FAVVOTRÄNINGSBUDDY PERS
Nu har jag sagt hejdå till den första. Det blir ännu mer på riktigt när man börjar ta farväl av alla som har varit en del av mig hittills.
Det kändes skumt och knäppt att träna den allra sista träningen med Pers. Allt var så vanligt men ändå totalt annorlunda än vad det någonsin har varit. Hela dagen idag gick jag och hade ångest för träningen, jag vet inte vad det var men varenda fiber i hela kroppen skrek "NEEEEEEJ JAG VILL INTE!!", så fort tanken bara snuddade vid träning. Och trots att jag då inte hade en tanke på att det var sista träningen med Pers så var det något i mig som sa att jag helt enkelt inte kan skolka från fler träningar nu. Så jag cyklade dit och mötte Pers vid tennisbanorna kvart i sex så som jag har mött henne så många gånger tidigare.
Väl på Gröna Dalen värmde vi upp och sen fick jag med mig Pers på intervaller. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till, och det gör nog inte hon heller. Vi skulle springa 6 x 150 i 85% fart, men eftersom Pers fick ont i halsen så sprang hon bara 4 och satt sen och hejade på mig ifrån höjdhoppsmattan. Jag sprang 9 stycken och kortade ner vilan till häften. Günter sa att jag såg stark ut. Han är snäll han. Jag kände mig inte speciellt stark, utan mer oförmögen att känna tröttheten och mjölksyran som sakta trappades upp. Jag bara sprang på utan att känna eller tänka någonting och det var som en drog, jag ville bara springa fler och fler. Men efter 9 stycken fick Pers tvinga mig av banan för att kasta lite medicinboll med henne. Vi upptäckte nåt skumt metallföremål i gräset som liksom klirrade till varje gång jag kastade bollen på den fläcken, men vi kom aldrig på vad det var. Pers trodde att det kanske var en gömd skatt någon hade grävt ner. Ja, man kan ju inte klandra henne för att inte ha fantasi i alla fall!
Efter lite styrka och stretch cyklade vi hem och bytte cyklar som vi också har gjort många gånger förut. Pers ser verkligen proffsig ut på pappas vinterracer och jag trampar glatt på med hennes ljusblå treväxlade crescent som inte riktigt går lika fort.
Det kändes inte bra att säga hejdå, inte någonstans. Det känns förjävligt att vi inte kommer att ses flera gånger i veckan, att vi inte kommer springa i skogen och emellanåt plocka svamp eller blåbär, att vi inte kommer kasta medicinboll med ett skepp kommer lastat, att jag inte kommer ringa henne lika ofta och få höra hennes glada "tjohoo" när hon svarar och "au revoir" när vi lägger på. Allt det där känns förjävligt och varje gång jag tänker på det är det en liten del av mig som vill stanna här.
Det jag kommer att sakna och det jag aldrig glömmer:
- När jag började på friidrotten och inte förstod varför tränarna kallade henne Linnea medan alla andra sa Persil.
- Helgen i dalarna då vi metade, hejade på lordi, shoppade i mora och fullkomligt pratade sönder nationella provet i matte B.
- Alla gånger jag kom hem till dem och satt på min vanliga plats i deras soffa och hennes mamma sa; "Men är du här nu igen?"
- Att jag ständigt tjatade om celldelning och DNA inför min IG-prövning i biologi A, att hon tålmodigt förklarade och att jag fick mvg.
- Slottsstafetten när vi stod och hoppade nervöst vid mördarbackens början och sen ägde alla andra.
- När vi åkte skidor i vintras och Pers ramlade ner i en bunker varpå det kom en man som undrade om hon ville ha hjälp medans hon kravlade runt i snön och mumlade "Nej, det går bra." Jag stod och trackade henne och sa att det såg det inte alls ut att göra.
- De gånger hon lyckas bli helblå; jacka, tröja, skor, cykel och väska, och tyckte att det var hur pinsamt som helst.
- Träningarna på bosön när jag somnade i bilen en gång och hon aldrig slutade mobba mig.
- Alla gånger hon skjutsade mig på den ovan nämnda cykeln och det alltid var en fråga om vi skulle klara oss uppför backen eller inte.
- Äppelkriget på hennes gata som ett gäng åttaåringar drog in oss i.
- Att hon jämt åt russin efter träningarna då vi var någon annanstans än i bålsta och jag alltid var så hungrig att jag åt fast jag inte ens gillar det.
- Varje gång min mamma var sen att hämta oss vid futurum och vi tävlade i alla möjliga hopp för att hålla oss varma medan tränarna muttrade att vi för eller senare skulle skada oss om vi inte slutade med de där galenskaperna.
- Alla hennes skumma förkortningar och uttryck som kommer ingen riktigt vet var de kommer ifrån och som gör henne till den hon är.
Tack för att du har förgyllt mina träningar med din knäpphet och fått mig att förstå att det viktigaste är att man har roligt.
Jag kommer att sakna dig så jävla mycket.
TRÄNINGSVÄRK OCH EMMA
Att säga att jag inte kom upp ur sängen imorse vore nog att överdriva, men sanningen ligger inte långt bort. Jag känner mig allmänt mörbultad i hela kroppen och varje liten oväntad rörelse för med sig en påminnelse om att det var på tok för länge sen jag tränade ordentligt. Men ändå älskar jag träningsvärk. Den smärtan är bra och står för något som finns på riktigt, som jag vet vad det är. Till skillnad från den där falska smärtan som bara tynger ner utan att lösa någonting.
Jag vet inte vem det var som började, men jag chansar på att det var Emma. I alla fall började vi flumma om att springa naken runt huset igår på msn, och det fortsatte idag. Jag vet, vi är inte normala nånstans.
tove säger: Näckat nåt idag då?
eMmA säger: Nej jag tänkte ta en sväng efter jag städat.
tove säger: Hahahahahahaha
tove säger: Förstår det, du längtar säkert redan
eMmA säger: Jaaa jag kan knappt bärga mig ju!!
eMmA säger: Sugen som tusan! Det pirrar i hela kroppen!
tove säger: Hahahahahaha
tove säger: Asså emma.. inser du en sak
tove säger: Vi har smittats av josefs o cristers snack om naket
eMmA säger: Hahaha
eMmA säger: Ja det har du rätt i!
tove säger: Usch, jag trodde aldrig de skulle hända
eMmA säger: Hahaha, nej inte jag heller..
eMmA säger: Men vi får helt enkelt göra det bästa av situationen.
tove säger: Ja, och vad är det då?
eMmA säger: Jadu, jag vet inte.. låtsas som att det var vi från början?
