a trip down under

Jepp, jag är här igen. Och jag vet att det är fredag och nej, det är fortfarande inte straffbart att gå ut och träffa folk och ha lite roligt. Men jag är så trött.

Klockan är 22.33 och jag har precis ätit middag. Nu kommer Anna få ännu mer konstiga tankar om familjenutepålandet.
Såna här dagar vill jag egentligen städa och rensa och slänga gammalt skräp för att liksom förbereda mig på att inte bo här efter sommaren. Men det kommer bara att kännas ännu längre fram då. Det tar ju faktiskt inte fyra månader att packa. Även fast man är borta ett år. (Ett år, ett år, ett år, jippiie!)


Imorgon ska vi hjälpa farmor med att flytta. Lite såhär lät vårt prat vid matbordet. (Vi åt tillsammans hela familjen för en gångs skull)
Pappa; Men jag sticker imorgon klockan åtta och det kanske är bäst att Harald följer med mig.
Jag; Jaha, tack för den. Nog för att tandställningen ger mig huvudvärk och en känsla av att tänderna långsamt rycks ut med rötterna.. men den gjorde ont!
Pappa; Vadå? Han måste ju hjälpa till och lyfta och bära och så.
Jag; Påstår du att Harald är starkare än mig? Har du ens tittat på hans armar! (Pekar på klenisen mittemot mig)
Pappa; Ja, jag tror att han är starkare än dig.
Jag, Håll truten din gamla gubbe! skrek jag inte. Istället mumlade jag något om att skenet bedrog och att jag skulle kunna brotta ner Harald med lillfingret. Harald hade inget att invända och ville heller inte bevisa motsatsen.


1-0 till mig.


Over and Out

Antingen alla fel eller alla rätt. Jag har liksom ingen aning.

Idag  har jag varit hemma hos vanjisen för första gången och det var väldigt trevligt. Ett ganska rörligt hem med utslagna väggar, kaxiga småbröder och bortsprungna filmer. Men det var jättekul.

Igår när vi gick hem så strålande solen och det var alldeles torrt på marken. "Äntligen kommer våren på riktigt", tänkte jag men det skulle jag aldrig ha gjort. Imorse var det nämligen snöstorm ala antarktis. Eller är det snöstorm där förresten? Skit samma. Det är faktiskt den första april imorgon. Skärpning på moder natur eller vem det nu är som styr över vädret.

Det blir inget Barcelona. Men jag fortsätter att tvätta och laga mat ändå. Pengar har väl ingen någonsin tackat nej till?
Det är förresten bara en vecka kvar till påsklovet. Jag funtar på att ta bussen över från skåne till Köpenhamn. Och när jag ändå räknar är ganska precis fyra månader kvar tills jag flyttar. Längtar.



Dagens citat;

"Vem i hellskotta är det som är här? Jaha, hej."

/ Vanjas lillebror Mischa, när han ser ett par främmande skor i hallen.



Det har aldrig hänt, okej?


Over and Out

Nu har det långsamt trappats upp till något annat än den där svaga, nästan kittlande tandvärken jag hade i natt. Den värken är mest irriterande. Den som är på väg nu är något helt annat, den liksom skär genom hela huvudet och det känns som om tänderna långsamt och oerhört plågsamt dras ut helt och hållet. Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till. Det gör så ONT!

MT fick jag på historiaprovet och det var väldans trevligt. MT står för mycket tillfredsställande och ja, fråga inte mig varför han inte vill skriva ut g, vg eller mvg. Men jag visade på alla kriterier i alla fall och det var roligt. Matteprovet imorgon kommer troligtvis inte att gå lika bra, trots att jag pluggar som besatt nu. Tog en liten paus för att skriva här..

Och apropå ingenting så är det  Winnerbäck dygnet runt nu. I mina värsta perioder kan jag aldrig tröttna på hans musik. Dessutom är alla låtar fullproppade med minnen från den tiden jag var besatt av just den låten. Att öppna Winnerbäck-mappen på datorn och bara låta den rulla på är som att gå igenom ett gammalt fotoalbum.   


Hon log och sa: "Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska lika
Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel
Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"


Aldrig riktigt slut..

Sitter i skolan och har lite allmänt tråkigt. Jag var här 08.25 fastän jag börjar 10.05. Är inte det seriöst så säg?

