Adjöken!
Hon är duktig på att köra och vi dundrar fram med fönsterrutorna nervevade och musik på högsta volym.
Jackan är glömd och ofta går jag ute i bara linne. Och byxor såklart, någon måtta får det väl vara! I skolan sitter vi ute och jobbar och slappar på lektionerna. Det är som att läxor och prov inte tar lika hårt när solen äntligen är framme på riktigt. När jag gick till bussen imorse verkligen luktade det sommar, och det gav en sån där oslagbar känsla av lycka som egentligen inte kommer nånannanstans ifrån. Igår såg jag årets första mygga. Inte för att en mygga är så mycket att hurra för, men det är bannemig sommaren! Jag älskar sommar!
Trine hämtade mig idag och vi åkte och handlade och sen hem till hennes lägenhet och grillade. Årets första grillning! Det var super och Trine är bäst. Sen sjöng vi singstar och hon spöade skiten ur mig. Och så drog hon vidare på Freja som den partymänniska hon är, och jag åkte hem och packade.
Vi drar ju till frankrike imorgon, alperna, skidresa. Alla roliga från klassen, tio dagar ledigt från skolan, snowboard hela dagarna. Vädertyperna lovar superväder och Trine lovar superfestande. Det kan inte misslyckas.
Ha det så bra där hemma och var lite avundsjuka på mig som får susa nerför backarna (eller tumla ner och få rumpan mörbultad igen) med solen i ögonen och vinden i mitt (fortfarande en aning missfärgade) hår.
Au Revoir!
München 2007, Born 2b wild
Trots lunginflammation bar det i alla fall av till münchen för studieresa. Det var härligt att komma ut efter en vecka i sängen och roligt att träffa alla igen. Eftersom det händer extremt mycket värt att skriva om på en vecka, och jag bryr mig om er kära läsare tillräckligt mycket för att jag inte vill att ni ska bli totalt slut, så ska jag försöka hålla det kort och berätta i stora drag om det var.
Och ge er en liten överblick över hur en dansk studieresa föregår.
Lördag: Vi möttes klockan 17 på stationen, åkte in till kbh och fortsatte därifrån till münchen med ett tåg som hette Hans Christian Andersen. Respekt du! Eftersom mina kära vänner och tågkupéroomies hade bestämt sig för att dricka redan på tåget och jag var i rätt dåligt tillstånd satt jag och sov medan de drev runt och hade party i tågkorridorerna. Vi hann med att leka "jag har aldrig" och kom fram till att det finns verkligen inget som Katrine inte har provat. Och jag vet inte om det är så positivt menat på den här punkten..
Söndag: Vi kom fram klockan nio på morgonen och bara drev runt hela dagen eftersom vi inte hade tillgång till rummen än. Folk var galet trötta och på rundturen klockan tre, som var i buss runt praktiskt taget hela münchen var det många som satt och halvsov. Vi åkte till olympiastadion och åkte upp i ett läskigt högt torn och guiden hette "Räddmask" och pratade rolig tyskengelska.
På kvällen var det party för alla utom lilla mig som igen kände mig sjuk och allmänt nere. Katrine fick ett astmaanfall och det blev en akut utryckning med ambulans och hela köret eftersom hon smart nog hade glömt sin astmamedicin hemma. Men allt löste sig bra, trots att läkaren envisades med att prata tyska med Katrine som låg där och varken kunde förstå eller försöka säga något till honom.
Resten av veckan: Vi gick upp tio minuter innan vi skulle mötas varje morgon, och missade frukosten eftersom vi självklart hade missat klockan ringa. Och folk blev varje morgon lika förvånade över att vi hann göra oss i ordning.
Det var något museum eller föreläsning på förmiddagen, ett par timmars paus, vilka vi ägnade åt att sova, och så någon mer rundvandring eller liknande på eftermiddagen. Tyvärr måste jag säga att museumen och rundvandringarna var bland det värsta jag varit med om. Två stycken var intressanta, ett par var genomlidliga, ett par var dödligt tråkiga och det fanns även ett par stycken som var så hemska att jag var nära att gråta. Vi stod där, på ett tyskt museum om expressionistisk konst, med en guide som malde på tyska i hur länge som helst och vi stod där utan att förstå ett ord och benen värkte och man försökte se intresserad ut men det var verkligen vidrigt. Att febern tryckte sig på spelade förstås sin roll, men ändå. Ett av föredragen fick jag något ut av, annars tror jag inte att jag lärde mig något alls under hela turen. Det kan ju inte riktigt ha varit meningen, men god gemenskap och så vidare, det fick vi i alla fall. På kvällen var det fest för alla alkoholberoende danskar och vila för den lilla sjuka svenskan. Jag som ändå är en lugn och förståndig flicka förstår inte hur de överlevde de tidigare nämda museumen dessutom med en baksmälla som hette duga, men det är ju deras problem.
