a trip down under

Jag är så slut. Helt jäkla utmattad. Och ändå kan jag inte slappna av. Efter månader med stress och press och hysteri och måsten så klarar jag inte av att bara sätta mig ner och säga "så. nu ska jag slappna av, bara göra det som är roligt, det jag har lust med, utan att känna några som helst måsten eller krav på mig själv." Jag önskar jag kunde, men nope. Jag kommer inte undan dem! Alla dessa förbannade KRAV! Det Dåliga Samvetet smyger sig på och jag känner mig dålig som solar, som sover länge och som fördriver dagarna med desperate housewives. "nej nu fasen, upp med dig, upp och städa, träna, ta tag i ditt liv och gör något vettigt!" hetsar det Sunda Förnuftet medans mitt utmattade inre mumlar tillbaka att "fan stick iväg med dig! jag har slitit som ett jävla djur i nio månader och nu är jag så slutkörd, jag förtjänar att ta lite ledigt, jag gick ut med ett snitt på 20,0 och blev årets student, förtjänar jag inte att få ha lite roligt, förtjänar jag inte att få ta det lugnt?"
Jag har numera utlyst en kamp mot det Sunda Förnuftet, jag tänker slappna av och jag tänker komma till jobbet på måndag som en utvilad människa och inte som ett vrak. Därför tänker jag ta en HEL vecka ledigt och se på tv och sitta framför datorn och bada och skratta och sola med mina vänner och äta glass och grilla med min familj UTAN att ha det minsta dåliga samvete, jag tänker slänga dagens använda kläder på golvet och ge fan i hur många kalorier jag stoppar i mig och har jag ingen lust att träna så tänker jag inte träna. Och jag tänker tvinga mig själv att njuta av det.
Because I'm worth it!