Skottdagen.
För ett antal år sen så glömde vi bort att det var skottår. Så vi firade lillis födelsedag med tjo och tjim och middag och tårta och sång och presenter och så blev det kväll och var det en bra födelsedag harald, godnatt då!
..eller..oj. Det är ju för fasen skottår. Och den första mars är visst imorgon.
Det misstaget gör vi aldrig om!
Samtalet
Jag har tänkt mycket på dig. Det är som att man saknar mer och mer, för samtidigt som chocken och smärtan avtar så är det nu jag inser att du verkligen inte kommer tillbaka.
Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig, och det är som ett stort hål att du inte finns där. Ett stort svart hål av tomhet.
Jag har fått körkort. Först av alla barnbarn. Jag vet att du hade varit så stolt. Det var du ju alltid i och för sig.
Jag känner mig inte älskad längre. Jag känner mig inte som någon att vara stolt över. När du inte längre är här känner jag mig inte speciell, känner inte att jag duger. För du är den enda som verkligen visat det, som såg på mig med den där stoltheten i blicken.
Att köra bil har blivit som en meditation för mig. Det är lätt att prata högt med mig själv när jag kör. Men ibland kan jag bli alldeles till mig av frustration och skrika av förtvivlan och ensamhet.
Det går åt helvete med aktierna, visste du det? Men jag ändrar ingenting av dem jag fick av dig. Det kommer gå ännu sämre om jag börjar flytta om. Du kunde din sak och jag litar på att det kommer vända.
Jag var hos mormor igår. Hon fyller ju år idag. Hon berättade att hon hade provat att stå på huvudet igen, för att se om hon fortfarande kunde fast hon var ett år äldre. Hon kunde. Men jag sa åt henne att vara försiktig. Vi måste ta hand om mormor. Det sa du hela tiden när slutet närmade sig.
Hon gav mig din låtsas-vigselring. Den du köpte för att ha bland hennes släktingar i Finland när du inte hittade den riktiga. Mormor tycker inte att det är någon mening med att spara gamla saker. Hon har ju alla minnen i huvudet säger hon. Men jag har ringen i en kedja runt halsen. Det känns tryggt på något sätt.
Jag flyttar till Danmark till hösten. Det känns som att det är rätt att vara där. Lite som att komma hem. Kanske förde du över alla danska rötter till mig.
Mamma säger att jag inte är så lik dig. Du skulle aldrig sett dig själv som ett offer säger hon. Jag antar att hon menar att jag gör det.
Jag klarade matteprovet som jag var så nervös för. Minns den där gången när du förhörde mig på matte och när jag hade ett fel så gav du mig en fyra i betyg. Jag blev rasande och skrek att du var en dålig lärare. Du bara skrattade. Och berättade historien om och om igen under hela min uppväxt. Jag påminde dig om det sista gången vi sågs. Och du var så svag och hade så ont, men du skrattade. Ja, det var kul, sa du. Och mitt hjärta tog ett skutt av lycka.
På ett sätt är jag glad att jag aldrig såg dig den allra sista tiden. Jag tror att det hade gjort för ont. Sista gången jag träffade dig skrattade du och det skrattet finns kvar tydligt i mitt huvud.
Minneslunden är så vacker. Min klargula påsklilja lös upp i solen. Den skulle ha mycket sol stod det, då lever den länge. Bilderna från minneslunden gav mig mvg i foto. Jag visste på en gång när jag kom dit att det var den rätta platsen.
Det är så mycket jag skulle vilja fråga dig. Gör det ont att dö? Eller var det mer som en befrielse? Var du rädd? Kan du se mig nu? Vakar du över mig såsom jag bad? Det måste du. Jag klarar mig inte annars. Jag behövde dig så mycket. Hur kan man bara försvinna? Hur kan den som alltid funnits där plötsligt bara vara borta?
När jag tänker på att du aldrig kommer tillbaka så känns det som att jag är trasig rakt igenom och aldrig kommer att bli hel igen.
Jag saknar dig så.
Hej sportlov
En hel lång underbar vecka fri från skolan.
Rix morron zoo varje dag. Titti äter hundmat halv åtta på måndag.
Solens strålar i ögonen.
Fritt från minsta gnutta snö och blask och slask.
Fötter som knastrar mot gruset. Lätt andning. Känslan av att springa bort alla problem.