Veckans bästa:
- Att komma folk så pass nära, att få upp ögonen för dem som man inte har pratat så mycket med tidigare.
- Bibis skik på tåget hem. Trine skulle bara se om hon kunde få fingrarna runt hennes tunna arm och hon bara kom med ett obeskrivligt tjut och jag och Trine kunde bara inte sluta skratta.
- Allt kortspelande, och framför allt hur slav och president, som heter rövhål på danska, blev omdöpt till "Olga" eftersom rövhål tydligen var för fult. Varför man som förlorare skulle vara just Olgan, är det ingen som riktigt förstår, men det gör heller ingenting.
- Att min klass är en sån underbar blanding av människor som gör så mycket roliga tabbar och misstag som man får höra om dagen efter. Och att de inte skäms för att berätta om det.
- Sista kvällen, när jag och Bibi och Iben hade harpan-kväll och Natalia satt och drack och sällskapade oss. Det var musik på normalnivå och dom där två underbara personligheterna och precis vad jag behövde just då. Det var en av de bästa kvällarna, lätt.
Veckans lite mindre bra:
- Att ha det största rummet och därmed det automatiska festuppehållsrummet med folk som dricker och skriker och röker som skorstenar trots att man ligger i sin säng med astma och helst bara vill få frisk luft och sova.
- Att vara sjuk när man bara vill leva livet och ha roligt.
- Att mista favvo, på sätt och vis, eftersom hon är den partydrottning hon är och jag är rätt lugn av mig och dessutom var sjuk. Det kändes som om jag knappt såg skymten av henne på hela veckan trots att vi bodde i samma rum.
- Trines förbannade mobilalarm som hon i fyllan och villan satt på klockan sex varje morgon. Den lät helt seriöst som en ambulans och hon var själv för full för att orka sträcka ut armen och stänga av, vilket resulterade i att jag gjorde det varje morgon, följt av en rad svordomar om att hon minsann inte var min favvo längre.
Veckans oslagbara:
- Trine råkade avslöja att hon har gått på schack, med turneringar och hela kittet! HAHA! Det kunde man aldrig tro om ledaren i team freja!
- Den morgon jag vaknade av att Trine och Natalia, som kommit hem från baren klockan halv sex på morgonen, plötsligt fick idén att det skulle vara så roligt att hoppa på mig. Jag vaknade av ett "Ska vi hoppa på svensken?" och vänder på huvudet och ser två fulla människor som bara är en sekund från att kasta sig över mig. På en millisekund lyckades jag uppbåda min mest hatiska blick och morrade fram att om de gjorde det skulle jag aldrig förlåta dem, och de lät faktiskt bli.
- Vårt genomskabbiga rum som var så nerspillt med öl att strumporna klistrade fast i golvet när man gick och som hade en mystisk lukt som fick våra gäster att rynka på näsan och som var så stökigt att man knappt kunde komma innanför dörren.
- Trines min när Bibi och Iben faktiskt gav igen med råge till något hon hävt ur sig, när de bara svarade med ett nonchalant "Du ska bara hålla mun, Olga", och hon bara satt och gapade. Det glömmer jag aldrig.
Kort sagt var det en rolig och händelserik tur som jag inte hade velat missa för allt i världen. Det gör ingenting att vi är så totalt olika allihopa och att vi inte tycker likadant hela tiden. Faktiskt är det nog allra bäst precis som det är.
Tack, 2b.
"Men om man vill säga schack matt mitt i spelet då?"
"Ska vi ta oss en återställningsbira?"
"Trines memoarer, från schack till freja!"
Farmor
Min farmor heter Margareta. Hon föddes i skåne, på västkusten, och när hon och min farfar för en herrans många år sen flyttade upp till stockholm och skaffade hus och familj och hund och hela baletten, så behöll hon kontakten med skåne genom att sommartider besöka ett hus som jag i alla fall tror, tillhörde hennes föräldrar på den tiden. I alla fall var det i det sommarhuset min pappa växte upp med att tillbringa alla sina somrar, och det var även det vi gjorde, omkring 30 år senare.
Farmor är precis sån som jag vill bli när jag blir äldre. Hon är pigg och aktiv och har diverse intressen och tar verkligen tillvara på livet.
Frågar man farmor om hon vill vara med på något, så avsätter hon verkligen tid till en, och är inte bara med halvhjärtat eller lyssnar med ett öra. Hon var även den enda som orkade leka doktor med mig och Harald som små, som gång på gång fick vara patient och bli nypt i näsan av en blå plasttång.