Igår pluggade jag matte och jag förstår nästan alla G-delar nu! Jippi! Jag som helt seriöst varit orolig för IG i flera veckor nu.
Inatt skulle min moster sova över hos oss och en person till i vårt pyttelilla hus underlättar inte direkt läget. Pappa fick sova på golvet i mitt rum och när jag vaknade kvart i fyra för att gå på toaletten kunde jag inte somna om på typ en halvtimme.
Kanske var det inte bara hans snarkande som höll mig vaken, jag skyller minst lika mycket på tandvärken.
Till slut måste jag ha svimmat av i alla fall.

HATA HATA HATA HATA TANDSTÄLLNING!!

På den här sidan har jag förbjudit mig själv att skriva om tråkiga saker och därför tänker jag inte göra det heller.

Har just noterat att Anna börjat skriva in låttexter och klistrat in endast bilder på sin sida för att få fler bloggar än jag. Men såna låga knep är inget jag tar till. Nej nej, här är det skriva som gäller.

Idag var jag hos tandregleringen kronan och det stället ger mig inga trevliga vibbar direkt. Som jag misstänkte så har tanden vi alla, (eller okej jag då) väntar på, vridit sig så det dröjer allt ett bra tag tills jag får slippa skroten. Nu är den spänd också så huvudet spränger och jag kan inte äta på en vecka.
Det här med tandställningen är inte kul någonstans längre. I början och i ett tag var det värt att stå ut med den eftersom jag visste att mina tänder skulle bli fina efter. Men nu, efter snart 20 månader, har jag för länge sen misströstat. Jag börjar tro att den har kommit för att stanna för alltid.
Jag kommer förmodligen att bli sveriges första pensionär med tandställning.

Jag har haft tandställning i 86 veckor för att vara exakt. Eller i 597 dagar för att vara ännu mer exakt. Det är 14 328 timmar det. Och 859 680 minuter.  
Ni kan väl inte klandra mig för att vara en aning deppig?

Herregud. Jag räknade just ut att jag har haft tandställning i 9,9% av mitt liv. Och om bara ett par veckor kommer det att gå över 10%. Nu blev jag ännu deppigare. Om inte för de kommande 10 procenten, så för att jag sitter och räknar ut såna här saker och därmed slösar bort ännu mer av mitt liv på tandställningen.


Bäst att sluta innan det här får allvarliga konsekvenser.
Over and Out

Idag har jag sprungit på bosön och fått andningsproblem och flimmer för ögonen. Och städat mitt rum och tvättat och gjort läxor och lärt mig genetik av Pers. Överraskningen för att jag tävlade var förresten att komma hem till henne och se Kalle och chokladfabriken. Det har vi ju snackat om sen höstlovet och nu har hon köpt den. Hon är allt bra snäll hon. Och smart.

Mamma ringde Danmark imorse och javisst, det vore så roligt om jag kunde bo där och jag får ett eget rum och de kan hjälpa mig att ta kontakt med skolan om jag behöver.
Och jaa då, Tove sköter sig själv, hon är så duktig. Hon verkar väldigt inställd på att åka, hon har skött allt själv och tagit kontakt med skolor och sånt.
Jag satt i vardagsrummet och mina ben skakade utan att jag förstod varför.
Det är något med Danmark som bara är en känsla utan ord. Jag har vetat det hela tiden.

"Sköter man sig bra får man mer ansvar, så är det ju", sa mamma. 
Äntligen får jag belöningen för att jag aldrig kommer hemraglandes stupfull eller stinkande av rök eller med IG-prov.
Äntligen

  

Följande historia är baserad på en verklig händelse, som kom att utveckla sig till den roligaste utflykten jag har gjort på mycket länge.

Våra kära svenskalärare har gett oss en läxa som går ut på att;
1. Åka till moderna museet
2. Välja en tavla från utställningen med Dick Bengtsson
3. Döpa om tavlan till något ur svenska A.

