65 F
Nyss fick jag reda på exakt hur kallt det är här inne och varför. Jag kom in i mitt rum och huttrade till trots min skinnjacka och varma boots. Gick ut till min värdpappa och frågade om det fanns några element man kunde sätta på. Han började blippa på en kontroll och det gick upp för mig att det är ett system i hela huset som man liksom ställer in vilken temp man vill ha och så håller den sig på den. Vet ni hur många grader det var inställt på? ARTON! ARTON JÄVLA GRADER! Och det som är minst 2 grader kallare i mitt rum, inte konstigt att jag vaknade inatt och seriöst övervägde att sätta på mig en mössa för att jag knappt hade någon känsel i öronen.
Min värdmammas föräldrar är här på besök från florida och dom sitter påpälsade med jackor och hela kitet. Det är ju nästan värre än önsta! Och det sjukaste är ju att någon valt den där tempen, någon av mina värdföräldrar har stått och tänkt att arton grader, det är nog en lämplig temperatur, klick!
Jag dör.
Min värdmammas föräldrar är här på besök från florida och dom sitter påpälsade med jackor och hela kitet. Det är ju nästan värre än önsta! Och det sjukaste är ju att någon valt den där tempen, någon av mina värdföräldrar har stått och tänkt att arton grader, det är nog en lämplig temperatur, klick!
Jag dör.
ge mig ett fel som jag kan rätta till
Tio timmars sömn, en timmes stenhård spinning och ett samtal med pappa gjorde susen. Nästan i alla fall.
Det är inte bra att tänka för mycket. Ibland är det bara som det är och så är det bra med det.
Nu spelar giants (san franciscos baseball team) i world series så hela stan är typ galen. Min värdpappa är dagen till ära hemma tidigt från jobbet för första gången på flera veckor.
Stef var här med sin unge så barnen fick leka lite och stef och jag fick babbla lite. Jag har fortfarande ingen kostym till halloween och heller ingen aning om vad jag ska göra.
Men det börjar bli höst på riktigt här nu och jag gillar det.
Haha, nyss frågade min värdpappa om lillan ville ha middag. När han sa "Vad vill du ha? Du kan få grissini? (Ni vet såna där hårda brödpinnar) så tittade jag upp på honom och var säker på att han skojade. Men han var helt allvarlig. Amerikaner och deras bedrövliga kost!
Annars är jag fortfarande upprörd över den äckliga lilla mus jag såg i köksfönstret igår morse. Jag kutade upp till lillan det fortaste jag kunde och vägrade gå ner igen förrän hon gått ner först och kollat att den var borta.
Imorse var fönstret i alla fall stängt så förhoppningsvis kommer inga fler gnagare in.
Så det får väl räcka med det.
Det är inte bra att tänka för mycket. Ibland är det bara som det är och så är det bra med det.
Nu spelar giants (san franciscos baseball team) i world series så hela stan är typ galen. Min värdpappa är dagen till ära hemma tidigt från jobbet för första gången på flera veckor.
Stef var här med sin unge så barnen fick leka lite och stef och jag fick babbla lite. Jag har fortfarande ingen kostym till halloween och heller ingen aning om vad jag ska göra.
Men det börjar bli höst på riktigt här nu och jag gillar det.
Haha, nyss frågade min värdpappa om lillan ville ha middag. När han sa "Vad vill du ha? Du kan få grissini? (Ni vet såna där hårda brödpinnar) så tittade jag upp på honom och var säker på att han skojade. Men han var helt allvarlig. Amerikaner och deras bedrövliga kost!
Annars är jag fortfarande upprörd över den äckliga lilla mus jag såg i köksfönstret igår morse. Jag kutade upp till lillan det fortaste jag kunde och vägrade gå ner igen förrän hon gått ner först och kollat att den var borta.
Imorse var fönstret i alla fall stängt så förhoppningsvis kommer inga fler gnagare in.
Så det får väl räcka med det.
men mörkret faller bittert igen.
Så var det dags att skiljas åt igen och jag klev upp i svinottan för att skjutsa familjen till flygplatsen. Det blev inte lättare att hantera efter bara fyra timmars sömn.
Jag kan inte riktigt förklara hur det känns, för jag är inte direkt ledsen eller saknar hem. Det är bara som ett stort tomt hål.
Jag har inte haft den där tomma känslan tidigare, eftersom familjen aldrig varit en del av den här världen så finns det heller ingenting att sakna. Men nu har dom ju det. Harald satt som klistrad vid min sida i över två veckor, dag som natt. Hans säng står fortfarande uppställd i mitt rum och jag vänder mig hela tiden till honom i bilen för att säga något. Men passagerarsätet är tomt. Allt är tomt. Och konstigt. Lite som att få ena benet totalt bortryckt och i dåliga försök att hoppa runt på ett ben ramlar man hela tiden. Det känns som att någon skurit bort precis halva mig och att jag håller på att förblöda. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska vara. Jag har glömt vem jag är utan harald.
