a trip down under

Idag var det strålande sol så jag låg ute och stekte hela förmiddagen. Lillan var så himla snäll och duktig hela eftermiddagen, hon var snäll mot sina kompisar, avbröt leken när det var dags att byta om för ridningen och när hon hade bytt om och vi spelade lite volleyboll i hennes rum utbrast hon "You are the best nanny ever!" Man tackar! Fast sen ändrade hon sig lite när hon tänkte på sina tidigare au pairer och sa att alla var bäst! Och det är nog så det är också.
Efter ridningen var det dags för san franciscos baseballteam Giants att ha hemmamatch. Känslan av att kliva ut på läktaren första gången och blicka ut över stadion var så himla mäktig, det glömmer jag nog aldrig. Det var precis som i filmer. Enorm arena, massvis med folk i matchtröjor och kepsar, barn viftandes med det klassiska skumgummifingret, folk som gick runt och sålde popcorn och läsk mellan raderna, höggljudda hejarramsor, folk som friade via monitorn. Jag åt en klassisk amerikansk korv på pinne och bara njöt av atmosfären. Att arenan låg precis intill vattnet gjorde ju inte saken sämre, solen gick ner över horisonten och giants spöade skiten ur motstånderlaget från arizona.
Själva spelet var kul, inte så svårt att förstå reglerna som jag trodde, och det var så häftigt varje gång de fick till en riktig fullträff och bollen ven genom luften och ett sus gick genom publiken.
Jag är en giantskeps och en stor upplevelse rikare och har prickat av ytterligare en "att göra-sak" på min usa-lista.

Nu ska jag äta fruktsallad och glo på top model och bara njuta av att det är helg!

Det har varit en blandad dag. Det spöregnade när jag vaknade så jag åkte och köpte en sportväska till gymmet och sen tränade jag. En märklig man började prata med mig och ville lära sig svenska ord och spå mig utifrån vilken dag i månaden jag är född, så det var lite skumt. Jag brände 400 kcal och bestämde mig för att undvika pratnissar nästa gång. Det sköna med att gymma är ju att vara anonym och försvinna in i sig själv.
Kom hem och åt lunch och märkte att städerskan fortfarande inte bytt mina lakan eller skurat här inne. Så jag antar att jag får ta itu med det imorgon. Skypade med lillis och kände ett styng av saknad när jag såg honom sitta där i pappas soffa och dricka apelsinläsk och titta på melodifestivalen. Men han var så snäll och vände datorn mot tv:n när det var sverige så jag kunde se. Det var nästan som att hänga tillsammans som vanligt, fast vi har halva jordklotet mellan oss.
Hade en fantastiskt skön dag med lillan, hon gjorde allt hon skulle och sprang sen över och hämtade grannen. De lekte utan att bråka en enda gång, först lekte de sagoféer ute och när det blev kyligt gick vi in och spelade en massa spel. Vi avslutade med monopol och jag var så glad att de skötte sig så bra.
Sen var det öppet hus i hennes skola och när vi nyss kom hem hade jag fått ett mejl där det stod att sverige inte gick vidare. Herregud. Anna var inte min favorit, tror fortfarande manboy hade klarat sig bättre, men att inte ens ta sig till finalen? Vad tänker folk med!? Det här var verkligen rätt år att vara utomlands och missa finalen, det är ju ändå ingen ide att se den när vi inte får vara med.

Jag är ganska trött och känner mig lite nere. Det känns jobbigt att man inte kan planera någonting i det här huset. Jag kan inte boka kvällskurser på college för jag vet aldrig när jag slutar på dagarna, jag kan inte boka sommarkuser på helgerna för jag vet fortfarande inte om familjen tänker åka någonstans på semester i sommar. Jag kan inte planera min morgondag för jag vet fortfarande inte vilken tid lillan ska rida.
Men jag vet att vi ska gå på baseball inne i stan imorgon kväll. Och det ser jag fram emot riktigt mycket!

Jag har världens huvudvärk. Sådär så att man känner att det snart blir migrän. Om man inte lugnar ner sig.
Får jag migrän dör jag. Eller så grinar jag bara och ringer pappi.
Jag brände ytterligare 500 kcal idag men på slutet vevade jag så fort med armarna på maskinen så jag tror jag sträckte en muskel i axeln. Tur att det var jag som gick sönder och inte maskinen i alla fall, det hade varit lite pinsamt.
Är för less på college nu för att ens tänka på det. Jag hade hittat en kurs i gitarr och var så glad för det, den började 7 på kvällen vilket dom hade sagt var okej igår, men när jag berättade det för värdmamman idag så lät det annorlunda än för 24 tim sen. "Åh det kommer ändå bli svårt, varför kan du inte hitta något på dagen?" Och jag försökte med min knackiga engelska förklara men herregud, jag som inte ens kan förklara på svenska hur jag känner, hur ska det då gå på engelska? Jag skiter i det här nu och väntar på kexet som kommer hem på lördag. Så alex, gör dig beredd att läsa något med mig för det är du helt engelt tvungen till!

