Längtan
Det är 53 skoldagar kvar.
94 dagar allt i allt till sommarlovet.
101 dagar tills jag flyttar hem.
104 dagar tills första jobbdagen.
Sommar. Lov. Hetta. Sol. Ogräs. Viltvattnet. Sovmorgon. Jobbmorgon. Orange kläder. Emma. Skabbis. Babs. Ljumna kvällar. Festival. Skåne. Salt hav. Solnedgång. Studsmatta. Danskvecka. Midnattsbad. Solbränna och blekt hår. Soluppgång. Öppet fönster om natten. Sommarregn.
Snälla låt det bara bli sommar nu!
Catch up!
Följande bekännelse är faktiskt lite pinsam.
Jag har aldrig på riktigt fattat det roliga i "kom ketchup, så går vi." Det har nog ingen egentligen. Det är mer än sån vits som är uppfunnen just för att vara den eviga dåliga vitsen.
Men idag, genom en bok som jag fick av Emma och Nichlas i julklapp, gick det plötsligt upp ett litet ljus för mig. Eller litet, det var rena rama strålkastaren.
Du vet att du är svensk om..
"du tycker att kom ketchup, så går vi, är en helt okej översättelse av den engelska ordvitsen catch up."
-Aha-upplevelse.-
CATCH UP!
..nu blev det faktiskt lite rolig.
Mormor
Min mormor heter Kaisa.
Hon kommer från Finland och mötte i Sverige för många år sen, en man från Danmark som kom att bli min morfar. Tillsammans har dom fyra döttrar, som alla heter något som börjar på E.
Eva, Elsi, min mamma Eliza, och hennes tvillingsyster Ellen. Morfar sa att det var praktiskt när de prenumenerade på Kalle Anka, att adressera den till E. Nielsen, för att slippa bråk om vem den tillhörde.
Min mormor brukar plocka bär och koka saft och baka sådär som de flesta mormödrar.
Och som alla barnbarn tycker jag såklart att min mormor är bäst i världen på det.
Hon är hurtig och pigg och tog oss alltid ut och grillade korv i skogen när vi var små. Jag minns att vi brukade gömma grillpinnarna i en buske för att ingen skulle hitta dom.
Hon är alltid lika nervös när Finland deltar i något sportsevenemang och när Sverige mötte Finland i hockey i vinter-OS gick hon ut på en långpromenad och kom inte tillbaka förrän matchen var slut.
Mormor är en riktig stålgumma med äkta finsk sisu och jävlar anamma. När ett dike skulle grävas vid deras sommarstuga bad hon pappa om hjälp men han fann det omöjligt eftersom jorden hela tiden rasade. Men mormor gav sig inte, hon grävde sonika hela diket själv.
Jag tycker väldigt mycket om min mormor och idag fyller hon 73 år ung.
GRATTIS MORMOR!
Hon kommer från Finland och mötte i Sverige för många år sen, en man från Danmark som kom att bli min morfar. Tillsammans har dom fyra döttrar, som alla heter något som börjar på E.
Eva, Elsi, min mamma Eliza, och hennes tvillingsyster Ellen. Morfar sa att det var praktiskt när de prenumenerade på Kalle Anka, att adressera den till E. Nielsen, för att slippa bråk om vem den tillhörde.
Min mormor brukar plocka bär och koka saft och baka sådär som de flesta mormödrar.
Och som alla barnbarn tycker jag såklart att min mormor är bäst i världen på det.
Hon är hurtig och pigg och tog oss alltid ut och grillade korv i skogen när vi var små. Jag minns att vi brukade gömma grillpinnarna i en buske för att ingen skulle hitta dom.
Hon är alltid lika nervös när Finland deltar i något sportsevenemang och när Sverige mötte Finland i hockey i vinter-OS gick hon ut på en långpromenad och kom inte tillbaka förrän matchen var slut.
Mormor är en riktig stålgumma med äkta finsk sisu och jävlar anamma. När ett dike skulle grävas vid deras sommarstuga bad hon pappa om hjälp men han fann det omöjligt eftersom jorden hela tiden rasade. Men mormor gav sig inte, hon grävde sonika hela diket själv.
Jag tycker väldigt mycket om min mormor och idag fyller hon 73 år ung.
GRATTIS MORMOR!
Insnöad
Jag vaknade imorse av att Niels kom in i mitt rum.
"Jag tror inte att du kommer till skolan idag. Det har varit snöstorm hela natten och de säger på radion att folk ska hålla sig inne. Det går inga bussar eller tåg alls."