När lillan var i skolan låg jag och glodde på serier och kunde inte sova. Vid lunchtid skrek magen så jag proppade i mig en halv chipspåse. Rummet ser ut som en katastrof, tvätten svämmar över och kroppen skriker efter ett träningspass och en dusch. Men jag är för trött. Nu har jag genomlidit en lång dag av jobb och skola och tomhet som jag aldrig trodde jag skulle klara. Så jag tar mig en kopp te och ett avsnitt av halv åtta hos mig och hoppas att det känns bättre imorgon.
Jag har varit här exakt ett halvår idag och man måste ändå säga att tiden går helt sjukt fort. Jag kanske känner för att skriva mer om det imorgon. Och lägga in bilder från semestern och sånt. Det kommer en dag till det också.
Jag kan inte riktigt förklara hur det känns, för jag är inte direkt ledsen eller saknar hem. Det är bara som ett stort tomt hål.
Jag har inte haft den där tomma känslan tidigare, eftersom familjen aldrig varit en del av den här världen så finns det heller ingenting att sakna. Men nu har dom ju det. Harald satt som klistrad vid min sida i över två veckor, dag som natt. Hans säng står fortfarande uppställd i mitt rum och jag vänder mig hela tiden till honom i bilen för att säga något. Men passagerarsätet är tomt. Allt är tomt. Och konstigt. Lite som att få ena benet totalt bortryckt och i dåliga försök att hoppa runt på ett ben ramlar man hela tiden. Det känns som att någon skurit bort precis halva mig och att jag håller på att förblöda. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska vara. Jag har glömt vem jag är utan harald.
När lillan var i skolan låg jag och glodde på serier och kunde inte sova. Vid lunchtid skrek magen så jag proppade i mig en halv chipspåse. Rummet ser ut som en katastrof, tvätten svämmar över och kroppen skriker efter ett träningspass och en dusch. Men jag är för trött. Nu har jag genomlidit en lång dag av jobb och skola och tomhet som jag aldrig trodde jag skulle klara. Så jag tar mig en kopp te och ett avsnitt av halv åtta hos mig och hoppas att det känns bättre imorgon.
Jag har varit här exakt ett halvår idag och man måste ändå säga att tiden går helt sjukt fort. Jag kanske känner för att skriva mer om det imorgon. Och lägga in bilder från semestern och sånt. Det kommer en dag till det också.
snabb uppdatering
Sen jag skrev sist har vi varit i LA, grand canyon, las vegas och nu ska vi snart lämna yosemite.
Ikväll kommer vi tillbaka till san francisco, bor på hotell i stan i två nätter, och sen bär det av hemåt i två nätter innan jag skjutsar familjen till flygplatsen på tisdag och dom åker hem till svea igen.
Då återgår allt till det normala. Tror jag i alla fall.
Sen är det ju bara ett par dagar till halloween och tills jag fyller 21, så det blir nog fullt upp och inte tid för att sakna familjen eller tänka på hur ensam jag plötsligt blivit igen.
Nu ska jag packa mina grejer och förbereda mig för ännu en dags lång bilkörning. Jag lovar att uppdatera mer och lägga in bilder och hela baletten när jag får tid igen.
vi lever
Jag lever, men det är knappt. Är så sjukt trött för tillfället men medans mamma och lillis sitter och författar sitt vykort på kinesiska som dom ska skicka till sin kinesiska-klass så kan jag ju passa på att skriva ett par rader.
Familjen kom i söndags. Vi gjorde utflykter under förmiddagarna och lillis följde med mig när jag jobbade med lillan på eftermiddagarna. Aldrig har det väl varit så lätt att jobba som då!
Under veckan hann vi med att turista lite i san francisco, shoppa en hel del, jag visade dem mina smultronställen ute i burlingame och palo alto och vi hade en heldag ute på alcatraz.
Igår morse gick vi upp i svinottan, medans det fortfarande var mörkt! Jag som hade svurit till mig själv att jag aldrig skulle göra det innan jag kom tillbaka till sverige. Men nu var jag så illa tvungen, när vi skulle till monterey och åka på valsafari. Det varade i nästan tre timmar och redan efter en timme hängde folk över relingen som brutna liljor. Det var ett par stycken på hela båten som inte blev sjösjuka, bland dom jag. Jag verkar vara immun mot sjösjuka, men så älskar jag ju havet också. Jag stod och sjöng "ta mig till haaaavet" till lillis som var väldigt blek om nosen och säkert inte uppskattade min skönsång särskilt mycket i allt gungande.
