a trip down under

Okej, nu är det avgjort. Rangan är INTE rangan längre och jag hatar det. Jag hatar att gå dit, jag hatar att vara där, jag hatar att egentligen helst vilja gråta hela dagarna. Jag har fyllt 18 och får därmed nästan dubbelt så hög lön, just för att man när man blivit 18 får köra diverse maskiner, klättra på stegar och köra bil, om man nu har lyckats skaffa sig ett körkort. Vilket jag som bekänt har. Men tro inte att det spelar någon som helst jävla roll. Jag får dubbla lönen, men jag skäms eftersom jag inte gör något som helst för att förtjäna den. Åkgräsklippare, bilen, trimma, jag ber VAD SOM HELST, jag kan till och med sträcka mig till att jag gärna skulle vilja klippa med den där halvtrasiga gå-gräsklipparen som välter över ens fötter, bara jag får göra någonting som visar att jag faktiskt är 18 år. Jag skäms verkligen över att sitta och sortera flaggor för långt över hundra spänn i timmen, putsa glas, plocka sopor. Det skulle ju för fan en femåring göra lika bra! Eller en apa! Och när chefen öppet sitter och snackar om att han automatiskt tänker på att det är ju bara tjejer som städar, blir man rädd på riktigt. Vem fan var det som snabbspolade oss tillbaka till artonhundratalet? Och kan denna någon spola tillbaka fort som fan nu tack? Jag kräver inte något roligt, jag kräver inte att det ska vara hela tiden. Faktum är att jag inte ens kräver. Jag BER om att få göra någonting annat men jag antar att han inte litar på mig. Det här är första gången någonsin som jag upplever det här. Att inte ens få en chans bara på grund av att jag är tjej, liten och blond. För det måste ju vara därför? När killarna fräser runt med bilen hela dagarna med sina splitternya körkort och skryter över fikarasten över hur lite de jobbar och att de bara åker runt och rejsar med lastbilarna och leker följa john. Och han skrattar och säger bra då killar, då tar ni bilen igen efter rasten och du tove, ja du kan ju typ städa toaletterna.
Och han lyssnar inte utan avfärdar mina åsikter som om de vore nonsens. Och när jag kommit hem och kokat av ilska en lång stund och svurit och allvarligt trott att jag skulle slå sönder nåt av ilska så byts den sakta ut mot ledsamhet.
Kanske är jag bara för dålig. Kanske är jag inte bättre till något annat än att sortera strumpor? Men jag har ju liksom körkort? Och jag har haft det i ett halvår. Är jag inte bra nog att åka och slänga några kartonger då? Eller panta burkar på willys? Jag är ju trots allt 18 år. och jag tror jag orkar lyfta en aluminiumburk? Om jag tar i iallafall?
Jag försöker alltid att ge människor en chans men vad ska man göra med dem som vägrar ge en detsamma tillbaka? Då är det kört och jag hatar att det är jag som mår dåligt i slutändan och känner mig värdelös. Jag vill inte ha det så mer. Jag ställde upp på de första konstigheterna, ryktena, sanningarna, alla snuskiga skämt och den jobbiga jargongen, men nån jävla gång får det vara nog och jag jobbar INTE på rangan en enda jävla sommar till om jag inte får jobba för någon annan.
PUNKT.