Hahahahahaha EMMA I MITT HJÄRTA!
EXTREMHETTA OCH FRIIDROTT
Efter att ha msn:at till klockan fyra imorse och somnat runt halv fem är min dygnsrytm åter ur balans. Fortsätter det så här kommer skolstarten att bli riktigt plågsam. Att gå upp klockan sju känns för tillfället mest som ett skämt.
Jag sov dock inte bort hela dagen, utan pallrade mig upp vid elva och började med att packa och rensa och städa. Det känns som ett evighetsjobb eftersom jag stökar till allt jag har städat när jag försöker mig på att packa. Men det måste ju göras någon gång och nu är mitt duntäcke nerpackat tillsammans med en hel del böcker och kläder i den största väskan vi kunde hitta.
Antingen är det jag som är extremtrött på sol eller så var det verkligen outhärdligt varmt idag. Trots det tvingade jag mig ut och bättrade på brännan lite tills jag fick solsting och huvudvärk.
Och så, efter två månaders uppehåll, var det äntligen dags för friidrott igen. Jag har saknat det samtidigt som det har varit skönt att träna ensam. De nya gummibanorna var jättefina och snabba att springa på jämfört med det jobbiga röda gruset vi hade innan. Jag fick med mig Eve på diagonalintervaller på gräset. Vi sprang barfota och det var extremt jobbigt för mig som är så otränad. Pers kom från längdhoppet och hånflinade mot oss och sa: "Nu ångrar ni er allt va, att ni inte hoppade med mig?", men jag höll envist kvar vid att hoppa längd är det sista jag gör.
Och Eve är ju inte den som bangar på lite utmattning direkt. Oh nej. När jag gick och flåsade och klagade över att jag var så dålig och att det var så varmt och jobbigt, så gick hon bredvid med spänstiga steg och sa käckt: "Men det är kul!" Och det har hon i och för sig helt rätt i.
Efter 18 hemska intervaller snurrade allt så där underbart men det ruset jag gled in i varade inte länge. Nej då, Eve hade ju lärt sig en magövning från kanoten, eller från en danska som går där. Därav namnet "dansk mage" som denna övning kallades. Och vilken jävla träning sen! Jag var den enda som var modig (dum) nog att haka på och det skulle jag bittert ångra.
Man körde alla möjliga situps och liknande i 50 sek och sen vila 10 sek. Det var så vidrigt jobbigt att jag var tvungen att behärska mig för att inte skrika rakt ut när magen praktiskt taget brann upp. Så höll vi på i tolv minuter och efter det lovade Eve att vi skulle få världens sexpack. Tro fan det, så jobbigt som det var! Jag måste köra dansk mage varje dag i danmark för att vara fit for fight till beach 2007.
Sen kom pappa och glassade med sin carerra i helkarbon och vi cyklade hem tillsammans.
Så det blev två mils cykling, 18 intervaller, löpskolning och den vanliga rörligheten och dansk mage på det. Jag känner mig rätt nöjd. Idag kanske jag kan somna i normal tid.
Det är 8 dagar till winnerbäck med Eev! Vi kommer ha så satans kul!
Och så är det ju 20 dagar tills jag åker och allt det där.
Joda.
uppsala igen
Den här dagen i uppsala var mycket bättre än den förra kan jag säga. För med rätt sällskap kan det vara så himla skönt att bara göra ingenting.
Nu har jag:
- Besökt ett rejält stökigt pimppalats.
- Fått storstryk på stress, som jag fram tills idag trodde att jag var ganska bra på.
- Ätit choklad från tippen.
- Tagit ett steg närmare till att faktiskt lära mig att titta på film.
- Tränat ungefär hundra gånger på ett fingertrick med tre stycken pokermarker utan något vidare resultat.
Tack Josef för att du räddade mig från familjedagen och för att du står ut med mig fast jag är så puckad.
Och jag undrar fortfarande hur den där kortmagin gick till..
visan om frukosten
Jag sitter i köket som vanligt och lyssnar på visan om frukosten (även det är som vanligt). Pappa står vid köksbänken och gör i ordning mackor åt sig.
Winnerbäck: "Låt mig droppa lite mjölk i din kaffekopp.."
Pappa: "Men det här är faktiskt en nödtext. Här har han fått idétorka och kommer på lite nonsens bara för att ha något att sjunga."
Jag: "Neej, den är ju jättebra.."
Pappa: "Nej, en sån här text kan ju vem som helst komma på, det skulle jag kunna."
Så börjar han sjunga; "Jag lägger en skiva ost på min macka, sen lite paprika på det, lalala tralalaaa", samtidigt som han gör det han sjunger om. Det här är tredje gången i hela mitt liv jag hör honom sjunga och jag sitter med vidöppen mun och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Lite senare;
Winnerbäck: "Mina cornflakes är så torra utan dej.."
Harald: Men vadå, det är ju torra de ska vara! Annars är de ju alldeles svampiga, usch vad äckligt!"
Sprint-SM 2006
Så gick svenska mästerskapet i triathlon av stapeln. Sprint är den kortaste officiella triathlondistansen och även den enda riktiga distansen jag har genomfört. Annars har det mer varit motionslopp eller flickklassen med påhittade sträckor. Men nog talat om mig. Jag som har haft diverse problem under våren och sommaren kände mig i så dålig form att det inte ens kändes kul att ställa upp för tränings skull.
Triathlon är ju ingen stor sport. Att vinna sm i triathlon är inte som att vinna sm i löpning eller friidrott direkt. Det är inte så värst många som ställer upp i klasserna, men dom som väl gör det är hur duktiga och vältränade som helst.
En Triathlonsprint består av;
750 m simning
2 mil cykel
5 km löpning
För dom bästa tar detta ungefär 50-55 minuter att genomföra. För pappa tar det strax under 1.05 och för mig... ja, det ska vi inte prata om förresten.
Min moster var också med bland de tävlande i eskilstuna i dag, och trots att hon var lite virrig och glömde att pricka av sig i starten så gjorde hon en utmärkt triathlondebut.
Pappa har ju haft hälseneinflammation från och till sen Nice men eftersom vattentemperaturen höll sig en halv grad under 21 så var våtdräkt tillåtet och han var lycklig. Våtdräkt gynnar lite sämre simmare och pappa hör definitivt till den skaran. Han var nästan två minuter efter ledaren i sin klass när han stack ut på cyklingen men först in vid växling till löpning och sen kunde han utöka lite och vann därmed Riksmästerskapet (som det heter när man är gubbe) i H45.