Är det här verkligen Danmark, tänkte jag men sjönk tacksamt ner i kudden och sov ett par timmar till.
När jag väl kom upp visade det sig att det inte alls var så illa som jag trodde. Det har snöat högst ett par decimeter, men det värsta är att det blåser ut på vägarna igen så fort det är bortplogat, och lägger sig i drivor på vägbanan. Jag klagade inte. En ledig dag var precis vad jag behövde just nu.
När det började mörkna fick jag nog av datorn och matte c och tog på mig skidjackan och mössan från Österrike och gav mig ut i kylan.
Cykelvägen var totalt igensnöad, och jag hade ingen direkt lust att gå en promenad mitt i vägen, så ett plötsligt infall fick mig att ta ett skutt rakt ut i de meterhöga snödrivorna i alla fall. I varje steg sjönk jag ner till knäna, men jag fick energi från ingenstans och sprang med höga knän fram och tillbaka i snön, rakt ut i det värsta, det blev djupare och djupare och jag fortsatte tills benen inte lydde och jag föll huvudstupa fram i snön. Där låg jag ett tag, pustade ut, lekte med snön som var helt sammetslen. När jag inte orkade springa längre stannade jag och snurrade runt runt det fortaste jag kunde, tills världen blev suddig och vändes upp och ner och jag föll rakt ner. Det är tryggt på något sätt, att bara kunna falla.
Det är lite skumt att man snart är 18 år, myndig, vuxen, ansvarstagande och allt det där, och fortfarande finner så mycket glädje och avkoppling i att leka i snön.
"Jag tror inte att du kommer till skolan idag. Det har varit snöstorm hela natten och de säger på radion att folk ska hålla sig inne. Det går inga bussar eller tåg alls."
Är det här verkligen Danmark, tänkte jag men sjönk tacksamt ner i kudden och sov ett par timmar till.
När jag väl kom upp visade det sig att det inte alls var så illa som jag trodde. Det har snöat högst ett par decimeter, men det värsta är att det blåser ut på vägarna igen så fort det är bortplogat, och lägger sig i drivor på vägbanan. Jag klagade inte. En ledig dag var precis vad jag behövde just nu.
När det började mörkna fick jag nog av datorn och matte c och tog på mig skidjackan och mössan från Österrike och gav mig ut i kylan.
Cykelvägen var totalt igensnöad, och jag hade ingen direkt lust att gå en promenad mitt i vägen, så ett plötsligt infall fick mig att ta ett skutt rakt ut i de meterhöga snödrivorna i alla fall. I varje steg sjönk jag ner till knäna, men jag fick energi från ingenstans och sprang med höga knän fram och tillbaka i snön, rakt ut i det värsta, det blev djupare och djupare och jag fortsatte tills benen inte lydde och jag föll huvudstupa fram i snön. Där låg jag ett tag, pustade ut, lekte med snön som var helt sammetslen. När jag inte orkade springa längre stannade jag och snurrade runt runt det fortaste jag kunde, tills världen blev suddig och vändes upp och ner och jag föll rakt ner. Det är tryggt på något sätt, att bara kunna falla.
Det är lite skumt att man snart är 18 år, myndig, vuxen, ansvarstagande och allt det där, och fortfarande finner så mycket glädje och avkoppling i att leka i snön.
St Johann
Hur underbart får livet vara?
Vi har varit på semester en vecka i St Johann i Österrike. Partyprissen är ju på äventyr där tills vidare och vi fick förmånen att bo i hans jättefina IKEA-inspirerade lägenhet.
Varje gång någon nämnde IKEA sträckte jag upp händerna i luften som en guldmedaljör som tackar publiken, och prisade Sverige högt. Det är liksom min uppgift.
Ibland spelar ingenting någon roll, förutom att man lever och bara har det bra.
Det spelar ingen roll att man sover på madrasser på golvet, att man har en trotsårig treåring med sig som tar ordet "mat" som en tecken på trots och gallskrik, att vädret inte är det bästa, att man ramlar på snowboard och stukar handleden.
Sånt flimrar bort totalt när man väcks av dansk hurtig morgonsång eller en vattendroppe i ansiktet, när Lukas vill bygga pussel och lägger armarna runt en och kramar så hårt han kan, när solen glimtar igenom på vissa ställen och värmer rakt in i hjärtat och förvandlar allt till ett vinterparadis, när man får till den där riktiga känslan på brädan och allt bara funkar och man svänger flera gånger på raken utan att ens vara i närheten att ramla och partyprissen ser ens framgång och skriker YES högt över hela backen och man bara hoppar av stolthet.
