DK 14-17/9 Saknad.
Idag är det två veckor sen jag flög över sundet för en kort helgvisit i landetdärdepratarsåkonstigt.
Två veckor sen världens bästa helg nånsin.
Jag skulle kunna skriva om hur underbart och rätt det var att vandra genom kastrup igen. Jag skulle kunna berätta om hur skönt det var att bara prata av sig på mr filosof halva natten, om hur totalt bäst det var att äntligen träffa alla igen, Nat, Kinky, tvillingarna, Julie, älskade favvo-trine, om hur läskigt det var att vandra en timme inne i kbh på jakt efter rätt lägenhet klockan fyra på morgonen efter festen, om lättnaden när jag äntligen hittade rätt och släpade mig alla trappor upp och hörde filosofens "hejsan hejsan!".
Jag skulle kunna skriva om dagen efter, promenaden på hundra mil som borstade bort all spår av gammal fest.
Jag skulle kunna skriva om hur det var att återvända till rugtoften, lättnaden och glädjen när Lukas kände igen mig direkt och var lika söt som vanligt, lukten som för ett stackars vilset barn som saknar ett hem skar i hjärtat, trappan, mitt namn som fortfarande stod på dörren till mitt rum, och jag gick in och visst, det var lite saker i hyllorna men annars såg det ut precis som mitt rum och faktiskt, det var som att komma hem. Hem.
Men risken är stor att jag skulle bli sentimental, så det får räcka så.
Två dagar går alldeles för äckligt fort och nu när lyckoruset från Danmark börjar lägga sig så saknar jag mer än någonsin. Lyssnar på nephew och dricker teet som jag fick med av Pernille, men det smakar inte riktigt samma sak här.
Jag skrev; Söndagen den 4 Juni 2006
"Det är snart mindre än 2 månader och jag kan knappt fatta det. Jag vill att det ska vara nu.
Jag vill bort härifrån för alltid och jag börjar redan nu få ångest för att jag ska tillbaka om ett år. Tänk hur hemskt måste jag inte må då, när jag verkligen hör hemma där. Men jag ska ju bara hem ett år, sen kan jag flytta till landetdärdepratarsåkonstigt för alltid och aldrig komma tillbaka igen. Då behöver jag verkligen aldrig komma tillbaka, för då bestämmer ingen utom jag själv."
Det känns som om det var en evighet sen jag skrev det där, och ändå känner jag samma sak idag. Studenten ska tas, och sen är jag fri att äntligen göra vad jag vill och alltid har velat.
Danmark är det enda jag gjort utan att ha blivit påverkad av vänner, familj eller annat. Allt annat jag gjort, sökt gymnasium, tränat, valt vissa språk eller elevens val i skolan, har jag valt efter att ha blivit påverkad av andra.
Men det här är något som jag verkligen vill. Ingen kom med en idé om att jag skulle till danmark i ett år, bara idén och kraften att uppfylla det kom någonstans inifrån mig själv och det är just därför jag aldrig någonsin ger upp det.
Och jag minns lördagen, att bara vandra ensam, jag hittade ingenstans men vad gjorde det? Jag vandrade längs gatorna i timmar, precis som winnerbäck i "över gränsen" och på något sätt hamnade jag vid universitetet som var åt totalt fel håll, men det var sol och blåst och danska och jag kände att här skulle jag kunna bo. Här skulle jag kunna vara hemma. Jag försöker förstå varför, varför just Danmark, vad det är som gör det så speciellt när jag har världens bästa vänner här hemma i Sverige också. Jag har Emma, Babsen, mina älskade tre puckon, Lillisen, släkten, och allt det är jag beredd att ge upp för att flytta till ett land där de pratar med gröt i halsen?
Men jag slutar att försöka, för det går inte att beskriva tryggheten, hur förvirringen och hopplösheten bara lämnar en, känslan av att allt bara är rätt.
Jag har ju egentligen alltid vetat att det är där jag ska vara.
Om Att Vara Nyblivet Skilsmässobarn Med För Många Tankar
Nej, jag har helt enkelt skolkat. Från bloggen. Skyllt på skolarbete och tagit allt som en förevändning för att slippa skriva. För att det av någon anledning var för jobbigt.
Det här inlägget kommer nämligen att handla om Flytten. Den jävla hatade förbannade flytten.
För vissa handlar flytta om att byta upp sig, hitta en plats man alltid drömt om, starta upp på nytt med en lite bättre startposition än tidigare. Man känner glädje och lättnad och ser fram emot ett liv på det nya stället och lämna det gamla bakom sig. Ungefär så ser Flytten ut för mamma och pappa.
För andra handlar flytta om att ge upp allt man har, allt man någonsin haft, för att flytta in någonstans man aldrig skulle välja själv. Då handlar det om att tvingas lämna sitt hem för att man inte har något annat val, om att packa upp sina grejer på ett ställe man redan innan bestämt sig för att avsky, helt enkelt för att det inte är hemma.
Ungefär så ser Flytten ut för mig.