Det klart att jag var stolt. Det är jag alltid över honom.
Min pappa är nog väldigt cool i alla fall. Och så har han ju världens snyggaste badmössa på bilden!
UPPSALA, BROBARNEN, FRAMTID
Just nu;
Befinner jag mig: Hos Terra.
Har jag på mig: Terras mjukisbyxor och min backstreet boys-t:shirt. (Nej, jag skäms fortfarande inte över den.)
Gör jag: Skriver det här och kollar på en halvdålig film med ena ögat.
Lyssnar jag på: Ingenting faktiskt, hör och häpna. Funderar dock på att sätta på pollenchock och stjärnfall. Ja, klart du hade rätt, jag fastnade för den till slut.
Mår jag: Helt okej, men jag är en aning uttråkad.
Tänker jag på: Inget speciellt. Den vanliga röran kryddat av en handfull skumma känslor. Det får tolkas hur det vill, och det vet jag att det kommer göras också.
Skulle jag allra helst vilja ha: Någon rolig online på msn. Och något att dricka. Tack.
Igår gick Den där Familjeutflykten av stapeln. Vi åkte till Gamla Uppsala och tittade på gravhögar. Jag tycker om Uppsala fast jag egentligen aldrig har varit där på riktigt. Vi är jämt bara i utkanten. Men någon gång får jag väl se hur det ser ut på riktigt. Om inte annat får jag väl följa med Anna på valborg, det var tydligen ett himla drag. Haha.
I alla fall tog vi en minipromenad och satt i det gassande solskenet och fikade. Jag höll på att brinna upp och när jag föreslog att vi skulle sätta oss i skuggan istället kom mamma med den lysande idén att jag skulle ta av mig jeansen. Det var väl ingen som såg där, menade hon. Jag skrattade ända tills jag förstod att hon faktiskt menade allvar. Herrebudda.
Mina jeans stannade där de skulle och Harald och jag köpte varsitt halsband med våra bokstäver i runskrift. Sedan åkte vi hem och jag fylldes av en märklig känsla att jag kanske just hade upplevt min allra sista påtvingade familjeutflykt någonsin.
Sedan var det raka spåret ut på landet för att träffa dom galna brobarnen. Vi badade och åt och spelade en massa spel. När vi vid tretiden bestämde oss för att sova skulle de andra prompt sova på hallmattan i sovsäckar och så blev det. Jenny, Manda, Becka och Ellie hade tydligen diskuterat och planerat allas framtider och det återstod bara att planera min. Jag tyckte att de skulle fantisera ihop vad jag skulle ha för mig ett halvår fram i tiden, men istället berättade de allt om hur jag kommer leva när jag är 40-50. Jag kommer att gifta mig med en dansk journalist och han gillar att träna. Vi kommer att vandra i skogen och bergen och vi kommer få två barn, en tjej och en kille. Barnen kommer vara blonda och jättejättesöta.
Och det lät ju onekligen ganska trevligt.
Vi tittade på Jamie Oliver och han hade ett gäng tjejer på middag som efter maten överdrivet glatt blåste upp luftmadrasser och vecklade ut sovsäckar.
Ellie: Det är ju inte ens natt!
Jenny: Hur vet du det?
Ellie: Men det är ju ljust!
Jenny: Ellie, det kallas lampor..
Mina cornflakes är så torra utan dej..
tennis, olycka, läsa mellan raderna
Inatt drömde jag nästan den värsta mardrömmen någonsin tror jag. Den var så äckligt verklig.
I korta drag handlade det om att lillisen (Harald) skulle ta livet av sig och jag hade bara 4 dagar på mig att stoppa honom. Han var så himla deppig och uppgiven att jag fick panik. Han som jämt är glad. Jag var riktigt lättad över att vakna.
De vi skulle besöka på vår underbara familjeutflykt var inte hemma när vi hade planerat att hälsa på, så vi fick dessvärre skjuta upp alla planer tills vidare. Men misströsta icke, vi fortsatte i samma positiva nu-ska-vi-minsann-umgås-anda som vi hade igår och packade alla fyra in oss i bilen och åkte och spelade tennis. När vi kom fram till kungsängen så visade det sig att mamma hade glömt nyckeln, så det var bara att fara hem igen. Vi blev inte så himla förvånade om jag ska vara ärlig. Men till slut var vi i alla fall inne på banan och kunde börja spela (i mamma, pappa och Haralds fall) och inta domarstolen och vråla "out!" och "second serve!" (i mitt fall).
Pappa blev nästan lite aggressiv ett tag när han hade världens medvind som svepte ut bollen bara han snuddade den. Då skrattade jag såklart åt hans svordomar. Någon måste ju göra det också.
Sedan hände det inte så mycket mer den här dagen. Den här tisdagen den 18 juli 2006.
Det var en bilolycka uppe vid motorvägen och det känns konstigt att tänka på att liv släcks för alltid, även fast man vet att det händer så mycket olyckor i trafiken, och även fast jag inte känner honom mer än namnet och utseendet så är det sorgligt. Det blir så mycket mer på riktigt när man vet vem det är.
Imorgon ska jag ut på landet och träffa broungarna. Det var satans länge sen man såg dom.
Och tydligen kan Crister läsa mellan raderna precis vad jag tycker om det ena och det andra. Därför gör jag kanske bäst i att inte skriva så mycket mer.
Jag sitter i köket och lyssnar på bomfalleralla (Ja jag vet att jag sa att det inte var min stil, men det verkar faktiskt som att alla låtar på den där skivan verkligen är min stil ändå) när pappa kommer in och skakar på huvudet åt mitt håll.
Pappa: "Vad är det för jobbig musik du har lagt dig till med, Tove?"
Jag: "Vadå jobbig?"
Pappa: "Förut hade du så bra musiksmak, nu är det bara oljud."
Jag: "Men det här är väl bra.. Min smak har väl inte ändrats, det har ju alltid varit winnerbäck och honom lyssnar jag ju fortfarande på nästan hela tiden.."
Pappa: "Ja men förut lyssnade du på bra winnerbäck, nu är det bara 'dina frukostflingor får mig att torka'."
Hahahahaha, joda!
"För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om."
Jo, för jag kan inte sluta.
Kan du lägga av med att spöka i mitt huvud, tack.
blåsigt, simma, utflykt
Shaa!