Musik på högsta volym på väg hem.
Frihet.
Citerat Lukas
Det här är sagt av Lukas (taget från bloggen om honom, skriven av Niels.)
Håll till godo med danskan gott folk!
Ved morgenbordet en ganske almindelig hverdag..
Lukas: "Far! Vi er de bedste venner ikk´?"
Far: "Jo Lukas det er vi i hvertfald"
Lukas: "Vi skal aldrig skilles ad - vel?"
Far: "Nej det skal vi aldrig nogensinde."
Det är inte utan att man saknar folket på rugtoften ibland. Eller ofta.
Lämna Britney ifred!
Man menar att människor är i en annan dimension än djurvärlden med vår intelligens, som gör att vi kan känna medkänsla, empati och en massa andra fina känslor som beskriver hur underbara just människosläktet är. Hallelujah och allt det där.
Men hell no. Vi är precis likadana som djuren som okänsligt slår undan allt i sin väg, det är precis samma koncept för oss när det gäller sin egen lycka, den enes bröd den andres död, finito.
Varför skulle man annars förfölja stackars Britney och inte låta henne gå ett enda steg utan att hamna på förstasidan där läsarna som hungriga hyenor kastar sig över bilderna och kommenterar hennes hår, hennes ena osminkade ögonfrans, den minimala finnen på hakan och KOLLA vad TJOCK hon är!
Och när det börjar gå utför jublar pressen och tar gladeligen bild efter bild på en förtvivlad Britney som sitter gråtandes på gatan och förs till mentalsjukhus och man skriver artiklar om hennes viktuppgång och förlorade vårdnad om sina barn. Vart är den där medkänslan och empatin då? När man njuter av att läsa om kaoset varje dag och sucka åt hur patetisk hon är, när man helt obesvärat pratar om huruvda hon är nära självmord eller inte.
"Haha, ja Britney, hon är så körd, hon hoppar nog framför tåget snart. Påtår?"
Det är ju helt fruktansvärt. Bara för att man är världskänd är man inte ett godkänt offer för att bli sågad, kommeterad, hånad och granskad in i minsta kvardratmillimeter. Visst är hon en offentlig person men hon är ju fortfarande människa och borde bli behandlad som en. Kan inte folk inse att ingen människa som mår bra gör såna här saker? Fattar de inte att hon förmodligen inte hade kört bil med sonen i knät om hon inte varit så stressad över at komma bort från fotograferna? Och hur kan man ha hjärta att springa fram och fota någon som sitter och gråter på gatan? Svaret är nog enklare än man tror. Dessa människor låter inte hjärtat tala, utan plånboken. Den djuriska instinkten att själv tjäna. Den enes bröd, den andres död.
"I'm Miss bad media karma
Another day another drama
I'm Mrs. 'Oh my God that Britney's Shameless'
I'm Mrs. 'Extra! Extra! this just in'
I'm Mrs. 'She's too big now she's too thin'"
Jag skulle vilja avsluta med att säga GO BRITNEY och hoppas att hon orkar igenom hela helvetet och att allt löser sig och att hon kan leva någorlunda lycklig i alla sina dagar. Och till er asätare som lever på henne, lyssna lite mer på piece of me som är så sjukligt bra, och lämna resten av Britney ifred!!
2900 happiness
Och 2900 happiness passar mig som handen i handsken. Den är både a) dansk, b) så pinsam att man ibland måste skrika av skam och böna och be karaktärerna att skärpa sig, c) en perfekt mix mellan kärlek-familje- och jobbintriger som får pappa att sucka och skaka på huvudet men mig att jubla, och slutligen d) absolut fri från mord och blod som återigen får pappa att sucka och skaka på huvudet och mig att jubla ännu högre.
Inatt satt jag uppe och tittade ikapp de 10 första avsnitten. Nu är jag verkligen fast på riktigt och har inga planer på att ens försöka slita mig.
2900 HAPPINESS; Måndag - Torsdag 19.00 på TV3!
En dag med Terra
Vi tog vårt pick och pack och var en gångs skull miljövänliga nog att ta tåget in till stan. Herrejösses, sen mitt körkort uppenbarade sig har jag inte satt min fot på ett tåg. Hade nästan glömt bort hur man gjorde faktiskt.