Vår tappra lilla skara bestående av Terra, Anna och jag, fick små problem redan vid punkt 1. Vi stod först vid helt fel busshållplats och när bussen kom, började Anna (fd AF-elev och allmänt hemma i stan) tveka på sin tidigare säkerhet. Hon tvingade Terra, (som var extremt motvillig) att fråga busschauffören om det var bussen till skeppsholmen och nej, se det var det inte. Den gick från andra sidan gatan och tack så mycket adjö.
Väl på rätt buss förlöpte resan ganska bra, förutom att Anna lät som en smärre inbrottstjuv vid sitt telefonsamtal med en kompis.
Anna; "Nej, det tar nog inte så lång tid där på museet. Jag går in och tar första bästa tavla bara!"
Kompisen Linnea; "Ehh.. tar?!"

I alla fall kom vi till slut fram, trodde vi. Just när vi insett att vi var de enda kvar på hela bussen stannade den, motorn slogs av och chauffören började ställa om sin stämpel och plocka ihop sina grejer. Vi började misstänka att vi kommit till ändhållplatsen och tvingade Terra att fråga igen. Denna gång behövdes inte lika mycket övertalning. (Började hon kanske vänja sig?)
Terra; (skriker, vi satt längst bak) "VART LIGGER MODERNA MUSEET?"
Chaffisen; (Med någon rolig dialekt jag inte riktigt kan placera) "Det var förra hållplatsen. Jag ropade ju det i högtalarna!"
Vi; "Jaha.."
Chaffisen; "Men det är bara att gå upp här." (pekar)
Vi steg av bussen och började gå mot det hållet han hade pekat. Vi går och skrattar åt våra misslyckanden och åt chaffisen, som inte riktigt gick att placera i facket trevlig eller facket otrevlig. Anna och jag börjar även tvivla på om vi verkligen komma att hitta fram, och Terra säger självsäkert att det i så fall bara är att fråga någon, vem som helst. Anna och jag som mycket väl ser vändingen i att först vägra att fråga om vägen, och sen kasta sig över första bästa oskyldiga människa, börjar misstänka att hon är uppe i någon slags fråge-berusning. 
När vi äntligen kommer in i moderna museet (utan att behöva fråga om vägen) så är vi mycket nöjda och glada och bestämmer oss för att bara hitta en tavla och döpa om den till vad som helst. 
En trappa ner är Dick Bengtsson-avdelningen och där inne är det praktiskt taget kolsvart. Våra ögon som är vana vid starkt dagsljus, tar ett tag på sig att vänja sig och under tiden stapplar vi in, där folk stillsamt och koncentrerat analyserar penseldragen och djupet i målningarna. För att göra det hela lite mer hej-kom-och-hjälp-mig för konstälskarna ropar vi högt och ljudligt;
"Shit, vad mörkt det är! Jag ser ingenting!" och fyller på med ett kraftfullt;
"Usch det luktar bajs härinne!"
Konstälskarna blänger irriterat på oss för att vi kommer och förstör deras insiktsfulla stund men vi går glatt oberoende vidare till nästa rum.
Att döpa om en tavla visar sig vara mycket svårare än vi trodde. En tavla föreställer en lite sorgsen ensam häst och den tycker vi är som klippt och skuren för Terra. Vi går (springer) fram till den och Terra klappar hästen på tavlan och säger "Ååh, lilla hästen!"
Det blir droppen för den stackars vakten som har hållit ögonen på oss ända sen vi stormade in med ett sånt förfärligt oväsen. Han träder fram ur mörkret och säger med spökröst;
"Ni får ju inte röra tavlorna."
"Nähä, förlåt", mumlar vi och jag försöker desperat gå vidare. Anna tittar ner i golvet för att inte börja skratta och vakten håller blicken på oss medan han fortsätter att mumla, som ett mantra eller en hemlig förbannelse.
Vakten; "Ni vet att ni som får betala."
Vi; "Eh, va?"
Vakten; "Det är ni som får betala om något går sönder. Det är inga billiga grejer det här.."
Vi; "Eh jaha, okej"
Då lyckas vi äntligen komma ifrån vakten, även fast han fortfarande har blicken fastnaglad vid oss, och går in i ett annat rum. På väldigt många tavlor är det hakkors och vi undrar såklart varför. Men ingen av oss har någon direkt lust att gå och fråga survakten..utom Terra. Våra tidigare misstankar om att hon faktiskt får kickar av att fråga folk, blir besannade när hon bestämt stegar fram till vakten och högt och tydligt frågar; "Vet du varför han målar hakkors på tavlorna?"
Anna tar tillfället i akt och hänger på medan fegisen jag går åt motsatta hållet. Jag är övertygad om att de kommer få en utskällning till, men istället svarar vakten med samma mystiska spökröst;
"Ja, men visst vet jag det.." och tar med Terra och Anna till närmaste tavla för att förklara.
När han är klar springer Anna och Terra fram till mig och säger förtjust att nu vet vi något som inte ens vår svenskalärare visste. Fyllda av gott mod väljer vi varsin tavla och döper om den efter härskarteknikerna, som vi har gått igenom i höstas och som svenskalärarna är extra förtjusta i.
Sedan går vi glatt ut ur mörkret och uppför trappan till verkigheten igen. Trallar glatt och när vi inser att vi just missat bussen bestämmer vi oss för att åka och köpa en present till Vanja.
Där sitter vi på den soliga busshållplatsen och tittar ut över vattnet och njuter av våren och skrattar åt våra missöden.

