a trip down under

Äntligen tillbaka i älskade thailand!
Efter en knapp vecka i malaysia hade vi fått mer än nog. Det regnade från och till hela tiden, maten var trist, typ nudlar och köttslamsor utan krydda i en trist osmaklig buljong, allt var dyrare än thailand och folket var helt sjukt jobbigt! Vart är respekten för det personliga spacet kan man undra? Antagligen har de inte tillräckligt med turister för att veta hur man ska bete sig, de verkar inte riktigt ha fattat att man som turist inte uppskattar att försäljaren går i princip med tänderna i nacken på en när man kollar in kläder, att det inte är så trevligt när folk drar i ens armar, kläder och väskor, skriker högt diverse smeknamn efter en, går bredvid och försöker sälja vad det nu är de vill sälja i 100 meter trots att man redan gjort klart från början att man inte är intresserad. Till slut hade jag mest lust att ställa mig rakt upp och ner och skrika som ett barn, NEJ jag vill inte köpa fejk-bälten eller fula kepsar, inget jävla sidentyg för 50 kr metern, NEJ jag vill inte ha massage eller åka taxi till världens ände eller köpa billiga dvd-filmer med b-skådisar från malaysia, SLUTA dra i mig och kalla mig honey, låt mig vara, rör mig inte och HÅLL BARA KÄFTEEEN!
Men det gjorde jag såklart inte.

Bussresan till singapore blev väl inte riktigt som väntat. Visst, sätena var sköna och stora och det fanns både kudde och filt, men vad hjälper det när de envisas med att dra på AC tills det är kallt som en dragig oktoberdag i sverige? Vi satt och huttrade och hackade tänder och det var en lättnad att kliva av vid singapores gräns klockan 5 på morgonen för att stämpla passet. Kön var helt otroligt lång och långsam och när vi till slut hade kommit igenom och skulle ner till vår sibiriska buss fanns den inte där. Vi sprang runt och letade som galningar överallt för att till slut komma fram till att den hade åkt utan oss. Vi hade lyckligtvis allt vårt bagage med oss, men det kändes ändå helt otroligt jobbigt att stå där, kolsvart var det ute, vi hade inte sovit ordentligt på jag vet inte hur många nätter, överallt sprang det stressade människor och bussar tutade och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. Jag bestämde mig för att helt enkelt sätta mig på min väska och gråta, men inga tårar kom. Kanske har prövningarna vi gått igenom gjort någon nytta i alla fall, det kändes onödigt att slösa energi på annat än att lösa problemet.

Vi vandrade in till ett office med bussinformation där det satt en knubbig tjej och sov över skrivbordet. Hon hade bara hand om de allmänna bussarna, sa hon, och kunde inte hjälpa oss. Hon sa bara att det var otroligt dåligt att bussen hade gått utan oss, att det var långt till flygplatsen och att det inte fanns någon bankomat i närheten. Vi frågade om man kunde betala med kort till taxi, och ja då, vi hade väl singapore bankomatkort? Eeeh, naturligtvis, varför skulle vi inte ha det liksom?
Till slut vandrade vi i alla fall med allt folk och kom till ett litet köpcentrum, där fanns det gott om butiker och banker och bankomater. Tack för informationen, tänkte vi surt och slog oss ner på gatan för att vänta på att solen skulle gå upp och bankerna skulle öppna.
Vi försökte också de om det var så renligt som vi hade hört, och nog var det rent på gatorna men inte så kliniskt som vi hade förväntat oss.
Efter en liten stund kom det fram en man till oss och frågade om vi hade problem, vi såg väl lite malplacerae ut där vi satt kan jag tänka. Han hjälpte oss i alla fall att växla in de sista malaysia ringit till singapore dollar och sen begav vi oss till busstationen. Vi hade fått reda på att det gick tåg till flygplatsen så nu skulle vi bara hitta en tågstation. Vi kastade oss över en stackars skoltjej som hjälpte oss att köpa biljett på bussen och som även visste vilken buss som gick förbi en tågstation. När vi kom fram var det superlätt att se vilken linje vi skulle ta, allt var uppritat precis som den svenska tunnelbanan och det var även enkelt att köpa biljett i en automat som fanns precis bredvid. Tacka vet jag för ett fungerande system!
Dock var det lika trångt på tåget som den svenska tunnelbanan, men det var bara att stå ut. Tåget var helt sjukt rent! Överallt fanns skyltar på hur mycket böter det var på diverse nedskräpning och liknande, att spotta på gatan, slänga skräp eller spotta tuggummi medförde böter på ca 2500 kr, att inte spola i en offentlig toalett kostade ungefär det dubbla och att hoppa ner på tågspåret gjorde en 25000 kr fattigare.