Jag fick en pik från Emma igår, att hon var besviken för att det står rätt rejält stilla på bloggfronten för min del. Och det är ju sant. Men när det händer så här lite så tar det tre-fyra dagar för att samla ihop till en hel blogg.
Jag vet att jag drömde nån slags mardröm i natt men jag kan inte komma ihåg vad den handlade om. Det var inte en sån där man vaknar och tänker "Åh, vilken tur, det var bara en dröm", utan en sån då obehaget hänger kvar nästan hela dagen som en skavande oro.
Imorse blev jag i alla fall uppjagad vid tiotiden. Lika bra att vänja sig. Jag bokade flyg hem från copenhagen till jul. Det känns lite konstigt att boka resa därifrån när man inte ens är där. Men jag ska ju hem nån gång däremellan också, kanske fler. Det beror på.
Sen skulle vi tydligen planera en familjeutflykt. För det klart att vi ska göra en utflykt på ett par dagar så här på semestern, i alla fall tyckte mamma och pappa det medan Harald entusiastiskt höll med och jag försökte låta instämmande för att göra dem glada.
Harald ville upp till lappland, till ett världsarv som typ är 130 mil härifrån, och det blev lite väl mycket för mig. Jag berättade för dem mycket vänligt men bestämt att det var det absolut sista jag tänkte fördriva mina sista sommarlovsveckor med. Så till slut bestämde vi oss för att åka till uppsala och gå på nåt vikingamuseum. Det var mitt förslag, helt enkelt för att det var det närmaste av alla utflyktsmål vi hade.
Lillisen och mamma skulle spela diskgolf och pappa och jag följde med för att få en promenad. Och ett gott skratt när vinden förde diskarna halvvägs till kina och mamma och harald frustrerat slet sitt hår och skrek "Men varför?!"
Jag fattar bara inte hur man kan hålla på med en sån där sport. Pappa och jag plockade körsbär och kom med små kommentarer sinsemellan om hur otroligt mycket mer givande cykling och löpning är.
När vi kom hem cyklade vi upp till viltvattnet och hade lite simträning. Jag stod på bryggan och skrek tips till lillisen angående högre armbågar och rörligare axlar medans han plaskade på för kung och fosterland. Det tar sig. Han blir bättre och bättre för varje gång, och fiskrädslan börjar sakta ge med sig för hans del också.
För tillfället är det Mamma är säkert nöjd för hela slanten.
Mamma: Men mamma är inte alls nöjd!
Jag: Det är hon visst. Hör du inte, hon sitter ju och syr och är nöjd.
Mamma: Äh, det är hon inte alls!
Jag och Harald: Men hur vet du det!
Mamma: Men man känner ju när man är utesluten ur sin dotters liv.
Jag: Det finns nog väldigt många som bara ser det de vill se. Som struntar i hur man verkligen mår på riktigt, bara det ser bra ut på ytan och fungerar bra i praktiken.
Mamma: Äh, det är ju Fröken Svår som lurar sin mamma.
Jag: Hon är nöjd med att bli lurad, för då slipper hon se sanningen.
Mamma: Nej, stackars mamsen!
Jag: Stackars Fröken Svår!
Det var ju inte så otippat att vi skulle tycka så kanske..
Men vem har egentligen fört vem bakom ljuset?
emma, festen med stort F
Jag kan nu stolt meddela att jag har förändrat min helpuckade dygnsrytm en aning till det bättre. Imorse vaknade jag faktiskt klockan tio. Eller okej, mamma väckte mig med sitt gormande nerifrån undervåningen, men jag gick upp! Yeah!
Sen var det iväg till jobbet och vara sällskap åt pappsen när han jobbade. Allt för att han skulle slippa åka hem innan han skulle skjutsa mig till Emma. På jobbet skrev vi ut några papper jag behöver fylla i - sånt tråkigt som ingen egentligen gillar fast ingen heller slipper.
Kvart över två åkte vi därifrån iväg ut mot vishan.
Och nu sitter jag här. Vi susade ner till bryggan och fiskade, vilket resulterade i en och en halv firre för Emma (en fick hon upp på bryggan och en hoppade av kroken precis ovanför vattenytan) och ingen för mig. Men är man en nybörjare så är man, jag kan ju inte vara bäst på allt!
Göran ringde och frågade Emma vad han skulle handla åt henne och vi sa lite frukt och så..
kom han med;
- två sorters äpplen, 6 gröna och 7 röda
- 7 bananer
- världens största vattenmelon
- en påse bröd
- en påse munkar
- en stor påse lösgodis
- en halvkilospåse chips
- tre liter läsk
Emma; "Ja, du får gärna köpa lite lösgodis.."
Göran; "Okej, hur många kilo?"
Hahaha! Äh, ta en tiokilos potatissäck vafan!
Vi satte i oss en fjärdedels vattenmelon var och visade Göran och Karin bilderna från jobbet. Vissa bilder där är riktigt stekheta.
Sen riggade vi upp min dator som jag naturligtvis hade med mig och nu sitter vi och tittar på film och msn:ar. Emma glor på Orlando Bloom och jag glor på pimpen, så alla är nöjda och glada.
Men snart åker spriten fram, var så säkra.
Fortsättning följer.
löpning, perfekt, winnerbäck
Idag har jag inte gjort mycket alls. Om det inte hade varit för att jag faktiskt pallrade mig ut och sprang spyjobbiga intervaller hade jag fått ruskigt dåligt samvete, men nu var det bara skönt. Emma var ju på msn och skickade filmer på babsen, så det kunde knappast blivit bättre.
När jag sprang så ritade jag en cirkel i gruset och la stenar där i för varje intervall jag hade sprungit, för att jag skulle hålla räkningen. Hjärnan flyger ju iväg så den vågar jag inte lita på. När jag sprang hem igen tänkte jag i mitt stilla sinne att det måste se himla konstigt ut för dom som cyklar förbi där och ser en ring med stenar i. Antingen tror dom att det är ett barn som har lekt mitt på vägen, eller att hålan upplands bro har haft besök av ufon. Det skulle vara något det.
Jag kom nyss på att just nu är allting perfekt. Det är ju så här det ska vara. Underbara liv!
Det är riktigt riktigt ovanligt för att vara mig. Nästan lika osannolikt som två torsdagar i samma vecka.
Ja herrebudda. Vart ska det här leda?
Imorgon ska jag hem till Emma och våldgästa. Det ska bli roligt det! Wiie!
