uppsala!
Jag körde Rebecka och Anna till bro och lyckades naturligtvis köra fel i natten, så dom missade precis tåget och fick sitta livrädda för alla brobarn på stationen i en halvtimme och kom hem typ hundra år senare än om de bara hade tagit tåget från uppsala. Sorry för det! Men tanken var god!
Sammanfattningsvis är det trevligt att gå i kyrkan fastäm man inte är kristen. Det är ett rätt nice ställe med jättesnälla och härliga människor, bra tankar, en bra inställning och sist men inte minst; god mat! Haha! När dom andra ber så är det skönt att bara sluta sina ögon och tänka på något fint. Man blir lugn och avslappnad i hela kroppen, och det är något jag upplever allt för sällan!
Anna är ju som en liten ängel som kommit sänd till mig för att jag behöver henne så mycket. Hon är lugn och trygg och fladdrar aldrig iväg. Hon har allt det jag strävar efter och det är en sån lättnad varje gång jag ser på henne och tänker att hon klarar det ju, hon gillar livet och tar tillvara på det, alltså funkar det, alltså kan jag också klara det.
Och Rebecka är precis likadan. Man blir glad av att vara med dem och de sprider godhet bara genom att vara där. Det är inte illa pinkat!
Over and out.
årets vara-duktig-dag.
Sen vi flyttade in har vi inte lyft ett finger för att göra nåt åt det faktum att huset framifrån sett såg ut att vara ett obebott ruckel. Gräsmattan hade inte blivit klippt på år och dag, det svämmade över av maskrosor och rabatten som en gång i tiden varit prydlig och proper med en ram av små stenar var översållad av bruna och vissna gamla blad och grenar.
Men nu skulle det alltså bli ändring, på med arbetshandskar (i pappas fall och vintervantar i mitt) och sätt igång!
Efter ett par sköna timmars arbete hade vi lyckats med att klippa gräset, putsa till kanterna med en liten häcksax, ta bort typ alla maskrosor med en skruvmejsel som hjälp, bända upp alla små stenar och åter föra upp dem i dagens ljus runt rabatten, rensa rabatten från visset samt att sätta upp siffrorna för vårt husnummer på väggen.
Det visade sig att under allt skit i rabatten växte det fram söta små blå blommor samt väldigt mycket tulpaner! Jag har även för första gången i hela mitt 18-åriga liv klippt gräs! Wo-ho! Och det var ingen åkgräsklippare, ingen sån där elektrisk som typ går själv, utan en liten 1800-talsinspirerad handdragen som har typ vassa blad som själv snurrar runt när man går framåt. Jag är väldigt stolt faktiskt. Och för att fortsätta på den inslagna vägen for vi en sväng till enköping och köpte kaninmat och beställde marktegel till vår kommande uteplats.
Resultatet av vår dag;
1. Man behöver inte längre gömma sig av skam när man slinker in vid vår lilla tomt, vilket alltid är en fördel.
2. Man kan säga till folk som kommer och hälsar på; "Vi bor på nummer 30, det står siffror på huset."
3. Vi behöver typ inte mata kaninen på tre veckor eftersom den numera badar i uppgrävda maskrosblad.
4. Vi fick mortion och frisk luft och en trevlig dag av samvaro far och dotter emellan.
Over and out.
Det förlorade barnet återvänder hem
Men det är som att det är något som fattas. Alla färger lyser inte lika skarpt som vanligt. För inte med sig lika mycket lycka. Det går inte att sätta fingret på vad det är. Men det är inte längre som förut. Det är det jag tänker, när det återigen ser ut att ha kastats en dimma över hela tillvaron. Det är inte längre som förut.
När tårarna blev för många och oförståelsen för stor tog jag till bilnycklarna och flydde. Jag älskar att köra. Att låta tankarna vandra iväg, att slå ner i ratten och skrika av frustration, att få tillgång till känslorna jag trodde jag hade spärrat in, att få lov att vara ledsen, att bearbeta den största sorgen av alla, sakta men säkert, lite i taget.
