FAVVOTRÄNINGSBUDDY PERS
Nu har jag sagt hejdå till den första. Det blir ännu mer på riktigt när man börjar ta farväl av alla som har varit en del av mig hittills.
Det kändes skumt och knäppt att träna den allra sista träningen med Pers. Allt var så vanligt men ändå totalt annorlunda än vad det någonsin har varit. Hela dagen idag gick jag och hade ångest för träningen, jag vet inte vad det var men varenda fiber i hela kroppen skrek "NEEEEEEJ JAG VILL INTE!!", så fort tanken bara snuddade vid träning. Och trots att jag då inte hade en tanke på att det var sista träningen med Pers så var det något i mig som sa att jag helt enkelt inte kan skolka från fler träningar nu. Så jag cyklade dit och mötte Pers vid tennisbanorna kvart i sex så som jag har mött henne så många gånger tidigare.
Väl på Gröna Dalen värmde vi upp och sen fick jag med mig Pers på intervaller. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till, och det gör nog inte hon heller. Vi skulle springa 6 x 150 i 85% fart, men eftersom Pers fick ont i halsen så sprang hon bara 4 och satt sen och hejade på mig ifrån höjdhoppsmattan. Jag sprang 9 stycken och kortade ner vilan till häften. Günter sa att jag såg stark ut. Han är snäll han. Jag kände mig inte speciellt stark, utan mer oförmögen att känna tröttheten och mjölksyran som sakta trappades upp. Jag bara sprang på utan att känna eller tänka någonting och det var som en drog, jag ville bara springa fler och fler. Men efter 9 stycken fick Pers tvinga mig av banan för att kasta lite medicinboll med henne. Vi upptäckte nåt skumt metallföremål i gräset som liksom klirrade till varje gång jag kastade bollen på den fläcken, men vi kom aldrig på vad det var. Pers trodde att det kanske var en gömd skatt någon hade grävt ner. Ja, man kan ju inte klandra henne för att inte ha fantasi i alla fall!
Efter lite styrka och stretch cyklade vi hem och bytte cyklar som vi också har gjort många gånger förut. Pers ser verkligen proffsig ut på pappas vinterracer och jag trampar glatt på med hennes ljusblå treväxlade crescent som inte riktigt går lika fort.
Det kändes inte bra att säga hejdå, inte någonstans. Det känns förjävligt att vi inte kommer att ses flera gånger i veckan, att vi inte kommer springa i skogen och emellanåt plocka svamp eller blåbär, att vi inte kommer kasta medicinboll med ett skepp kommer lastat, att jag inte kommer ringa henne lika ofta och få höra hennes glada "tjohoo" när hon svarar och "au revoir" när vi lägger på. Allt det där känns förjävligt och varje gång jag tänker på det är det en liten del av mig som vill stanna här.
Det jag kommer att sakna och det jag aldrig glömmer:
- När jag började på friidrotten och inte förstod varför tränarna kallade henne Linnea medan alla andra sa Persil.
- Helgen i dalarna då vi metade, hejade på lordi, shoppade i mora och fullkomligt pratade sönder nationella provet i matte B.
- Alla gånger jag kom hem till dem och satt på min vanliga plats i deras soffa och hennes mamma sa; "Men är du här nu igen?"
- Att jag ständigt tjatade om celldelning och DNA inför min IG-prövning i biologi A, att hon tålmodigt förklarade och att jag fick mvg.
- Slottsstafetten när vi stod och hoppade nervöst vid mördarbackens början och sen ägde alla andra.
- När vi åkte skidor i vintras och Pers ramlade ner i en bunker varpå det kom en man som undrade om hon ville ha hjälp medans hon kravlade runt i snön och mumlade "Nej, det går bra." Jag stod och trackade henne och sa att det såg det inte alls ut att göra.
- De gånger hon lyckas bli helblå; jacka, tröja, skor, cykel och väska, och tyckte att det var hur pinsamt som helst.
- Träningarna på bosön när jag somnade i bilen en gång och hon aldrig slutade mobba mig.
- Alla gånger hon skjutsade mig på den ovan nämnda cykeln och det alltid var en fråga om vi skulle klara oss uppför backen eller inte.
- Äppelkriget på hennes gata som ett gäng åttaåringar drog in oss i.
- Att hon jämt åt russin efter träningarna då vi var någon annanstans än i bålsta och jag alltid var så hungrig att jag åt fast jag inte ens gillar det.
- Varje gång min mamma var sen att hämta oss vid futurum och vi tävlade i alla möjliga hopp för att hålla oss varma medan tränarna muttrade att vi för eller senare skulle skada oss om vi inte slutade med de där galenskaperna.
- Alla hennes skumma förkortningar och uttryck som kommer ingen riktigt vet var de kommer ifrån och som gör henne till den hon är.
Tack för att du har förgyllt mina träningar med din knäpphet och fått mig att förstå att det viktigaste är att man har roligt.
Jag kommer att sakna dig så jävla mycket.
Kommentarer
Postat av: Pers
Ojojoj! Jag blir rörd!
Och vilka bilder.. (Top Model, ring mig!)Aldirg sett något vackrare. Lyckas alltid med poserna. Jag menar titta bara på dammsugarbilden, skidbilden, stövelbilden! Mums! :P
Kraam banan, Pers
Trackback