jag stör mig på ett ljud som inte hörs
Det är höst och folk omkring mig är sådär lagom sjuka som man alltid blir när det blir kallare ute och dagisen börjar. Det klagas om huvudvärk och hostningar och allt vad det är.
Någon har ont i ryggen, nacken och de flesta känner sig hängiga. Mörkret och veckorna sen semestern börjar sätta sina spår.
Och folk lyssnar på sina kroppar, säger att de inte kan träna för att de sovit dåligt, går hem och lägger sig i soffan, struntar i att anstränga sig.
Jag vaknar och det känns som att jag är fastbunden i sängen men jag reser mig upp och sliter av alla osynliga trådar. Det värker lite i halsen och jag tänker att jag borde kanske inte träna, men den sidan av mig som tror sig vara odödlig vinner som vanligt och jag sitter där på spinningcykeln klockan 12:15 med svetten rinnandes nerför halsen. Jag hinner bara äta halva min matlåda innan lunchen är slut och redan vid två börjar stressen och hungern ta över. Och nu, vid fem, är jag iskall om fingrarna och huvudet går på allvar snart mitt itu.
Och jag är så svag, och så kall, och jag vill helst bara trilla ner på golvet och somna, precis just här.
Men när det börjar flimra sådär för ögonen så ger jag mig själv en mental örfil och tänker skärp dig för fan tove, det är bara veklingar som blir sjuka, och du blir aldrig fit om du hoppar över träningen var och varannan dag!
Det är det som är problemet med att inte kunna dra rimliga gränser.
Är det jag som är besatt och kommer driva mig själv till vansinne, är det dom som är mesiga, eller kanske lite mittemellan?
Någon har ont i ryggen, nacken och de flesta känner sig hängiga. Mörkret och veckorna sen semestern börjar sätta sina spår.
Och folk lyssnar på sina kroppar, säger att de inte kan träna för att de sovit dåligt, går hem och lägger sig i soffan, struntar i att anstränga sig.
Jag vaknar och det känns som att jag är fastbunden i sängen men jag reser mig upp och sliter av alla osynliga trådar. Det värker lite i halsen och jag tänker att jag borde kanske inte träna, men den sidan av mig som tror sig vara odödlig vinner som vanligt och jag sitter där på spinningcykeln klockan 12:15 med svetten rinnandes nerför halsen. Jag hinner bara äta halva min matlåda innan lunchen är slut och redan vid två börjar stressen och hungern ta över. Och nu, vid fem, är jag iskall om fingrarna och huvudet går på allvar snart mitt itu.
Och jag är så svag, och så kall, och jag vill helst bara trilla ner på golvet och somna, precis just här.
Men när det börjar flimra sådär för ögonen så ger jag mig själv en mental örfil och tänker skärp dig för fan tove, det är bara veklingar som blir sjuka, och du blir aldrig fit om du hoppar över träningen var och varannan dag!
Det är det som är problemet med att inte kunna dra rimliga gränser.
Är det jag som är besatt och kommer driva mig själv till vansinne, är det dom som är mesiga, eller kanske lite mittemellan?
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Jag tror på att försöka låta bli att störa sig på andra människor, lyssna inte på ljuden, vare sig de hörs eller inte. Koncentrera dig på att lyssna till dig själv! På riktigt. Vad det verkligen är du vill! Nu har jag börjat blogga igen, så titta gärna in :)
Trackback