Vår resa slutade vid eriksdalsbadet där vårt sportande tog vid.
Simning är nog det bästa jag vet. Skonsamt och samtidigt effektivt. Kondisen blir en wannabe Bekele-kondis utan att man frestar på sina stackars ben. Man blir alldeles mjuk i kroppen och huden len som babyrumpa som babsen brukar säga. Och man blir så härligt trött. Just love it.
Som en rolig överraskning stötte vi på Vanja i omklädningsrummet. Sen gick vi och åt lunch vilket i mitt fall blev sushi som vanligt. Efter maten så promenerade vi faktiskt fyratusen steg till kungsträdgården där vi satt och fikade i solskenet. På väg dit så hann vi även göra bort oss ganska totalt angående svensk allmänbildning om det svenska kungahuset, men det låter vi stanna mellan Terra och mig och den stackars förvirrade vakten. Sen blev det lite franskalektion av Terra som absolut inte kan ett ord franska men inte hindras av det. Och så en påhittad livshistoria till en annan tågresenär som blev ett lyckligt ovetande offer för våra fantasier.
Terra är knäpp helt enkelt och hon är aldrig neggo eller bangar på konstiga upplevelser.
Därför är hon den bästa av de bästa.
"Man måste kunna ALLA ben i kroppen.. på LATINSKA!"
Over and out.
operation sjukling
När jag kom hem möttes jag av ett vrak som inte visste upp eller ner eller vad han hette. Han visste inte varför vår bakskål stod på vardagsrumsbordet, han visste inte om han hade ätit eller inte, han var genomblöt av svett och brännande feberhet. Han vägrade lägga sig ned och sova i soffan eftersom han var så rädd att inte få luft. Jag frågade om han hade astma, men det var inte det. Han var så rädd att rummet skulle krympa, sa han.
Han hade inte ont någonstans men var långt ifrån sina sinnens annars halvfulla bruk. Han visste inte vilken dag det var och frågade hur många dagar han hade varit hemma egentligen. Jag tvingade honom att ta febernedsättande och att lägga sig och sova. Men i vanlig ordning var luften i hans rum allt annat än frisk och lukten allt annat än angenäm, och eftersom jag inte vågade öppna några fönster och riskera att frysa ihjäl den lilla stackaren så ställde jag mig och fläktade med dörren och viftade frenetiskt med armarna för att skapa någon typ av ventilation. Och vid åsynen av sin strutsliknande syster skrattade han faktiskt till där han låg på sängen. Det är alltid något.
Med det här vill jag egentligen bara säga; krya på dig lillis! (Och du är dödens lammunge om du smittar oss med det där!)
varning för ras
Min aktiedepå har hittills idag gått ner ytterligare 1,3%. ALLA mina aktier har gått ner idag och jag börjar tappa hoppet.
Jahapp, där rök mina planer om att gå tidigt i pension. Där försvann dem om att köpa världens lägenhet. Där försvann dem om en snygg bil. Och där försvann dem om att ta med mina barnbarn till solen som min mormor och morfar gjorde med oss. Morfar ägde verkligen på aktier. Jag brukade alltid rådfråga honom och hela han lös upp varje gång. Tills han blev för sjuk. "Jag tänker inte på aktier längre" minns jag att han sa. Och jag minns att jag tänkte, "Helvete. Nu är det riktigt riktigt illa." Och det blev bara värre och värre och jag väntar fortfarande på att det ska vända och läkas men det känns tröstlöst.
Men om börsen ens ska hinna vända och komma tillbaka tills det är dags för alla mina planer får den sätta fart nu.
Jag får nog förlita mig på min klena lön från ica. Där fick jag som trodde att livet skulle vara lätt redan från början.
i huvudet en måndag
Jag är redan hungrig. Vad är grejen med det liksom?
Min dator tänker inte bara på refrängen, den har sjungit på sista versen ett bra tag och är nu inne på sista raden, sista ordet. Den har hängt sig två gånger bara idag. Två gånger! På en timme! För att citera Anna; Den här datorn skulle jag inte ens ta om jag fick den gratis.
