där rösten.
Det har hänt en tråkig sak. Och jag visste. Jag visste så att det kändes i hela kroppen. Det här händer inte, minns jag att jag tänkte. Det här händer inte. Inte mig. Och på en sekund snördes världen ihop och det blev svårt att andas och allt blev skakigt och ljuset blev svagare och svagare tills allt blev svart.

Min morfar var en speciell person. Det finns så mycket fint att minnas om honom, och därför vägrar jag att minnas sjukhuslukten, hur svag han var, hur rädd jag var, vägrar låta det konkurrera ut alla fina minnen.
Istället minns jag hur jag brukade sitta på hans ena knä när han satt och löste korsord. Jag minns hur vi brukade spela uno. Jag minns hur han brukade rada upp påskägg till 4 barn och 9 barnbarn. Jag minns hur han följde travet och jag hela tiden frågade hur mycket han hade vunnit. Han tippade i mormors namn vilket ledde till att hon nu är stolt medlem av 13-rätt klubben. Men en tröja med 13-rätt på ville han inte köpa. "Dom rånar en bara".
På begravningen pratade prästen om mindre saker som vart han hade jobbat, och jag satt där och önskade att man skulle beskrivit morfar bakom allt det där, sån som han var för oss. Saker som man i tårarna kan skratta åt. Han var tillexempel helt sjukt envis, och vägrade ha fel. Han kunde retas med oss som en liten unge. Och han var så stolt över oss barnbarn. Han hävdade fast att han hade haft sån tur som fått så många fina barnbarn, och alla hade fått ett gott huvud. Utan att ha den minsta tanke på att han var partisk och att alla morfädrar tyckte så om sina barnbarn, så trodde han verkligen att det var så, att vi alla var särskilt begåvade. 
"Morfar, vad tycker du mest om, barnen eller barnbarnen?"
"Barnen..näst efter barnbarnen."
Han var en fristad för mig när jag kände att jag inte dög, att jag inte var bra nog. Det räckte med att tänka på morfar, och hur stolt han var över en, för att jag kunde slappna av igen, och veta att det i alla fall var någon som tyckte att jag var bäst, att jag var speciell, att jag var någon att vara stolt över.
Han mindes i princip allt vi någonsin kläckt ur oss som små ungar, och njöt av att berätta de små historierna om och om igen. Han pratade en skum blandning av danska och svenska som knappast kunde klassas som något av språken, utan bara var hans eget.
Han kunde tyckas ganska butter, men vi som kände honom visste att det bara var på utsidan. Nu kan jag ångra att jag aldrig sa till morfar hur mycket jag tyckte om honom, men jag tror ändå att han visste det. På samma sätt som vi visste att han älskade oss, trots att han inte sa det rakt ut.

Jag minns när jag var liten och naiv. "Morfar, när du blir gammal och ska dö, lova då att vänta på mig så kan vi dö tillsammans." Nu blev det inte så och det känns fortfarande overkligt att jag aldrig mer ska få höra hans "hej min vän" eller snurriga historier om Danmark.
Jag älskade verkligen min morfar och trots att det känns som att livet inte riktigt funkar utan honom, så är jag glad för att han slipper ha ont mera. Och hoppas att han vakar lite över mig och ger samma trygghet som han gjorde när han fanns här hos oss.


När dina steg har tystnat
Finns ändå ekot kvar
När dina ögon slocknat
vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta
Tar fram dem då och då
Så kommer du för alltid
Att vara här ändå.


Vila i frid.