a trip down under

Upptäckte igår att jag av någon konstig anledning hade fått ett svullet sår på ena långfingret, fullt med små vattenblåsor och det gjorde så satans ont att röra vid det. Tänkte att jag säkert hade kommit åt något på jobbet och hade handskar resten av dagen och tänkte att det försvinner säkert. Yeah sure. Imorse var det mycket mycket värre, dubbelt så stort och dessutom med ytterligare två nya likadana sår på samma hand. Dessutom värkte halsen och huvudet sprängde och i all min svaghet var tårarna riktigt nära när jag pallrade mig upp klockan 6 fastän det kändes som att chanserna för att överleva dagen var mycket liten. Under dagen blev det ännu värre, jag blev trött och yr och frös mitt i solen och två nya sår dök upp. Det känns som att man har blivit angripen av utomjordingar! Vad fan är det här för något? Måste vara någon liten elak insekt jag råkat på när vi plockade grenar i skogen (jag vet, helt sjukt men det är det vi pysslar med. Plocka sopor på en soptipp och plocka gräs på en äng tillhör också favoriterna på vårt kära sommarjobb). Lyckades i alla fall överleva dagen men portade mig själv från träningen även fast det var så roligt sist. Shit, johanna och tova och deras jäkla humor och barnsligheter, hade glömt hur sjukt kul det är att vara där när de drar igång och ramlar runt på gräsmattan och tränarna säger att "De ser ut som om de har fått sina första starköl!" Men det blev inget av det för mig idag utan jag stapplade hem och sov som en stock i två timmar. Hatar att missa träningen när man för en gångs skull har lust att gå dit.
Och trots allt som jag tidigare skrivit så får jag lov att tacka Göran för att han var snäll och lät mig göra ett softjobb så att jag inte skulle tuppa av. Det räddade min dag.
Väntar spänt på fler sår och har en misstanke om att jag snart inte kommer kunna använda min vänsterhand överhuvudtaget. Fortsättning följer...

7 månader utan dig och det börjar så smått bli mer normalt. De säger att det blir lättare efter ett år, då har man liksom redan upplevt allt en gång. Nu är det fortfarande första gången för många upplevelser, första skolavslutningen, första sommarlovet. Utan dig. Jag blir rädd av att tänka på att det blir lättare efter ett år. Att jag en gång ska se det som normalt att leva så, att ha det så. För betyder inte det att man håller på att glömma? Jag vill inte glömma. Minnena är ju allt jag har kvar, de får inte försvinna. Pappa säger att det är naturligt att minnena bleknar mer och mer. Men det känns som att du fortfarande är här. Du var för stark och färgglad för att någonsin bli blek. Jag vet att jag är störd som inte kan acceptera. Döden är faktiskt det naturligaste som finns tove. Men jag vill inte riktigt vara med.
Samtidigt är det ett helt fuckin år sen jag sist föll sådär riktigt långt ner till djupet där faktiskt precis just ALLT var svart och jag tänkte att nej, det blir inte bättre än såhär, jag blir aldrig bättre än såhär, det här är allt jag räcker till. Sist jag föll för att jag inte klarade av smärtan och sveket av den jag älskade allra mest och den jag älskat allra mest någonsin.
Men jag tog mig upp trots att jag verkligen trodde att det var kört och nu har det gått ett år. Det känns som hundra men det gick fan, ett helt år och kanske är det ett tecken, ett tecken på att jag går vidare, på att jag blir starkare, och på att jag håller på att klara av det. Livet.
Jag ska nog hitta min väg jag med. Även om den blir krokig och full av uppförsbackar kommer jag fortsätta kämpa på.
Jag har aldrig varit en sån som ger upp.