I alla fall såg vi delfiner, knölval och.. blåval!! Det var inte alls speciellt vanligt och vår guide var jätteexalterad och skrek och tjoade. Så himla häftigt att man ändå har sett världens största djur med blotta ögat! Till och med stjärten sådär svepandes upp ur vattnet, det lyckades jag tyvärr inte fånga på bild, men en hel del bilder fick jag i alla fall!
Väl i land gick vi och åt lunch innan vi susade vidare till LA. Efter sex timmar och en hel del kramper i mitt stackars ben var vi äntligen framme och checkade in här i hollywood. Idag har vi sett walk of fame, åkt runt och sett några kändishus, bland annat Michael Jackson, Dr Phil och Jennifer Aniston. Sen lämnade vi av mormor på hotellet eftersom hon var trött och så åkte vi till universal studios. Det var bland det roligaste jag gjort sen jag kom till usa! Vi fick se massor av kulisser och scener där kända filmer spelats in, som bland annat hajen och jurassic park. Höjdpunkten var självklart när vi rullade in på självaste wisteria lane, herregud, det kändes som om man var med i desperate housewives för en stund!
Bilderna finns på haralds dator men dom kommer snart. Nu har jag i alla fall uppdaterat er lite.
Emma, du ska veta att jag tänkte på dig nästan hela tiden idag när vi var i universal, du som ser så mycket filmer hade säkert känt igen massor av scener och platser vi såg! Jag saknar dig så och jag önskar du hade varit med!!
Imorgon väntar över sju timmars bilkörning igen och jag hoppas bara att allt ska gå väl.
Det bästa med den här resan är ändå att sitta och skratta med lillis igen åt gamla interna minnen och att liksom dela hjärna med någon igen. Alla små detaljer i vardagen som jag lagt märke till tidigare men inte kunnat dela med någon är plötsligt så roligt igen, det är som att verkligheten blommar upp och har alla dom dimensioner som den ska ha.
Nu är jag hel igen.
Familjen kom i söndags. Vi gjorde utflykter under förmiddagarna och lillis följde med mig när jag jobbade med lillan på eftermiddagarna. Aldrig har det väl varit så lätt att jobba som då!
Under veckan hann vi med att turista lite i san francisco, shoppa en hel del, jag visade dem mina smultronställen ute i burlingame och palo alto och vi hade en heldag ute på alcatraz.
Igår morse gick vi upp i svinottan, medans det fortfarande var mörkt! Jag som hade svurit till mig själv att jag aldrig skulle göra det innan jag kom tillbaka till sverige. Men nu var jag så illa tvungen, när vi skulle till monterey och åka på valsafari. Det varade i nästan tre timmar och redan efter en timme hängde folk över relingen som brutna liljor. Det var ett par stycken på hela båten som inte blev sjösjuka, bland dom jag. Jag verkar vara immun mot sjösjuka, men så älskar jag ju havet också. Jag stod och sjöng "ta mig till haaaavet" till lillis som var väldigt blek om nosen och säkert inte uppskattade min skönsång särskilt mycket i allt gungande.
I alla fall såg vi delfiner, knölval och.. blåval!! Det var inte alls speciellt vanligt och vår guide var jätteexalterad och skrek och tjoade. Så himla häftigt att man ändå har sett världens största djur med blotta ögat! Till och med stjärten sådär svepandes upp ur vattnet, det lyckades jag tyvärr inte fånga på bild, men en hel del bilder fick jag i alla fall!
Väl i land gick vi och åt lunch innan vi susade vidare till LA. Efter sex timmar och en hel del kramper i mitt stackars ben var vi äntligen framme och checkade in här i hollywood. Idag har vi sett walk of fame, åkt runt och sett några kändishus, bland annat Michael Jackson, Dr Phil och Jennifer Aniston. Sen lämnade vi av mormor på hotellet eftersom hon var trött och så åkte vi till universal studios. Det var bland det roligaste jag gjort sen jag kom till usa! Vi fick se massor av kulisser och scener där kända filmer spelats in, som bland annat hajen och jurassic park. Höjdpunkten var självklart när vi rullade in på självaste wisteria lane, herregud, det kändes som om man var med i desperate housewives för en stund!
Bilderna finns på haralds dator men dom kommer snart. Nu har jag i alla fall uppdaterat er lite.
Emma, du ska veta att jag tänkte på dig nästan hela tiden idag när vi var i universal, du som ser så mycket filmer hade säkert känt igen massor av scener och platser vi såg! Jag saknar dig så och jag önskar du hade varit med!!
Imorgon väntar över sju timmars bilkörning igen och jag hoppas bara att allt ska gå väl.