Jag glömmer aldrig när vi spelade stress, och hon förtvivlat försökte få ordning på korten och jag bara skrattade. Skrattade för att det var en sån generationskrock, för att hennes utrop om hur taskig jag var som snodde hennes kort var så komiska, för att jag var så glad för att hon ställde upp på något som inte alls var hennes stil, bara för att jag så gärna ville.
För farmor är allting trevligt. Jag påpekade en gång att hennes mest använda ord definitivt var "trevligt" och sen dess blir hon liksom helt förvånad, och utbrister i ett "nej men nu sa jag det igen!", nästan varje gång hon säger det. Vilket som sagt är ganska ofta.
Jag misstänker att det finns många sidor av farmor som vi ännu inte fått se.
I somras när mina kusiner och min faster sprang ikapp på gräsmattan i skåne, var det helt plötsligt farmor som sparkade av sig skorna, ställde sig på den påhittade startlinjen och spurtade fram och tillbaka i kjol och fin kofta.
Det finns liksom plats för allt här i livet, precis som det ska vara.
Det jag nu skrivit om gör min farmor till den bästa i världen. Sådeså.
Grattis på födelsedagen och hipp hipp hurra för min coola farmor!
Diagnos jättesjuk
Jag har aldrig varit på sjukhus förutom bokad tid för kontroll eller någon spruta som ska tas. Jag minns när Harald var liten och hade astma och krupp och mamma och pappa satt med honom halva natten och väntade på akuten. Nu åkte vi in till frederikssund klockan åtta på kvällen, fick vänta en halvtimme, och sen fick vi komma in. Inte ett ord om att jag var svensk eller inte hade bokat tid. Det kändes nästan välsingnande lätt och var precis vad jag kunde klara av i det tillståndet.
Läkaren lyssnade på min hosta och på mina pipande lungor som liksom väste och rosslade när jag försökte andas djupa andetag.
Diagnosen blev lunginflammation, astma och influensa. För varför nöjas med en när man kan få alla på en gång, menar jag?
Lunginflammation är ju sånt som man får i sagorna, inte på riktigt!
Och astma? Harald fick våran del, inte jag! Jag har aldrig haft och ska heller inte ha astma!
I och för sig förklarar det kanske att jag överhuvudtaget inte kan få luft när jag ligger på sidan. Det är rätt obehagligt att vakna av att allt bara är ett enda rosslande och man inte kan andas.
I alla fall fick jag massa piller och astmamedicin att andas in, och Pernille köpte glass.
Så nu ligger jag här och skäms inte ens över att tycka synd om mig själv.
Jag börjar förstå att folk i gamla tider dog av det här. Jag tror aldrig jag har mått så här dåligt i hela mitt liv.
Sjukling
Men så vaknar jag och lungorna lyder inte längre. Världen har vänts upp och ner och det gör ont överallt men mest när jag försöker andas. Det är första gången som det rent faktiskt värker i lungorna. Jag har annars aldrig upplevt att man överhuvudtaget har någon känsel i dem?
Och det rosslar långt ner i luftrören och hostan river sönder hela mig och rösten är ett minne blott och jag kan knappt andas och när jag försöker spricker huvudet mitt itu för vart andetag.
Kan inte gå till skolan, kan inte sova, kan inte äta, kan knappt leva som det är nu.
Allt jag kan göra är att parkera mig i sängen och lyssna på rix morron zoo och dra täcket över huvudet och tycka synd om mig själv och hosta. Och hosta. Och hosta.
Det är en plåga, rakt igenom.
Snälla käre gode gud, låt mig bli frisk till på lördag. Jag klarar inte en klassresa i münchen i det här tillståndet.
Amen.
Trine
Trine liknar ingen jag träffat förut. För det första är hon totalt vild och festgalen. Jag vet ingen som kan festa som henne. Hon håller lätt fram till klockan nio på morgonen, flera gånger i veckan, det har till och med gått så långt att hon kallar Freja hennes andra hem.
För det andra har hon en rå humor som kan få den värsta värstingen att bli helt ställd. Inget är kul om det inte finns något offer, är hennes motto, och jag behöver ju knappt säga att detta offer oftast är jag. I början tog jag åt mig och blev riktigt less på svensk-skämten, men nu har jag lärt mig hur hon är och skakar oftast på huvudet när hon drar igång. De andra i klassen blir helt chockade över hur taskig Trine är mot mig, och när jag säger det till henne blir hon själv chockad över att de inte kan förstå humorn i det hela. Humor eller inte, det är liksom ett paketerbjudande och eftersom jag gärna vill ha Trine får jag glatt ta emot den också. Kanske lär jag mig till sist att ge igen, jag tycker redan att jag har blivit mycket bättre, jag som växt upp med världens snällaste lillebror och aldrig någonsin behövt köra den där hårda stilen.