Och när jag inte visste vart jag skulle lät jag hjärtat bestämma, sköt undan förnuftet och för första gången sen Flytten blinkade jag vänster in på vår lilla grusväg. Som inte är vår längre. Tårarna rann när jag körde genom allén och zickzackade vant mellan groparna. Som inte hör till mina fötter längre. Körde ut till grinden som jag inte längre har nyckel till. Och jag stannade motorn och det blev sådär tyst. Så tyst som det bara är där. Och jag öppnade dörren och plötsligt kände jag solskenet. Så starkt och vackert. Såg alla klara färger som plötsligt lyste. Hörde alla ljud så tydligt. Och jag lutade mig mot bilen och tittade ut mot hästhagen, mot fälten och skogen, som jag blickat ut över under hela min uppväxt, där jag lekt och skrapat upp knäna, där jag byggt kojor och klättrat i träd, där jag lämnat mitt liv för att det inte passar in någon annanstans. Och när jag sakta snurrade runt och allt jag såg var så hjärtskärande välbekant, det som är jag, utan minsta skymt av gatlyktor och asfalt så långt ögat når, så löstes den hårda knuten upp och luften gick plötsligt ner i lungorna igen. Vinden torkade sakta tårarna och ögonen återfick sin lysande blå färg. Jag såg mig själv i spegeln och kände knappt igen vad jag såg. Jag har gått omkring och undrat vad som är felet i över ett halvår nu. Utan att förstå. Att jag bara behövde komma hem.
dagens undersökning..
"Enligt en undersökning av Nike, så är 25% av dem som idrottar rädda för att svettas."
Haha! Hur i hela friden hade man tänkt sig att idrotta då? Vafan liksom!? Kanske en idé att satsa på någon annan hobby?
-
Hur fan kan man mörda ett barn? Även fast jag inte känner henne eller hennes familj så skär det inombords av tanken på att en flicka har blivit dödad. Det kunde ha varit någon jag känner. Det kunde varit jag.
Brutalt bortryckt från världen och alla som tyckte om henne, som behövde henne. Hur fan kan man ha mage att avgöra så många människors framtid, att förpassa dom till helvetet, till en verklighet av smärta och saknad varenda dag?! Man måste verkligen vara allvarligt störd om man ger sig på oskyldiga små barn. Jag fattar inte! Skönt att den jäveln är gripen och hoppas att han får skaka galler resten av sitt patetiska liv!
ekonomiskt räddad
Och för att göra det hela ytterligare en smula värre så visade det sig att jag vid min livs första deklaration får restskatt, vilket betyder att jag måste betala in ytterligare skatt! Vad är det här för ett jävla land undrar man!? Efter ett års slit och släp ska jag tydligen betala in 220 spänn mer!? Jävla blodsugare är vad de är.
Men så kom pappa på att aktieutdelningen kommer snart. Och att den tydligen är extra stor i år än vad den brukar vara. Och vi räknade ut att tack vare de aktier som morfar gett mig kommer jag om ungefär en månad att bli 9500 kronor rikare. Utan att lyfta ett finger. Jag blev så lättad att jag nästan började gråta. Tänk att få 9500 spänn, bara sådär, som ett svar på mina böner. Det får man om man hade en morfar som min. Han fortsätter hjälpa mig genom livet även fast han inte finns här längre.
allt och ingenting
Allt jag kan göra är att dränka mina sorger i endorfiner. Jag springer. Och springer. Och springer. Det får allt att kännas bättre och jag tror att jag kan ta mig upp igen, dit där man orkar mer och känner sig stark och hård och oslagbar och har gjort sig av med allt äckel.
Det är underbart att äntligen fatta fysiken och jag tillochmed får förklara när läraren inte fattar, och han säger strålande förklaring, att jag inte tänkte på det. Bra tove. Bra bra bra tove.
Jag har lärt mig att ge upp folk som inte har plats för mig i deras liv. Det är ingen ide att vara ledsen, att hänga efter, att vilja hålla kontakten, att vilja finnas kvar. Det är kört. Bara ge upp. Bryt ihop och gå vidare.
