a trip down under

Det har helt runnit ur mig det här med att skriva. Vem fan är intresserad liksom? Man borde få mer energi av våren men det är som att den suger musten ur mig. Det ska bli så skönt att börja jobba och komma igång. Lära mig något nytt, lära känna nya människor, få lite krav på mig och inte bara sitta här och bli mer och mer bitter.
Nej, har man inget att skriva borde man låta bli. Därför gör jag det.
Så kan jag återgå till att packa ner allt jag äger och har i diverse lådor och väskor och skriva igen när jag har flyttat och har något att skriva om igen!
Annars har jag sträckkollat på 22 avsnitt av 2900 happiness och herre min je vad bra den serien är. Eller fängslande i alla fall.
ciao!

Jag börjar tröttna på alla som lovar att så mycket roliga saker ska hända och att det nog ska finnas tid, det finns ingen tid förrän man själv avsätter den. Men här deppas inte, är det något jag har lärt mig så är det att man inte kan styra över andra människor, de tar sina egna beslut och det är bara att acceptera även om man inte nödvändigtvis håller med.
Jag skuttade upp på cykeln och cyklade en timme och tjugo minuter framför biggest loser. Desto mer upptagna mina vänner är, desto mer fit kommer jag att bli inför beach 09!  
Det gör mig så frustrerad att det är så sjukt kallt ute, man vaknar och tänker YES, det är sol, nu ska jag pressa satan för att behålla min bränna, men så sticker man näsan utanför dörren och möts av sibiriska vindar och en kyla som isar i märg och ben. Det är bara att smälla igen dörren så snabbt man kan för att inte förfrysa. Thailand, jag saknar dig!
Nej, nu ska jag dra med lillis ut och gå, vi är ju ensamma i helgen eftersom pappa dragit till göteborg.
Aah, underbara ensamhet, jag trodde aldrig att jag skulle lära mig att tycka om dig så mycket som jag faktiskt gör.  

Jag kände att det skulle bli en bra dag trots att jag var tvungen att pallra mig upp i svinottan efter bara 4 timmar sömn för att köra hem bilen och hinna ut ur stan innan trängselskatten börjar. Kom hem trött som en zombie efter att ha sms:at lite med emma på vägen, det kändes skönt att inte vara den enda som var vaken så tidigt! Skillnaden var ju att hon var på väg till jobbet medan jag skulle hem och somna om. Livet är bra orättvist ibland!
Men, så väcktes jag av mamma och såg att jag hade ett missat samtal - från NCC! Som jag var på intervju hos i tisdags och bara önskade av hela mitt hjärta skulle vilja ha mig på sin ekonomiavdelning i den danska delen.
Det var bara att hoppa upp på trainern och cykla friskt till två program av biggest loser. Love it!
Det fick tiden att gå och vid halv ett ringde det igen. Och jag fick jobbet! Trodde jag skulle börja skrika och dansa av lycka men lyckades behärska mig. Tänk att jag efter 9 dagar hemma i sveriget har ett heltidsjobb! Det första i mitt liv!
Hej vardag, hej jobb, lån och eget boende säger jag bara och HEJDÅ bålsta! Jag vet att jag inte har varit så lockad av heltidsjobb tidigare, men just nu känns det bara helt underbart. Jag är så satans less på att bo hemma och inte kunna styra fullt ut över mitt eget liv, jag är SÅ redo att sätta igång och jobba och skapa mig den tillvaro jag vill ha.
Samtidigt är det läskigt, herregud, har jag blivit så stor, förväntas jag vara vuxen och ta hand om mig själv nu? Det här betyder jobb från 8-5, 5 dagar i veckan, typ 45 veckor om året. Inga timlånga luncher, inga chilldagar med film och långa promenader, inga sommarlov. Det känns lite som att det inte finns någon återvändo. Har jag väl flyttat hemifrån och börjat jobba kan jag inte komma krypande tillbaka hem sen.
Men det ska nog gå bra. Det måste jag ju tro. Jag är ju faktiskt inte ens 20 år och har ingen att försörja eller ta hänsyn till förutom mig själv. Och dessutom har jag ju så många underbara människor i mitt liv som förhoppningsvis kommer stötta mig!
Så idag hurrar jag för mig själv och mitt första riktiga jobb! Yehoo!