Jag vill inte säga att jag är en speciellt framgångsrik snowboardåkare, inte än. Men framåt går det. Det började på barnbacken med Per som ju som känt utrustats med tålamod som en ängel. Han, som är mastern själv på bräda och kastar sig ut på offpist och sicksackar bland granar och trästubbar, sprang bredvid och höll mig i händerna och gav mig precis lagom mycket att tänka på samtidigt. Och till slut satt det, i alla fall ibland. Trots att jag knappt sovit av den allmäna mörbultningen i hela kroppen, de krossade knäskålarna, den svullna handleden och bakdelen som minst sagt tagit emot ett par smällar för mycket, så lossnade det stundvis och för dom som inte sett mig ramla femtio gånger på en backe och inte ens vara nära att kunna svänga var det säkert inget speciellt. Men för mig och Per var det seger och han blev nästan lika glad som jag. Bättre lärare kan man inte önska sig.
Och jag ska lära mig, jag bara ska, kosta vad det kosta vill. Ger upp är något jag aldrig gör.
Monica och jag bestämde oss för att komma tillbaka, ungefär när vi stod där med andan i halsen och rödflammiga kinder, och avlöste varandras utbristande av hur mycket vi älskade skidor.
Det var så härligt och det kändes som om hela livet kom tillbaka från all skolstress.
Att störta nerför backarna och tänka att det här går alldeles för fort, ramlar jag nu så bryter jag nacken, men självklart ramlar man inte, självklart kommer man först ner till liften och står och pustar ut med andan glömd på toppen av backen och krampande lår och solen i ögonen. Turbo-tove kallade dom mig visst till sist tyckte jag mig höra.
Att sitta i liften med mondi/knäppheten/krølle, och mobba och garva och dingla med benen och bara insupa naturen, backarna, den gnistrande snön, allt.
Och det eviga slagsmålet, armbågen i sidan, knuffen när man precis har vikten på fel ben, snön i ansiktet, gliringarna, mobbningen, att bli överfallen med kramar och rufs i håret när man är som allra mest yrvaken och inte kan värja sig.
Det var lite som en danskvecka, folket, stämningen, barnsligheten, problemfriheten.
Sista dagen, asgarv åt ingenting, hur man helt plötsligt inser vad som är rätt, minnen, interna skämt, ännu mer snö i ansiktet, härmad dansk variant av svenska, hotelser om en hämd som aldrig kommer. Vi stod där i liftkön och det var sol i ögonen och perfekt snö och turbo-tove och stört-stine och partyprissen envisades med att knäppa loss mina skidor och med spelad förmanande ton säga åt mig att jag ska lägga av med att åka in de andra stackars människorna i liftkön, samtidigt som han knuffade mig framåt så att mina slutkörda ben tappade balansen för hundrade gången.
Det är bara så, ibland spelar ingenting någon roll.
Vissa kommentarer om svenskar och orange morotshår kan man ta så lätt, nästan som om det vore en komplimang.
Den man trackar älskar man, sa partyprissen, och vi är ju på dig bara för att vi älskar dig tove.
Och det var solstolar med utsikt över backen och bergen, varm choklad, solen i ansiktet, den där stämningen som inte går att beskriva, och känslan av att tiden helst får stanna precis just nu.
Vi har varit på semester en vecka i St Johann i Österrike. Partyprissen är ju på äventyr där tills vidare och vi fick förmånen att bo i hans jättefina IKEA-inspirerade lägenhet.
Varje gång någon nämnde IKEA sträckte jag upp händerna i luften som en guldmedaljör som tackar publiken, och prisade Sverige högt. Det är liksom min uppgift.
Ibland spelar ingenting någon roll, förutom att man lever och bara har det bra.
Det spelar ingen roll att man sover på madrasser på golvet, att man har en trotsårig treåring med sig som tar ordet "mat" som en tecken på trots och gallskrik, att vädret inte är det bästa, att man ramlar på snowboard och stukar handleden.
Sånt flimrar bort totalt när man väcks av dansk hurtig morgonsång eller en vattendroppe i ansiktet, när Lukas vill bygga pussel och lägger armarna runt en och kramar så hårt han kan, när solen glimtar igenom på vissa ställen och värmer rakt in i hjärtat och förvandlar allt till ett vinterparadis, när man får till den där riktiga känslan på brädan och allt bara funkar och man svänger flera gånger på raken utan att ens vara i närheten att ramla och partyprissen ser ens framgång och skriker YES högt över hela backen och man bara hoppar av stolthet.