Kanske måste jag leva det här livet pretty ensam. Jag vet att jag inte är lätt att ha och göra med. När det väl kommer till kritan är jag helt totalt jävla ensam, och jag klandrar ingen eftersom jag vet att det är mitt eget fel. Jag har ingen klippa, ingen att lita på till 100%, ingen att vända mig till i panik, att söka tröst hos. Ingen-ingen-ingen. Det låter kanske som om jag ömkar mig, men jag tror inte att jag gör det längre. Jag har vant mig vid tanken. I grund och botten har jag bara mig själv och jag får helt enkelt se till att klara det också.
Det var önskat ytterligare ett oseriöst inlägg och här fick ni nu igen röntga min hjärna, se vad som finns utan censur och förfining. Det är inte mycket vackert som snurrar runt där inne. Men det har jag aldrig påstått heller.
en dag som denna.
Och om det ändå bara vore så väl att man kunde åka hem nu och träna. Men nej, jag ska åka direkt efter skolan till stan för att se på ellies dansföreställning, så det är bara att slå ihjäl ett par timmar till. Alltså hinner jag inte träna idag, och kommer troligtvis att missa top model.
Det kallar jag en skitdag som heter duga.
känner mig rastlös som folk med tuffa scheman.
Det händer inte så mycket mer än att jag just har kommit hem från träningen och sitter och knarkar HIM - join me in death, som vanligt. Det känns lättare och lättare på träningen och jag känner mig starkare och samtidigt är jag rädd att sjunka ner i det där igen, när allt som betydde något var träning och hur bra jag var, hur jag förbättrade mig, vilka tider jag hade, hur mycket jag orkade pressa mig själv. Men det tar bort alla trista tankar som man helst önskar att man inte hade, att hoppa runt och skratta med pers och ha värkande lungor som inte riktigt vill samarbeta, kramp i låren och att vara lite sådär skönt halvyr i bollen är rena terapin för mig.
Det är mitt sätt att komma bort från allt som gör lite för ont att stå ut med. Nackdelen är bara att jag inte riktigt kan gå hem och slappna av, jag är hyper överallt och tänker bara på att röra mig, att springa, att träna, att inte låta ruset försvinna, att inte komma tillbaka till verkligheten. Jag hatar tanken på att endorfinerna ska försvinna från kroppen och kroppens egna smärtstillande ska ebba ut.
Men det spelar egentligen inte så stor roll för det som händer gör det vare sig jag vill eller inte, det spelar ingen roll att luften är seg och fysik b går åt helvete och att ingenting funkar, det spelar ingen roll för allting rullar på lika snabbt ändå och jag måste plugga engelskaredovisning nu och heido.
would you die tonight for love? baby, join me in death.
Wagga-Wagga
Bland annat att de hade många fler offentliga fräscha toaletter än vi har här hemma. Men det jag fastnade för var de ortsnamn han nämnde. I Australien finns det tydligen orter som är döpta till en massa roliga namn, tillexempel Norrnorrgunn, Wagga-Wagga, Bängwårta, och Ulladulla! Seriöst!? Vem fan ger såna hippa namn till orterna därnere? Borgmästarens barn? Nu är jag inte riktigt säker på stavningen men det låter ju bra mycket roligare med såna namn än alla de tråknamn som vi har! Jag skulle ju hellre ha växt upp i Bängwårta än i Bro liksom!
Emma och Babs, ska vi inte bestämma att vi drar till Ulladulla någon gång i livet? Det låter som en stad som passar oss!
Träningsrus
Träning läker hela mig från insidan och jag får mest lust att springa mer och mer och mer. Ibland tror jag att jag är född till löpare. Fast en lat sådan. Mina ben vill bara springa springa hela tiden, men hjärnan vill slöa och kolla på desperate housewives och msn:a till döddagar. Tänk om de bara kunde sammarbeta! Vad mycket enklare allt skulle vara då.
Kort sagt så är det nice att vara tillbaka på GD igen. Nu ska jag bara köra stenhårt med träning och dansk mage för att vara fit for fight för beach 08! Eve, hur var det man körde dansk mage nu igen?
Inte för att någon av dem läser det här, men jag sänder ändå ett tack till de snälla tränarna därnere, som säger att det är kul att se mig och att jag är duktig och hänger med bra, och får det att låta som en sanning, när jag hoppar runt där som ett otränat smörpaket med en ansiktfärg ala klubbtröjorna. Det värmer!