Idag saknar jag winnerbäck. Man är så långt ifrån svensk vis-rock när man sitter i kalifornien med alla pampiga hus, dyra bilar och glättiga människor. Jag saknar allt som musiken beskriver, allt det där som är taget ur ett svenssonliv. Det är tandläkarväder, nyponbuskar, gatlyktor, konsumkort och löv som ligger klistrade mot marken. Jag har varit här i en månad och ibland kan jag sakna något som är sådär svenskt lagom.
Jag sörjer att jag inte kan följa hans spelningar i sommar. När laleh ska med och allt.
Jag saknar den akustiska spelningen på hultsfred. Jag saknar publikens "vi älskar lasse!" och det försiktiga, lite generade "tack, tack".
Jag minns hur det var att höra jag får liksom ingen ordning live. Jag minns den bubblande, euforiska känslan och det känns tungt att veta att det dröjer så länge innan jag får känna det igen.
Jag får helt enkelt leva på minnen tills dess. Och få små minidoser av den känslan varje gång jag hör någon av de drygt 120 låtarna jag har i datorn.

Jag har nu varit borta från mitt älskade sverige i en månad. Det har gått jättefort, samtidigt som det känns som att jag har blivit flera år äldre. Jag har just kommit hem från dee, vi har suttit och gått igenom kurskataloger från olika college för 718451942 gången. Jag trodde vi var riktigt tidiga som börjat kolla upp det här efter bara ett par veckor, men det visade sig att vi i själva verket är i sista sekunden och måste ansöka den här veckan för att ha chansen att läsa något i höst. 
Åh det här med college är så frustrerande! Som au pair är man här på ett studentvisum, vilket betyder att man måste studera ett visst antal timmar för att inte regeringen ska bli sur på en. Vi måste läsa 6 credits, vilket motsvarar ungefär 72 timmar. Man kan välja att läsa dessa på college eller universitet som erbjuder olika kurser till olika credits, eller på motsvarande "komvux", där man istället räknar det antalet timmar man läser och översätter det till credits. Det är billigare med komvux-varianten, men det är inte lika roliga kurser som college.
Vi har ganska lika åsiker om vad vi vill läsa, kurser som tex dans, fotografi och body conditioning, men det svåra är att få ihop allas scheman. Eller nej, det svåra är att förstå allt om vilka kurser som erbjuds, hur många credits dom räknas som, vilken tid det är och vilka dagar i veckan. Det är hopplöst. Det finns hur mycket som helst och allt är hur rörigt som helst. Jag tycker egentligen att vi borde fått mer hjälp av skolan i NY eller av vår lcc här, jag kan ju bara tacka min lyckliga stjärna för att jag har två australiensiskor som kan flytande engelska och kan ta alla jobbiga samtal till konstiga collegereceptionister.
Ikväll lyckades vi äntligen komma fram till något som passade bra för oss alla och glad i hågen åkte jag hem och berättade det för mina värdföräldrar.. som direkt sa att det skulle inte funka, kvällskursen på tisdagar är för tidig och dom kommer inte hinna hem tills dess. Kan du inte ta någon dagskurs istället tove? Jo det är bara det att dom är tre gånger i veckan, en timme varje gång, istället för tre timmar en kväll i veckan. Jag vill ju inte ha varenda dag uppbokad, plus jobbet med lillan, det kommer kännas mer som en börda än som något roligt.

Så jag antar att jag är tillbaka på ruta ett igen..

Nu måste ni faktiskt stötta mig och min nya design genom att skriva en liten kommentar! Vad tycks!?

Igår var det dags för båtturen med 250 au pairer, alla från området runt san francisco. Jag och australiensiskorna ägnade dagen åt shopping och sen gjorde vi i ordning oss hemma hos dee innan vi susade dit i hennes värdmammas bil. Det var så roligt att träffa alla från klassen på au pair-skolan igen och höra hur har alla har det, och såklart lite skvaller om vilka som har åkt hem och så vidare. Det var dans, musik och världens bästa utsikt över golden gate bridge och underbara san francisco. Bilderna får säga resten!




Nu är vi på väg och här är alcatraz!




Golden gate bridge på långt håll.




Golden gate på nära håll.




Staden på håll.



Jag och simone och dee från down under!


Sen tog jag bara en massa dåliga bilder på den upplysta staden i mörkret, men det blir aldrig lika fint som att se det i verkligheten. Vi var hemma runt tolvtiden och när vi rullade upp framför dee's hus stod dörren vidöppen. Vi fick typ panik och visste inte vad vi skulle göra, vi visste att det var vi som hade glömt låsa den och att den brukar blåsa upp om den inte är låst, men tänk om någon gått förbi och sett att den var öppen och bara gått in? Mitt hjärta bankade som aldrig förr, jag menar det här är landet där varenda kotte äger en pistol och här ska vi små tjejer vi smyga oss in och överrumpla en brottsling? Vi tog oss samman och gick in och kollade varenda vrå hur noga som helst, och ingen var där och inget var borta. Puh!

Nu är det söndag och jag ska sova. Hoppas ni alla har haft en bra helg!

Nu har jag tagit mig ett bad och ägnat kvällen åt manikyr och pedikyr. Låter mer glamouröst än vad det var! Fick just ett så himla roligt mejl från harald, det var verkligen kul att få skratta av sig lite så här på kvällskvisten. Det är så skönt att ibland få en dos av den där internhumorn, här borta är det ju egentligen ingen som känner mig, så det känns bra att bli påmind om att det finns dem som känner mig utan och innan och har upplevt så mycket tillsammans med mig.