För det tredje lyckas hon bättre än någon annan med balansgången mellan seriös och oseriös. Vill hon så är hon smartare än alla andra och förklarar matte så jag bara fattar allting, vill hon inte så sitter hon och skriver ihop en labbrapport i all hast och stressar ihjäl sig för att få den sänd i tid, vilket resulterar i att hon skickar iväg den 23.59.
Hon bangar aldrig på nya ideer och inget är så kul som hennes beslutsamhet att lära sig svenska.
En sak är säker, utan Trine hade jag inte fått uppleva så mycket äventyr här som jag faktiskt gör.
Så tack för det!
Och GRATTIS på 18-årsdagen och till körkortet!
SSO
Men vi har ledigt två dagar bara för att skriva den i alla fall. Och danskar klagar över att dom har det hårt..
En sak är säker, hade dom varit med om förra årets uppgift, att väva in religion, naturkunskap, svenska, naturkunskap, historia och samhällskunskap i en samlad uppsats om 15 sidor, med förvirrade lärare som vänder kappan efter vinden och inte verkar ha en aning om hur det egentligen ska gå till, skulle de inte klaga så mycket som de faktiskt gör.
Jag säger som Anna; "Hälsa dem att om de klagar en enda gång till ska de få med mig att göra!"
Succé ala betyg
Jag gick hela dagen utan att våga kolla mina, och hörde besvikna "Åh nej, jag har sänkt mig!" från alla håll i klassen.
Men efter historian tog jag modet till mig och drog med en ytterst motvillig trine till datasalen.
Och hur töntigt det är så tog mitt hjärta ett stort skutt uppåt när mina ögon fann siffran.
Jag hade höjt mig i sex ämnen och mitt genomsnitt hade vandrat från 4,7 till 5,7.
Inte för att jag kan använda det till något, inte för att det kan mätas med vad de andra har, och inte för att man får svära så här.
Men fy fan vad jag är bra!
Anna
Jag lärde känna Anna när vi började ettan på gymnasiet. Inte för att jag direkt varit orolig för att endast umgås med Vanja och Terra, dom är ju guds gåvor och allt det där, men jag kan inte sticka under stol med att jag utan Anna hade saknat någon att vara lite seriös med ibland. Och så plötsligt stod hon bara där, som en skänk från ovan, och frågade om platsen bredvid Vanja var ledig. Det var den såklart. Och i den sekunden trädde hon även in i vår lilla tripplet som plötsligt blev en kvartett. Världens bästa kvartett dessutom.
Det känns som att jag har känt Anna mycket längre än bara ett och ett halvt år. Det kanske är för att det hände så mycket förra året som har med henne att göra. Jag minns alla timmar vi snackade på worldclass, tills personalen började städa och kasta menande blickar. Jag minns alla gånger vi diskuterade de mest underliga sakerna i skolan och ritade upp kartor över hur våra hus var möblerade, och Andreas kom förbi och blev så nyfiken att han var tvungen att fråga vad vi höll med. Jag minns när vi skulle skolka från kemin eller temat, och gömde oss bakom dörrar för att lärarna inte skulle se oss. Jag minns när vi sprang ikapp i korridoren utan att tänka på alla som satt innanför glasfönstrena och undrade om vi verkligen var helt friska. Jag minns när vi närmast ramlade ut från lärarnas rum och knappt kunde hålla balansen, dels på grund av asgarv, dels på grund av de tre ton tunga och klumpiga datorväskorna. Jag minns alla lektioner när vi satt djupt nersjunkna i datorerna och endast vaknade till när den andra stötte en armbåge i sidan på en och man lite förvirrat inser att läraren har frågat en fråga och man inte har uppfattat en bokstav av den.
Anna var faktiskt just den som jag alltid hade saknat, precis som hon skrev om mig när jag flyttade.
Den bloggen grinade jag faktiskt åt, för att den var så fin, för att det stämde så på pricken, för att jag känner exakt likadant, och för att jag helt enkelt hade flyttat hundra mil hemifrån och grinade över allt.
På många sätt är vi så otroligt lika, vi ser dunderseriösa ut på utsidan, men innerst inne vill vi båda helst slippa undan med att göra så lite som möjligt. Vi har samma humor och det räcker med så lite för att den andra ska förstå exakt vad man menar. Det var liksom givet att det var vi bredvid varandra på lektionerna, halvmobbandes mot Terra och Vanja, vi på nutidskrysset, tog hem årets seger över alla andra halvointresserade i klassen.
