a trip down under

Jag kom på onsdagen direkt från sveriget och du direkt från statoil. Du och louise tutade och körde race hem till ert lilla söta hus som tyvärr inte hade någon fungerande el. Elektrikern kom först morgonen därpå när du hade åkt till jobbet igenoch jag utförde en liten segerdans i min ensamhet. Sen diskade jag och dammsög upp allt glassplitter som låg på golvet. Lullo och jag åkte och kollade på kasper och när du kom hem åt vi pasta och toast. Sen läste jag blå bog och du sov i soffan medans jag fick ta din säng.
Så blev det fredag och du skulle jobba och jag åkte med lullo och kasper till stranden. Jag hämtade dig på jobbet och vi drack öl och snackade om skilsmässoföräldrar. Sen drog vi ner på freja och gled, och aldrig har det väl varit så kul på freja! Tummen upp för det! Sen gick vi hem och den lilla episoden med dörren hände. Morgonen därpå väcktes vi av din rasande mor och det värkte kanske mer än den dunkande baksmällan. Efter allt rabalder åkte vi och åt pizza och softade i bilen. Du åkte på jobb, igen, och jag tog bilen och crusade runt ett tag.
Söndagen åkte vi till stranden igen och bara stekte oss tills det blev näst intill outhärdligt att vara i solen. Sen skjutsade du mig till tåget snäll som du är och tutade glatt när du brände iväg. Och jag tänkte att du är allt en riktig ängel. Och att vi måste ses en gång till innan du drar down under. För att du är den bästa danska man någonsin kan önska sig.

Jag och pappa och lillis åkte båten över till helsingør. Det vimlade av billig sprit överallt och pappa köpte med sig bag in boxvin. Sen gick vi till ett slott där hamlet utspelade sig och åt picnic. Sen åkte de över till sveriget igen medan jag påbörjade min resa till frederikssund. Det tog bara en och en halv timme och det var en nice resa, louise hämtade mig och vi mötte favvo och hade rally hem till deras nya lilla hus långt ute på landet, och de körde som galningar och tutade och hade sig och jag skrek och skrattade om vartannat och tänkte att vafan, redan efter en kvart i sundet har det hänt mer än efter flera veckors sommarlov där hemma. Så hade strömmen naturligtvis gått och vi tappade modet men åkte ut till ett värdshus och fick trerätters middag av någon av bang-systrarnas alla miljoner vänner. Nästa morgon solade vi som gaalningar och fick solsting innan favvo skulle jobba. Duktiga henne. Jag tog emot elektrikern som stirrade på min bikini men fixade det och jag hoppade av lycka över att få bo i ett någorlunda civiliserat hus. Så åkte jag och lullo in och såg kasper spela fotboll och damn it vad vi hurrade när dom vann! 
Idag har vi bara solat och badat på stranden medans stackars trine har jobbat. Hon slutar klockan elva ikväll så det är lite ensamt här. Jag är brunare än någonsin och har fått halvt nackspärr av min halterneck-bikini. Så jag tror jag tar och kurar ihop mig i en soffa framför någon film så att man är någorlunda människa till ikväll. Och så ska jag naturligtvis gå en sväng upp till statoil, som den goda vän jag är, och stå och stötta den stackars danskan och svära med lite åt hennes jobbiga kunder.
Adios!

Då var fyra veckor avklarade på rangan och det känns enbart skönt i år. Det enda jag kommer sakna är väl att sitta och sms:a med emma på dagarna, men det kan man ju liksom göra ändå. Att vattna träden med Julia var också rätt nice, men hon slutade ju efter två veckor. Julia var en hit det här året. Jag hade aldrig överlevt de två första veckorna utan att få avreagera mig med henne.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Rangan är inte rangan när jag och emma inte får leva ut. Vi fick jobba ihop en timme på de här veckorna. En timme! Men vi vattnade och rensade blommorna som aldrig förr och garvade och hade oss. Jag lyckades naturligtvis också få in en riktig prickträff på hennes hår med vattenslangen så hon TJÖT till och jag höll på att ramla ner i busken av skratt. Tänk att vi hade det sådär nio timmar om dagen i fyra veckor. Ibland förstår man inte hur bra man har det förräns man förlorar det.
Nu har jag i alla fall semester och drar till skåne i tre veckor. Jag ska väl hinna med att skriva några inlägg innan det bär iväg till KOS baby! Fyra jäkla veckor! Ska även hinna med att sola som en tok, träna en massa, träffa mina fyra älskade puckon och bara njuta av livet. För nu är jag äntligen ledig på riktigt och det har jag fanimig förtjänat!

Idag var första gången vi fyra möttes sen studenten. Och precis som väntat utbröt världens hönskackel så fort vi kom innanför terras tröskel. Att ses såhär var underbart, Anna var så söt som vanligt, Vanjas älskade fniss var det första vi hörde när vi kom innanför dörren och Terras hår var rufsigt och nyduschat och hon propsade på att ösa mängder med majs i salladen och muttrade över hur stark tzatsikin blev. Som alltid. Och jag blir så lycklig. Som alltid.
Det är som Anna säger, det spelar inte så stor roll att vi inte ses så ofta, eller så länge. Huvudsaken är att vi ses.
Huvudsaken för mig är att ni finns kvar i mitt liv för ärligt talat vet jag inte om jag överhuvudtaget skulle klara mig utan er.
Utan garven, lättsamheten, allt positivt och allt som får mig att känna att jag duger precis som jag är.
Jag älskar verkligen er.
 