"och pappas drag fastnade i ett träd, så han drog hårt med spöt och vips så kom draget flygande som en missil rakt på hans ben jättehårt hihi!"

..om deras mindre lyckade fisketur, hahaha!!

Tack lillis det gjorde min dag! Nu är det dags för kudden här, godnatt kalifornien och godmorgon sverige!

Så var denna jobbvecka över. Oh så skönt. På förmiddagen gick jag ut och gick, sen tog min värdpappa med mig till downtown sf och fick mig uppskriven på gymmet! Så nu har jag gymkort och vägen mot beach 10 kan börja på allvar!
Sen var det dags att hämta lillan och vi hade en riktigt lugn och skön eftermiddag utan minsta problem. Dagens aktivitet är ridning och den här gången lyckades jag hitta till stallet på första försöket.

Att vara i stallet tar fram så mycket gamla minnen. Jag minns när jag var yngre och stallet var mitt andra hem. Jag och ter tog bussen dit direkt från skolan, bytte om i ett gammalt förråd och åt halvtinade billys panpizzor. Vi var i princip jämt i stallet. När vi inte hade lektion mockade vi, fodrade eller bytte vatten. Vi borstade, gullade och tog kort på hästarna. Vi städade sadelkammaren och putsade sadlar och träns. När vi inte var i stallet var vi hemma hos varandra och lekte häst. Vi skrev ut papper likadana som vår ridlärare hade, satte in de i en pärm och lekte att vi hade ridlektioner med olika elever och olika hästar. Vi satte upp hinderbanor och fodrade våra osynliga hästar med lekarkulor från terras pappas garage. Vi tänkte, levde, andades hästar. Det enda som gällde var hästar. Ibland har jag svårt att förstå att jag har växt upp och blivit något annat än den ständiga hästtjejen.
Jag minns speciellt en mulen höstdag för sisådär tio år sen. Jag kan väl ha varit elva, tolv, och ända sen jag började rida för fem år sen hade jag haft samma hjälm, en svart plasthjälm med lite repor varstans. De andra i gruppen hade fått sammetshjälmar, med en liten sidenrosett där bak. Jag trånade efter en sån hjälm. Det var allt jag ville ha. Men de var dyra, tror de kostade runt 600 kr, och det var mycket, det var ju ett helt års månadspeng på den tiden.
Men till slut hade jag sparat ihop tillräckligt. Och inför lektionen satte jag på mig min sprillans nya mörkblå sammetshjälm. Jag såg ut som ett proffs, jag kände mig som ett proffs!
Det var en grå höstdag och det hade nyligen regnat. Mycket. Ridbanan var en enda lervälling. Jag minns fortfarande ljudet av hästarnas hovar som liksom släppte i leran, schloopp schloopp lät det för varje steg. Och inom mig frös jag till is. Min första tanke var; "Jag får inte skita ner min nya hjälm." Vad som helst, precis vad som helst, men inte det. Vi började värma upp hästarna innan vi skulle ha hopplektion, och halvvägs in i lektionen ramlade anna av. Hon rullade runt i lervällingen och blev totalt dränkt från topp till tå. Jag hade aldrig sett något värre! Jag tittade förskräckt på hennes nu leriga sammetshjälm men hon verkade inte bry sig alltför mycket. Men det skrämde livet ur mig. När vi började hoppa märkte jag att min favorithäst som jag alltid red var ovanligt vild. Kanske var det åska i luften, för varje gång vi vände upp och hade hindrena framför oss rusade hon. Jag var så liten och späd, jag kunde knappt hålla henne. Och jag visste vart det barkade. Men vad skulle jag säga? "Jag tror jag står över lektionen idag, jag är så rädd om min hjälm"? Vad har man en hjälm till om inte att rida i liksom!
Halvvägs in i andra rundan hände det igen, hon stack och gjorde en snäv sväng och i en millisekund lyckades jag hålla mig kvar men sen gick det inte längre. Jag visste att jag skulle ramla av och det enda jag brydde mig om var att hålla huvudet högt och skydda hjälmen från leran. Jag lyckades på något sätt klamra mig fast om halsen på hästen och när jag tryggt stod på marken med huvudet fortfarande uppe i luften kunde jag inte hålla mig längre. Jag var så obeskrivligt lättad och utan att tänka mig för utbrast jag "Min hjälm!!" Vilket fick alla andra att skratta. De tyckte väl att jag var knäpp som oroade mig mer äver hjälmen än över att skada mig själv. Men det var precis så det var. Allt jag tänkte på var min älskade mörkblå sammetshjälm.

Hjälmen finns kvar fortfarande, den ligger i mammas förråd bland alla andra gamla minnen. Och den är lika fin fortfarande.