Härligt!

Det är nästan så att jag blir gråtfärdig ibland på mattelektionerna eftersom jag inte fattar någonting. Och det kommer att bli mycket svårare nästa år och då ska jag dessutom läsa på danska!
Som tur är har man ju Vanjisen bredvid sig som har någon slags omänsklig begåvning när det gäller matte. Utan henne skulle jag vara helsåld och då har jag ändå älskat matte ända sen lågstadiet.
Lös det här liksom!
Pia skjuter iväg en lös boll, vars bana beskrivs av funktionen y = 0,70x-0,028x2, där y är bollens höjd över marken och x är avståndet från Pia längs med marken.
a) Hur långt ifrån Pia landar bollen?
b) Bestäm bollens högsta höjd.

 

Dagens citat;

Terra viskar i mitt öra när Mazdak går igenom tredjegradsfunktioner:

"Tove, vi är de enda blonda i hela klassrummet.."

Och det är ju sant. Av typ 30 elever. Den här skolan är verkligen skönast.
Nej nu börjar vi igen. Stackars Anna som missar det här.
Vår samhällslärare gick igenom lite av världskrigen eftersom vi är uppriktigt oroliga för ett IG. Nu känner vi oss lite säkrare faktiskt.

Over and Out.

Idag fick jag gå från stationen igen med datorn och allting. Men jag misströstade faktiskt inte. Tills jag kom hem och upptäckte att jag inte hade någon nyckel. Jag började nästan grina och förbannade mig själv för att jag missade nyckeln just den dagen som pappa jobbade till fem. Svettig sen en halvtimmes promenad var jag också och ni kan ju bara gissa hur kallt det var. Jag behövde uppleva det!
Jag fick sätta mig på trappan till boden för att få ström till datorn och i det ögonblicket tackade jag faktiskt mig själv för att jag varit smart nog att skaffa trådlöst internet. För ehm.. nödsituationer.
Och så det var så Harald fick se mig när han kom hem, sittandes på jackan lutad mot väggen med datorn i knät. Hästarna undrade nog lite över musiken. De såg i alla fall ganska nyfikna ut. Haha.

Det blev alltså inte en speciellt lång vistelse på trappan. Men det kändes som det.
Harald gjorde i alla fall en toast åt mig när jag stapplade in, helt stel om fingrarna.
Han är bara för snäll han.


Over and Out.

Är i skolan och lyssnar på rednex och terrüs skratt. Det är verkligen iskallt här inne! Kyla ala nordpolen. Eller kanske ala sverige-minus-10-grader-i-ett-klassrum-med-öppet-fönster. 
Imorse tog jag sovmorgon till halv åtta. Hade lite ont i halsen igår morse, även fast löphostan och de trasiga lungorna försvann på natten.
Idag är det träning och jag längtar faktiskt. Det var ganska länge sen jag gjorde det sist.

På fredag är det historiaprov och jag går raka vägen mot ett IG. Och det är inte bara som jag säger.
Nästa vecka har vi kemiprov på tisdagen och matteprov på fredagen.

Nu ska vi se en svartvit film om andra världskriget. Gäsp.
Mitt förslag var att vi fyra skulle titta en kvart eller tjugo minuter var och sen berätta för de andra vad som hade hänt. Så att vi kan avlösa varandra, sammarbeta, och klara oss levande ur detta. Eller rättare sagt, klara oss ur Historia A med godkänt.