Men det var bästa dagen igår. För att det äntligen var roligt på jobbet. Helt underbart. Och dubbel lön hela dagen gör ju inte saken sämre. Och Pers är en rolig prick och sushi är gott och jag lyckades klämma ner mitt ass i de där snygga jeansen som dessutom var billiga. Men kvällen däremot.. jag fattar inte vad det är vi gör för fel. Antingen är det bara jag som gnäller, eller så kan vi verkligen inte vara en riktig familj. Vi bråkar aldrig men det är så mycket besvär. Besvär med att bara enas om något att göra, något att se på tv och pappa vill se mord och blod och jag är för mesig och lillis flyr iväg till sin dator. Det var den kvällen. Igen. Kanske så tycker vi bara inte om varandra tillräckligt mycket? Eller så tycker dom inte om mig?
Jag är så rädd för att vara ensam. Jag är så rädd för mina tankar.
Det är sol ute! Och det är snart gå-en-promad-på-lunchen-dags! Undan med kvinnor och barn för här ska hurtas!
Men Svenska B i två timmar ger mig ångest som inget annat. Det är andningspanik och lust att grina varje måndag.
Det är konstigt att de som egentligen är långt bort är de som bryr sig, när de som är nära absolut inte ser någonting alls.
Och jag hade världens bästa dröm inatt och jag saknar någon som är som mig.
UNIK UF
Trean innebär projektarbete och har man lust kan man starta ett UF-företag, för unga människor som vi. Och det hade vi lust med.
Anna och jag har alltså ett litet eget företag, som vi vårdar ömt och kärleksfullt som om det vore vår egen baby.
Eller okej, det var nog en överdrift. Men vi gillar det och vi gillar det ännu mer nu när vi faktiskt har kommit en bra bit på väg.
Vi säljer egensydda riktigt snygga och sköna pannband som inte sabbar din frisyr och ger dig en cool image.
Så vad väntar du på? Pannbandet blir ditt för endast 50 SEK.
Skriv en liten kommentar eller gå in på uniks blogg och läs mer!
Om en helg på precis rätt ställe
Det har blivit en lyx att kunna ta ett billigt flyg över öresund när man vill fly verkligheten och det svenska språket ett tag. För när planet landar på dansk mark så glömmer jag allt. Allt som heter läxor, jobb, saknad, sorg och andningsångest. Och det är så skönt att bara slippa. Och hänga med favvo som trackar och skrattar och lever loppan och aldrig bangar.
Att se melodifestivalen i skolan. Att dricka dansk öl. Att hänga med systrarna bang. Att somna till trines pladder med ett huvud som snurrar lagom mycket. Att vakna till MTV och att komma till skolan till två timmars idrott.
Läraren hade tydligen sagt något om att jag var i så bra form när jag kom men de jäkla fyllesvinen från klassen hade totalt förstört mitt idrottande. Hah, you wish! Han skakade min hand och frågade direkt hur formen var. Bättre än sist, kunde jag ärligt säga.
Trine lyckades såklart med bravaden att stå på händer med en hand.. i två sekunder. Ett stort brak blev det när hon landade rakt på sin hand som blev så svullen att hon inte ens kunde köra bil. Vilket ledde till att jag körde henne upp till sjukhuset! Me like att köra!
Och så lite McDonalds på väg hem. Det är oss i ett nötskal och jag älskar det.
Att vara på gymnasiefest, att krypa upp i soffan hos trine och leka "jag har aldrig" och återigen förundras över Katrine. Hon är vår lilla Kinky Kat rakt igenom. Fast jag tycker nog att Trine börjar komma ikapp henne..
Att äntligen vara hos en riktig familj med middag, te, spel och bara vara. Jag har saknat det så mycket, det där med att man faktiskt kan umgås utan problem. Det behöver inte vara planering, tjat, nyheter som ska passas och datorer som ska läggas undan. Man kan faktiskt tycka om varandra och ha roligt bara sådär.
Jag diggar vår lilla trio här hemma men stundtals är det faktiskt lite.. ensamt.
Så jag vill skriva ett stort tack till folket på Rugtoften för, ja för allt helt enkelt.
Och ett tack till Niels för att jag fick prova att köra bilen! Mamma och pappa kunde inte tro sina öron när jag berättade att du vågade låta mig köra!
Nu är jag mer säker än någonsin över att jag ska till danmark i höst.
Det slog mig att det här var den första helgen på månader som jag inte fick besök av andningssvårigheten.
Och det räcker egentligen med det.