Men vad spelar egentligen jobbhelvetet för roll? Det finns ju andra världar. Som får en att bli utmattad och svettig och äckligt röd i ansiktet och helt totalt slut i kroppen, men som samtidigt får en att må bra. Jag fattar inte varför det sitter så långt in att gå till träningen. Jag gillar det ju när jag väl är där, jag ÄLSKAR det efteråt och jag tycker alltid alltid alltid att det var värt det. Men ändå slingrar jag mig in i det sista och försöker hitta minsta ursäkt för att ligga hemma och svälla och bli rastlös och få ångest. Tack gode gud för pers. Utan henne skulle jag nog väga 10 kg mer och vara mycket mer ledsen och deperimerad.
Min kropp är bäst på att producera lyckohormoner men den kräver träning som betalning för att hjälpa till med det. Tur tur för mig att jag har världens bästa pers som sällskap. Och allt snällt folk som peppar och uppmuntrar och ropar "bra tove" och "nu har du inte så många kvar", och så favoriten; "du ser stark men liten ut!" (tova såklart). Dom skulle kunna ropa, "kom igen nu knubbis, lägg på ett kol så kanske du kommer fram innan vi andra går hem!" Men det är aldrig annat än positiva ord och jag känner mig faktiskt alltid duktig av det, och det är därför jag fortsätter gå dit trots att det ibland är lite för jobbigt och luften lite för seg och det är också därför jag tycker så mycket om att vara där och kommer sakna det mer än jag egentligen fattar när jag flyttar till landetdärdepratarsåkonstigt.
Men jag återvänder nog på nåt jäkla vänster. Har ju alltid gjort det förut, efter årslånga uppehåll har jag ändå alltid hittat vägen tillbaka och kommit traskande med den klarröda tröjan och rufsiga hästsvansen. Det är nog meningen att jag ska träna där.
Bik i mitt hjärta helt enkelt.

Okej, nu är det avgjort. Rangan är INTE rangan längre och jag hatar det. Jag hatar att gå dit, jag hatar att vara där, jag hatar att egentligen helst vilja gråta hela dagarna. Jag har fyllt 18 och får därmed nästan dubbelt så hög lön, just för att man när man blivit 18 får köra diverse maskiner, klättra på stegar och köra bil, om man nu har lyckats skaffa sig ett körkort. Vilket jag som bekänt har. Men tro inte att det spelar någon som helst jävla roll. Jag får dubbla lönen, men jag skäms eftersom jag inte gör något som helst för att förtjäna den. Åkgräsklippare, bilen, trimma, jag ber VAD SOM HELST, jag kan till och med sträcka mig till att jag gärna skulle vilja klippa med den där halvtrasiga gå-gräsklipparen som välter över ens fötter, bara jag får göra någonting som visar att jag faktiskt är 18 år. Jag skäms verkligen över att sitta och sortera flaggor för långt över hundra spänn i timmen, putsa glas, plocka sopor. Det skulle ju för fan en femåring göra lika bra! Eller en apa! Och när chefen öppet sitter och snackar om att han automatiskt tänker på att det är ju bara tjejer som städar, blir man rädd på riktigt. Vem fan var det som snabbspolade oss tillbaka till artonhundratalet? Och kan denna någon spola tillbaka fort som fan nu tack? Jag kräver inte något roligt, jag kräver inte att det ska vara hela tiden. Faktum är att jag inte ens kräver. Jag BER om att få göra någonting annat men jag antar att han inte litar på mig. Det här är första gången någonsin som jag upplever det här. Att inte ens få en chans bara på grund av att jag är tjej, liten och blond. För det måste ju vara därför? När killarna fräser runt med bilen hela dagarna med sina splitternya körkort och skryter över fikarasten över hur lite de jobbar och att de bara åker runt och rejsar med lastbilarna och leker följa john. Och han skrattar och säger bra då killar, då tar ni bilen igen efter rasten och du tove, ja du kan ju typ städa toaletterna.
Och han lyssnar inte utan avfärdar mina åsikter som om de vore nonsens. Och när jag kommit hem och kokat av ilska en lång stund och svurit och allvarligt trott att jag skulle slå sönder nåt av ilska så byts den sakta ut mot ledsamhet.
Kanske är jag bara för dålig. Kanske är jag inte bättre till något annat än att sortera strumpor? Men jag har ju liksom körkort? Och jag har haft det i ett halvår. Är jag inte bra nog att åka och slänga några kartonger då? Eller panta burkar på willys? Jag är ju trots allt 18 år. och jag tror jag orkar lyfta en aluminiumburk? Om jag tar i iallafall?
Jag försöker alltid att ge människor en chans men vad ska man göra med dem som vägrar ge en detsamma tillbaka? Då är det kört och jag hatar att det är jag som mår dåligt i slutändan och känner mig värdelös. Jag vill inte ha det så mer. Jag ställde upp på de första konstigheterna, ryktena, sanningarna, alla snuskiga skämt och den jobbiga jargongen, men nån jävla gång får det vara nog och jag jobbar INTE på rangan en enda jävla sommar till om jag inte får jobba för någon annan.
PUNKT.