Hux flux bestämde sig mina föräldrar för att de var klara med varandra, och separationen var ett faktum.
Pappa köpte ett radhus i Bålsta. För att de passade honom och hans behov.
Mamma köpte en lägenhet bredvid centralen. För att det passade henne och hennes behov.
Vi barn hängde med som en svans utan att egentligen veta vad som passade oss.
Vi hade ju inte så mycket val.
Genom hela flytten hade jag bara en tanke i huvudet. Jag ska härifrån så jävla fort som möjligt. Varenda pryl som packades upp placerades så att de skulle bli lätt att flytta igen, varje morgon är ett steg närmare att få ett riktigt hem, någonstans där jag hör hemma.
Hon vänjer sig, tänkte alla, men faktum är att det gör jag inte. Fortfarande känns 5 kvadrameter mikroskopiskt när man är van vid 16, fortfarande känns ett 70-talsradhusområde som ett fängelse jämfört med hela skogen, fortfarande har jag mest lust att gå av pendeltåget i bro en station tidigare för att åka hem. Hem.
Fortfarande är jag och lillisen övertygade om att ingenting kommer att bli rätt igen förrän vi kan köpa önsta och flytta tillbaka.
När folk frågar rabblar jag och lillisen standardsvaret, jo men det känns väl bra, mycket nytt, jo mamma och pappa är glada, jo det ska nog gå bra. Men innerst inne orkar jag inte vara vettig och förstående längre, innerst inne är jag förbannad på mamma och pappa för att de gör så här mot oss. Jag är förbannad för att mina föräldrar när jag står på tröskeln att flyga ut ur boet inte kan hålla ihop ända fram. Jag är förbannad för att de gör mig till skilsmässobarn vid sjutton och ett halvt års ålder, för att allt numera är en enda jävla balansgång mellan två parter, jag är förbannad för att helger, jular och födelsedagar ska delas upp i två, jag är förbannad för att de tvingar oss lämna vårt hem, jag är förbannad för att de försöker få det att låta som om det här är det bästa som har hänt oss när det är så självklart att de är det värsta.
Jag vet att de inte var lyckliga ihop längre, att man inte kan bo ihop för barnens skull, bla bla bla, men i all min barnslighet ser jag allt jag har förlorat och det räcker för att fortsätta vara förbannad.
Jag har inte längre någon familj. Den upplöstes ungefär när vi satte nyckeln i låset för sista gången och numera är den innersta kärnan bortryckt, numera har jag en mamma, en pappa och en Harald utan att riktigt veta vem som hör till vad, vem som ska vara vart, eller om jag ens har någonstans att höra till längre.
Jag glömmer aldrig den sista dagen, att bara sitta i mitt rum under snedtaket som trots att det var kalt och tomt och luktade av Cilit Bangs rengöringspolish alltid kommer att vara mer hemma än de nya husen. Allt som har hänt under det där snedtaket, alla känslor, minnen, hela jag finns ju där under och jag grät av ilska när jag vred om nyckeln för sista gången, åkte genom allén för sista gången, bytte ut hemnyckeln mot nyckeln till huset i bålsta och bytte ut numret i telefonboken från "Hem" till "Mamma hem".
Och nu har det gått nästan två månader och nej, jag vänjer mig inte.
Fortfarande längtar jag hem varenda kväll, fortfarande saknar jag den del av mig som är kvar på önsta, fortfarande är jag en gäst överallt och fortfarande känner jag mig som en växt man ryckt upp med rötterna och lite slarvigt försökt plantera på totalt fel ställe, och som sakta men säkert blir svagare och dör.
Internetlös
Och samtidigt som jag blir helt galet frustrerad, samtidigt som jag känner att alla mina vänner gör upp nya, spännande planer via internet som jag missar, samtidigt som saknar att pladdra med folketfråndanmark så mycket att jag knappt minns hur man skriver på danska längre, är det skönt. Faktiskt.
Internet har blivit nästan som ett beroende för mig. Eller varför säga nästan. Det blev ett beroende, det var ett måste för att hålla kontakten med alla som jag tycker om som tvunget måste befinna sig hundra mil bort.
Så när vår internetleverantör i bålsta bestämde sig för att ha det krångligaste systemet som aldrig någonsin funkar, trots besök och en massa klagosamtal, så gav jag till slut upp.
Nu är det första jag tänker på när jag kommer innanför dörren inte längre hur jag fortast knäpper på datorn. Nu är det sista jag ser innan jag somnar inte längre vilka som är online på msn.
Nu har jag upptäckt något annat. Det är tillexempel riktigt trevligt att springa eller gå promenader med Harald i skogen på kvällarna. Det går också väldigt mycket roligt på den där manicken som kallas tv.
Och samtidigt som jag stundtals har lust att hemsöka de där jävlarna på lyssna&njut för att jag dagligen går miste om msn:ande, facebookande och bloggande så finns det ögonblick när jag faktiskt skänker dem ett stilla tack.
För att ha gett mig en välbehövlig paus.