Till slut kom vi i alla fall fram till flygplatsen och satt där i ca 8 timmar innan vårt plan äntligen tog oss till phuket.
Så det blev till att se singapore vakna till soluppgången, lite kollektivtrafik och en visit på flygplatsen. Mycket mer singapore blev det inte, men vi kände oss ärligt talat ganska nöjda med det.

Så nu återstår att resa runt lite här och sola, bada, tvätta kläder, packa om väskan och så vidare, tills den 7 då vanja kommer hit.
Kata beach som vi är på är ett riktigt svensk-ställe och överallt hör man försäljare som ropar "tjenare" eller "billigt, billigt, nästan grratis!" Lite irriterande, men okej så länge man håller sig borta från de allra värsta turistfällorna. Än så länge har det inte blivit så mycket festande, är lite för snål tror jag, men det ändrar sig nog med tiden och tills att vanja kommer ner! Hon måste ju få prova på en thailändska bucket i allafall!

Vi njuter i fulla drag av thailand som är både billigare, har trevligare människor, godare mat, bättre väder och finare stränder. Vad mer kan man begära liksom?
Ha det bra där hemma och ta hand om er och varandra!

Nu har det hänt saker må jag säga!
Det började ju med att vi köpte biljett till penang, malaysia. Nattbåt var tydligen enda alternativet och det tyckte vi lät helt okej. Klockan nio i måndags kväll blev vi upphämtade och åkte i värsta biltjuvs-fart till piren. Väl framme vid kajen såg vi en båt som var mer än full, folk satt typ på varandra, de hade lastat upp folk på däck, det såg helt vansinnigt ut, så mycket människor var det. Det var visst vår båt. På kajen stod säkert 50 pers med oss, som ville med, som inte fick komma på, som försökte få en förklaring till hur det nu kunde bli så här när man ändå har köpt biljett?
Att få svar på sånt är vi västerlänningar vana vid, men det existerar inte i thailand. Folk vet inte, folk ger olika besked, folk rycker på axlarna och har ingen förklaring till någonting.
Där stod vi, med en buss som väntade nästa morgon, på en ö som var totalt fullsatt på vartenda hotell som fanns, och kom inte med båten.