Och jag har fått ännu mer winnerbäck från pimpen. Ibland är han nästan lite för snäll. Med tanke på att jag inte är en bråkdel så snäll tillbaka.
Nu har jag inte tid att skriva mer strunt. Och du har inte tid att läsa heller.
Så hejdå!
Men det har hänt något konstigt med mig.. det är så skumt.. jag känner mig liksom.. lycklig?
"jag skulle vilja slicka hela dig"
Klockan var strax över midnatt och vi kom fram till att det var Josefs tur att berätta något pinsamt eftersom han hade sluppit den gången alla berättade en liten historia på jobbet. Och då visade det sig att de hade kört en lek en gång när de var ute. De skulle klunsa och den som förlorade skulle gå fram till någon av motsatt kön och säga något pinsamt som de andra fick bestämma.
Josef säger: Första gången fick jag gå fram till en tjej och säga "Jag skulle vilja slicka hela dig."
Tove säger: Hahahahaha, okeej och vad sa hon då? Hon sprang väl vettskrämd därifrån kan jag tänka.
Josef säger: Hon sa "nee va gullig du är."
Tove säger: aaw
Josef säger: Va, det var inte gulligt sa jag.
Tove säger: Hahaha, sa du? Varför sa du det?
Josef säger: Men det var det väl inte. Jag blev fan rädd för henne sen.
Hahahahaha! Rädd? Varför då?! Det är det nog ingen som vet. Jag tvivlar starkt på att han själv gör det. Men roligt var det!
gästspel på tippen
Idag var vi tillbaka, åtminstone för ett par timmar. Göran har ju saknat oss så mycket så vi tyckte att det kunde vi väl bjuda på. Och han var ju inte den enda förresten..
I alla fall anlände jag och Emma vid lunch och allt var som vanligt fast ändå helt annorlunda. Det var liksom inte samma go som det var när vi var där. Det måste helt enkelt bero på att vi var mycket snyggare än de nuvarande sommarjobbarna.
Crister blev riktigt smickrad över att vi hade saknat honom så mycket. Och det lät vi honom tro för att han inte skulle bli ledsen.
Den lilla favoritpimpen visade sitt flasktrick och jag gjorde ett halvtaskigt försök att förklara hur man räknar på danska. Jojo.
Sen körde Göran upp oss till viltvattnet och vi rodde och solade och tittade på fiskar.
Jag måste ju erkänna att jag har saknat att jobba. Nog för att det var jobbigt att gå upp så tidigt vareviga morgon men då hade man i alla fall något att göra på dagarna. Och världens bästa sällskap!
Snart ska jag fara iväg till mormor och morfar och agera duktigt barnbarn. Det behövs egentligen inte ageras, gillar dom så mycket att det bara är roligt.
Ju äldre jag blir märker jag att jag uppskattar dem mer. Det är som att jag inte längre tar allt för givet. Är det då man är på väg att bli vuxen?
Bild 1 - Den omtalade båten, som fortfarande skulle må bra av en rengöring. Emma fick ösa ut gulbrunt vatten ur den idag, där det även flöt omkring döda insekter som en liten sista finish.
Hon fick panik och jag skrattade som vanligt.
Bild 2 - Mitt ute på sjön, jag har kroppen i en sjukt konstig vinkel, och vad är det för Carolavind i mitt hår? Och är det verkligen sådär långt? Så där långt ser det inte ut i spegeln..
Bild 3 - Den är en aning gammal men ett klassiskt exempel på den sanna vänskap som råder mellan Josef och Crister. Crister ansåg att Josefs tröja behövde tvättas och slängde då i den i vattnet som luktar lite skumt dyigt. Jaa, den som ändå hade en sån kompis..
Det var som om jag plötsligt förstod vad jag saknat.
hata, ont, simma
Jag hatar att åka till tandläkaren. Hatar. Och speciellt när allt höll på att ordna sig men helt plötsligt vänder. Jag trodde att jag var mogen nog att ta ett beslut angående mitt liv, men det var jag tydligen inte. Jag hatar att inte vara arton. Jag hatar att allting bestäms av några som inte ens vet vad saker och ting innebär för mig. Tandställningen ska sitta kvar i Danmark också, och HELVETE vad trött jag är på det här.
Det är inte värt det.
Ni har makten över mig i ett och ett halvt år till. Och ni ser fan till att utnyttja det till max.
Det gör ont, ja. Som om tänderna långsamt rycks ut med rötterna. Så nu blir det keso och soppa i tio dagar.
Pappa och jag åkte upp till viltvattnet och simmade. Han hade gjort två bojar av gamla dunkar, fast snöret var en aning för kort, så de flöt hela tiden bort. Haha, pappa blev irriterad och jag skrattade.
Jag får inte lika mycket panik av att simma i sjö nu. Det är bra det, man kan ju inte simma omkring mitt på tävling och få kallsupar av ren panik i tron om att det ska komma en gädda och stirra en stint i ögonen. För det är precis det jag är rädd för. Men inte längre, träning ger färdighet, fiskrädsla no more!
I helgen ska jag hem till Emma. Hon är ensam hemma och då blir det rulla hatt som aldrig förr!
Jag hoppas att vädret tillåter att vi fiskar med hennes superdeg. Men vad som än händer blir det helt säkert roligt. Det blir det ju alltid med henne.
Och apropå absolut ingenting, är det någon som vet hur snabbt en säl kan simma?
Alla förslag mottages tacksamt.
Over and Out.
VM-GULD
ITALIEN VANN VM-GULD! JIPPIIEE!
Dagen till ära hade jag på mig min gamla Del Piero tröja som jag köpte på teneriffa för typ tre år sen. Liten var den men allt går om man vill.
Jag blev deperimerad när det blev straff, glad när Italien kvitterade, förvirrad när Josef hejade på Italien i ena sekunden och Frankrike i nästa, stressad när Frankrike hade många bra chanser i andra halvlek, lättad när det blev förlängning, galet nervös när det blev straffar och överlycklig när Italien vann.
Snacka om att gå igenom hela känsloregistret på ett par timmar.
Imorse vaknade jag med ont i halsen och sov ett par timmar till. När jag vaknade för andra gången kom jag på att jag hade tandläkartid tjugo över åtta. Klockan var då tolv och det innebar att jag hade lyckats glömma att åka dit för tredje gången.
Jag kan inte rå för det, hjärnan slänger ut alla tankar om tandregleringenkronan eftersom de hotar att göra mig totalt sinnesjuk av frustration. Det har gått snart två år och det var ju inte så här det var meningen att det skulle bli!
