a trip down under

Det är lite en sån där dag när allt bara funkar. Inget kommer åt en när det är fredag. Inte ens 54527452364 fakturakopior och betalningspåminnelser.
Kutade 12 stenhårda intervaller igår och det känns som att jag blir starkare. Och bättre. Jag älskar att bli bättre. Att liksom veta att det kommer vara ännu lättare att springa nästa gång. Och ännu bättre efter det. Att det går åt rätt håll.
Det är verkligen inte ofta jag tänker så, men fan vad bra jag är ibland!
Och varför skulle jag behöva bestämma mig nu, livet blir ju som det blir och jag hakar på det jag hakar på. Det finns så mycket roligt att göra och jag får lite beslutsångest. Men det borde man ju inte ha. Värre vore det om jag hade för lite roligt att göra.
Så det blir nog en fin helg. Tänker jag. Trots att jag missar Amy McDonald på grönan ikväll.
Så ni får ha det underbart denna sista julidag.

Ändå sen thailand har jag känt mig lite halvtom. Som att någonting saknas. Som att livet inte riktigt är tillräckligt.
Först igår förstod jag vad det var. När jag satt och läste gamla kommentarer på bloggen och bilddagboken och satt och asgarvade samtidigt som tårarna vällde upp. Ditt skratt, din tröst, din stöttning, all uppmuntran, vårt språk, vår humor som gör att vi kan sitta och garva hur länge som helst åt något helt obetydligt.
Jag förstår att inte jag ensam kan lägga beslag på en sån god och fin människa. Det måste ju räcka till alla liksom.
Men jag klarar inte av livet lika bra utan de stunderna av total avslappning och lycka.
Och jag saknar dig och oss så att det liksom värker.

Självklart höll jag mitt löfte och sprang som en galning i 40 min. Det är som att det inte går att bli trött. En helt ny känsla för mig. Jag spurtade upp och ner för backar, intervaller, pulsen var uppe i 198 som mest men någonstans fanns krafter kvar. Jag älskar det. Just love it. Att inte ta slut. Att liksom räcka till något.
Mest av allt älskar jag att känna mig stark. Springa är en sån otrolig frihet. Man bara susar förbi alla andra, så osårbar, så fri, ingenting kan komma åt en. Åtminstone inte just då.
Så jag kom hem precis lagom till paris hiltons new BFF. Herregud att jag följer det programmet egentligen. Men nu är det ju sista avsnittet nästa vecka så jag kan lika gärna se det också.

Ganska ofta tänker jag på danskan som nu är hemkommen från äventyret down under, och hur mycket jag egentligen saknar henne och att ha någon som tar tag i mig sådär.

Det borde vara förbjudet att vara så här trött. Det känns liksom inte riktigt som att man lever när ögonen ständigt faller ihop, gäspningarna haglar och hela jag känns sådär allmänt seg.
Men så blir det när man sitter uppe till ett och glor på biggest loser och trycker i sig chips. Det är en ganska enkel ekvation, men tydligen inte tillräckligt enkel för mig. Det enda som håller mig uppe är starktstarkt kaffe och vakna med the voice. Hädanefter blir det minst åtta timmars skönhetssömn varje natt, för att orka hoppa upp med tuppen och gå morgonpromenader. Och idag ska jag springa. Amen eller nåt sånt.

Fredag.
Jag åkte ut till bålsta och vaktade pappa när han simmade. Det var stekande sol och myrinvasion på ekilla, hela stranden var som en enda stor myrstack. Jag fick lite stress när jag insåg att jag inte hade något att läsa med mig, och det var folk som badade, så inte kunde jag börja hoppa runt eller göra situps eller något annat nyttigt. Jag var helt enkelt förpassad till att ligga på rygg i solen och låta tankarna vandra fritt. Och jag märkte att min huvudvärk släppte och att det ibland kan vara skönt att bara göra precis ingenting.

Lördag.
Vi åkte ut till släktingar i sala och solade och åt en massa god mat. Lillis och jag tog en mastodontlöptur i skogen, vi bara flög över stock och sten och det var ett sånt där moment när man känner att man är född till löpare och att ingenting kan stoppa en. Midnattsloppet here I come!