Jag trodde att jag skulle få panik. Konstigt nog var det som att jag fattade att ingenting blev bättre av att flippa ur, så lugnet höll sig och vi började prata med två svenska tjejer som också egentligen skulle åkt med. Efter ett tag började folk försöka komma av båten som seriöst var så fullastad att det såg ut som om den skulle sjunka vilken sekund som helst. Folk halvlåg över varandra och skulle göra det, utomhus på däck, hela natten som resan skulle ta. De som redan var ombord började skrika åt oss att inte hoppa på, att det var rena rama kaoset, att det var som människosmuggling. Jag och fia och de två andra tjejerna, tvillingarna mia och karin, insåg snabbt att det var bäst att avstå den resan, för vår egen säkerhets skull. Det såg faktiskt riktigt farligt ut och man hade ju ångrat sig så mycket om vi trängt oss på och det sedan hade hänt något.
Vi delade en tuk-tuk tillbaka till resebyrån som tack och lov fortfarande var öppen. På vägen dit springer karin in och kollar efter rum, och får tag på säkert den sista bungalowen som fanns ledig på hela ön. Vi bestämde oss snabbt för att tränga ihop oss där, nöden har ingen lag och de verkade hur trevliga som helst. På resebyrån tog de faktiskt ansvar, otroligt nog. Det kom springandes en liten kvinna med andan i halsen som var så otroligt ledsen för hur det hade blivit, det finns inga lediga rum på hela ön, men hon kunde hämta madrasser och kuddar åt oss så kunde vi sova på golvet inne i resebyrån? Vi lugnade henne med att vi faktiskt redan hade fått tag i ett boende och tackade vår lyckliga stjärna för att vi var så snabba tillbaka och inte kom efter anstormningen av resterande 50 pers som nu ocksa behövde boende.
Och hur hade det egentligen sett ut att sova i resebyrån, ligga där med morgonfrisyr när de öppnade och folk kom för att sitta vid internet? Ja herregud.

Vi gick i alla fall till vår bungalow och sköt ihop dubbelsängen och enkelsängen till en enda stor. Så babblade vi en bra stund och somnade sen, egentligen totala främlingar, i samma säng på rad alla fyra. Det är nog det bästa med att resa, man träffar folk som är så öppensinnade och vänliga och man liksom bara måste trivas ihop när man nu råkar ut för såna här missöden. Det visade sig att mia och karin hade backpackat i asien förra året, så jämfört med oss var de ju värsta experterna. Vi passade såklart på att få så mycket goda råd och tips som möjligt av dem.
Tisdagen kom och gick på stranden och på kvällen gick vi ut och åt middag. Vi bokade även ny båt, dagsbåt den här gången, litar inte riktigt på nattbåten längre. Speciellt inte efter vad killen på resebyrån sa när vi berättade vad som hade hänt, "Jaa, så är det med nattbåten, det finns inget bokningssystem, alla resebyråer kan bara skriva ut och sälja precis hur många biljetter som helst." Eeeh va? Hur fan kan man ens ha ett sånt system? Blir det inte lite jobbigt när 50 pers kommer tillbaka och vill ha tillbaka pengarna för biljetten då? Det är lite knäckande faktiskt, att det inte finns fungerande system som vi är så vana vid.

Imorse när vi vaknade packade vi våra grejer och blev skjutsade till hamnen. Vinkade hejdå till mia och karin, som verkligen blev en stod tillgång till vår resa. Hur sköna och trevliga som helst!
Sen hoppade vi på båten och ett antal timmar senare var vi framme i surat thani, efter lite problem med transfer och tuk-tuk till staden kom vi alla fall fram, lyckades pruta priset på resan till penang, som går härifrån tidigt imorgon bitti. Boende fick vi för 280 baht, typ 30 kr, så det var ju bra. Nu kanske det låter som att allt flyter på hur bra som helst, och visst funkar det, men jag börjar bli riktigt ledsen av att ingenting någonsin blir som planerat. Kanske är det just det som är charmen med att resa, men just nu känns det inte det insta charmigt. Jag vill bara komma fram nu.
Men inget ont som inte för något gott med sig, vi fick ju träffa mia och karin, fick en hel massa tips och framför allt - vi slapp den där vidriga båten! Till och med mia och karin som hade rest typ överallt i asien sa att det såg helt sjukt ut, så jag är glad att vi inte riskerade vår säkerhet och kastade oss på. Jag hade fått riktigt panik av att befinna mig mitt på havet i en båt som var överlastad med säkert 100 pers, och inte kunna komma av. Så på så sätt löste det ju sig ändå. Det gör det ju för det mesta. Och man blir väl lite mer luttrad för var gång nåt sånt här händer.