Det bästa med den här resan är ändå att sitta och skratta med lillis igen åt gamla interna minnen och att liksom dela hjärna med någon igen. Alla små detaljer i vardagen som jag lagt märke till tidigare men inte kunnat dela med någon är plötsligt så roligt igen, det är som att verkligheten blommar upp och har alla dom dimensioner som den ska ha.
Nu är jag hel igen.
allt det där
De är numera bevisat 17,2 grader är det i vårt hus. Dom har en termometer i vardagsrummet. Och det är kallare i mitt rum. Missförstå mig inte nu, jag gillar hösten. Jag älskar att bylsa in mig i en halsduk och gå en promenad ute när det är så kall, frisk luft och det liksom biter i kinderna. Men det innehåller också att komma in i ett varmt hus efteråt och sätta sig med en kopp te. Utan att behöva bylsa in sig i en halsduk och en jacka inomhus.
Men efter två dagar av vitlöksfrossande är min hals frisk igen. Tur det. Man vill ju inte vara sjuk för första gången på över ett år precis den veckan familjen kommer hit. Det hade varit så otroligt dålig timing.
Det svider riktigt mycket stt stå över träningen i två dagar. Inte för att jag är ett freak men för att jag oftast ger upp och aldrig kommer igång igen när jag har haft ett uppehåll. Så idag får det bli ett mycket lätt pass innan jag hämtar dom på flygplatsen. Det är helt sjukt att dom kommer hit, det är det verkligen. Känns overkligt på nåt sätt.
Igår var jag och dee på ikea och shoppade lite, sen åkte jag hem och städade mitt rum och så gick jag en lång kvällspromenad med elli i mörkret. Precis vad jag behövde.
Nu börjar förberedelsen för att återse lillis om åtta timmar. Jag har väntat över fem månader och nu är det ett par timmar kvar.
Men först ett par avsnitt av desperate housewives i soffan. Jag har helt glömt bort hur mysigt det är att äta helgfrukost framför teven i soffan. Det är en rutin som tas upp från och med nu.
Men efter två dagar av vitlöksfrossande är min hals frisk igen. Tur det. Man vill ju inte vara sjuk för första gången på över ett år precis den veckan familjen kommer hit. Det hade varit så otroligt dålig timing.
Det svider riktigt mycket stt stå över träningen i två dagar. Inte för att jag är ett freak men för att jag oftast ger upp och aldrig kommer igång igen när jag har haft ett uppehåll. Så idag får det bli ett mycket lätt pass innan jag hämtar dom på flygplatsen. Det är helt sjukt att dom kommer hit, det är det verkligen. Känns overkligt på nåt sätt.
Igår var jag och dee på ikea och shoppade lite, sen åkte jag hem och städade mitt rum och så gick jag en lång kvällspromenad med elli i mörkret. Precis vad jag behövde.
Nu börjar förberedelsen för att återse lillis om åtta timmar. Jag har väntat över fem månader och nu är det ett par timmar kvar.
Men först ett par avsnitt av desperate housewives i soffan. Jag har helt glömt bort hur mysigt det är att äta helgfrukost framför teven i soffan. Det är en rutin som tas upp från och med nu.
så trött på att frysa!
Det är helt sjukt att jag ens kan ha den här känslan för det trodde jag verkligen inte när jag packade för att åka hit. Man ska inte frysa i kalifornien och speciellt inte den här tiden på året!
Jag kan inte riktigt förklara hur det funkar, för jag förstår det inte. Utomhus är det soligt och fint med lite vindar, det ligger väl på en 20 grader i alla fall. Inomhus är det nog 18. Jag fattar inte hur det kan vara kallare inne än ute? Vi har inte AC! Min enda teori är det inte är så mycket fönster som släpper in solen, medans de få fönster vi har står öppna och släpper in de kalla vindarna. Eller kanske lite samma grej som i en jordkällare. Nej men trevligt, jag jämförde nyss vårt hus med en jordkällare.
Det är så kallt i mitt rum att jag sitter invirad i mitt duntäcke med fleecejacka, långkalsonger och yllesockor. Mina fingrar är stela av köld och min nästipp har jag ingen känsel i. Nyss släppte jag ut håret för att värma öronen lite.
Det är så sjukt, jag överdriver verkligen inte. Och så fort man kommer ut i solen så svettas man, för att inte tala om hur det är i bilen. Och direkt när jag hämtat lillan och kommit in i huset springer jag och hämtar en filt och virar in mig i. Första gången jag vant svepte en fleecefilt runt mig och satte mig vid köksbordet kändes det som att vara tillbaka i min uppväxt. Som man frös på önsta och sen i bålsta. Jag tappade känseln i tårna i oktober och fick tillbaka den i april. Ständigt gick jag runt med en filt runt mig, ibland två. Mamma parkerade sig framför den öppna spisen när löven föll och flyttade sig inte förräns de nya slog ut igen. Det drog in minusgrader i fönsterspringorna och på vintrarna frös rören. Delvis vande jag mig, det gick att stå ut med, men inte för de stackars gästerna. Direkt när de kom innanför dörren bad de om ett par tofflor eller en extra tröja.