Over and Out

Idag var jag uppe med tuppen. Vad töntigt det låter, som om vi ens har en tupp och som att jag skulle umgås med den om vi hade en! Nu ska jag äta frukost med tuppen, typ.
Men jaja, nu kom jag ifrån ämnet. I alla fall så var jag uppe tidigt och cyklade en timme innan frukost. Jag orkar inte vara sämst längre.


Morgonpigg är inget man är, det är något man gör sig till.

Enligt mamma är det inte bra att göra så många situps utan att träna ryggen också. Kanske är det därför jag har så ont i ryggen.
Simning kan vara lösningen på alla mina problem just nu.

Enligt horoskop-testet är jag spontan och vill tillfredsställa folk. Det stämmer ganska bra, i alla fall det där med spontanitet. Tova är tydligen min bästa vän, och mitt liv kommer att ta en ny vändning, det kommer att bli det bästa i mitt liv och jag kommer att vara glad för förändringen. Haha.
Mitt element var vatten, men det var jag inte det minsta förvånad över.
De brukar säga att jag är till hälften fisk.


Over and Out.

Det blev inte 1500, det blev 1000 och den sämsta tid världen har skådat. Jag vet inte vad som hände, jag var tvungen att släppa efter två och ett halvt varv och insåg då att mjölksyran var alltför tydlig. Skulle tagit det lite lugnare i början. Eller så skulle jag struntat i att komma och så sluppit allt.

60 gick ganska dåligt men det var ju väntat.
Längden var katastrofal, trampade över två gånger och sprang igenom en gång. Och så hoppet som gjorde att jag fick ta emot ännu en falsk guldmedalj. Det var så dåligt resultat att jag inte ens tänker skriva det här.


Förlåt för att jag om och om igen gör er besvikna. Jag fattar inte heller hur man kan vara så dålig.
Man säger att hoppet är det sista som överger en. Men till slut försvinner det också.

Jag ska försöka ta mig ur fantasivärlden på riktigt nu, jag lovar.
Jag kan ju inte sluta när det går så här dåligt.


Tova, den bästa av dom bättre! Du lyckades i alla fall väldigt bra med att göra min dag rolig. (Och nervös.)


Over and Out.

Enligt mig sjöng Carola alldeles för hest för att vinna. Hon har tydligen haft halsfluss. Enligt mig är också låten alldeles för slätstruken. Men vem bryr sig om vad jag tycker? Det kommer nog att gå bra för den i Europa.

Ack, om bara Andreas Johnson hade vunnit så hade jag jublat.


Pers är sjuk så det blir till att vara ensam F17 imorgon och vinna allt för deltagande. Jag ville inte ens gå innan. Varför kunde inte jag blivit sjuk istället?
Och hur bra tid får man av att springa ensam på 1500 m?

 Men jag ska ta ut mig, jag ska i alla fall försöka att få en hyfsad tid. Jag tror att jag kan. Och det skulle vara ganska skönt att få pappa nöjd.

Mamma väckte mig ganska rejält tidigt imorse och frågade om jag ville gå en morgonpromenad. Ni kan ju bara gissa vad det svaret blev.
Idag har jag faktiskt inget speciellt planerat och det är riktigt skönt.
Kanske ska jag fixa en hängmatta till mitt rum, fast mamma är lite tveksam till det eftersom jag ändå ska flytta snart. (Jiho, jiho jag ska flytta!)
Men jag övertalade henne att det skulle bli jättebra för Harald att bo där då.

Min dagsplanering:

- Ta en banan. Det är liksom det kortsiktiga.
- Klä på mig något mer anständigt än mjukisbyxor.
- Åka till IKEA eller något annat ställe och shoppa loss med pengar som vi egentligen inte har.
- Komma hem, laga middag åt min kära familj, och på så sätt både skryta med mina matkunskaper och smöra in mig.
- Ringa Pers och se om hon fortfarande är sjuk och alltså ska banga imorgon. Och det blir ju inte det roligaste att tävla helt ensam i allting. Alltså ska jag skänka helande tankar till henne hela dagen.
- Se på melodifestivalen och antagligen stöna över att fel låt vann.