Imorgon bär det i alla fall av, som sagt. Förhoppningsvis! Jag litar inte på någonting längre.
Men jag skriver igen när vi kommer fram till penang.
Ha det bra och ta hand om er alla. Jag saknar er!

Ja, efter mycket om och men är vi nu på väg till koh tao. Bussen var fullbokad igår så vi fick vänta tills idag. Igår åkte vi till ett shoppingcenter ganska nära huset och shoppade och åt på restaurang. Hela gänget var med, dvs jag, fia, farfar, farfars fru pa, hennes syster och systerns son joe, samt hans fru, farfar och pas son jackie och hans flickvän. Jag och fia är fortfarande inte riktigt vana vid matkulturen här, det är vanligt att man beställer in minst en rätt mer än antalet personer vid bordet, och så skickar man runt allt och smakar av alla olika rätter. Så jackie beställde in, förutom hans egna rätt, en pastarätt som alla satt och glufsade av medan jag och fia satt där med våra tallrikar och inte riktigt visste vad vi skulle göra.
Men alltid blir man någon erfarenhet rikare!

Idag har vi mest slappat och löst korsord (pensionärsvarning på det!). Jag har lärt farfar använda mp3:n han fick av oss och han blev helt frälst! Snackade hela tiden om hur bra ljud det var och hur glad och tacksam han var och vilken fin present det var. Han satt hela dagen med lurarna i öronen och lärde sig att sätta på, stänga av och spola själv så det var verkligen lyckat!

Så var det till slut dags för oss att ge oss av.. Pa såg till att beställa en taxi till busstationen och det funkade fint ända tills vi kom fram. Tydligen hade vi ingen bokning i våra namn. Jag visste ju att pa hade bokat åt oss och när hon satt där och sa att det var fullbokat och att vi inte skulle komma med fick jag panik. Kände hur stresstårarna började komma, men höll tillbaka eftersom det i thailand anses svagt att gråta öppet. Man gråter på insidan, inte på utsidan, tycker de. Men fias lugn smittade av sig och efter en stund såg vi att vår bokning visst fanns på skärmen, men mitt namn var stavat "Gove". Grattis till det! Iallafall så skrattade tjejen generat och vi fick våra biljetter. Puh.

Vi gick en sväng eftersom bussen inte går förrän klockan 9, och hittade snabbt ett hotell med internet i receptionen. Vi frågade hur mycket det kostade, men dom bara skrattade och pekade mot datorerna och typ viftade att vi skulle gå dit. Så har ingen aning om vi ska betala för det här men det verkar inte så.

Nu vet ni att jag lever iallafall, hemlängtan känns inte så mycket längre även fast det såklart är lite tomt utan flummet med emma o babs, besöken hos farmor med yoggi och hembakt bröd, skämtandet med pappa, alla egna ord och konstiga humor med harald och lets dance med mamma. Men herregud, någon gång måste man ju växa upp och jag kommer ju ändå hem till allt det där sen!

Det var det det. Vi hörs!

Farfars internet funkar igen!
Idag fyller min kära mamma år så jag vill säga GRATTIS på födelsedagen!

Igår hade vi en otroligt stressig och fartfylld dag inne i bangkok. Det myllrar av miljoner och åter miljoner människor överallt, folk vill sälja, folk vill köpa, folk vill komma förbi, folk vill stå stilla. Det tutar bilar för jämnan och poliser blåser ständigt i sina visselpipor.
Vi hann med ett besok i shoppingcentret siam paragon, som var hur stort som helst. Sex enorma våningar med rulltrappa emellan som fick mig att bli helt skakis när man tittade ner och såg 5 våningar ner i värsta stupet. Och jag brukar ändå aldrig vara höjdrädd! Mamma hade svimmat. Så mamma, om du någon får för dig att åka till thailand igen - håll dig borta från de nybyggda galleriorna!
Vi åkte även BTS, skytrain, det är som tunnelbana fast på räls högt upp i luften. Och när jag säger högt så menar jag verkligen högt! (mamma, håll dig borta från BTS också)
Vi tog oss till lumpini park, bangkoks största park. Hit åker thailändare efter skolan eller jobbet för att sova, leka, äta, använda något av de utomhusgym som finns, utöva yoga eller helt enkelt bara för att umgås. Det fanns även trampbåtar att åka ut på vattnet med men det avstod vi.

