a trip down under

Det är eftermiddag den 1 oktober och det här kanske blir mitt sista inlägg någonsin. Jag vet att jag sagt det förut. Och kommit tillbaka. Men nu känns det som att det verkligen inte går att pressa ut något mer. Jag vill skriva, men jag är inte så säker på att det blir blogg.
Imorgon var det 22 år sen jag kom till världen och precis som förra året kommer jag vakna upp utan sång, frukost på sängen och presenter. Det känns helt ok ändå. Rätt, på något sätt. Man måste växa upp ju. Fast det vore inte fel att ha någon att dela det med.
Det sitter kvar lite, sen igår. Chock kanske. Just att sitta här på min lilla plats och se ut över där det hände. Där trafiken rullar på. Där pappas lilla getz stod helt kvaddad igår.
Just den där smällen. Från ingenstans. Och blixten genom huvudet. Den där snabba fruktansvärda känslan av att "Jaha, det här var det. Nu blir det inget mer."
Och att sen slå upp ögonen och inse att jag lever.
Men fan, jag är så usel på att bearbeta. Jag vill inte stanna upp. Jag vill springa vidare. Jag haltade in på kontoret imorse och ville inte ens tänka på det.
Så när han som hjälpt, ringt ambulans, klappat mig på ryggen när jag står och gråter och om och om igen säger "jag hade grönt, jag hade grönt", kommer upp och frågar hur jag mår blir alla helt förfärade. Men vad gör du ens här?! Gå hem och vila med dig, du kan ju ha fått en hjärnskakning!
Jag vet inte. Men dom förstår inte. Jag är så dålig på att vara ensam. Vill inte ligga hemma själv och inte ha något annat att tänka på än krockkudden, röken, paniken. Vill inte omgivas av tystnad och höra smällen om och om igen.

Jag är stel som en planka i hela kroppen. Min näsa har fått en rejäl smäll och knäna är blå.
Men jag mår bra. Och jag är tacksam över att jag faktiskt kommer slå upp mina blå imorgon och få uppleva min 22-årsdag.