Trevligt va?
Och förresten! På påsklovet smäller det för ELLIE OCH JAG SKA TILL BARCELONA!
Jennykusinen bor ju där i en månad nu och lär sig español. Vi får bo i hennes lägenhet (som tydligen inte är i det bästa skicket, men vad gör det) och så ska vi bara slappa och ha roligt i en vecka.
Jippijippijippi!

Jag var så himla glad utan anledning igår. Som om jag redan visste.
"Min mor siger at du gerne må bo hos os."
Ibland kan en mening rädda allt och lite till. Försökte säga det till mamma men kunde inte prata för att glädetjutet hotade att tränga sig ut. Jag var tvungen att springa upp på mitt rum och skrika ner i kudden av lycka.
Jag tror att jag log hela natten.

Inget, ingen kommer åt mig nu.
Det är lycka.

Uppe med tuppen vore väl att överdriva, men jag säger det ändå, för att fortsätta på Annas inslagna väg om fåglar. (Pigg som en lärka, sa hon igår.)
I alla fall så har jag dammsugit mitt rum och gjort 50 pinnsitups.

Imorse när jag vaknade om jag helt obefogat på att jag inte ens stack näsan utanför dörren igår. Inte ett enda andetag av frisk luft fick jag på hela dagen! Det är ju helt sjukt. Jag tror inte att det någonsin har hänt tidigare. Idag ska jag verkligen vara ute, gå en promenad eller något annat nyttigt.

Ikväll ska vi på skönheten och odjuret.
Coldplay är mina favoriter från och med nu.
Jag är så lycklig.

Over and Out.

Man kan väl inte direkt säga att jag är ledig idag, mer att jag har tagit ledigt. Från friluftsdagen, vandring från jakobsberg i fem och en halv timme med pulkaåkning och allt möjligt.

Direkt när jag vaknade städade jag mitt rum vilket verkligen behövdes. Jag fick knappt plats i sängen för allt skräp sen vi kom hem förra veckan. Kändes lagom trevligt.

En liten elvaåring terroriserar mig på msn. Helt sjukt. Äckligt kaxig är han också.

Histroriaprovet kommer gå hur dåligt som helst om jag inte pluggar. Vilket jag inte kommer göra eftersom jag inte ens vet vad det är man ska plugga på.
Jag kan inte fatta att tiden har gått så fort, det är inte långt kvar till sommaren. Om man tittar i almanacken menar jag, tittar man ut genom fönstret kunde det lika gärna varit december. Snart är det påsk, sen första maj och sen är det ju bara slutspurt till sommarlov!!

Igår på träningen gjorde jag 44 pinnsitups, varav 20 av dem var i rad. Pers klarade typ 8. Hihi. Från och med idag ska jag göra 100 st per dag fram tills bättre tider.


Over and Out

Idag fick vi papper på vilka val vi ska göra i tvåan och trean. Man läser tydligen bara specialidrott i ett år, vilket betyder att jag kan ha det i trean när jag återvänder från landetdärdepratarsåkonstigt.
Dessutom är Jessica gravid! Herrebudda asså. Vilken tur jag har som ska ha spanska 4 precis när hon kommer tillbaka till skolan.
Det här ser ut att arta sig riktigt bra. Det trodde jag aldrig.

Jag har kommit på att spanska numera är mitt bästa ämne i skolan. Jag som hatade det i början. Sabine och Camilla är bara för roliga dom. Som ett gift gammalt par, haha.

Idag blev jag en aning sjuk, men det skulle ju aldrig tränarna tro på eftersom jag har hållt på som jag har gjort angående km på söndag. Så det var bara att låtsas som att det regnar och sjasa in halsontet i garderoben. Det passar inte nu, kom tillbaka om ett par veckor typ.
Det blev alltså inget max 1500 idag, som jag hade tänkt, men det gör inte så mycket. Jag ska nog klara av tävlingen ändå. Ser ni vad positiv jag har blivit?

Jag har kommit på att jag kanske inte är så dålig när allt kommer omkring. Pappa trodde tydligen att jag var mycket sämre än vad jag är. Hihi, det händer inte ofta. Att han blir imponerad av mig, alltså.
Min tid på 8.04 på 2000 m är ju verkligen inget att skryta med. Men då kanske jag klarar under 6 på 1500. Överlycklig blir jag i så fall.