Nu ska jag se anna pihl. Hold da kaeft mand!
Måndagsrapport
Ibland känns det faktiskt som om det kommer hålla ända fram, trots allt.
8 veckor kvar.
Student ala kista
tove. säger:
jag vet själv att jag hade fått panik om harriet ba; nej asså vi kör ju i rinkeby!? vad trodde ni??
AnnA säger:
ja och det skulle liksom inte förvåna mig om dom nöjer sig med rinkeby, och på sin höjd addar tensta till den exlusiva rutten
tove. säger:
HAHAHAHAHAH
tove. säger:
snacka om misslyckat! och vi står där och bah.. jihuu..
AnnA säger:
hahaha till invandrarmusiken i högtalarna
AnnA säger:
hahahahahhahaha jag ser hela bilden framför mig
tove. säger:
och sen släpper dom av oss i tensta eller husby och så får vi ta tunnelbana därifrån
tove. säger:
med våra fina klänningar. på sunk-blå linjen
AnnA säger:
hahahahhahahahahahhahahahahhahah
AnnA säger:
sen blir vi skjutna i hjulsta
tove. säger:
HAHAHAHAHAHAHAHAAHHAHAHAHAHAA
tove. säger:
skjutna!!!!!!!!!!!!!! ahahahahahahah
AnnA säger:
hahahahahaha student ála kista.
om allt och inget en fredag
1. Barndomsvänner känner en på ett alldeles speciellt sätt, de känner till alla djup och nivåer hos en, hur man ska reagera i en viss situation och det räcker med en enda blick för att säga allt. Ter är sån för mig. Ger jag henne en blick så slutar hon skratta. Även kallad mördarblicken som faktiskt det enda som kan få henne att lägga av, men det hör inte hit. Samtidigt är det inte lika "spännande" att umgås med dessa vänner eftersom man redan vet allt om dem. Nya kompisar kan man sitta och babbla med i all evighet just för att få reda på hur de är. Vi har kommit fram till att det bästa är att mixa gamla och nya vänner, om man nu blivit så privilegiad att man får välja. Men det får man väl bara man är trevlig antar jag.
2. Det är lite halvfult av mig att dra igång pappa och lillis att städa därute och sen säga att jag ska städa mitt rum och stänga in mig med datorn här inne. Men det var faktiskt inte meningen. Riktigt.
3. Det finns ingen smiley för en rörd liten snyftning på msn. Som tillexempel till meningen; "Vad fint. Snyft." Någon som vill tillverka en liten söt smiley med en rörande tår på kinden? Jag tar gärna emot frivilliga!
4. Jag hyser stor kärlek till er som kommenterar, för det gör mitt liv en aning bättre varje gång jag får en ny kommentar.
5. Det är bara 8 fuckin' veckor till studenten nu och jag längtar ihjäl mig men samtidigt blir det så sorgligt att jag kommer grina. Jag kommer troligtvis aldrig mer gå i skolan och jag kommer definitivt inte att göra det med mina tre puckon som jag älskar riktigt mycket.
6. Jag kanske har sämst humor men FASEN vad kul det var att lura i anna att studentflaket bara skulle köra runt i kista. Hennes reaktion! Guld åt den!! Hahahahahah!!
7. Älska att anna är inne så mycket på msn nu och att vi kan skriva till varandra om ingenting och bara tjattra bort tråkiga stunder med allt mellan himmel och jord. Bokstavligt. Våra samtal rör sig nämligen mellan hennes liv i himmelen och mitt i helvetet. Haha, närå, men det är allt från föräldraproblem, smileykris och mogna män. Brownie och blondie alltså. Elikamesant.
8. Jag brukar inte skriva så här oseriöst, sorry om jag har förstört er bild av mig nu. Jag skyller på hettan här inne i mitt klädskåpsstora rum. Det börjar bli temperatur ala bastu och jag är äckligt svettig. Och kom på att jag måste ringa upp mamma också. Yes.
Over and out.
Mallorca
Den 22 april drar jag och pappsen till Cala Mayor på mallis och firar att han fyller hälften till hundra. Enda nackdelen är att lillis inte ska med, fast då slipper jag i och för sig umgås med någon som blir mr pepparkaka efter tre sekunder i solen!
