a trip down under

Det slog mig nyss när jag tog ett djupt andetag. Bara sådär. Utan att behöva känna efter, ta sats från tårna och pressa ner luften med våld. Jag har fått mina lungor tillbaka. Eller rättare sagt, mina lungor har fått sin plats tillbaka. Nu när de inte längre blir ihoppressade av en glutenmage.
Jag är så glad och tacksam för det. Man lär sig leva med det, åren går och man inser att det kunde varit mycket värre ändå. Men nu när det är borta är det så skönt. Det är en sån lättnad.
Som jag sa till husläkaren idag när jag var där på återbesök, det finns inget att vara ledsen för. Det klart att det är jobbigt att jag inte kan äta en bulle eller lite pasta. Men det är så värt det jämfört med vad jag fått. Jag har fått chansen att må bra. Jag får äntligen må bra.

Måndag och ögonen svider och vill falla ihop. En timme till sen får jag ta en kopp kaffe, en och en halv timme och sen hoppar jag ner till gymmet.
Sov dåligt inatt, sådär oroligt som man gör första natten på nya ställen. Och nu är jag ju ensam. För första gången i mitt liv. Jag skulle kunna dö i sömnen där i min lilla alkov och ingen skulle märka det på morgonen, ingen pappa skulle sticka in huvudet och säga "ska inte du till jobbet idag?"
Svårt att vänja sig vid det där, att vara ensam. Men skönt. Det pirrar till i mig lite varje gång jag tänker på det. Att jag kan åka hem efter jobbet och göra precis vad jag vill. Jag kan sätta på vänner på dvdn och steka pannkakor i underkläderna. Jag kan pyssla och stöka med mina grejer och ha precis den dygnsrytm jag vill. Jag kan dra ut täcket till soffan och dricka te och se på film tills jag somnar.
Jag kan pynta och tända ljus och göra fint och bjuda hem mina älskade vänner på middag. Ja. Så blir det.

Att inte kunna sova på natten och börja dagen med rädsla för döden. Att inte kunna sluta tänka på någon som alltid varit så nära och som nu är så nära att försvinna. Att räkna sekunderna och ständigt glo på telefonen med hopp om besked. Att hoppas det bästa men frukta det värsta.
Att om och om igen tänka som ett mantra att hon är nitton år, hon är nitton år. Att det här kan bara inte vara en sån värld att en sån ung människa fylld av liv rycks bort.
Men att samtidigt veta att det ju faktiskt är det.
Att ha hela vår uppväxt i huvudet och känna att jag vill inte vara med längre om hon inte klarar sig, är det så grymt livet ska vara så klarar jag det inte.
Att ha huvudet fyllt av bomull och inte kunna tänka klart en endaste tanke. Att långsamt gå till tåget och inte veta vad man egentligen gjort av dagen. Att äntligen få det väntade samtalet och börja gråta av lättnad på perrongen. Att låta oron rinna nerför kinderna och förstå hur skört livet faktiskt är.
Att komma hem och mötas av sötaste lilla theo som säger heeej och kommer emot mig med armarna utsträckta. Att bli matt av så tvära kast mellan hopp och förtvivlan och att livet i ena sekunden är så svårt och skrämmande, för att i nästa vara så ljust och fyllt av glädje.
Att somna med huvudvärk och den där känslan av overklighet.

Läkaren ringde med provsvaren sen i fredags. Värdena för glutenantikropparna (eller hur han nu sa) var skyhöga. Jag är alltså glutenintollerant. Utan tvekan. Så vi bokade in en ny läkartid och så ska jag få träffa dietist och sånt.
En del av mig ropar FAN! Så jävla orättvist! Aldrig mer en varm, nybakt kanelbulle! Aldrig mer en krämig pastarätt! Aldrig mer ett danskt rågbröd! Aldrig mer en av pappas underbara pannkakor! Från och med nu ska jag bli en sån som kommer till restaurangen och börjar varje beställning med "jag måste bara fråga, är det gluten i den här..", eller svarar på en middagsbjudning med "åh, jag kommer gärna, men du vet att jag inte äter mjöl va.."
Samtidigt som den andra delen av mig säger YES!! i triumf. Jag SA ju att det var något fel på min mage! Folk ville inte lyssna, dom skakade på huvudet åt min kolhydratsfria diet och trodde att jag var ett hysteriskt bantningsfall, men jag visste ju! En normal mage ska inte bli så svullen och göra så ont. Jag visste ju att man inte ska se ut att vara gravid med tvillingar efter en macka. Jag kände ju hela tiden att något var fel!

Tänk om jag slipper gravidmagen för alltid nu. Eller ja. Fram tills om en sisådär hundra år när det kanske är dags att bli gravid på riktigt då. Isåfall vet jag ju i redan hur det känns.

Nu SKA jag komma igång igen! Jag vet ju att jag mår bra av att skriva och att det är kul att se tillbaka på. När man blir gammal typ. Eller bara om något år när man förändrats igen och knappt kan förstå den person man var innan.
Jag älskar det där. Att det inte finns någon gräns för hur mycket man kan ta in, hur stark man kan bli.
Jag är verkligen inte färdig än.
Livet väntar på mig där ute och jag är nyfiken på vad jag ska vara med om och hurdan jag ska bli!


Men det är alltid lite av en krasch att åka hem från danmark efter en vecka. Även om det inte är lika hjärtskärande som förut, så känns det. Alltid samma känsla. Det är så tomt. Att slappna av och höra till och passa in i en vecka, för att sen slussas tillbaka i den här osäkerheten. Varför är det så tomt? Varför känns allt så tråkigt? Vad är det egentligen jag saknar? Varför har ingen den där härliga råa humorn? Varför vill alla bara jobba och göra nytta när jag vill umgås och ha sällskap och bara tycka om varann, sådär som man gör, utan krav? Varför är ingen som jag? Vad är det för fel på mig? Och vad i hela friden gör jag egentligen här?
Har haft nephew på repaet hela tiden i två veckor nu. Det har allt det där danska, råa, det jag saknar. Det gör mig glad att lyssna på.
Men det känns ändå inte lika hopplöst som det en gång var, för att jag har växt upp och blivit starkare och bott i danmark och insett och vet att det inte är något fel på mig. Jag har hamnat fel bara. Jag vet att jag har en plats där jag hör hemma och där folk är som mig. Hade jag inte vetat det hade jag varit lika knäckt som jag var den där sommardagen 2005 när vi kom tillbaka till sverige och jag var övertygad om att livet aldrig skulle bli bra. Inte för mig.
Men nu vet jag. Livet både är och ska bli alldeles förjävla bra. Köpenhamn är nära trots allt.