Snart har vi träning.
Over and Out

Idag tränade vi på bosön och jag hoppade längd längre än jag någonsin gjort. Vi mätte inte, Lasse avgjorde med ögonen. Men som väntat blev jag tvingad att tävla KM nästa söndag.
Jag hatar verkligen klubbmästerskap, att komma trea av tre och få höra hur duktig man är och få en medalj som blänker falskt. Medalj för sista plats, är det något att spara?
Ibland känns det som att träningen ger lycka som inte är äkta. Jag tänker för mycket på resultaten, inte hur bra jag mår av att springa. Jag tittar för ofta på klockan och pulsen och hakar upp mig på siffrorna i träningsdagboken istället för att flyga på utmattningen och ha roligt.
Det händer att jag mår så otroligt bra av att springa, av att ta ut mig. Men alltför ofta faller jag för prestationsångesten och känner mig dålig, sämre, sämst.

Jag har fått höra hundra gånger att det sitter i huvudet. Kanske mer.
Även fast det låter uppmuntrande, så är det mest knäckande att få höra att jag har talang, att jag skulle kunna springa milen under 40 om jag bara ville. För jag vill ju, så jävla mycket. Det finns inget jag vill mer än att springa milen under 40.
Även om jag är tillräckligt tränad så kommer jag aldrig lyckas på tävling känns det som. Det har hänt alldeles för många gånger att jag mitt i loppet saktar ner för att jag tycker att det går för fort. "Det här orkar jag aldrig hålla, nej nej."
Och så kommer jag i mål och flåsar i två sekunder och är sen fit for fight igen. Men då gråter jag, för att resultaten är så mycket sämre än vad de egentligen kunde varit. Jag vill visa världen vad jag kan, att jag kan.
Jag fattar inte vad det är för fel på mig, jag fattar inte varför jag inte klarar av det.

Det här är alltså mitt allra första inlägg på denna sida och jag måste erkänna att känner mig lite borta. Det tog ett tag för mig att fatta hur man skulle göra för att logga in och grejer men nu är jag alltså här. På Annas begäran, kanske det är bäst att tillägga.
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, eller vad det förväntas att man ska skriva. På andra sidor brukar man förstå vilken stil det är man bör skriva i, men den här är liksom öppen för alla känslor och tankar. Men inte riktigt ändå, eftersom alla kan läsa vad man skriver. 
Kanske är det en chans att skapa något nytt, att skriva om hur solen skiner och hur vi skrattar varje dag i bussen och att alla skrattar med oss. Kanske är det här ett ställe att skriva om hur fåglarna kvittrar istället för att gräva ner sig i sina sorger.
Eftersom jag är minderårig och självklart en duktig flicka så tar jag aldrig till alkoholen. Jag brukar säga att jag dränker mina sorger i läxor. Det är det jag är bäst på, kanske det enda jag är bra på över huvud taget.
Vanja brukar skratta åt mig och skaka på huvudet och även fast jag envist håller fast vid det så är jag innerst inne glad över att hon aldrig tar mig på allvar. Det får mig liksom att känna att jag kanske bara är löjlig, att det finns annat jag också är bra på.
Terra säger att jag är bättre än henne på allt förutom att ladda hem låtar. Medan jag menar att hon inte ser allt som hon har.

Kort sagt så är Anna den seriösa som kan flippa ur ibland, Vanja som går balansgång mellan att vara bäst när hon vill och att slappna av när hon tycker att det passar, och Terra den som har allt det viktiga men inte ser det själv.
Jag har alltid tyckt att det är lite småtöntigt när man skriver om hur mycket man älskar sina kompisar, följt av tusentals <3. Men nu märker jag att jag egentligen skulle behöva göra det själv. 
Jag kan inte fatta vilken tur jag har som har er.

Nej nu måste jag väl sluta babbla och ta itu med kemiläxan. Anna har redan gjort den duktig som hon är.
Jag har lite att ta igen sen vi kom hem från Gran Canaria i onsdags. Otroligt skönt var det att komma hem förresten. Jag grät nästan när jag kom in i mitt rum och såg MIN röra istället för andras, kände MIN hemmalukt istället för salt och sand och spanskt rengöringsmedel och hörde MINA andetag istället för andras snarkningar. 
Det var nästan värt att åka, bara för att få komma hem igen. Nästan.


Ikväll ska jag sova hos Terrü.


Det var ett ganska bra första inlägg, erkänn?

Over and Out.