Om tre veckor! Sol, bad, god mat, träning och ledighet. Längtar!
du är vad du äter!
Varje gång jag ser Du är vad du äter blir jag mer och mer frustrerad. Det är inte över att programmet är så dåligt upplagt med samma gamla början, mitt och slut för varje program. Det är inte det faktum att de stackars deltagarna står fläskigt uppspända med magarna i fokus på före-bilden, och svängigt svartklädda dansar runt på efter-bilden, det är inte alla dessa pizza och hamburger-berg, eller samma gamla grej med att deltagarna fuskar och får en utskällning som heter duga. Nej, det är inget av det. Det som får mig att stöna av irritation om och om igen är programledaren. Anna Skipper. Hon är en riktig jävla häxa rent ut sagt. Intet sagt om hur hon är i verkligheten men i programmet är hon verkligen vidrig. Hon är en riktig översittare. Hon ser ner på deltagarna och klappar nedlåtande på deras magar och säger saker som "har ni sett er själva i spegeln på sistone?", och "nu är det dags att röra på döfläsket".
Det verkar som att hon inte ens vill hjälpa deltagarna, hon vill bara skryta över hur fantastisk och sund hon själv är, och nedvärdera dem som inte lever som hon. Hon verkar ha nån slags fetish över att domdera över andra, med travkusken satte hon sig i sulkyn iklädd ridkläder med piska och allt, och lät honom springa runt med henne på släp. I kvällens program klädde hon ut sig till polis och sprang runt och styrde och ställde. Och inte nog med det - hon lusade ner hela deras turnebuss med stora bilder på sig själv och kuddar med hennes porträtt och strålande smajl på. För att dom inte skulle glömma vem det var som bestämde liksom.
Herregud! När började det här programmet att handla om henne? Vem fan vill se hennes fejja vart man än vänder sig? Vem har bett om att få hennes elaka kommentarer? Hon ska ju hjälpa dem, inte ge dem mindervärdeskomplex! Om hon är sån här i verkligheten vågar jag inte uttala mig om men det säger väl något att Gert, varje gång man nämner namnet Anna Skipper, säger att han är rädd för henne. Och han påpekar mer än gärna att hon borde leva som hon lär och så vidare. Och det är väl inte mer än rätt att hon får lite taskiga kommentarer tillbaka.
Nej fy sjutton, om att leva sunt innebär att bli som Anna Skipper håller jag mig hellre till McDonalds och kanelbullar!
..aj.
Det är så smärtsamt att gå i trappor att en mattelektion på översta våningen kändes som att bestiga mount everest. Det är en sådan plåga att gå på toaletten att jag måste stötta mig på handfatet. Mina magmuskler svider så mycket att jag undviker allt som roligt eftersom det är rena tortyren att skratta.
Fast hela situationen är i och för sig rätt skrattretande i sig.
Jag har bara två frågor;
Vad i helsike har jag sysslat med det sista året som gjort mig till ett sådant totalt slappskaft?
Och finns det egentligen något bättre än sån här smärta?
back in bik
Det var över 1,5 år sen jag såg dem sist, och ändå var allting som vanligt. Förutom att ganska många hade försvunnit till friidrottsgymnasier runt om. (Och Tova din jävel, du ska veta att inom mig grät jag av saknad av flummigt snack och skryt om pappor och du som inte trodde mig och lasse som sa att du inte gjorde det bara för att du hade något att skryta om din egen pappa, haha!!)
Jag har ju på senare tid dränkt mina sorger i svett som man så poetiskt kan uttrycka det, på jakt efter kroppens egna glädjeämnen. Men kondis kommer man inte långt med uppe i futurumhallen när det ska hoppas och skuttas och böjas och koordineras och göras armhävningar och diverse kast med medicinboll. Jag hade helt tappat alla de små muskelgrupperna utan att ens märka det. Förrän jag nu skulle göra övningarna igen. Och för att inte tala om snabbhet- och accelerationslöpningen! HAHA säger jag bara! Det kan inte ha sett vackert ut! Jag var ju ingen Marion Jones när jag var som snabbast direkt, men nu, det är rena skämtet.