Okej, jag ska inte trötta ut er med detaljer om gårdagen. Låt oss bara säga att lillan vägrade gå till baletten, det blev skrik och gråt och tårar (från oss båda) och till slut blev vi sams och åkte till baletten i tid. Sen var jag trött och arg och ledsen och så fort föräldrarna kom hem stack jag ut och gick i 1,5 tim. Kom tillbaka lite mer lättad och anförtrodde mig åt föräldrarna, de stöttade och sa att jag hade gjort det rätta, att det bara var att kämpa på och att det var synd att jag hade en dålig dag. Det kändes lite bättre och nästan helt bra kändes det när jag pratat med pappi i tele. Det kändes bra att prata med någon som har vana av barnuppfostran, men pappi, jag tror ändå inte riktigt att du var rätt person att fråga eftersom du haft såna underbara små änglar att ta hand om!
Fick ett  peppande och gulligt meddelande från alex också som gjorde mig på mycket bättre humör, det är så otroligt skönt att veta att någon har det likadant och förstår hur jobbigt det är. Och att vi har varandra! I alla fall om två veckor för då kommer göteborgskexet tillbaka från italy!
Idag gick det bättre med lillan, hon hade ett litet utbrott men jag har lättare att hantera det för var dag som går. Och jag vet att det absolut inte är personligt mot mig, hon säger aldrig elaka saker till mig och hon låter mig alltid trösta henne. Idag vart hon mest arg på mamman, som jobbade hemma, och efter att hon skrikit klart kom hon och satte sig bredvid mig i soffan. Stackars liten, man märker att hon söker närhet och trots att hon är så hypad och aktiv hela tiden börjar hon uppskatta att bara sitta bredvid varandra och småprata. Det tar sig.

Idag var det strålande sol, och inga sibiriska vindar! Jag stack ut och gick, åt fruktsallad och låt ute och solade hela förmiddagen. Fick en härlig bränna, man tackar! Helt plötsligt dök lillis upp på skype, snart kom även mamma, och sen mormor. Haha, det var riktigt kul att prata med er! Tror mormor var lite imponerad över den moderna tekniken, helt plötsligt dök hennes barnbarns nuna upp på skärmen och rösten kom ända från amerika till datorns högtalare. Men hon betedde sig som hon aldrig gjort annat än att skypa, bra gjort mormor! Så ska den nya tekniken tas! Vi hörs snart igen hoppas jag! 

Imorgon är det sista jobbdagen och på lördag är det dags för cruisepartyt med alla andra au pairer i området! Yeah!

Jag är så jävla trött och ledsen och har haft den värsta jävla dagen någonsin. Jag orkar inte ens tänka på det.
Jag har dumpat lillan framför tv:n alldeles för tidigt och bytt om till löparkläder, så fort någon kommer hem ska jag kasta mig ut och göra mig av med lite dålig energi. Jag orkar inte ens vara i det här huset just nu.

Tyck synd om mig tack..

Åh, jag är så trött och det ringer i mina öron. Inte för att lillan och hennes kompisar skriker så värst mycket, eller okej då, det gör de, men barn.. det är svårt för dem att hålla sig lugna. Men tisdagen är avklarad och det gick mycket bättre än jag trodde.
Jag gick upp tidigt, för att vara mig i alla fall, och stack ut och sprang. Det känns som att det är dags nu. Jag känner mig inte nöjd när jag ser mig själv i spegeln och jag känner mig inte nöjd när jag sover dåligt, äter dåligt och är på halvdåligt humör. Träningen hjälper mot alla de sakerna. Jag behöver träna helt enkelt.
Sen tog jag min lilla svarta pärla och tuffade bort till en av galleriorna, den som är närmast. Jag gick runt i typ tusen butiker på jakt efter ett par svarta jeans utan större framgång. En av butikerna dock, så himla cool! Ingången var typ som öppningen till en grotta, och väl inne i butiken var det lågt i tak, dunkel belysning och jättehög musik. Det kändes mer som att gå in i lustiga huset än en klädaffär. Och när biträdena kom fram med de sedvanliga "hey, how are you doing?" fick de typ skrika eftersom musiken var så hög. Hade jag inte varit ensam hade jag skrattat ihjäl mig, nu kunde jag behärska mig och halvskrika "I'm good, thanks!" och sen fnissandes gå vidare.
Kläderna var urcoola, en sån affär när du helst vill köpa allt du ser, men de var av det lite dyrare slaget. Ett par jeans kostade tillexempel 350 kr, herregud! Haha, det är dyrt jämfört med det jag tidigare sett här borta!
Hittills älskar jag shoppingen i usa, med ett enda undantag; Jeansen. USA är verkligen efter oss när det gäller jeans. De är fortfarande kvar i det stadiet när jeansen ska vara utsvängda där nere, så kallat boot cut. Och jag hatar boot cut! När jag vandrat igenom säkert tio olika butiker och kollat på jeans och till slut hamnat på macy's (typ som åhlens) kände jag mig så frustrerad att jag kunde ha skrikit om jag såg ett enda par utsvängda jeans till. Men just då fick jag syn på ett par jättefina mörkblåa, med ljusa sömmar och dragkedjor vid (de icke utsvängda) vristerna. Så jag blev 170 kronor fattigare och ett par jeans rikare och åkte glatt och hämtade lillan.
Vi åkte till parken och hon uppförde sig exemplariskt, hon gjorde till och med mer läxor än vad jag bad henne. Jag vet inte om jag vågar lita på att striden är över och parterna har slutit fred, men man kan ju alltid hoppas!

Nyss kom min värdmamma hem och hade handlat för tacos till middag. Jag frågade om hon villa ha hjälp med något och hon sa, "Nej vet du vad, du borde ta en paus!". Så jag hamnade här i min jättesäng i mitt underbart tysta rum. Puh, det behövde jag.
Längtar tills alex kommer hem, det ska bli skönt att tjöta lite igen med min sköna böna. Men hon verkar ha det hur skönt som helst i italien där hon semestrar med jennifer brown. Så njut av det alex medans du kan och välkommen tillbaka sen!