Jag vågar påstå att är det någon som har fått sin beskärda del av att frysa så är det jag. Och efter en barndom av kyla och det så kallade bruna fettet är jag så innerligt trött på att frysa, det är det värsta jag vet och jag hade glatt mig till att slippa det här borta. Men icke sa nicke.
Att det är stengolv hjälper väl inte direkt. Och att vi inte har ett enda element i hela huset. Herregud, jag vågar knappt tänka på hur det ska bli i vinter.
Jag kan inte riktigt förklara hur det funkar, för jag förstår det inte. Utomhus är det soligt och fint med lite vindar, det ligger väl på en 20 grader i alla fall. Inomhus är det nog 18. Jag fattar inte hur det kan vara kallare inne än ute? Vi har inte AC! Min enda teori är det inte är så mycket fönster som släpper in solen, medans de få fönster vi har står öppna och släpper in de kalla vindarna. Eller kanske lite samma grej som i en jordkällare. Nej men trevligt, jag jämförde nyss vårt hus med en jordkällare.
Det är så kallt i mitt rum att jag sitter invirad i mitt duntäcke med fleecejacka, långkalsonger och yllesockor. Mina fingrar är stela av köld och min nästipp har jag ingen känsel i. Nyss släppte jag ut håret för att värma öronen lite.
Det är så sjukt, jag överdriver verkligen inte. Och så fort man kommer ut i solen så svettas man, för att inte tala om hur det är i bilen. Och direkt när jag hämtat lillan och kommit in i huset springer jag och hämtar en filt och virar in mig i. Första gången jag vant svepte en fleecefilt runt mig och satte mig vid köksbordet kändes det som att vara tillbaka i min uppväxt. Som man frös på önsta och sen i bålsta. Jag tappade känseln i tårna i oktober och fick tillbaka den i april. Ständigt gick jag runt med en filt runt mig, ibland två. Mamma parkerade sig framför den öppna spisen när löven föll och flyttade sig inte förräns de nya slog ut igen. Det drog in minusgrader i fönsterspringorna och på vintrarna frös rören. Delvis vande jag mig, det gick att stå ut med, men inte för de stackars gästerna. Direkt när de kom innanför dörren bad de om ett par tofflor eller en extra tröja.
Jag vågar påstå att är det någon som har fått sin beskärda del av att frysa så är det jag. Och efter en barndom av kyla och det så kallade bruna fettet är jag så innerligt trött på att frysa, det är det värsta jag vet och jag hade glatt mig till att slippa det här borta. Men icke sa nicke.
Att det är stengolv hjälper väl inte direkt. Och att vi inte har ett enda element i hela huset. Herregud, jag vågar knappt tänka på hur det ska bli i vinter.
startar upp och börjar om.
Så var det onsdag och jag sitter och kollar på sverige springer. Blir nästan lite sugen på att sticka ut en sväng. Men jag kan ju inte springa hela tiden. Då tröttnar jag. Så det blev en timmes spinning idag.
Det är så konstigt det där med att springa, samtidigt som löpningen är det som tyngt mig mest, som fått mig att känna mig värdelös och som alltid hängt över mig som ett stort krav jag aldrig klarar av, så är det också den som gett mig mest befrielse i livet. När det väl funkar finns det inget som kommer åt en.
Jag har aldrig gett det en ärlig chans bara. Jag har förväntat mig att ha allt direkt. Men nu börjar jag från början och ser om det är något för mig.
Nu kör dom löpskolning på programmet. Det är inte helt lätt att koordinera kroppen och göra alla dessa konstiga hopp och övningar om man inte är van. Vilket får mig att tänka på två roliga händelser i mitt liv.
Den första när jag skulle få pappa att träna lite löpskolning för att förbättra hand löpsteg, vilket i och för sig är det näst snyggaste i världen efter bekele, men ändå. Vi ställde upp oss på gräsmattan nere i skåne och jag började med de lättaste övningarna. Och herregud vad rolig han såg ut. Kunde inte hoppa i takt, kunde inte hoppa på rätt ben, kunde inte göra nånting rätt. Han såg ut som en bebis som tar sina första stapplande steg. Det var omöjligt att se ens vilken övning han försökte sig på. Och i köksfönstret satt mamma och höll upp skyltar med poäng på, som en konståkningsdomare. Hahaha!
