a trip down under

Jag tvekade lange lange nar det kom till att hoppa fallskarm. Det fanns mycket som sa att jag skulle gora det. Det ar nagot som nastan alla backpackers gor har, det ar otroligt vackert och haftigt att hoppa just i australien, just nu har jag faktist ingen anledning att oroa sig over pengarna, det skulle vara ett minne for livet, det ar likt mig att gora allt som an ge mig en upplevelse och ett haftigt minne.

Men det fanns ocksa mycket som sa att jag inte skulle gora det. Jag ar inte jattehojdradd men jag ar heller inte helt bekvam med det. Jag visste att min mamma skulle oroa ihjal sig om hon visste att jag skulle hoppa. Jag kande att det var en onodig risk att ta, visst finns det risker med allt man gor och speciellt nar man ar ute och reser, men det har var nagot jag kunde leva absolut lycklig hela mitt liv utan att gora, och sa skulle jag anda riskera livet?

Till slut blev velandet for jobbigt sa jag bara bestamde mig. Jag bestamde mig for att det inte vore likt mig att fega ur. Det vore inte jag. Jag tvingade mina nerver att lugna sig och jag sa lugnt men bestamt till mig sjalv att aven om risken kanske vore onodig att ta, sa hade de hoppat over tio tusen hopp i byron bay forra aret och endast en enda olycka att rapportera.

-

-

Dagen D tvingade jag upp mig sjalv och stackars dee klockan 5 pa morgonen, bussen gick 6 fran brisbane och vi var framme i byron bay strax fore 8. Visst var det en anings nervost att skriva under pa papprena, speciellt nar jag kom till den biten med att man skulle skriva under pa att man var medveten att det fanns en viss risk med att hoppa och att man var medveten om att man forlitade sig pa en del tur. Da dog jag lite. En del tur?! Vad ar det for formulering!

Nar vi hade skrivit under ville jag bara upp i luften och fa det overstokat. NU! Men da var det saklart helt mulet. Gratt gratt gratt. Sa vi fick skjuts in till sjalva byn for att vandra runt nagra timmar, jag tog en frukost pa nagot cafe och nu var man ju annu mer nervos, dels nervos over sjalva hoppet men ocksa nervos over att det inte skulle bli av och att vi skulle vara tvugna att komma tillbaka nasta dag, herregud vilken plaga!

Som tur var sa skingrades molnen och nar vi tre timmar senare kom tillbaka till sjalva hoppstallet var det fritt fram! Sa pa med byxorna och med selen, och det var just da, nar jag fick pa mig selen sa forsvann den dar hemska nervositeten. Da kandes det inte langre som att vi skulle gora den har stora, laskiga grejen som man knappt vagade tanka pa, det kandes mer som att jag stod i ko till en laskig berg och dal bana pa grona lund. Fortfarande nervos, men pa ett bra satt. Jag fick spela in en liten intervju for min dvd, skulle ha en kille som hoppade bredvid oss bara for att filma mig. Sen fick jag traffa min gubbe, han var hur lugn som helst, typ pappa-alder, och han hade hoppat 8 tusen hopp! Herregud!! Den har mannen hade hoppat lika manga fallskarmshopp som dagar jag har levt! Da kandes risken ratt minimal, hade han inte stortat mot sin dod hittills skulle han nog inte gora det idag heller. Vi hoppade in i planet och upp i luften. Nar vi hade akt ratt hogt upp i luften och jag borjade tycka att det rackte sa dom att vi var pa 4 tusen feet, och vi skulle hoppa fran 14 tusen! Da dog jag lite. Men vi fortsatte upp bland molnen, och sen ovan molnen. Shit, mitt hjarta bankade fortare och fortare och det kandes lite som att jag flog ut ur min egen kropp och satt och tittade ifran taket av flygplanet. Nar det var en minut kvar tog vi pa oss glasogonen och sa oppnade dom den lilla plastluckan som dolt det stora halet och folk borjade hasa fram till kanten. Da fick jag panik inombords. Den forsta personen hoppade utan problem, det sag sa sjukt laskigt ut. De liksom sveptes ivag och var borta inom en sekund och jag blev sjukt stressad av att ingen reagerade pa detta vansinne? Varfor sa ingen nagot? Varfor protesterade ingen over detta sjuka faktum att vi skulle kasta oss ut ur ett plan over 4 tusen meter upp i luften???  En guide hoppade, pa fotterna, precis som man hoppar i en pool. Personen framfor mig foll ur och jag ville bara skrika rakt ut att vafan haller vi pa med, stopp, STOPP, vi kan inte gora detta aaaaaahh!!!!!! Men vips satt vi pa kanten, dinglade lite med benen, min guide korsade mina armar over brostet och tryckte bakat min panna sa att jag tittade upp i luften. Och da blev jag lugn. Det fanns liksom ingen anledning att fa panik, for jag hade inget val. Det fanns inget alternativ. Jag skulle puttas ut, vare sig jag ville eller ej. Att fa panik och borja kampa emot skulle bara gora det hela mycket mycket varre.

Och sekunden efter foll vi. Just fallet minns jag inte sa mycket av mer an att jag blundade hart och vantade pa att det skulle ta slut. Sa fick jag knacken pa axeln och vecklade ut armarna och lag utstrackt i luften. Jag oppnade ogonen och da slog det mig att det var inte slut an, vi skulle falla fritt i over en minut och det hade knappt borjat. Vinden piskade mitt har, slet i mitt skinn, jag fick kampa for att andas, kunde bara ta korta, snabba andetag, allt var vitt, vi foll genom molnen, det var kallt, iskallt. Vips kommer min kamerakille fran ingenstans framfor oss och jag tanker att aven fast jag inte gillar det har fallandet alls, aven fast jag inte kan andas och det ar kallt som satan, sa tanker jag le och skratta och gora tummen upp. Sa det gjorde jag. Det var lika bra, for det gick knappt att ha munnen stangd anda. Han forsvann, och vi foll lite till, jag borjar bli riktigt kall och ganska trott pa det har, jag vill ut ur molnen, jag kan ju inte se nagonting! Och sa kommer kamerakillen igen och dar brot vi igenom molnen och kan se marken dar langt langt ner. Yes! Direkt blir det varmare och efter bara nagra sekunder dras fallskarmen och vi stannar upp, med ett ryck. Och allt blir tyst.

De sista tusen metrarna var helt fantastiska. Det var ju dom som gjorde hela hoppet vart det. Vi bara hangde dar, sa himla hogt upp, med varldens utsikt, och jag dinglade med benen och viftade pa fotterna, det var sa overkligt att ha san utsikt och inte sta nagonstans, att vara sa hogt upp mitt i luften och kunna vifta pa fotterna samtidigt! Det tog oss ett par minuter att komma ner, det var sa tyst, och sa vackert, och min guide styrde oss ner i stora svangar, och just dom svangarna var som att aka berg och dal-bana, det kandes sa mycket i magen och jag kunde inte lata bli att ropa iiih, wiiiiih!!!

Den biten gick alldeles for snabbt, vi narmade oss landningsplatsen och drog upp benen, och gled ner sittandes pa graset.

Och sa var det over. Jag stirrade pa marken och kande graset under mina hander och undrade vad som just hande.

-

-

Dvd:n och bilderna ar helt fantastiska. Jag upplever allt igen nar jag ser filmen. Jag ar sa glad att jag gjorde det, det var en san fantastisk och konstig upplevelse, men jag kommer nog aldrig gora det igen. En gang racker for mig.