a trip down under

Gick upp i svinottan för att vara på jobbet klockan sju för att springa bort 500 kcal innan åtta.
Blev så sjukt trött och matt och illamående och jag frös resten av dagen. Fikade och lunchade och garvade med störtsköna iina som är lika rå som vanligt.
När jag gick till bussen höll jag seriöst på att blåsa av vägen. Testade att göra kuben för första gången på länge och klarade den direkt.
Av ingen anledning kom jag att tänka på pappi på spånga station och plötsligt rann två små tårar nerför min kind. Jag är inte ledsen, inte egentligen. Men ibland blir det så påtagligt att pappas lilla flicka inte är liten längre. Och ibland kan jag bli trött på att vara stor och stark och bara vilja vara liten igen.
Så måste man ju få känna. Även fast man växt upp och gått vidare kan man ju fortfarande uppskatta det som en gång var.
En halvtimme senare var jag sju år yngre när jag och becka susade genom bro på varsin cykel och oroade oss för coola gänget som stod och hängde i råby.
Och vi hade en så himla trevlig kväll hos ronja med mörk choklad och en kattunge och att bara få vara.

Det är bättre att leva med mycket känslor och mycket som händer. Allt är starkare, klarare. Spannet är större, dalarna djupa, topparna höga.
Jag hade en period i mitt liv när jag inte kände något alls. Var likgiltig inför allt. Jag är så mycket lyckligare nu. Det går upp och det går ner. Livet kan inte alltid vara roligt och lätt och solsken och fågelkvitter.
Men allt är bättre än att inte känna något alls.