Och den andra, när jag skulle instruera mamma och monica på löpskolning och monica hade på sig några gamla cykelbyxor som tappat resåren för länge sen. Hon knöt då fast sitt nyckelband (med nycklar på) i linningen för att liksom göra dom tightare, vilket egentligen bara satte mer tyngd på byxorna och drog dom neråt. Så när dom började hoppa, de stod vända mot varandra och höll varandras utsträckta händer och hoppade i takt, så gled monicas byxor av. Gud vad jag skrattade, jag kunde knappt stå på benen.
i brist på bättre bjuder jag på en jättegammal bild på friidrottaren tove!
Det är så konstigt det där med att springa, samtidigt som löpningen är det som tyngt mig mest, som fått mig att känna mig värdelös och som alltid hängt över mig som ett stort krav jag aldrig klarar av, så är det också den som gett mig mest befrielse i livet. När det väl funkar finns det inget som kommer åt en.
Jag har aldrig gett det en ärlig chans bara. Jag har förväntat mig att ha allt direkt. Men nu börjar jag från början och ser om det är något för mig.
Nu kör dom löpskolning på programmet. Det är inte helt lätt att koordinera kroppen och göra alla dessa konstiga hopp och övningar om man inte är van. Vilket får mig att tänka på två roliga händelser i mitt liv.
Den första när jag skulle få pappa att träna lite löpskolning för att förbättra hand löpsteg, vilket i och för sig är det näst snyggaste i världen efter bekele, men ändå. Vi ställde upp oss på gräsmattan nere i skåne och jag började med de lättaste övningarna. Och herregud vad rolig han såg ut. Kunde inte hoppa i takt, kunde inte hoppa på rätt ben, kunde inte göra nånting rätt. Han såg ut som en bebis som tar sina första stapplande steg. Det var omöjligt att se ens vilken övning han försökte sig på. Och i köksfönstret satt mamma och höll upp skyltar med poäng på, som en konståkningsdomare. Hahaha!
Och den andra, när jag skulle instruera mamma och monica på löpskolning och monica hade på sig några gamla cykelbyxor som tappat resåren för länge sen. Hon knöt då fast sitt nyckelband (med nycklar på) i linningen för att liksom göra dom tightare, vilket egentligen bara satte mer tyngd på byxorna och drog dom neråt. Så när dom började hoppa, de stod vända mot varandra och höll varandras utsträckta händer och hoppade i takt, så gled monicas byxor av. Gud vad jag skrattade, jag kunde knappt stå på benen.
i brist på bättre bjuder jag på en jättegammal bild på friidrottaren tove!
en brottsplats måste vila
Idag återvände mina ben från de döda och jag lyckades jogga lite lätt en halvtimme. Det har blivit så befriande att springa. Det har blivit min egen grej som jag gör bara för mig. Jag springer numera bara för min egen skull. Inte för att pappa och harald är så duktiga eller för att jag försöker vara något på friidrotten.
Nu börjar det verkligen närma sig till söndag, jag måste börja städa och skura ordentligt här i mitt rum så att harald inte får en chock när han ska bo här inne.
Pratade med niels igår på skype, så himla roligt att få höra danska och få en liten bit av min andra familj genom datorn. Men jag har tydligen lagt på mig en amerikansk brytning, herregud så illa, det får bli en visit till landet där de pratar så konstigt direkt när jag kommer hem från staterna! Men jag var lite tröstad av att det tydligen lät kungligt, lite som den danska kronprinsessan mary som är från australien haha!
Åh vad jag saknar danmark. Mer än sverige. Jag saknar min familj från sverige något otroligt och det är dom jag vill hem till, men som land är det danmark jag drömmer om, det är där jag vill bo och slå mig ner och leva livet precis som förr. Men hur gör man det? Jag vill inte skiljas från min familj, jag vill inte bo hundra mil från harald, jag vill inte uteslutas från allt de har för sig, jag vill inte ha ett msn-kompisförhållande med emma längre. Men jag älskar danmark och det är där jag är lycklig. När jag flyttade till danmark kände jag mig för första gången i mitt liv hemma. Det var som att jag alltid skulle varit där, att jag hamnat fel från början och äntligen hittat rätt.
Önskar man kunde dela sig själv i två ibland.
första oktoberhelgen
Så blev det oktober och det är mindre än en månad till min födelsedag. Sex dagar tills min familj kommer hit. Oktober blir nog en bra månad, och fort kommer den gå!
I fredags kom elli och hämtade upp mig och vi åkte till palo alto och träffade ett stort gäng au pairer på cheesecake factory. Kom hem vid halv tolv och naturligtvis hade mina värdföräldrar larmat på och satt dit säkerhetskedjan som jag dock lyckades lirka av med armen i dörrspringan, hur säkert kan det då vara på en skala?