En dag på jobbet och fyra dagar till midsommar. Och jag har inte råd med flyg till danmark trots att jag saknar familjen och favvo mer än jag gjort på mycket mycket länge. Lyssnade på "world's greatest" i bilen och mindes allt som hör favvo till, och hörde mig till. Det är det värsta. Att allt det där faktiskt var en del av mig och det är det inte längre. I mina drömmar åkte jag hem till henne och den där groteskt håriga hunden och spelade fotboll och och öppnade en öl och lyssnade på musik och trines snack och kände lyckan långsamt ta över mig. Jag måste dit, jag måste få tanka på lite lycka snart.
Men tre veckor är tre veckor för mycket. I alla fall just nu. Att bli kvar här i tre veckor till känns lite.. segt. "Hitta på någonting", säger pappa. "Men", säger jag. "Du fattar ju inte. Jag har inte lust med massa någonting".  För att citera winnerbäck. Hela jag är winnerbäck. Ofta blir det så av jobbet. Första dagen var okej, men det är ju inte som förut. Aldrig som förut. Nu har jag inte ens emma.
Folk bara försvinner.
Snart är jag ensam kvar.
Och fan vad jag saknar någon att winnerbäcka med.

När jag såg det stora kuvertet från Kunskapsgymnasiet var det som att hjärtat tog ett litet extra slag. Jag trodde ju. Jag var ju nästan säker. Jag blev ju årets student. Men ingenting är riktigt säkert förrän man har fått betygen i handen och jag var nästan så töntig att jag inte vågade öppna.
När jag slet ut pappret och ögonen hoppade bungyjump längs med raderna, ända ner och upp igen var det precis som att hjärtat stannade. För det var vackra tre stora bokstäver på alla rader, inte en enda rad där mönstret bröts och jag kände i hela mig. Att jag klarade det. Jag klarade det bannemig! Efter alla dessa tårar, panikattacker, alla timmar jag suttit med värkande lungor och iskalla fingrar och surrande huvud framför datorn och knappat in bokstav efter bokstav, mening efter mening, alla gånger jag vaknat helt slut och pallrat mig iväg ensam till skolan, alla gånger jag förhört mig själv och skrivit anteckningar och repeterat tills jag knappt kan tänka på annat än magnetism och tredjegradsekvationer och kroppens lymfsystem. Och alla dessa gånger jag var så nära på att ge upp. Och tänka att gymnasiet på två år är för mycket, till och med för mig, jag klarar det inte, det kommer brista, jag kommer ta slut, speciellt med natur, det är för svårt, för mycket plugg, för lite tid.
Men jag klarade det. Nu kan jag bli vafan jag vill. Eller nästan i alla fall. Pappa tyckte jag skulle söka till läkare. Och jag har inga direkta planer på att plugga vidare, men jag vet i alla fall att jag kan. Jag har i princip alla möjligheter i världen, jag har allt för att få den bästa starten i vuxenlivet. Och det har jag mig själv att tacka för. Tack mig själv för att jag har kämpat så hårt och lyckats! Jag har äntligen äntligen lyckats och jag är så stolt över mig själv.

Mitt allra sista arbetspass i kassan på ICA är härmed avklarat och jag tänkte, i största Gert Fylking-anda, summera detta jobb med fem tankar.

- Vad i hela friden är det med dessa koder? 4011 för bananer, 1363 för lösgodis och 6740 för grön zuccini bara för att ge ett par exempel. ALLT som ska vägas, inklusive allt bröd, ska slås in med en fyrsiffrig kod och det är bäst att lära sig alla 475462728 koder utantill om man inte vill utstå sura och stressade blickar från kunderna. Och när man lite snällt frågar, eeh minns du vad de här äpplena hette, eller, hm, minns du vilket bröd du tog?, säger kunden 9 gånger av 10, "det kostade 19:90", vilket inte hjälper ett enda skit men som man är för artig för att påpeka.