Hur går det där hemma i sverige?

Efter lillans och hennes kompisars lemonadförsäljning här på uppfarten och sushi till middag sov jag gott inatt och vaknade upp redo för shopping! Jag hoppade till och med upp tidigt för att gå en powerwalk, känn på den ni! 
Igår tog djulijana med mig en snabb tripp till en stor galleria tio min bort från oss, och jag köpte ett headset att ha när man ska prata på skype. Självklart funkade det inte så när jag skulle skypa med lillis så fick jag skita i det och istället använda mina mp3-lurar och datorns mic och prata rakt ut i luften. Idag fick jag med mig dee och vi åkte tillbaka till gallerian och jag var fullt förberedd att slåss för min sak. Men utan att ens blinka tog de tillbaka headsetet och gav mig pengarna tillbaka, utan att ens fråga vad det var med dem som inte funkade. Go target säger jag bara!
Sen shoppade vi vidare, åt lunch och hittade ännu en favoritaffär, Old Navy!
Frusna som vi är hade vi letat överallt efter tjocktröjor, men kommit fram till att ingen affär hade dem eftersom det numera är sommarsäsong. Men på Old Navy hade de världens utförsäljning med halva reapriset och vi plockade på oss som galningar. Jag fick med mig tre tjocktröjor, en vit, en rosa, en svart, ett par flip-flops och ett linne, för - håll i er nu.. 200 kr! Det är helt sjukt hur billigt man kan shoppa här! Den här veckan har jag köpt 4 linnen, en väst, tre tjocktröjor, ett par flipflops, shampo/balsam och duschgrejer, ätit ute tre gånger och jag har ändå mer än halva veckolönen kvar! Jippie!

Om jag trodde att jag var slut igår så var det ingenting mot idag. ING-EN-TING. Jag är så trött att jag knappt orkar lyfta huvudet. Det behöver jag i och för sig inte just nu eftersom jag ligger bakåtlutad på mina gigantiska kuddar på sängen, men ändå. Huvudet går snart i två bitar och benen värker efter mitt lilla äventyr med löparskorna igår. 
Dagen började bra, dee hämtade upp mig och vi åkte och shoppade, jag kom hem tre linnen och en väst rikare och dundrade iväg för att hämta lillan. Hon hade inga läxor idag så den kampen slapp jag, hon sprang över till grannen och det såg ut att bli en ganska lätt dag. Trodde jag ja.
När jag gick över för att hämta henne för att åka till hennes ridning vägrade hon följa med. Jag pratade med min allra strängaste röst och förklarade tålmodigt att jag inte orkade med hennes tjafs mer, att nu fick det vara nog. När kompisens mamma till och med kom in och sa att hon måste gå nu orkade jag inte längre. Allt tjafs vi haft i veckan stod mig upp i halsen och jag kände plötsligt ingen som helst osäkerhet längre. Det var som att hon puttat mig längre och längre ut på kanten till ett stup och att jag måste slå tillbaka, det är nu eller aldrig. Jag tog tag i hennes lilla arm och släpade ut den skrikande ungen, släppte inte hur mycket hon än skrek tills vi stod utanför dörren. Sen sköt jag henne framför mig hela vägen till vår dörr och in. 
Jag har aldrig någonsin förut använt mig av min fysiska kraft för att få någon dit jag vill, mer än i en lek. Jag har aldrig slagit min lillebror eller någon vän, aldrig puttats eller haft slagsmål. Jag har aldrig behövt. Men idag behövdes det. Och samtidigt som jag kände mig så malplacerad, så ovan, så kände jag mig stark. Jag kunde inte vinna över henne verbalt, men jag visste att jag kunde vinna över henne fysiskt. Och idag behövde vi gå så långt.

Hon var sur och ledsen och när vi väl var inne i huset förklarade jag att jag absolut inte ville vara elak mot henne, att jag försökte hjälpa henne, att hon hade massor av roliga saker framför sig. Hon följde trumpet med upp på sitt rum och började byta om, och så plötsligt kom det. "Jag trodde att du tyckte om mig.." Hon såg så ledsen ut och jag sa till henne att jag gör det, jag tycker om henne och jag tycker om att göra massor av roliga saker med henne. Men jag tycker inte om när hon inte lyssnar och jag måste bråka med henne. Jag måste ha övertygat henne för tårarna försvann och hon ville plötsligt visa mig lite av sina leksaker, och vi satte på musik och dansade runt och bytte om till hennes outfit för stallet. Sen var hon glad och snäll resten av dagen.

Vägen till stallet dock, herregud. Det var så långt ut i bushen att inte ens gps:en hittade och allt jag fick till min hjälp var en lagom lättförståelig vägbeskrivning utskriven från nätet. Det gick ju åt helvete såklart. Det skulle bytas motorvägar och köras över ramper och hela baletten. Jag körde fel fel fel och fel och fick panik när trafiken hopade sig, folk tutade och skar in framför en och klockan tickade. Lillan var så snäll och hjälpsam från baksätet, men det är ju inte lätt att veta vilken väg man ska när man är sex år. Inom mig skrek jag av frustration över hur lite hjälp jag fått, det kanske är lätt för dom att hitta som kört dit hundra gånger, men jag är ny här och har bara kört bil i det här landet i en vecka! Till slut fick jag ringa min värdpappa både en och två gånger och när vi väl kom fram, 50 min senare och 5 min sena, hade jag nära till tårarna. Jag var genomstressad, pulsen tickade på i 180 och lungorna krampade. Hade inte lillan varit med i bilen hade jag störtgrinat. Men jag antar att det som inte dödar härdar.
Vägen tillbaka gick bra mycket bättre och efter att ha släppt av lillan på ett födelsedagskalas åkte jag hem som i trans. När jag väl stannade bilen framför vårt hus gick luften ur mig och jag stapplade uppför trapporna och in. Och nu ligger jag här.
Det har varit en lång dag.