Lördagen kom och jag sov ut för en gångs skull. Åkte och shoppade en stund och drog sen till palo alto där jag träffade carro, evelina och emilia för pedikyr! Kände mig nästan som en hollywoodfru där vi satt i massagestolar och blev masserade och fick fina fötter igen. Carro hade tydligen så hemska fötter så hennes tjej drog på sig ett munskydd när hon satt och filade fötterna, haha, vad är det med asiater och deras munskydd!?
Jag valde i alla fall ett knalligt rosa lack, ångrade mig när jag såg emilias skitsnygga mörkblåa, och fick ett par engångs-flipflop av salongen eftersom jag smart nog hade stövlar på mig dit.
Sen åkte vi hem till evelina och lagade middag, en annan tjej som heter kajsa kom också, och efter maten satt vi bara och pratade en stund innan jag åkte hem. Mycket gott och mycket trevligt!
Vaknade som sagt i svinottan på söndagen och åkte in och sprang mitt lopp. När jag var klar åkte jag hem och tog mig ett välbehövligt bad. Sen åkte jag till great mall och mötte upp samma tjejer från dagen innan plus sarah. Herregud, har träffat fem nya svenska tjejer på mindre än en vecka, det är rekord!
Dom åkte i alla fall lite tidigare än mig så jag gick runt några timmar och kollade i butiker men hittade ingenting! Dock joinade jag los altos-gänget på middag på thairestaurang på vägen hem så jag klagar inte! Var hemma vid halv åtta och stupade i säng helt slut.
Imorse vaknade jag av blåst och rusk. Luften var helt underbar att andas. Kan det äntligen blivit höst?
I fredags kom elli och hämtade upp mig och vi åkte till palo alto och träffade ett stort gäng au pairer på cheesecake factory. Kom hem vid halv tolv och naturligtvis hade mina värdföräldrar larmat på och satt dit säkerhetskedjan som jag dock lyckades lirka av med armen i dörrspringan, hur säkert kan det då vara på en skala?
Lördagen kom och jag sov ut för en gångs skull. Åkte och shoppade en stund och drog sen till palo alto där jag träffade carro, evelina och emilia för pedikyr! Kände mig nästan som en hollywoodfru där vi satt i massagestolar och blev masserade och fick fina fötter igen. Carro hade tydligen så hemska fötter så hennes tjej drog på sig ett munskydd när hon satt och filade fötterna, haha, vad är det med asiater och deras munskydd!?
Jag valde i alla fall ett knalligt rosa lack, ångrade mig när jag såg emilias skitsnygga mörkblåa, och fick ett par engångs-flipflop av salongen eftersom jag smart nog hade stövlar på mig dit.
Sen åkte vi hem till evelina och lagade middag, en annan tjej som heter kajsa kom också, och efter maten satt vi bara och pratade en stund innan jag åkte hem. Mycket gott och mycket trevligt!
Vaknade som sagt i svinottan på söndagen och åkte in och sprang mitt lopp. När jag var klar åkte jag hem och tog mig ett välbehövligt bad. Sen åkte jag till great mall och mötte upp samma tjejer från dagen innan plus sarah. Herregud, har träffat fem nya svenska tjejer på mindre än en vecka, det är rekord!
Dom åkte i alla fall lite tidigare än mig så jag gick runt några timmar och kollade i butiker men hittade ingenting! Dock joinade jag los altos-gänget på middag på thairestaurang på vägen hem så jag klagar inte! Var hemma vid halv åtta och stupade i säng helt slut.
Imorse vaknade jag av blåst och rusk. Luften var helt underbar att andas. Kan det äntligen blivit höst?
bridge to bridge
Igår var det dags för det jag både sett fram emot och bävat inför i lite över en veckas tid. Jag hade nämligen bestämt mig för att åka in till stan och springa bridge run, ett motionslopp som går från bay bridge till golden gate bridge. Man kunde välja mellan 7 km eller 12 km, och jag var inte sen att inse att 12 km skulle bli ett ypperligt tillfälle att se hur bra form jag egentligen har efter att ha gymmat och haft mig i över fyra månader.
Jag fick gå upp okristligt tidigt, halv sju på en söndag, det tidigaste jag gått upp sen jag kom hit till usa. Slängde i mig en tallrik gröt och smög ut genom dörren för att inte väcka familjen. Väl framme i san francisco spöregnade det och det är lite sjukt, men min första känsla var ren lycka. Inte bara för att jag börjar bli riktigt trött på solen och saknar det svenska rusket, men också för att mina lungor inte jobbar så bra i kombinationen springa + stekhetta. Jag hittade gratis parkering direkt och gick och anmälde mig. Sen var det bara att vänta på start.
Startskottet smällde och det var bara att springa. Det som irriterade mig lite var att loppet var utsatt att vara 12 km, men det var stora skyltar som märkte ut varje mile man hade sprungit. Så bra koll har jag ännu inte på mile och jag var inte säker på hur många miles 12 km motsvarar, jag visste att det var runt 7 men inte mer exakt än så.