- Vad tänker dessa kunder med som behandlar kassatjejen som en lägre stående människa? Som står längst bak och lassar upp hela veckoinhandlingen på bandet och det blir fullare och fullare och fullare och börjar svämma över, men att börja gå och packa, nehej då, här står man kvar och jag som sitter halvt begravd i varor försöker förtvivlat få bort allt från vågen eftersom något ska vägas, och håller ett knippe bananer i ena handen, har en grillad kyckling i knät och knappar hysteriskt in 1352 för naturgodis och när kunden tillslut får kvittot och ska börja packa så tycker han/hon att det är mycket viktigare att kontrollera kvittot med mikroskop i en stund, så att nästa kunds varor inte har en chans att få plats. Eller dem som kommer strosandes med en överfull kundvagn klockan 21.58 och man själv sitter där helt svettig av stress och vet att man inte kommer kunna stänga i tid i dag heller.
Eller dem som stirrar surt på slutsumman och misstänksamt frågar mig varför det blev så dyrt? "Ja inte fan vet jag!", har man lust att skrika. "Kolla priset innan du prackar på dig en massa grejer nästa gång istället för att stå här och glo surt på mig som om jag har gjort något fel! Eller sluta rök för 49 kronor paketet om det är pengar ni vill spara! Vad är det med er people?! Lägg av för fan!" Men det gör man ju naturligtvis aldrig. Utan ler bara ansträngt och börjar förklara vad det är kunden har köpt som nu var så himla dyrt.

- Men så finns det ju så underbara kunder också. Som lyser upp ens dag. Små söta pensionärer som önskar en god dag och som ler glatt och som säger "oj, blev det så billigt, tack så mycket!" Glada människor som skojar och hittar på små egna skämt och skrattar gott och säger "tjenare tove", eller "rulla ner bandet lite, bruden." Små sockersöta barn som klänger och hänger för att få en skymt av mig och frågar vad jag heter, de som hänger på axeln över föräldrarna och möter min blick och ler och hela jag lyser upp inombords. Lydiga små barn som inte skriker och som snällt frågar föräldern om den får ta sin glass nu?

- Det hemska med att sitta i kassan är att ha absolut nada kännedom om vart varorna finns i butiken. När stressade kunder hetsar förbi och ropar, du vart har ni glutenfritt bröd?, och man aldrig någonsin befinner sig någon annanstans än i kassan är det inte lätt att svara. Och det känns lika dumt varje gång man tvingas svara, "ingen aning, tyvärr". Vilket leder till att jag närapå springer genom hyllorna när jag ska på rast och desperat försöker undvika att bli tillfrågad. 
Eller att jobba en fredagskväll och vara sådär riktigt slutkörd och folk glatt kommer och lassar upp chips och godis och läsk och tacos och man helst av allt har lust att fråga om man inte kan få följa med dem hem istället för att sitta här och knappa in folks onyttigheter.
Är det något som är ännu värre är det kortläsarna som av någon anledning är SÄMST, och varje gång kunden drar sitt kort möts de av meddelandet "oläsligt kort", varpå de muttrar att kortet är alldeles nytt, vad konstigt, och jag gång på gång på gång säger "ja, det är läsaren, ja, den är jättedålig, jag vet inte varför, nej, det är verkligen dåligt att de inte byts ut, jaaa då", i sex timmar och när kunden klockan 21.50 drar kortet och det inte funkar har ens lättsamma "nej, det är läsaren som är dåliga, testa att dra kortet jättefort åt vänster?", har börjat haka upp sig och man har mest lust att skrika av frustration att "NEJ de där förbannade kortläsarna funkar ju för i helvete aldrig och jag för fan inte varför, jag är ingen jävla tekniker, jag är för fan bara en jävla extrajobbare och jag knäcker snart ihooop!!"

- Men så slutligen, friheten, att få rast, att sätta sig ner och trycka i sig av frukten som finns framme, godis eller bullar om man har tur, och gotta sig i veckotidningarna man aldrig själv köper. Älska älska rasterna där asså. Synd bara att man endast har en kvart på sig och det finns en gräns för hur mycket frukt och godis man hinner proppa i sig.

Eller det mest underbara, att sluta, att vandra ut i friheten och vara helt slut i kroppen och komma hem och mötas av lillis glada "grattis!" och "hur mycket har du tjänat idag?" och att direkt sätta sig ner och räkna ut hur mycket man har tjänat och dra en suck av lättnad över att ha det överstökat.

Speciellt nu när jag dragit på mig den där hemska skjortan som saknar en knapp, för sista gången.

Nej, ICA var nog inte riktigt nåt för mig. Det är lite för långtråkigt att göra samma sak i så många timmar och mina axlar säger nej tack till att sitta och lyfta mjölk och mjöl och kattsand och sexpack med öl. Men, alla jobb kan ju inte passa alla och jag har ändå dragit in en hel del sköna slantar under dessa månader.

Tack alla ni som har varit tålmodiga mot mig när jag suttit och kämpat med frukt- och brödkoder, och ni som hälsat snällt. Det har verkligen hjälpt mig att klara av 6 månaders av ett så fruktansvärt enformigt extrajobb!