Det är svårt att samla sig själv när man hela tiden är på flera ställen. Jag har inte riktigt någon trygg punkt att återvända till, några människor, någon plats, som liksom är jag. Jag är så många olika personer i så många olika världar och det här är inte första gången jag känner mig splittrad. På ett sätt kan det vara skönt, att ha många olika ställen och personer att vända sig till, men det gör också att jag fladdrar runt och inte riktigt vet vart jag ska vara. Och framförallt, vem jag ska vara.
Träningen är en av världarna, jag älskar känslan av att vara nyttig och att göra något bra, Danmark är en annan, där är jag som mest lycklig men samtidigt gör jag saker jag aldrig skulle drömma om att göra i sverige. Festar, släpper kontrollen, släpper det dåliga självförtroendet och den där känslan av att "jag är ju ingen speciell". I danmark är jag speciell. I danmark spelar det ingen roll att jag vaknar upp och inte riktigt minns vad som hände kvällen innan. Det är något jag skulle fått råpanik över i sverige. I danmark är det bara kul om trine plötsligt drar med mig ut med ett gäng som jag aldrig någonsin har träffat förut. Det skulle jag bli asnervös över här hemma. Något av det roligaste jag någonsin gjort var att spela fotboll i danmark. Här hemma hatar jag fotboll och får ångest varje gång tränarna i bik sparkar ut en boll.
En annan värld är familjen, i familjevärlden är jag ganska neutral, duktig, trevlig och snäll. Rätt rolig tror jag. Har alltid kommentarer. Men det blir inte så mycket mer än det. Det är liksom ingenting som utmärker just mig. Jag är inte direkt lycklig, inte direkt olycklig. Inte bäst, inte sämst. Inte supersnygg, inte jätteful. Jag bara är. Rakt upp och ner.

Det är där det jobiga kommer in. Att jag inte kan vara mig själv överallt. Det skulle ju liksom skära sig. Det var tillexempel skitjobbigt när mamma, pappa och harald kom och hälsade på i danmark. För jag visste inte hur jag skulle bete mig. Och allt det här hattandet fram och tillbaka mellan olika personligheter gör att jag inte vet vem jag är, egentligen, längst in. Jag har ju aldrig varit en festprisse. Men jag är så himla lycklig i danmark. Är det då egentligen inte den jag är? Och jag älskar ju att träna. Så varför går jag inte ner till GD oftare?
Självklart är alla olika i olika situationer, men för mig är det så otroligt stora drag av mig som försvinner, som aldrig avslöjas. Ibland känns det som att det finns så många i mitt liv som inte alls känner mig, den riktiga tove är dold och det som syns är bara ett skal, en roll jag spelar. För vem är jag? Partyprisse, träningsnörd, mönsterelev eller någon helt annan? I ena sekunden snackar jag om något skitskumt med emma och så hipp som happ, över till pappa som berömmer mig för hur fint jag har städat, över till trine som snackar om hur vi ska festa fram till förmiddagen, och så vips, ska man ut och springa. Det är inte konstigt att man börjar tvivla på vem man egentligen är. Förut kändes det som att jag stod mittemellan flera världar och egentligen inte ville leva i någon av dem. Nu känns det som att jag gillar många av dem lika mycket men att hoppa runt mellan dem gör mig förvirrad.
Det skulle inte göra något om jag bara visste, om jag bara kände innerst inne vem jag är, vad jag vill och vad jag kämpar för. Nu försöker jag hitta mig själv i en massa olika mallar men det är inte riktigt någon av dem som passar. Än.

Har varit på träning och som vanligt är jag på betydligt bättre humör när jag kommer hem än när jag går dit. Inte så mycket, eller jag menar faktiskt ingenting alls, på grund av själva träningen, benen är sega som tuggummi och jag ser på min skugga hur dåligt det ser ut och på klockan hur långsamt det går. Lungorna ska vi inte tala om, de verkar hata mig och vilja göra allt för att göra livet så plågsamt som möjligt. Och jag frågar mig själv i 6x200 m, varför, varför VARFÖR är det såhär? Nej, det glada humöret beror mest på Johanna och Tova som ju är som de är. Som gör utflykter till den stora staden stockholm för att glo på folk och sedan prata resten av dagen om hur svettig kebabmannen var, hur snobbiga de var på "yoghurt-shop" och att det faktiskt var en nunna inne på H&M! Haha, herregud vad jag skrattade åt de små lantisarna som var så förfärade över hur dyrt det var att äta, så dyrt att de nästa gång minsann tänkte ta med matsäck! Och alla sjuka kommentarer som gör det ännu svårare att utföra de krångliga styrkeövningarna som går ut på att böja och vrida kroppen i alla möjliga ohälsosamma ställningar. Det tar liksom aldrig slut. Det spelar ingen roll om vi håller på att studsa och hoppa över häckar, Tova måste bara börja babbla om något helt galet och man måste bara skratta och så ropar tränarna att TOVA, sluta snacka ch börja fokusera! Men samtidigt är det ingen som kan hålla sig för skratt när de vevar igång och det är det jag älskar allra mest. När det inte finns några som helst gränser för vad som är okej och inte.

Johanna och Tova är kort sagt de allra bästa och efter att ha hört allt snack om människor de gillar lite mindre, är jag glad att jag är på deras sida. Men vad de säger om mig när jag inte är där är ju en annan sak..

"Men asså.. två kan ju inte vara en?"

"Vi har bara snackat skit om dig en gång.. i typ en kvart bara!"

"Vad säger du Lars?"

"Bra du körde markus.. det blir inget körkort där!"