Men jag höll i alla fall ett väldigt jämt tempo, tiden flög iväg och plötsligt hade vi golden gate bridge i sikte. Ner en liten sväng längs med vattnet till själva bron, upp igen en bit tillbaka och så var vi vid 7 miles-skylten och då la jag in den lilla spurten jag hade kvar, vilket inte var mycket alls. Och även fast jag var så trött och så himla gärna ville stanna och gå ett par steg, så spurtade jag på allt vad jag hade, och så var jag i mål.
Stod och flåsade ett tag och gick sen runt och samlade in alla gratisgrejer man kunde få. En t-shirt, någon tygväska, dricka, frukt mm. Sen ställde jag mig i kön till att slussas tillbaka till starten där jag ju hade bilen, och fick minsann åka med en äkta gul skolbuss tillbaka! Väl i bilen bytte jag om till en torr tröja och rullade hem väldigt trött och väldigt nöjd.
Jag är nog relativt van vid tävlingar och lopp om man jämför med en vanlig 21-åring. Jag har sprungit många midnattslopp, lidingölopp och minimaror både som barn och tonåring. Men jag är inte van att göra det ensam. Jag är van att ha pappa med mig som tar reda på starttider, som anmäler en, som väcker en och gör frukost, som skjutsar en till platsen, som står och hejar och tar emot en i mål med ombyte och vatten och massa allmäna kunskaper om löpning.
Jag är så himla glad och nöjd med mitt lopp och tiden jag fick, att jag inte stannade och gick utan att jag kämpade hela vägen i mål, men jag är nästan mest stolt över att jag verkligen gjorde hela grejen själv. Jag som egentligen har en fobi för att vara ensam, jag gjorde det här loppet till min egna lilla grej och jag genomförde det på ett bra sätt.
Jag är dock ganska mör och öm i benen idag. Gymet får vänta lite..
Jag fick gå upp okristligt tidigt, halv sju på en söndag, det tidigaste jag gått upp sen jag kom hit till usa. Slängde i mig en tallrik gröt och smög ut genom dörren för att inte väcka familjen. Väl framme i san francisco spöregnade det och det är lite sjukt, men min första känsla var ren lycka. Inte bara för att jag börjar bli riktigt trött på solen och saknar det svenska rusket, men också för att mina lungor inte jobbar så bra i kombinationen springa + stekhetta. Jag hittade gratis parkering direkt och gick och anmälde mig. Sen var det bara att vänta på start.
Startskottet smällde och det var bara att springa. Det som irriterade mig lite var att loppet var utsatt att vara 12 km, men det var stora skyltar som märkte ut varje mile man hade sprungit. Så bra koll har jag ännu inte på mile och jag var inte säker på hur många miles 12 km motsvarar, jag visste att det var runt 7 men inte mer exakt än så.
Men jag höll i alla fall ett väldigt jämt tempo, tiden flög iväg och plötsligt hade vi golden gate bridge i sikte. Ner en liten sväng längs med vattnet till själva bron, upp igen en bit tillbaka och så var vi vid 7 miles-skylten och då la jag in den lilla spurten jag hade kvar, vilket inte var mycket alls. Och även fast jag var så trött och så himla gärna ville stanna och gå ett par steg, så spurtade jag på allt vad jag hade, och så var jag i mål.
Stod och flåsade ett tag och gick sen runt och samlade in alla gratisgrejer man kunde få. En t-shirt, någon tygväska, dricka, frukt mm. Sen ställde jag mig i kön till att slussas tillbaka till starten där jag ju hade bilen, och fick minsann åka med en äkta gul skolbuss tillbaka! Väl i bilen bytte jag om till en torr tröja och rullade hem väldigt trött och väldigt nöjd.
Jag är nog relativt van vid tävlingar och lopp om man jämför med en vanlig 21-åring. Jag har sprungit många midnattslopp, lidingölopp och minimaror både som barn och tonåring. Men jag är inte van att göra det ensam. Jag är van att ha pappa med mig som tar reda på starttider, som anmäler en, som väcker en och gör frukost, som skjutsar en till platsen, som står och hejar och tar emot en i mål med ombyte och vatten och massa allmäna kunskaper om löpning.
Jag är så himla glad och nöjd med mitt lopp och tiden jag fick, att jag inte stannade och gick utan att jag kämpade hela vägen i mål, men jag är nästan mest stolt över att jag verkligen gjorde hela grejen själv. Jag som egentligen har en fobi för att vara ensam, jag gjorde det här loppet till min egna lilla grej och jag genomförde det på ett bra sätt.
Jag är dock ganska mör och öm i benen idag. Gymet får vänta lite..