Eftersom jag inte vågade träna idag så följde jag med mamma och Harald på diskgolf, vilket var ett stort misstag. Det tog nästan tre timmar att gå alla 18 hål och jag blev till slut så rastlös att jag var tvungen att springa ifrån dem.
Jag fattar inte hur man kan ha tålamod att hålla på med något sånt där, det beror så himla mycket på vinden och om man har en bra dag, och man blir inte ens trött, så där underbart trött så att allt snurrar runt.
Vad är meningen då liksom?
Nu ska jag äta en kanelbulle. Jag är så nerdrans duktig att jag bakade igår. Eller kanske är jag bara bullberoende. Det låter vi vara osagt.
"Två snyggingar som oss.. det är bra skumt asså!"
"Ja asså jag ska få honom."
Tänk om man var lika självsäker som Anna när det gäller kärlek. Vad lätt allt skulle vara då.
intervaller, ösregn och tysklandbrons
Det är äckligt varmt nu. Det var nån satans fågel som väckte mig från mina förvirrade drömmar klockan fyra i morse och eftersom jag då var tvungen att stänga fönstret blev det istället för varmt för att kunna sova. Så antingen blir det oljud och en aning svalka, eller en aning tystare och bastuhetta. Välj själv mellan dessa inbjudande alternativ. Jo tack.
Och klockan tolv, när-det-är-som-absolut-varmast-klockan tolv, så flög det i mig att jag skulle springa. Jag har inte sprungit mitt på dagen på hur länge som helst, och speciellt inte i denna hetta. Men det tar ju bättre om man får lida, eller kämpa, i hettan, eller hur var det?
I alla fall letade jag upp lite skugga och sprang intervaller. Jag fick halvt värmeslag och knäna är döda men resten av kroppen lever desto mer. När jag kom hem spolade jag vatten över hela huvudet och la mig på gräsmattan och allt bara snurrade runt runt. Och det är ju det jag springer för, den där kicken, när allt bara går av sig själv. När tankarna lämnar kroppen och flyger iväg och problem ligger kvar, dumpade och utspridda längs med vägen.
Jag stannade ju hemma för att springa, istället för att följa med pappa på tävlingen, och på eftermiddagen kom äntligen det efterlängtade ösregnet. Jag fattar inte varför jag älskar regn så mycket, men det är som att bli barn på nytt. Eller kanske är jag barn fortfarande. När det regnar är jag i alla fall det och när hällregnet började så är det som att allt vaknar till liv från att ha legat i dvala i sommarhettan.
Samtidigt som pappa muttrandes och tänkandes mycket fula tankar stack ut på löpningen på så stormade jag nerför trappan och ut genom ytterdörren.
Det var som att stå rakt under en dusch och mina kläder var genomblöta på ett par sekunder. I säkert tio minuter, tills vattnet rann längs med ansiktet och ner för halsen stod jag på altanen. Sen var jag bara tvungen att lägga mig i gräset och göra det hela ännu lite värre. Om det mot förmodan var någon som såg mig skulle de ha trott att jag helt tappat vettet. Det kanske jag har också.
Men det var ju så härligt, så friskt, så somrigt. Vad spelar det då för roll att bli lite blöt?
Pappa kom hem och hade vunnit och så skulle vi laga mat och Harald blev satt på att hacka lök. Och han kan som vanligt inte göra det som en normal människa. Men tur är väl det, vad tråkigt allt hade blivit annars.
Och så hejade jag på Portugal men vad hjälpte det. Synd med självmål, men Tyskland tog till vara på sina chanser även fast jag håller fast vid att de spelar tråkigt. Men hur snyggt var inte målet av Nuno Gomes?
Och imorgon är det FINAL!
Nu ska jag sova och jag har bestämt mig för att drömma om något riktigt bra.
Hettan stör mig lite i drömmandet men i natt ska det banne mig funka.
Vi ses när vi ses. För det är ju så det ska vara?
som vanligt fast med en gnutta regn
Min winnerbäckfria period höll i typ.. en halvtimme.
Jag har alltid haft dålig självdiciplin.
Men jag skyller på att jag måste vara i form till nyköping den 2 augusti.
I brist på annat liksom.
Igår kväll spelade mamma, harald och jag flaggspelet som vi kallar det. Det är hela världens flaggor i kort, och så lägger man upp flaggorna och ska gissa länderna. Alltför sent insåg Harald och jag att mamma hade tänkt gå igenom hela högen, vilket betyder typ 200 flaggor. Det tog flera timmar och jag höll på att få ett nervöst sammanbrott. Fast som tur var hade jag datorn bredvid mig och kunde föra normala konversationer med normala människor så att jag inte bröt ihop totalt.
Och när vi äntligen, typ halv tolv, var klara så säger mamma helt seriöst; "Men hörrni, nu kör vi alla snabbt en gång till, då lovar jag att vi lär oss en gång för alla."
Jag och Harald var mållösa. Ibland finns det bara en sak att göra, nämligen att skratta åt eländet. Så det gjorde vi.
Idag har jag varit uppe vid sjön som vanligt. Sommarjobbarna kom upp och festade med pizza eftersom det var deras sista dag. Vi fick påhälsning av en stor orange fjäril som skrämde livet ur Emma. Jag kan inte förstå hur man kan vara så rädd för insekter om hon är! Jisses alltså, hon blir ju helt panikslagen av en fjäril! Jag hejar på min coola inställning till småkryp, den har ju resulterat i att jag aldrig har blivit biten eller stucken av getingar, bin, humlor eller bromsar.
Fast myggbett har jag mer än gott om. Jag har hört att flugor dras till smuts och myggor till skönhet. Den teorin tror jag stenhårt på.
När jag skulle cykla hem så kom det ett sånt där underbart sommarregn som sveper bort allt damm och lämnar kvar en doft av.. sommar helt enkelt.
Jag har alltid älskat regn, men det beror nog mest på att jag älskar vatten i alla dess former. Speciellt att bada, det slår ju allt!
Imorgon ska jag springa på morgonen och sen åka med pappa på tävling. Årets första triathlontävling, förutom Nice då.
Det blir nog roligt. Synd bara att sprinten gick så tidigt, annars hade jag kunnat inviga mig själv i denna säsong.