Jag hoppade upp i svinottan i morse och tog lillan till skolan. Sen åkte jag hem ett par timmar, åkte ner till downtown burlingame och strosade lite. Hittade ingen affär jag gillade dock, jag måste nog vidga mina vyer och ta mig lite längre bort till något mall.
Sen flög fan i mig och jag stack ut och sprang! Det var väl hundra år sen minst! Det händer mig alltid efter en längre träningspaus, när jag blivit så slö och i så dålig form som aldrig förr, att jag bara helt plötsligt måste ut och springa. Och det är alltid då jag orkar som mest, det är som i vansinne, trots att jag egentligen inte orkar fysiskt måste jag bara fortsätta och fortsätta. Det är som att kroppen till slut får nog och bara skriker ut av frustration "LÅT MIG RÖRA PÅ MIG!!".
Sen solade jag och åt en sallad innan det var dags att plocka upp lillan. Vi hade som vanligt en kamp om läxorna, herregud, hur länge ska hon hålla på så här? Det är så frustrerande att hela tiden behöva tjata och tjafsa på henne. När jag först kom hit tyckte jag att hon verkade vara så väluppfostrad, men nu börjar jag förstå att hon är ganska van att få som hon vill. Hoppas hon snart fattar att det inte är någon idé att protestera mot mig.
Det var cheerleading idag och när vi kom hem var ingen hemma, de kom inte förrän halv 8 och det är nog det jag gillar minst med det här. Att jag aldrig vet när jag slutar, det är bara att vänta och se när de dyker upp. 
Äh, jag antar att jag bara är trött efter en lång dag. Imorgon är det fredag och sen är det helg! Underbara efterlängtade helg! 

Nu har jag packat upp och officiellt bosatt mig här i mitt lilla rum. Det känns rätt skönt att ha det gjort, men det känns fortfarande inte riktigt som hemma. Jag antar att det kommer.
Idag jobbade jag min första dag helt själv och det gick bra! Hade lite problem med att få lillan att göra läxorna, men jag stod på mig, hon fogade sig och vi fick det gjort. Sen körde vi till gymnastik och jag hittade utan problem. 
Imorse hann vi även med ett besök på banken så jag är nu ett bankkonto och 225 dollar rikare! Känns härligt att ha fått min första lön, nu måste jag bara hitta till ett mall så att jag kan sätta sprätt på den!
Jag har även tagit över telefonen så nu är jag kontaktbar igen! Känns sjukt att inte ha skickat ett sms på flera veckor, undrar om det hänt någonsin de senaste 10 åren.. Problemet är bara att jag inte vet vilket nummer jag har, men det lär väl visa sig!

Igår tog djulijana och hennes pojkvän med mig på fest! Min första hemmafest här i cali. Det var helt okej, inte så mycket folk i vår ålder men skönt och slappt för en söndag och huset där han bodde, herregud säger jag bara. Det var på en av de absolut brantaste backarna i hela stan, bilen orkade knappt upp! När man kommit in gick man upp till själva vardagsrummet och där var det glasväggar med världens utsikt över hela stan. Utanför glasväggarna var det en terrass, dock utan staket eller nåt, så det stupade rakt ner säkert 6-7 meter. Jag höll mig långt ifrån kanten, man vill ju inte avsluta sin vistelse här efter bara en vecka. 
Gick man ner på själva baksidan var det som en träbro neråt, i värsta robinson-stylen med lyktor och hela köret. Och längst ner var det en liten lägerplats med eld i en tunna man kunde värma sig vid. Vi kunde knappt se oss mätta på huset, och för att inte tala om utsikten där uppifrån. Den absolut vackraste utsikt jag någonsin sett från ett vardagsrum, helt klart. Vi var hemma ganska tidigt vilket kändes tur för mig som skulle pallra mig upp i ottan för att gå till banken.

Kan ju visa lite före och efter-bilder på rummet.. Väggarna ser blåa ut men de är lila, och det ser rätt så litet ut men det är mycket större och finare i verkligheten!




Före..






Efter!
 

Nu tänkte jag äntligen bjuda er på lite bilder från NYC och skolan på long island! Så håll tillgodo och sorry för förseningen!




Utsikten från skoltrappan, observera flaggan!




Själva skolbyggnaden



Sandra och Alex på väg till frukosten..





Ser det inte smarrigt och näringsrikt ut?!





Vårt pyssel till värdbarnen, böcker om sverige!





Plötsligt ville en tjej från colombia ta kort med de exotiska svenskarna i hörnet!
Andreas, jag, cyndy (tror jag), Alex och Malin!





De tre bruttorna från sydafrika som shakade rumpa inför 96 pers!





Mitt välkomstpaket från familjen!