Jag vill inte säga att jag är en speciellt framgångsrik snowboardåkare, inte än. Men framåt går det. Det började på barnbacken med Per som ju som känt utrustats med tålamod som en ängel. Han, som är mastern själv på bräda och kastar sig ut på offpist och sicksackar bland granar och trästubbar, sprang bredvid och höll mig i händerna och gav mig precis lagom mycket att tänka på samtidigt. Och till slut satt det, i alla fall ibland. Trots att jag knappt sovit av den allmäna mörbultningen i hela kroppen, de krossade knäskålarna, den svullna handleden och bakdelen som minst sagt tagit emot ett par smällar för mycket, så lossnade det stundvis och för dom som inte sett mig ramla femtio gånger på en backe och inte ens vara nära att kunna svänga var det säkert inget speciellt. Men för mig och Per var det seger och han blev nästan lika glad som jag. Bättre lärare kan man inte önska sig.
Och jag ska lära mig, jag bara ska, kosta vad det kosta vill. Ger upp är något jag aldrig gör.
Monica och jag bestämde oss för att komma tillbaka, ungefär när vi stod där med andan i halsen och rödflammiga kinder, och avlöste varandras utbristande av hur mycket vi älskade skidor.
Det var så härligt och det kändes som om hela livet kom tillbaka från all skolstress.
Att störta nerför backarna och tänka att det här går alldeles för fort, ramlar jag nu så bryter jag nacken, men självklart ramlar man inte, självklart kommer man först ner till liften och står och pustar ut med andan glömd på toppen av backen och krampande lår och solen i ögonen. Turbo-tove kallade dom mig visst till sist tyckte jag mig höra.
Att sitta i liften med mondi/knäppheten/krølle, och mobba och garva och dingla med benen och bara insupa naturen, backarna, den gnistrande snön, allt.
Och det eviga slagsmålet, armbågen i sidan, knuffen när man precis har vikten på fel ben, snön i ansiktet, gliringarna, mobbningen, att bli överfallen med kramar och rufs i håret när man är som allra mest yrvaken och inte kan värja sig.
Det var lite som en danskvecka, folket, stämningen, barnsligheten, problemfriheten.
Sista dagen, asgarv åt ingenting, hur man helt plötsligt inser vad som är rätt, minnen, interna skämt, ännu mer snö i ansiktet, härmad dansk variant av svenska, hotelser om en hämd som aldrig kommer. Vi stod där i liftkön och det var sol i ögonen och perfekt snö och turbo-tove och stört-stine och partyprissen envisades med att knäppa loss mina skidor och med spelad förmanande ton säga åt mig att jag ska lägga av med att åka in de andra stackars människorna i liftkön, samtidigt som han knuffade mig framåt så att mina slutkörda ben tappade balansen för hundrade gången.
Det är bara så, ibland spelar ingenting någon roll.
Vissa kommentarer om svenskar och orange morotshår kan man ta så lätt, nästan som om det vore en komplimang.
Den man trackar älskar man, sa partyprissen, och vi är ju på dig bara för att vi älskar dig tove.
Och det var solstolar med utsikt över backen och bergen, varm choklad, solen i ansiktet, den där stämningen som inte går att beskriva, och känslan av att tiden helst får stanna precis just nu.
Resultat; kycklinggul
Direkt efter fysikprovet skolkade jag från spanskan för att göra något åt mitt hår. Har hela dagen gått runt och mått psykiskt dåligt över det. Mössan kliade och jag har aldrig någonsin känt mig så ful. Jag vet att det bara är hår, och att det växer ut och allt det där, men än sen? Jag ser ut som fan!
Gick runt till alla frisörer och hackade mig fram med min halvusla danska och hann både med att höra att "sånt gör vi inte, inte efter att du har gjort det själv, håret kan gå av, jag vägrar hjälpa dig och du ska låta bli att göra sånt där hemma!", och börja grina innan jag halvt gav upp. Klart jag inte ska göra om det fattar du väl men gjort är gjort, det är lite försent nu, ville jag skrika.
Så till slut hittade jag ett ställe med en snäll dam som såg mina rödgråtna ögon och förbarmade sig över mig. Hon blekte det en gång till och slingor denna gång, men varnade mig för att göra det en enda gång till för att håret då skulle bli så slitet att det gick av.