När vi just hade ätit middag ringde mamma från jobbet och undrade om hon skulle komma hem eller åka till nån kompis. Vi brydde oss inte, vilket jag vänligt förmedlade till henne. Jag var apropå inget så mätt att jag trodde att jag skulle spricka, det gjorde liksom ont i hela kroppen bara av att stå där och prata. Men hon fortsatte att mala på; "Men ska vi göra något roligt ikväll?", "Om ni vill att jag ska komma hem så kommer jag ju hem." och "Vad säger pappa?"
Till slut blev jag så frustrerad att jag slängde över luren till pappa och la mig på golvet.
Efter pappa hade lagt på;
Jag; "Men man får ju krupp.. varför håller hon på sådär? Varför inte bara inse att vi inte är en sån familj som liksom gör saker tillsammans?"
Pappa; "Jo, men det är vi väl lite grann..?"
Harald; "Ja, rent teoretiskt kanske."
Pappa; "Men vadå.. jag tycker att vi har ganska kul.."
Haha, jo, det kan man ju inte förneka.
ta-itu-med-livet-torsdag
Jag hoppades att Ricardo skulle rädda, och nära var han.
På söndag är det Italien - Frankrike.
Idag vaknade jag med värsta lusten att göra något. Halleluja, vilken uppenbarelse!
Så nu är frågan; göra något nyttigt, i stil med att städa, eller göra något roligt, i stil med att.. rocka rockring!
Innerst inne har jag länge vetat det, men jag har förträngt det in i det sista. Det brukar ju bli så med beroenden. Men nu slår det mig från alla håll. Jag måste sluta.. eller jag menar dra ner på mitt winnerbäcklyssnande.
Och det gör det ju inte direkt lättare av att jag har ett antal rykande färska låtar på datorn. Men är det för lätt så är det ju ingen sport.
Jag (bestämd och målmedveten) ; "Nej nu ska jag faktiskt ta och inte lyssna på winnerbäck på ett tag."
Harald (en smula chockad) ; "Ojdå!?"
Så hejdå ett tag, manus, vänta, i dina ögon och alla ni andra.
Jag kommer sakna er.
Och så gav hon sig sprudlande glad ut i stora vida världen för att leva livet. (Stack fötterna i ett par alldeles för stora träskor, sa åt sin slashas till bror att plocka undan i köket och gick ut för att hänga tvätten, reds anm.)
Snipp snapp snut, så var sagan om det tråkiga sommarlovet slut.
Joda!
Jag tog mig i alla fall upp till viltvattnet idag igen, inte springandes dock, som igår.
Väl där uppe somnade jag på bryggan och väcktes av Göran och hans gäng, som jag tillhörde fram till förra veckan. De hade solstreck på benen och målarfärg överallt och var pigga och glada och snuskiga som vanligt.
När de åkte hem skulle Josef och Crister såklart slänga in min cykel i skogen medan Jenny snällt försökte hindra dem med ett "Men var inte så elaka nu."
Haha, de skulle inte sluta vara elaka om det så kom två torsdagar i samma vecka!
Men om två dagar slutar de och kanske ska jag leja någon att ge dem en liknande överraskning i stil med att köra in pimpbilen i skogen. Eller kanske begrava den under allt skräp uppe på självaste tippen.
Harald undrar fortfarande om det går att ladda ner den finska låten så att man kan ha den på mp3'n. Är det någon vänlig själ som har lust att förklara alternativt skicka den till en icke-nedladdande och totalt-dataokunnig stackare är det bara att höra av sig. Eller adda mig på msn. Det är välkommet!
Tova säger; "Vilken jobbig ramsa du länkade. Man hör ju inte vad hon sjunger."
Tove säger; "Hahaha jag veet! Den är underbar!"
Tova säger; "Neeej. Jag störde mig på den. Och den tog ju aldrig slut!"
Tove säger; "Hahahahaha. Den går om och om igen. Pappa blev helt galen; 'men stäng av den där finska kärringen!'
Tova säger; "Usch. Förstår det."
Tove säger; "Och varför står hon och viftar med en purjolök?"
Tova säger; "Haha. Det tog ett tag för mig att förstå att det var det. Jag trodde att det var en dammvippa."
Tove säger; "Hahahahaha! En dammvippa! Och hon har ju en matkasse i andra handen, är det meningen att man ska sjunga den där sången när man handlar eller?"
Tova säger; "Ja, det kan vi ju börja göra."
Tove säger; "Ja, inne på mataffären."
Tova säger; "När man packar ner maten i kassarna ska man börja sjunga den."
Tove säger; "Ja absolut!"
Tova säger; "Man måste sjunga den högt och aggresivt, och kasta ner maten i kassarna."
Tove säger; "Hahaha! Fast inte så att all mat mosas!"
Tova säger; "Jo. Det ska mosas."
Lite jobbigt är det att vi heter så lika. Det blir en hel del missförstånd på träningen. Men det spelar ingen roll, inte när man är så underbar som hon är.
viva la italia!
Vilken seger att de kaxiga tyskarna med den osportsliga publiken slogs ut igår! Och det kunde inte ha gjorts på ett bättre sätt. Italienarna spelade ju så himla mycket roligare fotboll och hade flest farliga chanser, så det kändes helt rättvist när Grosso satte 1-0 till Italien. Och vilken lättnad att matchen avgjordes i spel och inte som tysklands match mot argentina, på straffar.
Det var ju pricken över i att Del Piero, pappas och min absoluta favorit av ingen anledning, fick sätta tvåan. Jag tycker att de är värda en finalplats och nu väntar man bara på motståndarna, Portugal eller Frankrike. Jag tippar på Frankrike, fast hoppas på Portugal.
Har ju alltid gjort det.
I alla fall spelas matchen i svt 1 klockan 21.00.
Det här är Tove efternamn,
för sin egen blogg
i Upplands Bro. (Även kallat landet ingenstans.)
Det har gått ungefär 20 minuter av matchen när mamma kommer in i vardagsrummet där pappa och jag sitter och råhejar på Italien.
Italien är klädda i blått och Tyskland i vitt.
Mamma; "Vilka är Portugal?"
Hahahahahahaha! Snacka om att ha hjärnan på utflykt på någon annan planet.
tick, tack, trist, tråkigt
Kanske är det värt det, kanske inte. Det beror liksom på vart det leder.
Och kanske blir det eskilstuna ändå. Sprint.
Tick tack tick tack. Usch vad tråkigt det är att vara ledig när alla ens kompisar jobbar. Vad är klockan? Bara 11.50. Många långa timmar tills det är fotboll. Och efter det får man ju sova.