NYC från färjan över till staten island.



NYC



Där är hon! När vi passerade henne kastade sig alla över till den siden av båten, det var ett under att vi inte kantrade, haha! Tog typ en miljon bilder av den stackaren, men vadå, hon är nog van.





Utsikten uppifrån rockerfeller center, tror det var 69 våningar upp.





Ok, jag måste ju visa lite av mig själv också så att ni inte tror att jag bara hittar på att jag verkligen var där. Jag vet inte vad jag tittar på men det var så sjukt blåsigt så jag ber väl till gud eller nåt för att jag ska överleva!





Alex och Sandra med forever 21-påsar. Observera Broadway-skylten!


Det var allt från NYC, snart kommer det upp bilder från kalifornien, san fransisco, gatan, huset och mitt rum!

So far gillar jag livet i kalifornien skarpt! Allt är så fint och nytt och coolt och häftigt, och sånt gillar jag ju som bekant. Jag älskar när det händer något, att man liksom känner att man samlar på sig en massa minnen som man kommer bära med sig för alltid, ända tills man sitter där i gungstolen och stickar och passar barnbarnen.

Igår, fredags för mig, var vi på lillans cheerleading-uppvisning. Det var uppvisning för småttingarna och tävling för de större ungdomarna. Det var typ 8 olika katolska privatskolor som tävlade mot varandra, och allt var så amerikanskt så det finns inte! Det var allt från glittriga dräkter, hejarramsor, volter och en tjutande publik. Och pom-poms. Tänk er den typiska stereotypen av cheerleaders och dubbla det, så är ni en bit på väg. Jag älskade det på ett sätt, just att det var så amerikanskt, men nästa gång tar jag nog öronproppar med mig. Lillan och hennes team var så söta att jag nästan började grina. De minsta är bara runt 4-5 år och de hjulade, lyfte upp varandra, dansade och bara var så otroligt söta i sina små dräkter och höga tofsar med lockat hår.

Idag åkte vi in till stan och tog en cykeltur längs med vattnet. Det var väldigt fint med utsikten över alcatraz och golden gate bridge, men SATAN vad det blåste! Glöm det med varma kalifornien, vindarna tycktes komma från sibirien så kalla var de! Och styrkan sen! Jag trodde seriöst att jag skulle blåsa ner i vattnet ett par gånger. Stundtals kom vi knappt framåt. Och jag som såklart hade påtvingats en cykelhjälm kände mig rödare och rödare i ansiktet och fick mer och mer sand i ögonen. Det var 25 m/s fick jag veta. Och så var det tydligen varje eftermiddag.
Till slut, efter att ha cyklat förbi en supermysig gräspark som faktiskt låg i lä, var vi framme vid golden gate bridge. Den där parken verkade så härlig, det vimlade av ungdomar som hade picnic, grillade, spelade fotboll och bara slappade i solen. När jag flåsade förbi där med cykelhjälmen på sniskan och ansiktet som ett stopplyse tackade jag min lyckliga stjärna för att jag inte känner någon i den här stan ännu.
Vägen tillbaka var lyckligtvis bra mycket lättare eftersom vi nu hade vinden i ryggen. Jag tog en massa bilder från min cykeltur, lovar att ladda upp dem imorgon!

Sen åkte vi till en av min värdpappas restauranger, ett jättefint ställe på andra sidan golden gate. Vi proppade i oss förrätter, varmrätt och efterrätt utan att betala ett nickel, sånt gillar jag!
Vyn över golden gate var rätt otrolig första gången vi åkte över, men det var ingenting mot hur det var när vi åkte hem. Hela San Francisco låg framför oss, miljontals och åter miljontals ljus lyste mot oss i mörkret och reflekterades i vattnett. Varenda byggnad och skyskrapa i stan lystes upp, som en gigantisk siluett av det som numera är min hemstad. Helt fantastiskt.

Fan-tas-tiskt.

Sitter och lyssnar på rix morronzoo. Vet ni hur mycket pengar Lady Gaga får för att hennes låt poker face har spelats en miljon gånger på spotify? Ettusenfemtio kronor!! Är inte det ganska rejält skitsnålt? Det är ju typ.. en tiondels öre per gång någon lyssnar?

Idag har jag solat, börjat packa upp, haft besök av städerskan som typ blev totalt chockad över röran i mitt rum, varit och plockat upp lillan, varit i parken och sen på hennes cheerleading i tre timmar..
..OCH JAG KÖRDE DIT!!!! Och inte bara dit, jag körde till skolan, till parken, till cheerleadingen (på motorväg!), en liten sväng i främmande område medans hon hade lektionen och sen körde jag hem. Jag är så stolt! Allt gick superbra, att köra automat är ju lätt som en plätt! Känns nästan som radiobilarna på gröna lund ju.
Jag är så himla glad att det gick så bra, nu dröjer det inte länge innan jag kan cruisa runt här helt själv.

Annars har det väl inte hänt så mycket. Jag ska förmodligen ut och gå en sväng ikväll, mår inte bra av att sitta så stilla hela tiden. Snart ska vi äta pasta och jag måste verkligen verkligen skaffa mig ett par solbrillor! Det blir nästa mål det. Ha det bra!

