a trip down under

Jag är hemma. Tiden som au pair är över. Jag saknar calisolen. Vi hade en sjukt bra roadtrip.
Jag knackade på dörren hemma hos pappa två dagar tidigare än sagt för att överraska. Det var kul det. Sen flyttade jag in på kontoret där jag sover i en extrasäng och har mina kläder i lådor längs med väggen.
Jag har börjat jobba. Det är kul och jag känner mig inte alls lika lost som förra gången. Så lite ekonomi har jag väl lärt mig antar jag.
På lördag springer jag maran och det ska bli 15 grader och regn. Tack gode gud för det.
Jag är lite allmänt förvirrad och jag vet inte om jag kommer skriva så mycket mer här.

Skulle behöva prata med dig snäckan. Tror att du är den enda som skulle förstå faktiskt.

Jag har lämnat familjen och därmed är väl det här inte en blogg om mitt au pair-liv längre, utan bara om mitt liv i allmänhet. Antar jag.
Brobarnen har kommit och vi har hunnit med san francisco, LA, grand canyon, vegas och nu är vi i miami.
Det är mycket intryck på en och samma gång och jag har dessutom lyckats bli sjuk och går runt och snörvlar och yrar och hostar upp mina lungor.
Jag lovar att jag ska försöka skriva längre imorgon, men det har varit späckat schema och internet har krånglat.
Det känns så sjukt skönt att jag snart kommer hem, jag är så redo. Det sköljer en stor lycka över mig när jag ibland kommer på att jag ska hem till stockholm efter den här resan, inte hem till san francisco. Inget ont om familjen och livet som au pair, jag har haft fantastiskt mycket kul och lärt mig så mycket, men jag känner mig så klar med det där.
Jag har kommit fram till det jag skulle komma fram till och jag har hittat mig själv på precis det där häftiga sättet som jag hoppades på innan jag åkte.
Jag är inte samma person som kommer tillbaka till sverige, jag är mycket, mycket bättre.