Tick tack tick tack. Nu har det väl gått en halvtimme. Minst! Nehej, 12.04. Och varför vill jag egentligen att det ska bli kväll? För att det ska bli onsdag? För att det är en dag närmare tills skolan börjar igen? För att det är en dag närmare tills jag dör?
Tick tack tick tack. Nu vet jag! Klockan måste vara trasig, så enkelt är det. Någon måste ha råkat sätta tuggummi under minutvisaren. Så måste det vara!
Och klockan på spisen visar.. 12.06. Det är nästan så att jag önskar att jag inte kunde klockan.. som Crister. Haha.
Tick tack tick tack. Alla gör något utom jag. Jag är den enda i hela världen som går och har så här tråkigt på lovet. Det var ju inte så här det var meningen att det skulle bli!
12.12. Woho, nu får man ju önska något! Hej och välkommen till dagisvärlden. Tack.
Allvarligt. Jag är i mina bästa år. Varför slänger jag bort dem?
12.21. Något. Vad som helst. Jag begär inte mycket, men något.
Du är patetisk Tove. Tragisk. Tragisk!
Jag vet! Jag vet jag vet jag vet jag vet!
"Och här sitter ni och väntar på att livet ska rulla igång igen."
Det har gått ganska precis ett år och jag väntar fortfarande.
Men allt är bara ett enda jävla missförstånd.
Horoskop
9 Juni - 12 Juli
Skorpionen
Du är lite trött. Vill du få ut mesta möjliga av dessa sommarveckor måste du ta hänsyn till det och unna dig ett par extra sovtimmar. Nyttig mat med extra grönt kan också ge dig energi. I övrigt händer det inte så mycket, förutom att du ofta blir indragen i andras konflikter.
kärlek/sex - +++
kul/nöjen - ++
tur/pengar - +++
Jag brukar inte tro på horoskop, jag brukar inte ens läsa dem, men det här var bara så tragiskt att det nästan blir komiskt.
Vad fan är det här? För ett par timmar sen skrev jag att jag hade tråkigt, och här kommer, som ett brev på posten, ett råd att sova och äta grönsaker?!
Men oj, Tove, äta grönsaker och sova..ta det lugnt, ska vi inte tona ner på öset lite, man behöver ju inte leva så vilt bara för att det är lov..?
Stjärnornas ironi eller vad det nu är, roligt är det inte!
Du är lite trött? Hell no, tvärtom! Vila kan man göra i graven.
Och vad menas med att inget händer, förutom att jag ska bli inblandad i andras bråk? Vilken vinstlott!
Någon som vill tillbringa denna underbara månad med mig, räck upp en hand.
Inga händer i luften? Nej, trodde inte det heller.
Lyckligtvis är det bara drygt en vecka kvar.
Sen kommer det väl nya råd om att börja sticka eller dansa folkdans.
Fortsättning följer..
ledig, tråkigt, hetta
Är du inte glad Tove? Är det inte skönt?
Nej. Det här är urtråkigt.
Jag har aldrig haft lätt att ställa om rutiner, och det har inte direkt blivit bättre sen senast. Vaknade klockan sju imorse och kunde inte somna om. Det var som om något saknades.
Jag vet att jag är knäpp. Det är fortfarande inget nytt.
Det har varit så extremhett idag att jag inte kunde göra annat än att cykla upp till sjön och ligga där och bara vara. Det är så jäkla varmt!
Jag orkar inte ens tänka på att springa. I så fall skulle det vara mitt i natten så att man inte förgås av värmeslag efter första metern. Men nu när jag är ledig så skulle jag ju kunna göra det. Inget ont som inte för något gott med sig, och hej tjolahopp vad positiv jag är!
När jag låg där uppe i min ensamhet och smälte bort kom Göran och lillis upp och rökte och lillis var så smutsig i ansiktet att jag först inte såg att det var han. Haha. När de gick sa jag åt Göran att han skulle ta med sig något att dricka om han kom upp någon mer gång, och gissa vilka som kom farandes på eftermiddagen inpackade i Görans lilla fiat!? Just det, mina superfavvon, sommarjobbarna, alias Dom Snuskiga!
Josef, alias pimpen, borstade bryggan och skvätte ner oss tjejer som rodde och skrek "aaaaaah neeeej" så där supertjejigt som töntiga tjejer gör i filmer. Och Crister slängde i Josefs tröja i vattnet och gjorde enligt honom Josef en tjänst eftersom den ändå behövde tvättas. Ganska som vanligt alltså.
Imorgon kommer Harald hem. Kanske blir det lite roligare med sommarlov då.
Annars får man gärna ringa om man vill hitta på något och dra upp mig ur tråkträsket. Vem som helst, när som helst. Eller okej, inte riktigt. Så desperat är jag inte. Än.
Men jag hatar att bara vara! Jag blir rastlös av att inte ha någonting att göra. Sommaren är fylld av varma dagar och ljusa nätter. De mår inte bra av att bara slösas så som jag gör.
Livet är till för att levas, eller hur var det du sa?
http://dojo.fi/~rancid/loituma__.swf
Den tar aldrig slut och pappa drevs till vansinne. Då älskade jag den lite till.
Den förtjänar att spridas just för att man inte fattar vad som är meningen.
Det klart att jag vill fly. Till en yngre värld där månen alltid lyser ny.
Men den verkar inte gå att lyssna sönder. Det finns så mycket i den.
manus
Jag sitter i köket och lyssnar på manus för tiotusende gången och pappa skakar på huvudet och ler lite åt mig när han kommer in.
Pappa; "Inte den här igen.."
Jag; "Men hör du inte hur fin den är? Den här låten ska spelas på mitt bröllop asså. Eller begravning om ingen vill gifta sig med mig."
Pappa; "Men om din man inte vill det då, tänk om han vill spela till exempel lordi?"
Jag; "Neej.. man kan ju inte gifta sig med någon som inte gillar winnerbäck!"
Pappa; "Hahaha! Då får du det inte lätt!"
111, kommentera mera!
Ojojoj, vilken master man är! Jag har idag haft denna blogg i 111 dagar!
Och alla som läser är från och med nu skyldiga att kommentera! Det spelar ingen roll om man tycker att det jag skriver är asdåligt, i så fall får man skriva det. "Du suger, punkt slut." Fast då kanske man hade slutat läsa för länge sen.
Manus
Hela dagen om och om igen.
Men det är nog så det ska vara.
winnerbäck + tove + lite allmän förvirring = beroende
Så var det med det.