Resultatet blev klart bättre, men det är fortfarande så kanariegult att jag har svårt att hålla mig för gråt när jag tittar mig i spegeln. Vilket jag helst undviker.
Ser på bilder av mitt naturliga solblekta hår och grinar ännu mer. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få det så igen. Eller bara få tillbaka det bruna. Vad som helst förutom det här.
Två dagar innan österrike också. Lyckat, tove, verkligen.
Ringde pappa och han var på 50-årsfest och fick ett "jag har slängt ut 850 spänn på frisören och jag ser fortfarande ut som fan vad ska jag göra jag ser inte klok ut jag kan inte gå runt så här!" bölande i örat. Han lät lite paff men erbjöd sig ändå att betala frissan mot att jag lovade att aldrig mer färga håret. Det var ett lätt löfte och jag hulkade och snyftade när han lite hjälplöst försökte trösta, men jag vet ju att han har rätt. Det finns ingenting att göra nu. Ingen-ting.
Utom att tvätta håret konstant fram tills att det försvinner. Eller tills att håret faller av.
Det är nästan så att jag önskar att det kunde göra det så slipper jag se.
Gick runt till alla frisörer och hackade mig fram med min halvusla danska och hann både med att höra att "sånt gör vi inte, inte efter att du har gjort det själv, håret kan gå av, jag vägrar hjälpa dig och du ska låta bli att göra sånt där hemma!", och börja grina innan jag halvt gav upp. Klart jag inte ska göra om det fattar du väl men gjort är gjort, det är lite försent nu, ville jag skrika.
Så till slut hittade jag ett ställe med en snäll dam som såg mina rödgråtna ögon och förbarmade sig över mig. Hon blekte det en gång till och slingor denna gång, men varnade mig för att göra det en enda gång till för att håret då skulle bli så slitet att det gick av.
Resultatet blev klart bättre, men det är fortfarande så kanariegult att jag har svårt att hålla mig för gråt när jag tittar mig i spegeln. Vilket jag helst undviker.
Ser på bilder av mitt naturliga solblekta hår och grinar ännu mer. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få det så igen. Eller bara få tillbaka det bruna. Vad som helst förutom det här.
Två dagar innan österrike också. Lyckat, tove, verkligen.
Ringde pappa och han var på 50-årsfest och fick ett "jag har slängt ut 850 spänn på frisören och jag ser fortfarande ut som fan vad ska jag göra jag ser inte klok ut jag kan inte gå runt så här!" bölande i örat. Han lät lite paff men erbjöd sig ändå att betala frissan mot att jag lovade att aldrig mer färga håret. Det var ett lätt löfte och jag hulkade och snyftade när han lite hjälplöst försökte trösta, men jag vet ju att han har rätt. Det finns ingenting att göra nu. Ingen-ting.
Utom att tvätta håret konstant fram tills att det försvinner. Eller tills att håret faller av.
Det är nästan så att jag önskar att det kunde göra det så slipper jag se.
Operation Blondering
Okej, följande inlägg kommer få er att tro att jag är komplett dum i huvudet. Det kanske jag är också.
Men jag tröttnade ganska snabbt på mitt bruna hår som egentligen inte blev så mörkt som jag ville ha det. Det höll från den 22 december till nu, vilket jag ångrar som bara tusan i skrivande stund.
Jag hade invigt Trine i min plan om att bli blondin igen och hon var pepp och sa att hon var bra på att färga hår. Perfekt, tänkte jag och när hennes körlektion blev inställd idag bestämde vi oss för att idag skulle bli dagen då jag fick tillbaka min saknade äkta hårfärg.
Men icke sa nicke. Dum som jag faktiskt är, fanns inte tanken om att det kunde bli misslyckat i mitt huvud. Det är ju bara att ha i färgen tillräckligt länge, tänkte jag naivt. Men när färgen bränt och svidit och plågat i över en timme var vi tvungna att skölja ur det och Trines min blandat av garv och förfäring sa allt.
"Det är inte mitt fel", var det första hon sa och redan då for tankarna som pingpongbollar i mitt huvud.
Jäkla skit helvete också vad ska jag göra i skolan imorgon vad ska jag göra med Österrike jag kan ju inte se ut som en komplett idiot bland folk!
För så illa var det. Det var fullständigt orange, utom min lilla utväxt av riktigt hår som var kritvit. Grattis. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det visste Trine.
"Jag tycker verkligen synd om dig, men jag kan inte låta bli att skratta."