Samtidigt finns det så mycket som är totala motsatsen, jag tränar, hon går i kyrkan, jag är lantis, hon är statsbrud, hon är hypersocialaktiv, jag är hemmasittare. Men kanske behövs lite olikheter för att man inte ska tröttna totalt, jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig kommer tröttna på Anna.
Hon är en av de största anledningarna till att jag ser så mycket fram emot att flytta hem igen och tillbringa ännu ett år i skrattets tecken på kunskapsgymnasiet i kista.
Jag minns att det första jag tänkte på när jag såg Anna var, "Åh gud vad skönt, hon har också tandställning." Efter handen har jag dock blivit tacksam för rätt mycket mer när det gäller henne.
Med det här inlägget vill jag mest säga tack för allt som hörde förra året till, och för att du fortsätter att förgylla mitt liv med garv åt alla möjliga konstiga saker även nu när jag gett mig iväg till landet där de pratar så konstigt.
..och du.. Grattis på födelsedagen!
Harald
Min lillebror heter Harald, men lystrar även under namnet Lillisen här på bloggen. Han är inte som alla andra.
Han är ruskigt smart och intresserad av alla möjliga tekniska grejer. Fungerar inte en ficklampa så kommer han snabbt till undsättning med lödtång och alla möjliga konstiga saker, och vips får han den att funka igen. Han kan sitta timmar i sitt rum med sina små experiment utan att någon egentligen fattar vad han gör.
Harald är en sån som blir bra på allt, bara han vill. Har han bestämt sig så ser han till att det blir så, oavsett om det handlar om att börja spela saxofon, schack, ett dataspel, löpning, eller att hänga i ringar i taket. Det beundrar jag, som har en förmåga att virra fram och tillbaka i mina funderingar.
Han lärde sig jonglera före mig, springer mycket snabbare trots att det är jag som gått på friidrott i två år, kastar hundra meter längre än oss alla i freesbegolf och håller för tillfället på att bli en riktig aktiehaj. Han är helt enkelt en sån där perfekt unge som alltid gör sina föräldrar stolta utan ge besvär, och som jag också försöker sträva efter att vara. Inte för att jag lyckas direkt, men jag brukar tänka att det gör inte så mycket att stå i skuggan ändå, inte när det är i skuggan av Harald.
Han är också den snällaste människa jag någonsin träffat. När vi var små och fick en leksak var, och jag hellre ville ha hans, gick han alltid med på att byta, trots att det var jag som var äldst och förväntades vara tålmodigast. Han säger aldrig något elakt, svär inte, snackar inte skit, och ser positivt på det allra mesta. Har har hört från mina kompisar hur många gånger som helst att jag kan ju knappast ha något problem med syskonbråk, Harald som är så snäll, så söt, så cool, så duktig, så smart. "Åh om mina syskon bara var som han!"
Och det klart att han inte är något helgon, men så tätt på man någonsin kan komma.
Jag har aldrig slagit honom och han har heller aldrig slagit mig. Det har liksom aldrig behövts.
När jag känner mig dålig för att han alltid är så bra, peppar han mig alltid och säger att jag också är bra och duktig.
Det jag saknar mest nu när vi inte längre bor under samma tak, är den där förståelsen. Det där med att man har exakt samma humor, kan prata i koder, bygga upp ett helt eget språk, minnas saker som man kan skratta ihjäl sig åt utan att någon annan förstår. Det där med att det räcker med en blick eller ett höjt ögonbryn för att den andra ska kunna se med ett syskons röntgenblick in i hjärnan och se precis vad man tänker.
Och självklart det där med att man håller ihop vad som än händer.
Det jag tycker mest om med Harald är att jag alltid kan lita på att han finns där. Vad jag än gjorde och vem jag än var emot, var han alltid på min sida, oavsett om jag hade rätt eller inte. Det gav en sån enorm trygghet, och jag kände mig alltid dubbelt så stark i det svåra.
Å ena sidan känns han fortfarande som min lille lillebror, han som inte vågar åka tåg ensam eller beställa mat på restaurang.
Å andra sidan är han så klok och vuxen där han sitter med sina börsnoteringar och hela sin trygghet.
Det är som att få allt för samma pris, allt man någonsin behöver hos en människa inkapslad i en nyss fylld 15-åring.
Harald är den jag både behöver och älskar mest av alla miljarder människor som vandrar på jorden.
Grattis på 15-årsdagen!