Vad sägs om min nya header vaa? Jag är så sjukt stolt över den så ni anar inte. Jag har försökt få till en bild där uppe sen jag skaffade bloggen 2006, och först när min lillebror ryckte in och gjorde en punktlista över hur jag skulle göra lyckades det! Så ett stort tack till lillis för det, du är min stjärna!

Jag har haft en skön dag. Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt är här och jobbar, det känns mer som semester. Men jag har ju fortfarande Djulijana att förlita mig på.
Vi har just gjort en sallad till middag och sett top model säsong 14, släng er i väggen sverige!

Jag gillar inte att jag fortfarande inte har träffat alex och att hon drar till italien på fredag, det måste vi göra något åt. Imorgon ska jag köra för första gången så ni som är i närheten av mig kan ju passa på att se upp!
Och ni där hemma kan ju hålla tummarna för mig om ni vill.

Heey, vad har hänt med kommentarerna?

Jag är SÅ glad att Djulijana (den danska au pairen) jobbar den här veckan med mig. Jag hade aldrig klarat att köra runt själv till lillans tusen aktiviteter. Idag har vi hunnit med mycket, fyllt i papper för ett social security number, som man behöver för att öppna bankkonto osv, shoppat på forever 21 och även införskaffat ett par svinsnygga vita converse till mig, varit och lekt med lilltjejen i parken, gjort hennes läxor på biblioteket, och sen var det dags för hennes cheerleading. Under tiden drog vi till starbucks och jag fick testa mitt livs första chai latte, gott var det men kanske lite sött för min smak!

Jag har även kommit på att jag MÅSTE börja packa upp, lillan var inne här idag och sa lite uppfodrande "Tove, you need to unpack your bag!", allt ligger i en total röra mitt på golvet så jag antar att hon har rätt.
Men det är svårt när det inte riktigt känns som hemma än.. fast det kanske det kommer göra om jag börjar packa upp förstås!

Brännan är fortfarande rätt kräft-lik men jag typ dränker mig själv i aloe vera och idag hade jag solfaktor 30 i x antal lager. Så det dröjer nog inte länge tills jag har en äkta kalifornien-bränna. Just wait and see...

Är det inte sån sjuk lyx att få lyssna på rixmorronzoo såhär på kvällskvisten? Perfekt tidsskillnad!

Idag har vi varit på tjejens cheerleadingställe, shoppat lite och sen åkte vi till hennes skola där det "science day", massor med experiment och roliga grejer för alla barn. Väl hemma var jag rätt slut så det blev mest slappande och läsande innan middagen och nu sitter jag här.
Jag har haft en fin dag och i veckan ska jag förhoppningsvis träffa alex innan hon drar till italien på fredag. Vi har just suttit och flummat oss på msn och vi kan knappt fatta att vi verkligen BOR här, det är ju så sjukt fint att man tror att man vandrar runt i en film eller något!
Imorgon börjar jobbet och som tur är har jag den danska au pairen att förlita mig på i ett tag till. Hon har lovat att visa mig runt och öven visa mig hennes gym, jag har sån tur som har henne kvar!

Hoppas ni har det bra där hemma, jag lovar att jag ska ta lite bilder imorgon så får ni se hur jag har det!

Jaha, så var jag framme i mitt nya hem. I alla fall för ett år framöver.

Resan var lång men okej. Väl framme var Alex hostmamma lite sen så vi satte oss utanför och stressade upp varandra lite, haha. Till slut blev hon upplockad och mina hade fortfarande inte kommit! Jag stod där som ett fån och fick lyckligtvis hjälp från en annan värdmamma som inte ville lämna mig, hon ringde och ringde mina värdföräldrar utan svar, sprang in och kollade efter dom och till slut hittade hon dem! De hade tydligen stått en trappa upp och väntat på mig, och jag hade missat dem eftersom vi landade en halvtimme tidigare än vad det var sagt. De hade lilltjejen med sig, ett knippe ballonger och blommor. Så himla snällt! De bad om ursäkt för att det blev som det blev, men jag bara förklarade att i min familj var denna lilla väntan ingenting, haha.

Tjejen babblade på från sekund ett vilket kändes jättebra, hon var inte det minsta blyg inte! Tio minuters bilfärd senare var vi framme i huset som är ganska stort, ganska stökigt och med två hoppande hundar som jag lite diskret försökte hålla mig undan ifrån. Det blev en tidig kväll eftersom jag var helt slut.
Idag har vi varit på matmarknad, och hälsat på min lcc som ska vara min kontaktperson under året. Hon var jättetrevlig och sa att hon hade en massa svenska tjejer i sin grupp som jag skulle komma i kontakt med.

Familjens nuvarandra danska au pair är fortfarande kvar och hon är också jättesnäll. Hon ska jobba tillsammans med mig första veckan och visa mig hur allt går till, vilket känns jättebra.

Mitt rum är stor och fint med en kingsize-bed, byrå, skrivbord, två fåtöljer och en stor garderob. Det är dörrar rakt ut från mitt rum till en jättemysig terass med soffa och fåtöljer.
Så tills vidare känns allt bra, även om jag i går kväll fick lite kalla fötter och för första gången undrade vad i hela helsike jag har gett mig in på. Men nu känns det bra igen!
Ser också fram emot att bli så pass hemmastadd här att man kan cruisa runt till kompisar och åka in till själva stan och shoppa! Det blir nog toppen det här!

Ha det så bra där hemma, jag tänker på er! Allihop!