Söndag.
Uppe med tuppen för en timmes morgonpromenad, sen ett par timmars shopping följd av årets smörgåsbord på grand hotell. Jag åt tills jag typ dog och kunde knappt ta mig hem på grund av akut mättnad. Varför är det alltid så med buffé, att man äter tills man blir sjuk? Jag kollapsade på sängen och sov som en sten i en timme, sen var det okej igen. Så jag såg på vänner och städade hela lägenheten och drömde om ett eget boende. Sen kom mamma och lillis hem och vi åkte och hämtade ut LW biljetterna. 5/11, då jävlar!

Jag tror aldrig jag har längtat till danmark så här mycket.
I mitt huvud är jag redan halvvägs där.

Jennykusinen och jag diskuterar livet, på max över en brakmeny (i jennys fall) och en lyxshake (i mitt fall).

Jag: Inte för att jag är helt desperat att jag måste ha en kille NUNUNU, men alltså, det vore ju trevligt att hitta någon innan man fyller 64.
Jenny: Men jag då! Alltså, något är ju helt klart fel. Jag har varit singel i fyra år! Fyra jävla sjuka år!

Vi rullade in framför centralen, mamma gjorde en ansats till en u-sväng för att komma in på vår gata, jag som skulle möta jennykusinen just på centralen hojtar till. 
Jag: Men jag ska ju av här!!
Mamma: Nej men, oj då, jag ska ju svänga..
Jag: Sväng in här bakom taxibilarna!! Höger!
Harald (som typ tror att det är direkt förenat med dödsfara att ens sätta sig i en bil): Åh herregud..
Medans bilen fortfarande rullar säger harald ilsket och stressat; "Men hoppa av då!!!"
Jag börjar garva åt hans stressande och hoppar ur bilen när vi stannat. Jag fortsätter fnissa för mig själv medan jag går förbi taxibilarna, en av chaufförerna påkallar de andras uppmärksamhet och pekar på mig.
Taxichaufför: Heej!
Jag: Eeeh, heej?
Taxichaufför: Looking good!
Och bakom mig hör jag hur han glatt säger till de andra på knackig svenska;
"Så full av liv!"

Hell yeah! Jag är full av liv!

What to do on a fikarast om inte blogga? Jag har skrivit ut information och beställt hem kurskatalog från ruc. Kan inte fatta att jag faktiskt seriöst funtar på att plugga! Vad har hänt med Fröken "jag-ska-aldrig-mer-sätta-mig-i-en-skolbänk" Agelii? Men om det är det som krävs för att få ett liv i dk är jag beredd att satsa. Livet måste ju levas menar jag!
Igår var jag ute och sprang som en gnu (som pers skulle sagt) tills det gick alldeles alldeles för fort och benen knappt hann med och jag höll på att flåsa lungorna ur mig och dagens matintag var ruggigt nära att komma upp över porten när jag äntligen var framme. Men konstigt nog är det fortfarande en skön smärta.
På fredag är det lön och imorgon ska jag fika med jennykusinen efter att hon jobbat klart med babykläderna på h&m.
Och persikorna på jobbet gör livet värt att leva just nu.

Det går inte riktigt att hålla sig borta. För det liksom sprider sig hela kroppen, allt som händer, alla intryck, börjar sakta sjuda, bubbla, tills det rinner över kanten som vattnet i en kastrull och lika fräsande och ilsket som dropparna träffar den heta plattan bankar mina fingrar ner i tangenterna och bildar något som kanske inte är mer önskat än en kastrull som kokar över.
Men jag kan inte låta bli. Jag är en skrivande person. Det är väl egentligen bara att acceptera. Det hade ju kunnat vara värre.
Två dagar utan dk och jag saknar det redan. Så har det alltid varit. Jag saknar kravlösheten, skämten, skratten, bullret, umgänget, jag saknar pokern, sömnlösheten, humorn.
Där borta i skagen var mina ögon så lysande blåa, det liksom strålade av kraft från hela mig, men när vi kom hem igår och jag tittade mig i spegeln såg jag en urvriden disktrasa titta tillbaka.
Men det är en lite starkare disktrasa än innan. Nu vet jag i alla fall lite mer om vad jag vill.
För vad har jag egentligen här?