Jisses, vad jag svettades. Flåsade som en båsbälg. Högröd som våra klubbtröjor i fejjan. Men bet ihop så hårt jag kunde och kämpade på trots att jag på något mystiskt sätt fick kramp i båda baklåren och därmed grava svårigheter med att gå. Men tränarna var så snälla och sa att det inte var något lätt pass, att jag hängde med bra och att det såg bra ut med koordnationen. Och jag hade helt glömt känslan av att vara så jävla slut i hela kroppen, från topp till tå, men ändå på något skumt sätt känna sig stark.
Imorse kunde jag knappt komma ur sängen och minsta lilla rörelse för mig sig den där sköna smärtan som gör ont men gör gott. Och då känns det kontigt nog ännu bättre.
Träning är en himmelsk drog.
våga vägra plugga
Imorse på nyheterna kom det upp något som för en gångs skull fick mig att jubla.
Att plugga vidare efter gymnasiet kan tydligen vara en riktig ekonomiskt dålig idé. Inom flera akademikeryrken är lönen så låg att man förlorar på att utbilda sig. Tillexempel motsvarar livslönen för en arbetsterapeut inte ens 80 procent av det en gymnasieutbildad naturvetare tjänar. Vissa högskoleutbildade tjänar med alla studielån och andra skulder inräknade genomsnittligt flera miljoner mindre under sitt liv än en person med vanlig gymnasieutbildning.
TACK, säger jag bara. ÄNTLIGEN någon som inte höjer universitetet och högskolan tll skyarna och påstår att utbildning är den enda vägen att komma någonstans här i livet. Jag har sett mina föräldrar betala av 30 år gamla studielån och ändå dra hem en lägre lön än folk som gått ut gymnasiet med skitbetyg. De stora pengarna ligger inte längre i akademikeryrken, vill man tjäna storkovan ska man nog satsa på eget företag eller att bli börshaj.
Jag är så genomless på att plugga att jag tvivlar på om jag någonsin kommer att kunna uppbåda nog kraft till att plugga vidare. Jag känner mig inte ens lockad till någonting. Jag säger inte att man ska strunta i att plugga, men det passar kanske inte för alla. Tycker man att det man läser är jättekul ska man självklart utbilda sig! Många dåligt betalda yrken, såsom tillexempel sjuksköterska, är ju verkligen viktiga för vårt land, men jag har inte krafter att ägna ytterligare så många år i skolan.
Jag har längtat bort från skolan ända sen jag började högstadiet och nu när studenten äntligen står för dörren är de sista jag tänker göra att till hösten återigen sätta mig i skolbänken. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå och hålla med mig, men det minsta man kan göra är att respektera vad jag beslutar för mitt liv. Jag är så genomless på reaktionen; "Inte plugga vidare? Inte alls!? Och vad hade du tänkt göra med ditt liv då? Hur ska du försörja dig hade du tänkt?"
Men herrebudda, det är väl ändå mitt liv och mitt problem? Jag är så less på att man skakar på huvudet och säger "Bartender, med alla mvg?!" Jamen vad i hela helvetet spelar det för roll vad jag har för betyg, jag hatar ju skolan, jag har inte alla mvg för att jag är intresserad av det, utan endast på grund av mitt onormala begär efter att någon gång vara bäst på nåt! Var inte så jävla gammalmodiga, man kan faktiskt lyckas genom att vara duktig och trevlig och ha en bra inställning, och helt enket börja på botten och jobba sig upp. Jag vet inte hur det blir i framtiden men för tillfället känns det som att jag aldrig någonsin kommer att återvända till skolan om inte mitt liv hänger på det. Att jobba åtta timmar om dagen och sen vara fri känns som en välsignelse jämfört med att komma hem och ha tonvis med läxor, att bli bedömd i allt man gör, att tänka på prov och tentor dygnet runt och att aldrig riktigt vara ledig. Ni kan gärna sluta tro att det är en fas eller en omogen inställning eller att jag inte har tänkt igenom det, för jag känner mitt liv bäst och jag vet att det här är bäst för mig.
Det var alltså svaret på frågan om jag ska plugga vidare.
Over and out.