a trip down under

Rätt som det var kom favvo med ett nystartat lag ute på landet och drog med mig och första träningen var rolig och andra ännu bättre och jag var tydligen inte så dålig som jag trodde, eller så hade de bara desperat brist på spelare, för rätt som det var stod jag där med alldeles för stora skor och kläder på mittfältet och domaren blåste och jag deltog därmed i min första fotbollsmatch någonsin.

Jag som hatade fotboll när jag var liten och var för feg för att börja när jag blev lite äldre och nyfiknare. Nu är jag alldeles för stor för att börja på nåt nytt, trodde jag. Men nu när jag bor i ett annat land är det liksom inte lika pinsamt om man skämmer ut sig. Jag kan ju alltid skylla på att jag är svensk, tänkte jag och svarade osäkert ja till att komma på matchen och räknade med att sitta på bänken hela tiden.

Döm min förvåning när jag blir satt från start på mittfält. Döm min rädsla när motståndarna ser hur proffsiga ut som helst och deras tränare står och skryter över hur länge sen det är dom förlorade en match. Döm min rädsla när de säger att de kom tvåa i själlandsmästerskapen förra året. Vårat lag som hade existerat i en och en halv vecka utan att träna ihop allihopa samtidigt en enda gång, vi hade ingen aning om hur vi spelade och hade knappt hunnit med mer än att presentera oss. Favvo och jag stod och svor över att vi skulle få stryk med 10-0 minst och när matchen blåste igång och vi såg hur duktiga och säkra dom andra var så tackade i alla fall jag min lyckliga stjärna för varje minut som gick utan att de började spotta in mål. 
Döm då min glädje när vi gör det första målet.

Och inget slår att springa sig fri, se målvakten falla, få en smörpass och bara kunna bredsida in bollen i halvt öppet mål till vänster om en ilsken motståndarback. Att vända sig om och liksom inte kunna fatta, att jag gjort mål, att jag gett oss ledningen, min första match, efter att ha spelat fotboll i en vecka.

Att spela vänster mittfält och få spela helt från start och matchen ut. Att springa så mycket att lungorna väser och benen krampar. Att höra motståndarlagets tränare skrika och skälla i panik. Att höra vår tränare och favvo peppa och få alla att kämpa livet ur sig. Att höra domarens vissla och veta att matchen är slut, att vi får vila, och att vi har vunnit.
Att stå i en ring och skrika, att ligga på gräset och inte kunna fatta hur jävla bra vi är, att sitta i bilen hem och bara vara lyckliga och stolta och gång på gång upprepa att vi vann vår första match. Vi vann mot själlandsmästerskapens silvermedaljörer. Vi vann.

INGET slår det.

Du vet en sån där dag när allt är underbart, från början till slut? När allt bara funkar, och man slås av tanken att just nu kan ingenting gå snett, just nu kan ingenting komma åt en? Gud välsigne de dagarna.  

Det började med en mattelektion, och jag som annars inte brukar vara det största mattegeniet, utan tvärtom, fattade allting och det var som att tända en lampa i min numera förvirrade mattehjärna.
Det följdes av historia, och vi fick tillbaka våra 2 g-uppgifter, den där som vi fick två dagar ledigt för att skriva, den som hela klassen gick fullständigt upp i, och jag fasat för att få tillbaka eftersom jag kände att den inte blev lika bra som den kunde ha blivit. Jag var helt säker på att 10 var långt bort, och var helt inställd på 7. Så döm min förvirring när jag ser siffran lysa igenom baksidan och vänder på bladet och ser ett 12-tal närmast stå och le glatt åt mig. Jag räckte över häftet till Trine och bara gapade. "Det är ett skämt. Winnie driver med mig." (Ja, vår historialärare heter Winnie och startade första lektionen med att säga; "Jag heter Winnie, som Winnie the pooh.")
Jag trodde verkligen att det var ett skämt. Men efter en stund gick det upp för mig att det faktiskt var sant, att jag hade fått högsta betyg, det som är lika svårt att få som ett tredubbelt MVG. Det har varit mitt mål, målmedveten och vinnargalen som jag är, att få 12 i något innan jag flyttade tillbaka. Men efter matteprov med 00 och fysikprov med 02 måste jag erkänna att jag börjat uppge den tanken. Men nu är alltså mitt mission completed och jag kan stolt återvända till landet där de pratar lite mer normalt i sommar, lyckligt medvetande om att jag i alla fall i ett tillfälle lyckats visa danskarna vart skåpet ska stå och vad svenskar egentligen är kapabla till.

Efter den lyckan hade vi tre timmars håltimme och favvo och jag tog bilen och åkte ner på stranden med hennes hund. Det var precis som på film, favvo sprang runt med den överlyckliga och genomblöta hunden och kastade stenar ut i vattnet, och jag gick lite bakom och samlade stenar. Måsar flög över våra huvuden och vågorna brusade och det var blåsigt och somrigt och lycka.
Sen åkte vi ut till hennes pappa långt ute på landet för att jag skulle få se hur hon bodde när hon var liten. Det var hästar och fotbollsplaner och hela köret och vi låg ute på nån skum men underbar hängmatta och jag fick se världens roligaste kort på Trine som korthårig pojkliknande tioåring. Hon var så galet söt och det såg så roligt ut att jag skrattade halvt ihjäl mig.
På vägen hem fick jag prova att köra bil! Det var en grusväg på privat mark utan varesig några andra bilar eller levande varelser i sikte, så bara lugna.
Förra gången jag körde gick det rent ut sagt skitdåligt och både pappa och jag flippade helt ur över min dålighet och jag svor över att aldrig mer köra bil igen.
Men nu hade jag en betydligt lugnare och mindre hispig lärare vid min sida och jag startade bilen helt utan hopp och dunsar och körde galant, växlade, för första gången, och körde vidare, tills vägen tog slut och jag helt perfekt, stannade bilen utan minsta besvär. Det var ljusår från mitt senaste försök, den här gången kändes allt så rätt och lätt och var så himla kul och gick så bra att jag bara hoppade och studsade av lycka efteråt.

Så tuffade vi tillbaka till frederikssund och hämtade upp Natalia och Rikke och åt lunch innan vi åkte till skolan och fyrade av raketer på fysiken.
Efter det åkte jag hem och fick lite mer gratulationer från familjen här hemma som vet vad ett 12-tal betyder.
För familjen i sverige sa det nog inte så mycket, de vet att det är det högsta man kan få, men de vet också att jag hade alla mvg i ettans kurser. Men åh, det där 12-talet är värt mer än alla mina mvg tillsammans.

Senare på kvällen fick jag ett sms från favvo som just hade slagit Sigurds rekord i pinball från skidresan.
Och det fick avsluta den perfekta dagen.

Over and Out.