Tack för den du.
Vi var helt enkelt tvungna att ta oss ner och köpa en omgång färg till och göra om processen på nytt. Jag hade luvan på hela tiden och som tur var mötte vi ingen vi kände, trots att Trine spanade som besatt.
"Där är hon från 2a, och är det inte Katrine där borta i bagaren?"
Jag väste ilsket åt henne i mungipan, vilket endast hade den motsatta effekt än vad jag hoppats på.
Den andra gången köpte jag avfärgning, som nog var ett smart val. Resultatet den här gången blev mycket bättre än tidigare, trots att min forna hårfärg fortfarande är riktigt långt bort. Det ser inte ett spår naturligt ut, har en äcklig gul nyans och när Rikke kom hem och fick syn på mig fick hon en smärre chock. Trine hade vid det laget lurat i mig att det inte var så illa ändå, men den känslan försvann snabbt när jag såg Rikkes förfärade min och uppspärrade ögon.
Hon fick mig i alla fall på lite bättre humör när hon berättade att hon varit med om precis samma sak och att jag bara skulla bleka en gång till, fast helst gå till frisören. Hon kände någon som gjorde sånt och skulle ringa henne direkt imorgon. Lyckliga lyckliga jag.
När jag kom hem kastade jag mig upp på mitt rum och tog en mössa på. Med den är det faktiskt inte alls så illa. Bara ingen rycker av mig den imorgon i skolan kan jag nog överleva.
Dessvärre får ni inga bilder, helt på grund av egen stolthet.
Fortsättning följer..
Men jag tröttnade ganska snabbt på mitt bruna hår som egentligen inte blev så mörkt som jag ville ha det. Det höll från den 22 december till nu, vilket jag ångrar som bara tusan i skrivande stund.
Jag hade invigt Trine i min plan om att bli blondin igen och hon var pepp och sa att hon var bra på att färga hår. Perfekt, tänkte jag och när hennes körlektion blev inställd idag bestämde vi oss för att idag skulle bli dagen då jag fick tillbaka min saknade äkta hårfärg.
Men icke sa nicke. Dum som jag faktiskt är, fanns inte tanken om att det kunde bli misslyckat i mitt huvud. Det är ju bara att ha i färgen tillräckligt länge, tänkte jag naivt. Men när färgen bränt och svidit och plågat i över en timme var vi tvungna att skölja ur det och Trines min blandat av garv och förfäring sa allt.
"Det är inte mitt fel", var det första hon sa och redan då for tankarna som pingpongbollar i mitt huvud.
Jäkla skit helvete också vad ska jag göra i skolan imorgon vad ska jag göra med Österrike jag kan ju inte se ut som en komplett idiot bland folk!
För så illa var det. Det var fullständigt orange, utom min lilla utväxt av riktigt hår som var kritvit. Grattis. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det visste Trine.
"Jag tycker verkligen synd om dig, men jag kan inte låta bli att skratta."
Tack för den du.
Vi var helt enkelt tvungna att ta oss ner och köpa en omgång färg till och göra om processen på nytt. Jag hade luvan på hela tiden och som tur var mötte vi ingen vi kände, trots att Trine spanade som besatt.
"Där är hon från 2a, och är det inte Katrine där borta i bagaren?"
Jag väste ilsket åt henne i mungipan, vilket endast hade den motsatta effekt än vad jag hoppats på.
Den andra gången köpte jag avfärgning, som nog var ett smart val. Resultatet den här gången blev mycket bättre än tidigare, trots att min forna hårfärg fortfarande är riktigt långt bort. Det ser inte ett spår naturligt ut, har en äcklig gul nyans och när Rikke kom hem och fick syn på mig fick hon en smärre chock. Trine hade vid det laget lurat i mig att det inte var så illa ändå, men den känslan försvann snabbt när jag såg Rikkes förfärade min och uppspärrade ögon.
Hon fick mig i alla fall på lite bättre humör när hon berättade att hon varit med om precis samma sak och att jag bara skulla bleka en gång till, fast helst gå till frisören. Hon kände någon som gjorde sånt och skulle ringa henne direkt imorgon. Lyckliga lyckliga jag.
När jag kom hem kastade jag mig upp på mitt rum och tog en mössa på. Med den är det faktiskt inte alls så illa. Bara ingen rycker av mig den imorgon i skolan kan jag nog överleva.
Dessvärre får ni inga bilder, helt på grund av egen stolthet.
Fortsättning följer..