Vi var mycket trötta och slitna när vi kom hem, det var mörkt ute redan och vi satt och spelade kort en stund innan vi såg på engelsk tv: so you think you can dance. Är inte så hemskt förtjust i det programmet i vanliga fall men nu var det helt underbart att få höra på något som man faktiskt förstod!
Idag har vi haft en slappar dag och varit på siam park igen. Jag har ringt hem med mitt thailändska nummer, vi köpte varsin påse ananas för 10 baht var (ca 2kr) och snart ska vi gå ut och äta middag på någon restaurang här i närheten.
Imorgon bär det av till koh tao så nästa gång jag skriver har det förmodligen hänt lite mer att berätta om.

Ciao!

Så, efter en alldeles för lång och jobbig flygresa så är vi äntligen här!
Flyget gick bra, tog dock lite för lång tid för min smak, men så länge man gick upp och sträckte lite på sig då och då så gick det bra. Austrian airlines hade inte bara tagit som sin uppgift att förvilla precis alla stackars passagerare i flyget genom att huller om buller placera folk lite hur som helst, oavsett sällskap, utan tydligen också att göda oss så vi blev riktigt fina och feta inför vår ankomst. Det serverades inte mindre än tre delikata måltider och fia och jag som brett mackor och förberett oss för svält, glufsade i oss för kung och fosterland. Alltså när vi väl hade bytt platser 4 gånger och slutligtvis som genom ett mirakel lyckats hitta två platser bredvid varandra längst fram som ingen annan propsade på att ta ifrån oss.

Att gå ut från planet var lite som att gå in i en bastu. Jag vet, det låter som en klyscha, men det är så man kan beskriva det. Vi lassade på oss våra stora väskor (enorma i fias fall) och gick ut till taxistationen. Den lukten som mötte oss där går inte att förstå om man inte själv har varit i thailand. Det luktar varmt, lite avgaser, lite smält gummi och den där speciella lukten som bara är thailand. Jag minns inte mycket från vår resa hit för tio år sedan, men den lukten kände jag direkt igen. Och kommer förmodligen att göra för resten av mitt liv.

Vi tog en taxi och irrade oss fram på motorvägen, kryssade mellan filerna och svishade förbi otaliga tuk-tuk, hyddliknande små hus och barn som lekte i dikena. Till slut var vi framme hos farfar och pa och fick lassa in våra väskor, dela ut våra små presenter som vi hade med oss och som mottogs tacksamt. Vi fick en underbar thaimiddag, som jag har längtat efter thaimat när den är som allra bäst! Och så lite färsk, underbart saftig ananas på det. Sen gick vi en liten trip till 7eleven och blev utstirrade alla thailändare som undrade vad en så ljushårig varelse gjorde på deras gata. Vi vandrade sakta hemåt och kunde inte riktigt bestämma oss för om det var vidrigt varmt eller ganska skönt. Jag måste ända  erkänna att luftkonditioneringen inomhus är en stor lättnad. Stor skillnad från sverige är det i alla fall!

Dafai har redan slocknat så jag ska väl till att avsluta jag också, svetten rinner nerför pannan och jag har sovit typ två timmar inatt så det blir tidig läggning idag. Imorgon ska vi ju nämligen på utflykt till vattenlandet Siam Park och därmed börjar vi vår strävan efter den äkta backpacker-brännan!

Tack för mig för idag, hoppas ni har det bra där hemma och skriv jättegärna en liten kommentar så att jag inte längtar hem alltför mycket!
So long!